Morgon i Svartlien.

I soffan i hyrstugan med andra muggen kaffe. Solen på väg upp över högarnas kant. Bara vitt och rosa nu. Knäpptyst förutom svaga snarkningar från skidåkarna i de tre sovrummen. Det blir en soldag idag. Det här landskapet jag en gång föddes i är såklart oförändrat. Statiskt. Så också min känsla för det som vacklar runt i allt från förr. En helt annan ojämförlig sak för de som bara varit på besök som lediga turister. Jag vet hur jorden under oss ser ut och känns efter att i ett av tonårens första jobb ha handgrävt in telekablarna till några av de här husen. Inga dåliga minnen från det, men ändå, längtan bort jag hade då kommer tillbaka här. Också den ett ganska tydligt minne. Ständiga drömmar om världen och "sen". Allt som ska komma sen nu när världen är ledig (som den var för oss som var tonåringar då). Detta sen som baxas framför nästan alla människor i hela livet tror jag. Inte så att nu är ens svåruppnåeligt men sen finns där också alltid. I väntan på Godot. Där fick han till det Becket. Men nu är det nu och jag ska ladda om bryggaren och koka gröt. Hör svaga livstecken från rummen :-).

Promenad till gård.

Först ner till fotbollsplanen där ett par småkillar i shorts tränar skott på mål mellan snöhögarna. Minus fem grader är det. Vidare ut på gångvägen där en dagisgrupp i signalvästar håller på att organiseras. Alla tänkbara nationaliteter. Arg gubbe som skriker i telefonen mött. En cyklist med sommardäck på isen kör vinglande om mig. Fladdrande stor rock av något slag. Polisbil kryp/smygkör på angränsande parkväg. Möter ett par rullstolar och deras vårdare eller vilka det är som skjuter dem framåt på gångvägen. Passerar den andra konstgräsplanen som just snöröjs med traktor. Även där knattar som jagar en boll på snöunderlaget där traktorn gjort sitt jobb. Längre fram ser jag en man på knä vid en trädstam. Tror han kräks. Tänker att jag ska gå dit och fråga om han behöver hjälp, men då reser han sig, kränger på sig en ryggsäck och går iväg med snabba steg. Ännu längre fram delar sig gångvägen in mot torget och jag ser 5-6 killar i yngre tonåren som står och pratar högt och gestikulerar en bit in på den ena vägen. Uniformsklädda. Alltså Addidasbyxor luvtröjor med luvan uppe och dunjacka. Ett par har becknarväskor. Vis av alla år i orten tar jag den andra vägen. Möter två tanter med rullator. Sista mötet innan torget är en svart tonårstjej i slöja som verkar tala tyst och möjligen snyfta i sin mobil. Vänder sig demonstrativt ilsket från mig, som om jag tjyvlyssnade på hennes samtal. Sedan är jag på torget.

Jag fick för några veckor sedan, av mina vuxna barn, ett par trådlösa lurar med en funktion som gör det möjligt att välja mellan att helt utesluta andra ljud eller att släppa igenom så mycket att man kan prata med någon samtidigt. Under promenaden ovan hade jag dem på mig i läget "uteslut omvärlden" och klickade vid första fotbollsplanen igång Lester Bowies version av "The great pretender". Sedan ljudsatte den på ett nästan magiskt sätt hela vandringens alla händelser och möten, fram till den perfekta avslutningen då jag mötte flickan med luren strax innan torget, precis när LB:sista förtroliga försiktiga passage av viskningar med trumpeten kom. Och därefter med perfekt timing in på det folkfyllda högljudda torget med tuben dundrande förbi ovanför just när den magnifika avslutningen med hela bandets styrka tog vid!

En kort musikdokumentär föreställning om en förortspromenad en marsdag. Ensemble bestående av 10-15 oavsiktliga skådespelare, publik antal personer: 1: Jag.

Mars.

Övertydlig dröm. Min morbrors garage. Jag var därinne i den behagliga bensindoften. Såg att det lyste i ett rum innanför som jag aldrig sett förut. Gick in dit för att släcka fast jag visste att jag egentligen inte fick vara där. Det var olika lampor, spotlights som lyste upp olika prylar. En sidodörr till ytterligare ett okänt rum stod öppen. Det lyste inne i det rummet också men dit vågade jag mig inte. Såg i alla fall från där jag stod att ännu ett rum fanns där innanför det också och att även en dörr på andra sidan det stod öppen och visade på ytterligare fler rum fast inte med tända lampor. Mörka rum. 

Alla som läst lite Carl Gustav Jung känner nog igen detta. Att det är en bild av ens medvetande. En metafor. Frågan är väl bara varför det var i min morbrors garage? Och inte kunde jag släcka alla lampor heller. Men när jag gick ut ur garaget såg jag en strömbrytare på utsidan. En sån där gammal i svart bakelit. Jag tryckte på den och då såg jag att allt slocknade. Funderar ibland på döda släktingar som varit en del av min barndom och uppväxt. Var detta min omedvetna åsikt om hans medvetande eller var det mitt eget? 

Nu är det mars. Sol och för första gången denna fimbulvinter och plusgrader. Såg en rödhake i trädgården till och med. Krigsstämning verkar råda i hela världen, påverkar allt och alla. Jag har nog inte tidigare fattat hur det måste ha varit för generationen före mig som fick uppleva att verkligen ha kriget i alla omgivande grannländer. På andra sidan av samtliga landets gränser! Som att driva på ett isflak och bara vänta på vad som skulle hända. Det måste ha varit "extra ordinary" som engelsmän med stelnade överläppar säger. Onsdag 08.24. Klart slut.

I dag.

Hela dagen i Södertälje för hängning av den utställning som kanske blir den sista för mig vad gäller måleri. Kvällen ägnad åt att sätta ihop en titel/prislista. Plockat bort en nolla på alla priser. Konkurrerar nu med IKEA. Detta eftersom jag helst inte vill ha en enda bild med mig tillbaka till ateljén efter finissage. Mer om denna soppa kan den intresserade hitta här. I form av länkar som leder tillbaka hit :-).

Ändå kul att hänga i detta 1700-tals hus. Mycket fina lokaler med tidstypiskt stora fönster. Nu som sagt begränsat mig till måleri men hade jag vetat att ljusförhållandena var så bra så hade jag nog tagit med några assemblage också. Vilket är vad jag i kombination med fotografiska tekniker kommer att fortsätta jobba med i framtiden. Måleriet får vänta och se om det någonsin kommer tillbaka (förutom kanske i dioramafonder). En stor lättnad just nu i alla fall.

Covid 19.

Jag kommer tydligt ihåg när jag hörde en mindre nyhet i radion som en sista bisats i en nyhetssändning, ekot måste det ha varit, 2019 typ november eller december. Det meddelades att ett virus av obestämd härkomst och tidigare okänt upptäckts i någon avlägsen provins i Kina och att det pågick arbeten för att isolera smittan. Det skulle inte finnas några kunskaper om den och därmed inget botemedel. Minns att jag tänkte att detta inte är någon liten nyhet. Att det nog snart skulle bli den största. Och sedan vet ju alla hur det gick. Först charterresan (från Schweiz?) som landade på Arlanda fullproppad med smittade personer osv, osv, osv.
Inte länge förrän hela samhället var satt på sparlåga och kl. 14 varje dag när epidemiologen Anders Tegnell rapporterade dösdssiffrorna i TV blev dagens viktigaste stund. Konstigt att det nu nästan känns som att det aldrig hänt och att jag glömt det mesta. Men det är väl så minnet måste fungera. Rensa bland intrycken. 1:a april 2020 infördes besöksförbud på äldreboenden. Min gamla dementa mor blev utan besök. Undrar ännu vad hon tänkte då. Hoppas hon var så långt in i demensen att hon inte märkte något. Hon var van vid regelbundna besök av min syster som bor nära och av mig mindre ofta, men då och då när jag kunde ta mig de 60 milen. Kommer ihåg att jag kort före besöksförbudet tog tåget upp till staden där de boddde/bor, tog in på hotell och skulle besöka mor på boendet nästa dag. Då ringde min dotter och meddelade att hon troligen var smittad och därför kanske jag med. Blev alltså istället tåget hem igen nästa dag. Så var det då. I alla fall var det lite behagligare att åka tåg eftersom bara vartannat eller om det var vart tredje säte fick användas.
Och därmed över till det lite kanske förbjudna. För jag ska inte förneka att en del av restriktionerna passade mig ganska bra. Som att bara en person från t.ex. en familj fick gå in och handla i affären, gjorde ju alla affärsbesök väldigt mycket behagligare och smidigare. Glest med folk på tunnelbanan och de som åkte hade munskydd och satt inte längre och skrek i sina mobiler mitt emot en. Kramandet av näst intill okända personer upphörde äntligen, liksom andra närgångenheter en intregitetskänslig person som jag alltid haft svårt för. Det blev liksom en annan värld. Långa promenader i närområdet blev "inne" och i förlängningen av detta kom begreppet hemester. Semester hemma alltså. Minns också sommaren -22 då vi sittande utanför stugan på ön plötsligt insåg att himlen återigen korsades av kondensslingor från flygplan. Blandade känslor. Man hade ju ändå trott att kanske flygtrafiken skulle stanna kvar på en lägre nivå nu när folk vant sig vid andra transportsätt. Att miljöskäl skulle vara nog. Men nej. Back to business bara, hur destruktiv businness det än är.

Men egentligen tänkte jag när jag började skriva detta att det skulle handla om den speciella märkliga eftersmak pandemin skapade. Faktiskt både på gott och ont. Att befinna sig i den märkliga bubbla som skapades, som en slags utdragen nattkänsla. Lite magiskt faktiskt med de eviga promenaderna i orten och existensen som krympte ihop till ett avsevärt mindre format med resebestämmelserna och förlusten av allt som förutsätter många människor på begränsade utrymmen. Vi firade julafton utomhus med släkten. Picnic vid sjön mitt i vintern. Folk som grillade ute i snön på de offentliga grillplatserna som i vanliga fall bara brukas varma sommarkvällar. Den stämning som nu på några års avstånd känns lite som en dröm. Och redan glömt. Men som återkommer när jag bläddrar i det enkla fotohäfte jag gjorde av alla promenader. Bildens makt över minnet.

Om sommaren blev effekten att husbilsfrekvensen på ön exploderade. Och fritidshuspriserna steg rejält. Folk som åkt till Thailand eller Maldiverna köpte husbil eller lantställe på hemmaplan i stället. Ett par år senare var huspriserna normaliserade och fler till salu igen. Himlen återigen randig av utsläpp... Men husbilarna verkar folk ha behållit. Nya ställplatser tillkommer nästan varje år. En del insåg nog hur mycket som faktiskt finns att både se och göra inom landets gränser. Utan att behöva flyga. Märks norrut också då fjällvandringen numer måste regleras och begränsas. Slut med trerätters middagar på fjällstationerna då man vill ha en återgång till det mer spartanska en fjällvandring inneburit förut. Stf-paradoxen. Från att i alla år försökt få fler ut i skogen och upp på fjällen, till att nu riva stationer som blev för bekväma och lockade för många :-).

Parkmark.

Parkernas moral. När stadsparker ungefär vid mitten av 1800-talet började anläggas i svenska städer, var det inte bara för att få till några andningshål i stadsbilden. Parker hade fram till industrialismen varit privata anläggningar för överklassen att sprätta omkring i för att få tiden att gå. Men i och med de stora industriernas, fabrikernas, tillkomst och därmed mängden av arbetskraft som behövdes och som flyttade in till städerna (fabrikerna fanns inom stadsgränserna då) uppstod ett nytt problem. Arbetarkåkstäder i utkantsområden. Lågavlönade ibland halvsvältande arbetare som efter sina 12-timmarspass i någon kroppsförstörande verksamhet hade en lucka i slitet. Personer i den situationen kände nog ofta hopplöshet och desperation av att inte kunna påverka sina liv. Ungefär som befolkningen i totalitära stater. Som i Sovjet och nu Ryssland. Och vad gör ryssarna då för att komma undan en stund? Jo super. Och det gjorde också fabriksslavarna här på 1800-talet i rätt hög utsträckning. Vilket såklart också medförde brottlighet osv. Så hur motverka detta? Ett av svaren var stadsparker öppna för alla. Om det finns ett vackert grönområde att vistas i på sin lilla fritid så skulle detta motverka superiet och sänka brottsligheten tänkte man. Istället för att välja en obskyr mörk krog skulle man vilja sitta i solen i en inbjudande och nära, tillgänglig park. Och det fungerade! Supande och brottslighet sjönk faktiskt där parker anlagts eller där tidigare privata parker öppnats för allmänheten. Miljön gjorde jobbet. 

Nu, här i stan iaf, råder alkoholförbud i de flesta större parker och har så gjort i åtminstone 20 år tror jag. När jag flyttade hit till Stockholm var parkerna om sommaren den naturliga plats alla med picnic-korgar och systemkassar samlades i. A-laget såväl som vanliga helgfirare. Alltså då ungefär motsatsen till vad ett av syftena en gång varit då parken skapades. Slumområdena försvann med industrierna och parkernas funktion förändrades med tidsandan. Ett av många exempel på något som rent fysiskt knappt förändrats men som funktionsmässigt totalt bytt fot. Ett annat sådant exempel i parkeriets värld finns lite om här, skrivet för tio år sen.

