Är titeln på en roman av Valérie Perrin jag nu konsumerat. Växlat mellan lyssning och läsning. De första kapitlen sanslöst imponerad. Tänkte att den här boken har ju allt! Fantastiskt språk, originell handling, välskriven och dessutom spännande som värsta Chandlern. Tyvärr börjar det som i min smak är lite av förfall efter ungefär halva boken. Dittils fängslande som få romaner med några totalt oväntade vändningar och halsbrytande uppdaganden men sedan börjar sensationerna hagla. Det blir för mycket. Jag orkar inte bli totalöverraskad och tappa andan av dramatiken och de ändlösa otippade sammanhangen hur många gånger som helst. Det blir inflation. Vid något tillfälle var jag faktiskt tvungen att skratta i min ensamhet. Kom att tänka på den där ramsan "hur jag blev min egen morfar". För nya sensationellt oväntade uppgifter om släktskap och hemliga förhållanden i flera generationer presenteras allt tätare ju närmare slutet på berättelsen man kommer. Blir nästan svårt att hålla isär allt mot slutet och jag kommer på mig själv med att tänka på annat. Så nä, tyvärr, tyvärr. Tråkigt! Jag som trodde jag hittat en guldklimp att förära alla i julklapp. Men det kanske är jag som är tråkig. Jag gillar ju när man uttrycker sig med små bokstäver. De små nyansskillnaderna, det osagda. Tyngden i en gråskala. Miles Davis. Gunnar Björling. Eller varför inte återigen nämna Osebol av Marit Kapla. De är anslag som funkar på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar