Ljuden.

Att höra bra är relativt. Redan från sena tonåren börjar hörseln förändras och vid 25 års ålder är det ovanligt att kunna höra ljud med en frekvens över 16 kHz. Den bästa hörseln har man från späd ålder upp till runt 20-års åldern. Under den perioden kan genomsnittet höra ljud i intervallet 20 Hz till 20 kHz. Och sedan går det förstås utför med ökad ålder. Själv kan jag t.ex. inte höra alla syrsor längre. Bara de närmaste och mest högljudda. "Ungdomsskrämma" kallas ljudalstrare som håller 17.4 kHz och som används i t.ex. i parkeringshus och andra utrymmen man vill freda från vissa affärsverksamheter och andra aktiviteter som inte har med parkering av bilar att göra. Hörs som ett väldigt irriterande nästan outhärdligt pip av tonåringar, men är helt tyst för vuxna över 25–30 års älder.

En katt kan ligga och sova tungt när ett kattslagsmål eller någon slags varning från artfränder knappt hörs långt i periferin. Det kan vara inbäddat i en kakofoni av barnskrik, billjud, högljudda pratifikationer och hundskall. Men när en nödsignal (eller vad det nu är) från en annan katt når fram blir ofta reaktionen tvärt uppvaknande och spaning i fönster. För oss människor är det omvittnat att vissa ljud, som snarkningar, är störande och ofta kan uppfattas även trots väldigt låg volym dämpad av väggar o.dyl. medan lika regelbundna ljud som vågor mot en strand, av praktiskt taget alla uppfattas som lugnande och kanske sövande. Vind (inte storm) tror jag det råder delade meningar om. Jag gillar blåsten, upp till en viss styrka, men jag känner personer som inte alls uppskattar ljuden vind alstrar. 

Musik är ju också ljud. Men då kommer det till andra kriterier än de rent instinktiva reaktionerna, även om grunden i en musiksmak säkert också i någon mening är instinktiv. Det går att lära sig uppskatta musik som inte är omedelbart behovstillfredsställande. Det kan räcka med nyfikenheten på varför andra lyssnar på den med njutning när man själv tycker det låter som skit, för att man ska lägga ner det jobbet. Eller att något anas bakom de i förstone frånstötande ljuden. Så att man vill försöka igen. Lite som förstagångsätare av sushi. Första gången brukar sällan vara någon aha-upplevelse. Ändå blir det en andra gång osv. Undrar förresten varför detta fenomen funkar med musik men inte med snarkning?

Igår testades för första gången mobilversionen av "Hesa Fredrik" med blandade reaktioner. Det var ett 10 sekunder långt halvhögt ljud i mobilerna, samtidigt som ett meddelande visades på skärmarna. Idag recenseras ljudet i en del media. En tycker det var för mesigt. I andra länder är det tydligen vanligt att ljudet kommer i en högre tonart och staccato i stället för som här i en lite lägre ihållande. Lite typiskt svensk sävlighet, -nu ska vi inte förhasta oss här... En folksjälsegenskap(?) som i varningssammanhang kanske är förödande men i andra, som Corona-åtgärderna, i efterhand visat sig vara rätt reaktion. Men nu är det ju skillnad på flyglarm och pandemivarning så jag lutar åt att kritikerna har rätt om ljudet. Sedan var meddelandet på skärmen alldeles för mångordigt också, men det hör till text. Idag är det ljud här i bloggen.

Fågelsång tillhör nog de ljud alla tycker om. Kanske undantaget skatkraxande och nattlig näktergal. Fågelsången håller sig också i regel inom den volym och det Hertz-intervall som inte tappas så mycket med ökande ålder.
Något jag inte riktigt får ihop med vetenskapen är att jag själv, och även andra i min ålder jag frågat, blivit och blir mer och mer känsliga för "oljud" trots sämre hörsel. Jag brusar väldigt sällan upp, men gör det faktiskt numer inom mig när jag hör dåliga ljuddämpare på motorfordon, lövblåsar (detta totalt onödiga otyg) och liknande som kan komma som rena överfall på ens tänkande. Tvinga sig till uppmärksamheten som dålig arkitektur. Bryta igenom ljudboken eller musiken i lurarna. Men nu känner jag att jag hetsar upp mig vid bara tanken på ett torg med tre håglösa lövblåsare man måste ta sig förbi, så bäst att ta blodtrycksmedicinen och sluta här för denna gång!