Smaken.

I min ägo fick jag igår en gammal förstoringsapparat. En Opemus II från 1960. Den är i nyskick och fungerar som den ska, men det slående med den är utseendet. Produktdesignen som gör att den idag nästan passar bättre i bokhyllan än i mörkrummet. Det är något med originaltillverkade föremål som har en design som verkar vara lika del ren estetik som funktion. Det går inte att kopiera när originaltanken inte går att återuppliva. Klockan kan inte gå baklänges (i vardagen iaf). All s.k. retrodesign är dömd att misslyckas och bara bli löjlig eftersom det handlar om tom imitation. Allt runt omkring, alla kunskaper om världen och tidsandan går ju inte att återskapa. Kanske hade Opemusdesignern gjort något annat om den första månlandningen hade gjorts när hen skissade på formgivningen. Eller någon annan händelse vad som helst. Allt i omgivning och tankegods påverkar oss. Att försöka backa ens en sekund är lika omöjligt som att lära sig inte kunna cykla. En bra design är inte bara en smaksak utan också en fråga om designerns känslighet för intryck att omvandla till uttryck. En design som denna förstoringsapparat förutsätter att det var 1950-60-tal när hen vaknade om morgonen. Och eftersom min är tillverkad 1960 vaknade jag också den morgonen den lämnade fabriken. I den tidsandan. Det går inte att förstå!

Och då kommer såklart frågan om arkitekturuppropet/roret eller vad det heter. Ett fenomen i två skepnader. Den ena i just ett upprop på nätet och den andra, nyare, i form av ett politiskt parti.

Nu är ju arkitektur av en hel massa orsaker inte samma sak som produktdesign, men gemensamt är förstås formgivning. För en sådan har ju precis allt från det minsta föremål till den största byggnad. Och då med mer eller mindre inslag av estetik eller bara funktion.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om arkitekturuppropet (inte det politiska partiet som väl ändå är ett skämt) men uppropet som också har en och annan arkitektbyrå i ryggen tycker jag nog har sina poänger. Särskilt då de visar exempel på hur man tänkt och gjort i andra länder. För det verkar ju ändå som att det finns någon form av mänsklig gemensam estetik. Att röda stugor med vita knutar i Sverige är attraktivt för de allra flesta. Att få egentligen vill bo i en Wingårdhlåda.

Jag tänker att inslag av brutalism (som en del kallar det) kan vara livgivande i små portioner för byggnader som inte är tänkta att bo permanent i. En byggnad som Radisson Blu Waterfront Hotel i Stockholm blev ju, åtminstone för mig, snabbt ett oväntat och vackert inslag i stadsbilden. Men den sortens "överdesign" måste portioneras ut väldigt försiktigt och på rätt platser. När officiella byggnader och bostadshus kan förväxlas med äldre tiders spannmålsmagasin eller parkeringshus uppstår fenomen som arkitekturuppropet nog lätt. Arkitektur går ju heller inte att undvika. De boende på platsen kan inte komma undan. Så för min del slutar arkitekturdelen av detta inslag i att jag tycker att om det gäller bostadsområden så ska de redan boendes synpunkter väga tyngst. Men i utökade stadskärnor o.dyl. är nog arkitekterna bäst lämpade att få planera och utforma.