Morgontuben.

En kraftigt hostande och nysande person orsakar en obefolkad zon i vagnen. När nya resenärer stiger på, på nästa station, blir de tomma platserna tillfälligt upptagna fram till nästa hostattack. Tomt igen. Upprepas rytmiskt som en dansföreställning på varje station. Det är trångt. Man med rödlila ansikte kliver ombord och hittar en av de lediga platserna runt smittspridaren. Halar darrande upp en starkcider som han sveper i några klunkar. Darrningarna verkar avta. Ansiktsfärgen bleknar lite. Nysattack igen, så blir även cidermannen stående i trängseln i andra änden av vagnen. En pundare äntrar i Ängby. T-shirt i december. Täckt av tatueringar. Pratar med sig själv. Reagerar inte på hosta eller nysningar. Så någon nytta blev det med de lediga platserna närmast smitthärden. En mindre som fick stå. Annars är det som vanligt en vintermorgon. Kolsvart ute, regntungt. Alla insvepta i sina heltäckande kläder. Mobil i handen eller lurar i öronen, eller både och. Ingen utom den tidigare nämnde hostar eller nyser. Slut med sånt efter pandemin. Hellre kliver man av för att harkla sig än riskera onda ögat från en hel vagn. Gäller mig också. En minitant i tre klänningar och huckle stiger av klockan halvåtta. Undrar vad hennes arbete kan vara. Var hon ska. Hur hennes dag kan se ut. Stationen ger inga ledtrådar. Inga företag. Människor går av och på, mest på än så länge så här pass långt från stan. Tåget stannar med sin ungefärliga tvåminutersrytm mellan stationerna. Kommer att tänka på Peps Persson och hans teori om livets uppkomst. Han menade att liv börjar med rytm. En rytm måste ha varit det som väckte livet på jorden. Och för att kunna skapa en rytm krävs ju två "slag". I en intervju med författaren Patrik Svensson säger han sig vilja dra det så långt som till att en eventuell själ inte finns inom människan utan är något som uppstår i existensen av två. Mellan dessa två. Att allt liv är rytm och därmed själ. Ja varför inte? Om man tänker i de banorna upplever man ju snart rytm i allt. Det cykliska som ju utmärker liv. Det är en rytm. Ger ytterligare mening till albumtiteln "Spelar för livet" också. Filosofen Wilèm Flusser beskriver i "En filosofi för fotografin" (håller på med den till och från) fotografiet som rörligt. I avseendet att blicken kan röra sig mellan bildelementen. Ta om och ta andra vägar. Till skillnad från filmen där man bara får en chans innan nästa bild presenteras. En rytm i ögats rörelse. Kanske kan det vara en ytterligare del av förklaringen till min dragning till stillbilden och otålighet med film. Film, där jag ofta hamnar i att känna mig fast, eftersom någon annan bestämt hur stor del av min utmätta tid på jorden som ska förbrukas för att jag ska kunna ta del av budskapet. Film måste tidigt tillföra något eftersom den är tvingande. En stillbild går att avfärda med en sekundsnabb blick om den inte håller måttet. Och håller den måttet så kan jag stanna "i" den så lång tid jag själv vill. I stillbilden uppstår rytmen i mig, förmedlas mellan mig och bilden. Filmen har sin egen rytm som jag bara "hjälplöst" kan titta på utifrån. Endast det oförutsägbara i en film kan motivera tidsförlusten. Oförutsägbarhet är faktiskt när jag tänker på det, den kanske viktigaste delen i de kulturyttringar som intresserar mig. Oförutsägbarheten i ett solo även om grunden, rytmen, är känd och invand. Förvåningen över vilka vägar solisten hittade och sedan rytmen i att vilja höra det igen. Rytmen blir ändå liksom den storhet som står bakom allt. Som allt tycks utspelas mot. Själva spelplanen. Men nu är det snart dags att stiga av och därmed slut på irrvägarna för denna gång. God morgon!