En till dag.

I raden av dagar på ön. Men denna dag blir nog den sista den här sommaren. Hem till orten och försöka vaska fram lite para, som vi säger därstädes. Men solen skiner fortfarande och det är inte lätt att lämna detta hus som nu efter bara 4-5 år känns som hemma. Fast lite beror det såklart också på alla somrar i andra hus här på ön. Och några vintrar också. Enda platsen jag sånär gått vilse i snöstorm på, trots uppväxt i snöstormlandet, är här på ön. Det var under krokimagister-vintern på Capellagården, 1986-87.
Bussen körde i kolonn med två plogbilar eftersom fåken ven och vägen försvann på bara nån minut. Stannade och släppte av mig nedanför Vickleby, där jag bodde då, så att jag skulle kunna gå upp till byn. Den övre, stora vägen som ligger precis vid byn, var avstängd pga vädret. Men det är bara en dryg kilometer från nedre vägen så det skulle väl inte vara några problem. Och det gick väl några minuter också innan jag insåg att jag inte hade en aning om åt vilket håll byn låg. Sikt typ en meter. Jag gick på stelfrusen åker med bara en eller två decimeter snö men fåken var av den ogenomträngliga sorten. Trampade på i blindo ett tag. Sedan kom jag på något jag hört som liten, att om man inte ser något så ska man notera från vilket håll vinden träffar kinden och sedan se till att fortsätta så, så går man i alla fall inte runt i cirkel som man annars tenderar att göra. Och det funkade. Efter ett tag kunde jag skönja en gatlykta eller vad det var, något som lyste.
Den veckan var insnöandets vecka. Fick knappt upp ytterdörren på morgnarna och skottade mig till utedasset varje gång det var dags. En lanthandel fanns i byn då, så det gick att köpa mat. Mjölk fick man av någon anledning köpa i plastpåsar i en lada lite längre bort längs bygatan. Minns att jag hörde i radion att militären körde bandvagnar på vissa sträckor av vägnätet som någon slags jour eftersom ingen räddningstjänst kunde ta sig fram. Ingen telefon hade jag heller utan jag fick ta mig till affären (kanske 100 meter) där det fanns en telefonkiosk utanför när jag behövde ringa för att ställa in krokicirklar jag hade inne i Kalmar. Men på Capella funkade det ju då nästan alla eleverna bodde i byn. Och när modellen inte kunde komma så stod jag modell själv. Och gick runt och kritiserade i pauserna.
Och nu ska jag utnyttja denna sista dag till samma sak som alltid. Umgås med med mina kompisar, skissblocket och kameran. Med sådana kompisar är man aldrig ensam!