The Shanes.

Kunde inte sova igår kväll. Gick upp för att hitta något sövande i ljud eller bildform. SVT:s "öppet arkiv" brukar ha lugna och långsamma program. Repriser som lugnar nerverna. Saktar ner det dånande världsbruset. Hittade en ganska kort dokumentär om det svenska popbandet The Shanes, som jag minns från min barndom. För den som inte vet, var det så att på 1960-talet började England ta över populärmusikscenen. 50-talet hade varit USA med Elvis som förkunnare nummer ett, men på 60-talet kom England på bred front med de två polstjärnorna Beatles och Rolling Stones. Och en hel drös band som rörde sig mellan dessa två poler. De städade gossarna i Beatles och de farliga ligisterna i Stones (fast man numer vet att det kanske egentligen var tvärtom). Hur som helst så uppstod såklart här på hemmaplan som brukligt svenska kopior. Band som Ola and the Janglers, Shanes, Hep stars, Hounds, Tages, Sven-Ingvars och allt vad de hette. Och håret, håret på pojkar och män skulle plötsligt vara långt!

Detta var innan dansbandsmusikens födelse, som ju blev den svenska landsbygdens variant av country & western och tog plats och publik från britpopparna (USA:s revansch?). 

Shanes tillhörde toppnamnen vid denna tid och turnerade flitigt i landet. Och dokumentären som nu finns i öppet arkiv följer dem på några spelningar. Inte mycket mer än så. Men för sådana som mig, som intresserar sig för tid som sådan, forntid, historia, nutid, framtid, tid som det största mysteriet, är en sådan film högintressant. Skillnaderna som å andra sidan är likheter. Hur tiden både rusat iväg och stått stilla.

Allt är filmat i svartvitt med handkamera och närbilderna dominerar totalt. Svårt att få någon överblick. Detta i dåtiden ett av sveriges största popband kuskade runt i tre bilar med en lite släpvagn efter en av dem, som innehöll all utrustning. PA, instrument osv. Som de sedan packade ur och riggade själva i alla väder. Till och med utomhus på vintern i nordligaste norrland. Utan hjälp och med de huttrande fansen runt sig. Det är också lätt att se hur filmaren gör allt för att få dem att framstå som svärmorsdrömmar, om än långhåriga. Kaffe och bullar hemma hos fan-tjejs föräldrar. Snälla och hjälpsamma poliser som tydligt visar att detta är grabbar man ska respektera som föredömliga samhällsmedborgare. Visserligen röker samtliga oavbrutet, men ciggen i mungipan är den enda eftergiften för att få verka åtminstone en liten aning tuffa, dessutom i en tid då alla rökte. Inte så mycket som en mellanöl förekommer i något sammanhang. Kaffe och bulle. Man kan ana hur liten makt en popgrupp som denna hade, att de liksom verkade på nåder i samhället, nytt som det var med både håret och musiken. Detta var ju långt innan det svenska "musikundret" (med medföljande ekonomisk makt) och det gällde att visa en städad fasad som kunde accepteras i det mer hårdföra vuxnas 40-50-tals värld och värderingar. Misstänksamheten var nog stor så det räckte hos deras föräldrageneration som ju inte hade upplevt någon tonårskultur.

Intressant film i alla fall. Undrar i vilka sammanhang den visades på den tiden? Knappt någon musik förekommer. Bara lite skrammel från någon scen i kyla, mörker och skrän. Det mesta är småprat i bilarna mellan spelningarna, och ibland med walkie-talkie mellan bilarna (!) också. Öppnande av fan-klubbens brevskörd o.dyl.

Efter filmen blev jag tvungen att Googla lite för att stilla nyfikenheten om vad som hände sen. Och det visade sig att bandet inte alls lade ner. De fanns kvar i många år om än i utkanten av musiklivet. Faktiskt existerade de i olika konstellationer ända fram till 2023! Men det är en annan historia. Det Shanes som filmen handlar om är originalupplagan som fanns mellan 1963 och 1969.

Slut från dagens kulturhistoria. Dags att packa prylar för uppdragsfoto. Tyvärr inne i stan, så det blir trängselskatt och parkeringshelvete.