Jag lånade ut bilen. Låntagaren backade in i en betongsugga så att en rejäl buckla i bakskärmen numer pryder den. Själv har jag haft (har) diskbråck som gör att jag numer har lite problem med ett ben. Vidare har jag diverse plåtskador som hör åldern till. Obligatorisk sämre syn och hörsel. Fönsterhissarna fungerar bara delvis och framrutan skulle behöva bytas. Knäna skulle nog strejka om jag försökte mig på en längre fjällvandring. Men för vardagsbehoven duger funktionaliteten. Bytte fjädring och dämpare förra året.
Jag har aldrig brytt mig särskilt om det yttre. Lite skavanker och repor i lacken betyder bara att man levt ett liv och inte suttit i en klostercell. Vad gäller djupare liggande motorfel tror jag inte så mycket på opåkallad felsökning eller renovering för renoveringens skull. Skulle bara hitta nya fel som inte märks i vardagslag och som skulle tära på den kvarvarande livslängden i onödan. Bättre att köra vidare och ägna tiden åt viktigare saker. Men kan ju vara lite försiktigare i sin körning och inte fresta på systemet mer än nödvändigt. Jag nöjer mig med årlig blodtryckskoll och provtagning.
Som vanebilist lever man i symbios med sin bil. Som gärna får vara av äldre modell och framför allt oöm. Det ska gå att lasta saker och köra på skogsbilvägar. Repa lacken och överleva en eller annan buckla. Det som räknas är att rulla. Att få se vad som finns bakom nästa krök. Fortsätta upptäcka som livet självt. Jag har, förutom en ungefär ettårig paus i 20-års åldern då jag hade en sportspurtbil, alltid betraktat bilen som ett medel snarare än en sak. Mina krav på en bil är enbart funktionella. Lastutrymme. Helst dragkrok. Låg bränsleförbrukning. Format som ryms i små p-rektanglar. Oöm. Bilestetik intresserar mig inte alls längre eftersom alla bilar numer ser likadana ut. Det finns inget individuellt uttryck i en bil tillverkad efter 1970.
I ungdomen körde jag mc. Då var det kul och mycket frihetskänsla. Jeans och T-shirt. Blev det kallt så på med jacka och ner med tidningar i jeansen. Jag och en kompis körde runt lite i Europa sommaren efter att vi gjort lumpen. Jag på min Moto Guzzi California och han på en gammal HD han importerat från Holland (tror jag det var) gammal polishoj. Så fort vi passerat gränsen in i Tyskland åkte hjälmarna av. Tält hade vi med så camping var givet. Körde åt fel håll i vänstertrafiken i England, utan olycka bara arga bilister. Det var den sommaren. Några turer till Norge blev det också men sedan dalade intresset. Det opraktiska med att inte ha tak över huvudet och vintern...
Bilar som sagt. Hade flera i ungdomen men sedan kom ett mångårigt uppehåll med flyttar runt i landet för olika skolors skull. Sedan bofast med barn och ett antal bilar igen. Bilist har jag nog ändå alltid varit. Friheten svårslagen. Lyssna på musik eller ljudbok under långbilresa tillhör höjdpunkterna i livet. Välja vägar aldrig tidigare körda. Ensam men i rörelse. Stanna var som helst. Bilen som en förlängning av jaget. Och med kamera och skissbok också, så blir livet fullkomligt. Jag vet en gubbe på östra sidan av ön, som verkar leva i sin gamla bil. Han krypkör omkring med framrutorna nere. Vill han prata med någon så kör han precis intill och pratar men stiger inte ur bilen. Jag vet inte om han inte kan, eller om han bara vant sig vid att tillbringa sin vakna tid i bilen. Hur som helst ett naturligt inslag i den byn. Han är med i allt socialt, utomhus i alla fall.
Och det var det. Nu ska jag åka och tanka. Svårartad flygskam lider jag av, och tidvis klimatangst, men bensinbilen ser jag som både ett nödvändigt ont och gott, då det inte går att leva här på ön utan bil. Är hemligt tacksam för det faktiskt. Man behöver ju inte köra varje dag men till och med en sväng för att handla ger mig något utöver det vanliga. Det är just det här med att förflytta sig i rummet utan ansträngning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar