Liv.

Tittar på krukväxterna i fönstret. Ett ensamt blad rör sig sakta fram och tillbaka som om det blåste just bara på det bladet. Resten av blommans blad är helt stilla. Det som rör sig ser dött eller döende ut. Men rör sig. De levande är orörliga som om de vore döda. Vet ej vad som orsakar detta men väljer att bara acceptera det. Det är inte så mycket vi vet. Ofta har jag en känsla av att uppfatta världen och livet som genom en tubkikare. Jag kan bara se lösryckta delar var för sig. Inte helheterna. Kanske det också kan vara en orsak till min förkärlek för vidvinkliga objektiv. I ateljén fotograferar jag döda blommor. Tycker de är mer uttryckfulla och levande. Övergivna fågelbon som jag befolkar. Rostiga metallrester blir till stilleben. Får nya betydelser och ett nytt liv. En slags återupplivningsprocess skulle det kunna vara men tvärtom kan det ju också vara. Alltså att det är först efter att ha spelat ut sin första roll de hittar sin plats och får sitt verkliga liv. Återuppståndna genom mig. Som fjärilar som lämnar larvstadiet. Antar att den tanken är hädisk eftersom jag då nästan likställer mig själv med skaparen (med stort S) men det kanske är lite sant. Jag kan ju ibland fundera över vad det egentligen är jag håller på med. Vad den verkliga drivkraften är? Men, väljer liksom i frågan om det vajande bladet att bara acceptera att det är som det är. Idag blir det till exempel måndag och vad ska jag göra åt det?