Liv.

Tittar på krukväxterna i fönstret. Ett ensamt blad rör sig sakta fram och tillbaka som om det blåste just bara på det bladet. Resten av blommans blad är helt stilla. Det som rör sig ser dött eller döende ut. Men rör sig. De levande är orörliga som om de vore döda. Vet ej vad som orsakar detta men väljer att bara acceptera det. Det är inte så mycket vi vet. Ofta har jag en känsla av att uppfatta världen och livet som genom en tubkikare. Jag kan bara se lösryckta delar var för sig. Inte helheterna. Kanske det också kan vara en orsak till min förkärlek för vidvinkliga objektiv. I ateljén fotograferar jag döda blommor. Tycker de är mer uttryckfulla och levande. Övergivna fågelbon som jag befolkar. Rostiga metallrester blir till stilleben. Får nya betydelser och ett nytt liv. En slags återupplivningsprocess skulle det kunna vara men tvärtom kan det ju också vara. Alltså att det är först efter att ha spelat ut sin första roll de hittar sin plats och får sitt verkliga liv. Återuppståndna genom mig. Som fjärilar som lämnar larvstadiet. Antar att den tanken är hädisk eftersom jag då nästan likställer mig själv med skaparen (med stort S) men det kanske är lite sant. Jag kan ju ibland fundera över vad det egentligen är jag håller på med. Vad den verkliga drivkraften är? Men, väljer liksom i frågan om det vajande bladet att bara acceptera att det är som det är. Idag blir det till exempel måndag och vad ska jag göra åt det?

Dagarnas dag.

I dag är det den stora dagen. Nollpunkten då jorden befinner sig allra längst bort från solen inträffar i dag kl 16.03, och om gravitationen fungerar även detta år, vänder vi nu tillbaka. Årets största händelse som ju såklart borde vara den stora slabangdagen i stället för jul och nyårstramset som ju bara är trender i västvärldens historia. Samma med sommarsolståndet förstås. Skrota midsommar och fira att vi inte bara fortsätter in i elden utan vänder på hälsosamt avstånd igen. För uppvärmningen är vi ju ändå på god väg att klara av utan hjälp från naturen.

Skrotplåtningarna fortgår i ateljén. Som alltid med oklart mål, men något kommer nog att utkristalliseras så småningom. Tills vidare är det teknikfrågor som dominerar. Särskilt kontrastproblem som kan vara riktiga mysterier eftersom orsakerna kan vara så många. Förstoringsapparaten jag nu använder har inbyggd kontrastvariation via olikfärgat LED-ljus. Lite konstigt med färgfilter som hamnar på motsatt sida av färgtoncirkeln pga att det är direkt färgat ljus och inte vitt ljus som filtreras, som sker med den äldre tekniken. De "gamla" kontrastfiltren i orangeområdet är nu ersatta av ljus i grön-blå skalan. Som ändå får samma effekt på papperet. Samma färg fast blå :-) liksom. Tar en stund att vänja sig vid tanken. Men väldigt mycket enklare än att byta gelatinfilter hit och dit.

Och solen verkar ju gå upp nu idag också, så varför klaga? Varken krig eller dödlig sjukdom har jag nära skjuter ingen hare. Harar förresten. De trycker aldrig i några hålor som kaniner eller bygger bon ens. Här i orten finns de i överflöd och om man tar en promenad i skymningen så ser man dem spridda som bojar på havet lite överallt där det finns lite större gräsytor. Läste att detta beror på att de är snabbare än alla fiender, som t.ex. rävar eller hundar. Som varande flyktdjur finns tre alternativ. Röra sig i flock, som de stora gör, eller för de små antingen gömma sig i hålor eller se till att ha så fri sikt som möjligt för att i god tid kunna se en fiende komma. Kaninen, som inte är nog snabb, gräver ner sig. Haren som kan kuta ifrån alla väljer fri sikt! God morgon!

Lördagsmorgon.

Grått. Några plusgrader. Börjar regna. Morgontidningen avklarad. Stora ord om små saker, små om stora. Heluppslag om nåt ointressant popband jag aldrig hört talas om. De ska visst lägga av. Efter 34 år tydligen, så hur skulle jag kunna ha hört talas om dem? Längre än så är det sedan jag stängde av P3 för sista gången. Flabbradio, program med tre programledare som turas om att skrika medan de andra två flabbar i bakgrunden, tillhör de fenomen jag omedelbart kommer att torpedera vid mitt trontillträde. Och förresten kan alla dö. Kollar veckans bokrecensioner i tidningen. Tvivlar starkt på att anmälarna ens läst böckerna. Liknar väldigt mycket baksidestexter. Och matlagning i TV. Inte undra på att den apparaten står obrukt också. Kan ju lika bra dra fram en stol till micron och glo in genom luckan. Då blir plågan i alla fall kortare. Försökte i går kväll kolla en deckare som inte skulle vara lika förutsägbar som de alltid är om de är amerikanska, men efter en stunds tittande slår det mig vilket slöseri med tid detta är. Varför kan de inte bara säga vem mördaren är på en gång? Så är det avklarat sen och man kan ägna sin tid åt något vettigt i stället. Nu ljusnar det ute och jag ska städa garaget i regnhelvetet. Köra skräp till tippen. Klart slut.

Strömmes teori.

I söndagsintervjun utvecklar Maria Strömme sin teori om medvetandet. Eller utvecklar gör hon väl inte, kanske snarare nämner den. Men i alla fall så, om hon har rätt, så är det ju flera talgdankar som går upp för mig. Min aversion mot folksamlingar. Att jag inte kan delta i några demonstrationståg eller stå i ett publikhav av någon som helst typ. Konserter utan sittplats är numer otänkbart för mig. Och detta som krupit sig på mig med åren har jag funderat på många gånger. Och det jag då kommit fram till är att det är förlusten av individualitet. Integritet och personlig särart denna starka motvilja gäller. Den här känslan av ett "vi" som vill samma sak, rör sig på samma sätt, och därmed blir till ett. Som uppgår i ett. Ett nytt medvetande. Regionalnivå liksom. Fågelflocken eller fiskstimmet som rör sig koordinerat. Ett gemensamt medvetande som tar över det individuella. "Tillsammans är vi starka" osv. Jag vet inte längre vad som skulle kunna få mig att gå "man ur huse". Den enda känsla jag får när jag tänker på det är skränande pöbel. Ansvarsförlust. Moralförlust. Fribrev att "göra som alla andra" utan att behöva ansvara för sina handlngar. Överdrivet såklart. Det fattar jag ju, men icke desto mindre, känslan finns där. Men med Strömmes teori om medvetandets över- och fortlevnad kanske förklaringen blir att det helt enkelt handlar om dödsrädsla? Energi är ju som bekant inte förstörbar utan bara omvandlingsbar och om denna energi som då skulle utgöra det individuella medvetandet bara är en liten legobit som ingår i det stora allomfattande så går ju plötsligt många spretande tankar ihop. Till och med panpsykismen faller ju på plats som en slags delförklaring. Och själv blir man då efter tidens upphörande en del av den där guden alla religioner talar om. Så nu ska jag denna tidiga morgon gå och hämta tidningen och sedan efter att ha läst om allt meningslöst elände och alla tomma gester och till ingen nytta ledande handlingar, ägna dagen åt att lura ut hur jag ska kunna bli kanoniserad för att därmed kanske bli en något större legobit i bygget. Eller åtminstone få några andra att tro det. God fredagsmorgon!

Söndagsintervjun.

Lyssna på intervjun med Maria Strömme! SR poddar.

Alamy Images.

Den sista bildbyrån. Tre svenska, en finsk och en spansk bildbyrå har jag varit leverantör till under åren som kommersiell fotograf. Nu har alla dött, utom Alamy Images som verkar odödlig. Alamy dök upp i samband med digitaliseringen har jag för mig. Innan dess skickade man in färgdior för urval. Priserna har såklart dalat till botten för åratal sedan, försäljningen likaså men Alamy finns kvar! Jag känner inte denna utdöda f.d. bransch längre men skulle tro att Alamy och Getty är de enda som fortfarande existerar i en form som liknar den som en gång fanns. Nu är det nog bara plats- eller ämnesspecifika bilder som går att sälja. Alla genrebilder har efter ett kort mellanspel i "microstockvärlden" ersatts av AI-genererade bilder. Minns lite sentimentalt de årliga mötena strax före jul på byrån i Vasastan. Genomgång av året som gått, statistik mm, och sedan lunch på finare restaurant i närheten. Plus julklapp. Julstämning faktiskt! Och en ganska säker inkomst varje månad. Men det var då det. Nu är det nu. Såg att jag nu varit med i Alamy i 20 år. Den bildbyrå som aldrig refuserade bidragen, dit man skickade de bilder som inte passerade nålsögat på de andra. Och nu är det denna byrå som finns kvar. Som fortfarande lever. Lite ironi faktiskt.

Det litterära Nobelpriset.

Läser den minst sagt underhållande historien om nobelpriset, av Paul Tenngart. Oväntat nog en riktig bladvändare. Jag visste inte att svenska akademien var så ifrågasatt redan då, 1897, när priset instiftades. Citerar lite från Hjalmar Brantings kommentarer (detta var innan han blev statsminister) när det blev känt att uppdraget att utse literaturpristagare gått till akademien: "Gustav III:s gamla kulturinstitution är en patetisk rest från »den gamla peruk-tiden«, och den utgör »nätt opp den mest inkompetenta församling som kunnat uppletas för att årligen utdela ett jättepris på 200,000 kr åt den främste i europeisk litteratur!" Slut citat. Var tvungen att skratta i min ensamhet. Läs boken! Finns inte som ljudbok, men kanske lika bra med sådana citat. Man hade ju velat höra Brantings röst. Dessutom innehåller den bilder.

Längre och längre bort.

Från konstvärlden, som var hela framtiden och räddningen en gång, driver jag. Mindre och mindre blir mitt intresse. Läser listan på 2025 års mest inflytelserika aktörer på området. Saudiarabiska prinsessor verkar vara på frammarch. Stormrika kvinnor från den ledande kvinnoförtryckarnationen. Pengar, pengar... och de tomma tunnornas allt högre skramlande. Så många vars liv och existens hänger på att hangarfartyget kan stäva vidare att det inte längre går att ifrågasätta kursen. Investeringar måste ge avkastning. Undrar ibland när det blev så här? Eller om det bara är jag som varit trögfattad och inte velat se hur den värld jag själv ville vara delaktig i faktiskt ser ut och fungerar.

De livegnas land.

Av Liza Alexandrova Zorina. Kan läsas som del två efter "Imperiets barn". Bägge obligatorisk läsning för de som aldrig kommer att läsa dem. Alltså politiker och ansvariga chefer i byggbranchen.

Månsken.

Soffmorgonfredag. Orkar inte åka in till ateljén idag. Månen befinner sig bakom tallens stam och illuminerar de närmsta grenarna så de ser radoaktiva ut (radioaktivitet kan faktiskt synas). Katterna sover på olika håll. Under våren ska jag gå en 7,5-poängare i bild- och byggnadskonsthistoria på distans. Linnéuniversitetet denna gång. Passar in på det kommande fotoprojektet "Arkitekturens gråsparvar" jag tänker mig att påbörja under 2026. I dagsläget är det tekniktester som gäller. Tanken är att plåta 8x10" för att sedan kontaktkopiera till saltpapper, van Dyke eller tonad cyanotyp. Låter ganska enkelt men det är det inte. Många val att göra vad gäller kombinationer av film, framkallare, tryckpapper och kemi. Ett negativ som ser bra ut för vanlig kopiering funkar inte alltid till ädelförfaranden. Dessutom måste jag testa i mindre format med tanke på kostnaderna om jag skulle göra det i 8x10". Med min ekonomi går det inte att köra tester där varje misslyckat försök kostar ett par hundra. Plus att en risk till finns då framkallning av bladfilm i 8x10" är ganska mycket knepigare än 4x5" format. Åtminstone tycker jag det. Framkallaren måste ju nå hela bladets yta i princip samtidigt. Inte så lätt ens med förblötning. Så den tekniken måste också skärpas upp.
Men nu ska jag fylla på kaffemuggen och gå ut och hämta DN. Det börjar ljusna. Hoppas inte DN får det att mörkna igen.

Kanske glömt...

...att nämna Nina Wähäs bok "Major virvelvind". Inte en roman, inte en biografi utan en rad funderingar tycker jag det är. Lågmäld betraktelse om livet, författarskapet och hennes far. Bankrånaren. Absolut läsvärd!  

Morgontuben.

En kraftigt hostande och nysande person orsakar en obefolkad zon i vagnen. När nya resenärer stiger på, på nästa station, blir de tomma platserna tillfälligt upptagna fram till nästa hostattack. Tomt igen. Upprepas rytmiskt som en dansföreställning på varje station. Det är trångt. Man med rödlila ansikte kliver ombord och hittar en av de lediga platserna runt smittspridaren. Halar darrande upp en starkcider som han sveper i några klunkar. Darrningarna verkar avta. Ansiktsfärgen bleknar lite. Nysattack igen, så blir även cidermannen stående i trängseln i andra änden av vagnen. En pundare äntrar i Ängby. T-shirt i december. Täckt av tatueringar. Pratar med sig själv. Reagerar inte på hosta eller nysningar. Så någon nytta blev det med de lediga platserna närmast smitthärden. En mindre som fick stå. Annars är det som vanligt en vintermorgon. Kolsvart ute, regntungt. Alla insvepta i sina heltäckande kläder. Mobil i handen eller lurar i öronen, eller både och. Ingen utom den tidigare nämnde hostar eller nyser. Slut med sånt efter pandemin. Hellre kliver man av för att harkla sig än riskera onda ögat från en hel vagn. Gäller mig också. En minitant i tre klänningar och huckle stiger av klockan halvåtta. Undrar vad hennes arbete kan vara. Var hon ska. Hur hennes dag kan se ut. Stationen ger inga ledtrådar. Inga företag. Människor går av och på, mest på än så länge så här pass långt från stan. Tåget stannar med sin ungefärliga tvåminutersrytm mellan stationerna. Kommer att tänka på Peps Persson och hans teori om livets uppkomst. Han menade att liv börjar med rytm. En rytm måste ha varit det som väckte livet på jorden. Och för att kunna skapa en rytm krävs ju två "slag". I en intervju med författaren Patrik Svensson säger han sig vilja dra det så långt som till att en eventuell själ inte finns inom människan utan är något som uppstår i existensen av två. Mellan dessa två. Att allt liv är rytm och därmed själ. Ja varför inte? Om man tänker i de banorna upplever man ju snart rytm i allt. Det cykliska som ju utmärker liv. Det är en rytm. Ger ytterligare mening till albumtiteln "Spelar för livet" också. Filosofen Wilèm Flusser beskriver i "En filosofi för fotografin" (håller på med den till och från) fotografiet som rörligt. I avseendet att blicken kan röra sig mellan bildelementen. Ta om och ta andra vägar. Till skillnad från filmen där man bara får en chans innan nästa bild presenteras. En rytm i ögats rörelse. Kanske kan det vara en ytterligare del av förklaringen till min dragning till stillbilden och otålighet med film. Film, där jag ofta hamnar i att känna mig fast, eftersom någon annan bestämt hur stor del av min utmätta tid på jorden som ska förbrukas för att jag ska kunna ta del av budskapet. Film måste tidigt tillföra något eftersom den är tvingande. En stillbild går att avfärda med en sekundsnabb blick om den inte håller måttet. Och håller den måttet så kan jag stanna "i" den så lång tid jag själv vill. I stillbilden uppstår rytmen i mig, förmedlas mellan mig och bilden. Filmen har sin egen rytm som jag bara "hjälplöst" kan titta på utifrån. Endast det oförutsägbara i en film kan motivera tidsförlusten. Oförutsägbarhet är faktiskt när jag tänker på det, den kanske viktigaste delen i de kulturyttringar som intresserar mig. Oförutsägbarheten i ett solo även om grunden, rytmen, är känd och invand. Förvåningen över vilka vägar solisten hittade och sedan rytmen i att vilja höra det igen. Rytmen blir ändå liksom den storhet som står bakom allt. Som allt tycks utspelas mot. Själva spelplanen. Men nu är det snart dags att stiga av och därmed slut på irrvägarna för denna gång. God morgon!

Kommisariens löfte.

Kort roman av Friedrich Dürrenmatt. Med efterord av Lena Andersson. En märklig läsupplevelse. En deckare om man så vill. Men en deckare som ställer frågor så närgångna och obehagliga så att de framkallar något som närmast liknar skam. Skam för att jag inser att jag inte alltid tänker nog långt. Och överrumplad skräck när jag anar konsekvenserna för livet i stort. Samma känsla som jag som höjdrädd får när jag i havet simmar ut över ett bråddjup, tittar ner och inser att det plötsligt är ett bottenlöst djup under mig där jag trodde att jag bottnade. Måsteläsning!

Parkvägen.

Utanför huset går en parkväg förbi, genom den park mina barn mer eller mindre växt upp i. Där områdets ungar samlades på eftermiddagar och helger. Husen ligger i en oregelbunden cirkel runt parken, som förutom en artificiell lekplats består av en skogbevuxen bergknalle. Nog stor för att bygga kojor och försvinna i om man är i rätt storlek och ålder. De minsta vallade på lekplatsen innan de nått rätt mognad för skogen. Perfekt med parken i mitten eftersom det bara var att gå ut på balkongen och ringa i matklockan när man ville ha hem avkomman. Parken och flera badplatser på gångavstånd var bidragande orsaker till flytt utanför tullarna för många år sedan. 

Men nu var det parkvägen. En sådan där asfalterad gångstig som går genom nästan alla parker här i orten. Den har genom åren förvandlats från platt svart till kuperad med stora hål, sprickor och veckad asfalt. Gått från artificiell till naturlig skulle jag nästan vilja påstå. På senare år har den liksom integrerats i det lilla landskap den är en del av. Fått mig att tänka på det som hänt med det koloniområde vi en gång odlade grönsaker på. Koloniområdet är borta, åtminstone tillfälligt, men parkvägen har liksom naturaliserats in i medvetandet efter alla tiotusentals fotsteg på den. Alla sprickor och hål. De har utvecklats i samma takt som min kropps försköningsprocess. Blivit ett liksom. Själva den konstlade delen av parken, där gungor o.dyl. finns, har helt bytts ut ungefär vart tionde år. Träd har fallit och fällts i skogsdelen, men gångstigen har aldrig rörts. Förrän nu! Nu har arbete pågått, av någon anledning under de tider på dygnet då de flesta levande sover. Asfalten har skrapats bort och stigen breddats och rätats ut. Ny asfalt lagd på det som nu mer är en väg än en stig. Den stirrar på mig där jag står på balkongen. Säger -dags att flytta!

Kära faster.

Är titeln på en roman av Valérie Perrin jag nu konsumerat. Växlat mellan lyssning och läsning. De första kapitlen sanslöst imponerad. Tänkte att den här boken har ju allt! Fantastiskt språk, originell handling, välskriven och dessutom spännande som värsta Chandlern. Tyvärr börjar det som i min smak är lite av förfall efter ungefär halva boken. Dittils fängslande som få romaner med några totalt oväntade vändningar och halsbrytande uppdaganden men sedan börjar sensationerna hagla. Det blir för mycket. Jag orkar inte bli totalöverraskad och tappa andan av dramatiken och de ändlösa otippade sammanhangen hur många gånger som helst. Det blir inflation. Vid något tillfälle var jag faktiskt tvungen att skratta i min ensamhet. Kom att tänka på den där ramsan "hur jag blev min egen morfar". För nya sensationellt oväntade uppgifter om släktskap och hemliga förhållanden i flera generationer presenteras allt tätare ju närmare slutet på berättelsen man kommer. Blir nästan svårt att hålla isär allt mot slutet och jag kommer på mig själv med att tänka på annat. Så nä, tyvärr, tyvärr. Tråkigt! Jag som trodde jag hittat en guldklimp att förära alla i julklapp. Men det kanske är jag som är tråkig. Jag gillar ju när man uttrycker sig med små bokstäver. De små nyansskillnaderna, det osagda. Tyngden i en gråskala. Miles Davis. Gunnar Björling. Eller varför inte återigen nämna Osebol av Marit Kapla. De är anslag som funkar på mig.