Parkvägen.

Utanför huset går en parkväg förbi, genom den park mina barn mer eller mindre växt upp i. Där områdets ungar samlades på eftermiddagar och helger. Husen ligger i en oregelbunden cirkel runt parken, som förutom en artificiell lekplats består av en skogbevuxen bergknalle. Nog stor för att bygga kojor och försvinna i om man är i rätt storlek och ålder. De minsta vallade på lekplatsen innan de nått rätt mognad för skogen. Perfekt med parken i mitten eftersom det bara var att gå ut på balkongen och ringa i matklockan när man ville ha hem avkomman. Parken och flera badplatser på gångavstånd var bidragande orsaker till flytt utanför tullarna för många år sedan. 

Men nu var det parkvägen. En sådan där asfalterad gångstig som går genom nästan alla parker här i orten. Den har genom åren förvandlats från platt svart till kuperad med stora hål, sprickor och veckad asfalt. Gått från artificiell till naturlig skulle jag nästan vilja påstå. På senare år har den liksom integrerats i det lilla landskap den är en del av. Fått mig att tänka på det som hänt med det koloniområde vi en gång odlade grönsaker på. Koloniområdet är borta, åtminstone tillfälligt, men parkvägen har liksom naturaliserats in i medvetandet efter alla tiotusentals fotsteg på den. Alla sprickor och hål. De har utvecklats i samma takt som min kropps försköningsprocess. Blivit ett liksom. Själva den konstlade delen av parken, där gungor o.dyl. finns, har helt bytts ut ungefär vart tionde år. Träd har fallit och fällts i skogsdelen, men gångstigen har aldrig rörts. Förrän nu! Nu har arbete pågått, av någon anledning under de tider på dygnet då de flesta levande sover. Asfalten har skrapats bort och stigen breddats och rätats ut. Ny asfalt lagd på det som nu mer är en väg än en stig. Den stirrar på mig där jag står på balkongen. Säger -dags att flytta!