Den vita katten vakar över mig. Morgonritualen är att jag med kaffemuggen inom räckhåll halvligger i soffan, kollar alla nyhetskällor från vänster till höger och kanske skriver något här, med henne i knät. Ibland ligger hon bara och tittar på mig. Ibland tvättar hon sig. Ibland arg, ibland kelig. Men alltid samma plats samma tid. De övriga lever sina kattliv och luckorna smäller med jämna mellanrum. Finns en i källaringången och en mot trädgården. Två världar med olika invånare och revir. Andra katter i många av radhusen. Mest håller de sig från varandra men en värsting bor i huset bredvid. En aggresiv slagskämpe som ofta får åka till djursjukhuset efter sina matcher runt om i området. Reviren är rätt små. Radhusträdgårdar.
Revir är ett märkligt ord. Ett märkligt begrepp. Även vi människor har ju revir även om de inte direkt är självutnämnda och inpissade. Snarare köpta och inhägnade. Sedan finns ju också reviret integritet. Hur stort personligt utrymme som behövs för att känna sig bekväm. Det ska varken vara för litet eller för stort. Själv skulle jag inte kunna trivas i en jättevilla eller en sjurumslägenhet. Mitt trivselrevir ligger runt 75-100 kvm för hus och 50-75 för lägenhet har jag märkt. Större eller mindre så minskar mina möjligheter till trivsel proportionellt. En jordplätt att sätta fötterna på är också en viktig faktor även om den inte behöver vara ägd.
Radhusträdgården är en intressant hybrid då man kan sitta nästan tillsammans med grannarna, bara någon meter bort men med en häck eller ett plank mellan. Man måste tänka på vad man säger även om man inte ens hejar på varandra. För man ser ju inte varandra. Radhusträdgården är ett extra rum på sommaren. Huset blir dubbelt så stort halvårsvis. Man flyttar ut. Läser, jobbar, vissa tom sover i trädgården. Utemöbler och grill obligatoriskt. Och katter.
Den ena grannen röker och röklukten får mig alltid att tänka på Köpenhamn. Första tågluff i yngre tonåren då jag satt på golvet på Köpenhamns centralstation och någon annan luffare bredvid rökte. Känslan av äventyr och att allt ligger framför en visslar förbi allra längst ut i medvetandeperiferin. Det svaga men tydliga minnet. Av någon anledning minns jag inte alla år då alla rökte överallt, utan lukten just här leder alltid till just det minnet. Osynliga trådar i spindelväven.
Efter soffsittandet är det dags för någon timmes trädgårdssittande nu när morgnarna ligger runt +20° som är mitt ideal (och helst lite vind och lite mulet). Den vita katten nu vilsen. Följer med mig ut men klättrar sedan upp i fågelbordet som för länge sedan förvandlats till två alternerande katters fågeltorn. Placerat vid tomtgränsen och öppet åt bägge sidor ger det perfekt övervakningsläge över två tomter. Men inga fåglar varnar. Alla vet att hon är ofarlig. Den farliga svartvita ligger någonstans ute i parken och lurar på möss. Minst men farligast som mafioson Toto Riina (som visst bara var en och en halv meter lång), möss som han sedan lemlästade bär med sig in på tomten. Och förväntar sig beröm. Naturen...
De svarta gamla kattdamen, som ser dåligt och inte längre kan hoppa så högt, kommer ut på sin långsamma morgonpromenad. Och inga tänder har hon heller men äter torrfoder ändå. Nu kom jägaren hem. Tomtassad så han vill ha mat. Och den stora grå sover som vanligt på värmegolvet i badrummet. Grannen tänder en till cigarett. Lördagsmorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar