Kort roman av Friedrich Dürrenmatt. Med efterord av Lena Andersson. En märklig läsupplevelse. En deckare om man så vill. Men en deckare som ställer frågor så närgångna och obehagliga så att de framkallar något som närmast liknar skam. Skam för att jag inser att jag inte alltid tänker nog långt. Och överrumplad skräck när jag anar konsekvenserna för livet i stort. Samma känsla som jag som höjdrädd får när jag i havet simmar ut över ett bråddjup, tittar ner och inser att det plötsligt är ett bottenlöst djup under mig där jag trodde att jag bottnade. Måsteläsning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar