Accelerationen.

Om man läser mycket skönlitteratur av samtida författare så märker man snart att många begrepp, mycket teknik och mycket av det som var allmängods för ens egen generation har blivit o- eller halvkänt för nästa, alltså den författargeneration jag syftar på. Och science fiction för deras barns. Det är lätt att underskatta hur snabbt saker och ting förändras när man lever i en tid av konstant acceleration. Bara för en generation sedan kunde man förvänta sig att dela erfarenheter med sina barn och att språk och teknik skulle vara åtminstone i grunden samma. Nu är det inte längre så. Vi hamnar längre och längre bort från varandra. Alla timmar jag och mina (manliga) generationskompisar skruvade på mopparna och lärde oss mekanik och förbränningsmotorer, eller ägnade oss åt fiske och utomhusaktiviteter, eller gjorde lumpen för den delen, har våra söner lagt på datorer och annan digital teknik. Grundkunskaper säkert på liknande nivå men på helt olika områden. Och inget tyder väl på att detta skulle förändras. Alltså accelerationstakten. Nästa generation och alla därefter får nog också erfara detta.

Och på grund av det har det blivit knepigare för min generation (mig i alla fall) att läsa svenska romaner av unga författare där företeelser från "vår" tid beskrivs eller bara förekommer i bisatser. Det blir lätt så att man (jag) hakar upp sig på detaljer som inte stämmer eller som bara är nästan rätt, en liten aning missuppfattat. Jag förstår ju att detta är orimligt och orättvist, särskilt som jag ju inte vet hur många fel jag sväljer när jag läser äldre litteratur om sådant jag själv helt saknar både erfarenhet och kunskaper om. För att inte tala om allt från andra kulturer. Men icke desto mindre. Det är ett problem som kan överskugga en hel berättelse hur bra den än är i stort. Det är ändå ganska stor skillnad på att skriva om sådant man hört om och att skriva om sådant man faktiskt upplevt när författaren hört om ämnet som läsaren upplevt. Skillnad för läsaren alltså.