Klagosång.

Kung Bore jäser i sin självgodhet. Kylan håller i sig och begränsar livet. Än har inte vårfrun vaknat för att börja den årliga fajten. Än stannar katterna inne och trottoaren utanför huset är fortfaranfe ogångbar. Städdagsmorgonen är vit. Luft himmel och mark. Ingen solstråle. Bakis utan att ha druckit något. 

Ett sådant där obegripligt minne ploppar upp. Obegripligt för att det är oansenligt och odramatiskt och obetydligt som minne sett. Ett sådant där minne som inte borde ha fastnat. Jag är 25 eller 26 år. Morgon, snöglopp. Går längs Ringvägen förbi Blomsterfondens fik. Ingen halsduk så snö letar sig in i glipan vid kragen. Tänker på hur korkad jag ändå måste vara som accepterar detta. Att jag måste styra om mitt liv och komma iväg någonstans där snöglopp inte existerar. 

Och det var allt. Sen minns jag inget mer från den morgonen. Och det blev ju inte som jag tänkte då och nu skulle jag inte vilja bo någonstans där det inte finns årstider. Bara om vintern kunde komma snabbt någon dag före jul och sedan vara i en vecka. Sedan vår. Flera månader vår och ännu fler höst. Mitt ideal. Men det finns inte i det här landet. Kan bara hoppas på den globala uppvärmningen som dessvärre än så länge tvärtom har gett oss här i sydost både kallare och längre vintrar. Läste om en förklaring till detta men den var alltför invecklad för att jag skulle kunna komma ihåg och återge den här. Men kontentan var iaf att det är just uppvärmningen som paradoxalt orsakat de senaste vintrarnas eviga skidföre och stoppat mig från att gå var jag vill.

Oskrivet.

Har det blivit här på den senaste tiden. Detta beror på en viss tidsbrist som kommer att sträcka sig en bra bit in i mars. Jag läser nu en universitetskurs om konst och byggnadskonst 1600 till 1900 och den kräver fyra timmars läsning och skrivning om dagen. Trodde den siffran var överdriven men det har visat sig att den stämmer bra. Mycket akademisk engelska, ord jag måste slå upp osv. 

Modernismen och postmodernismen har jag ju rätt bra koll på efter livslångt intresse och alla konstskoleår. Plus en annan teoretisk kurs jag läste vid denna tid förra året (den här tiden passar mig bäst pga oftast få fotouppdrag på vintern). Sämre ställt är det med kunskaperna om äldre tider där jag visserligen har hjälp av hygglig koll på historia i stort men bara ytligt på konsthistorien. 

Min allmänna misstro mot samtidskonsten som kommit smygande på senare år (och som jag skrivit om många gånger här) behöver redas ut. Och bästa terapin för detta tror jag är att skaffa mer och bättre kunskaper om hela ut- eller om det är invecklingen. Så nu tar jag greppet på 1600 till 1900 och ska sedan i mån av tid antingen på egen hand eller via lämplig kurs backa från 1600-talet ända in i grottmålningsväggen. Förvånande nog märker jag under kursens gång att mitt största intresse förskjutits från måleri och skulptur till arkitektur. Jag känner faktiskt igen min gamla kunskapstörst från 20-års åldern i kapitlen om byggnadskonst. Så kul att lära sig nytt! Och så mycket som faktiskt finns att se bara här i stan som jag varit omedveten om under alla år.

Vad är en bilds värde?

Senaste nytt på konstskandalscenen är att en analys av penselspråket med hjälp av AI, kommit fram till att två berömda målningar av Jan van Eyck, en i Turin och en i Philadelphia, verkar vara målade av någon annan. Stor katastrof! Alla experter har ju bedömt dessa två målningar som mästerverk av van Eyck. Och nu är de kanske inte det. Så då undrar jag om de nu alltså har blivit sämre? Har de gått från att vara mästerverk till att bli "gesällverk" under en natt? Och gör det dem i så fall sämre? Ingen av målningarna är signerad och bägge kommer bevisligen från van Eycks verkstad. Där han jobbade tillsammans med elever och gesäller så som var brukligt på 1400-talet. Konst fanns inte då. Var inte uppfunnet. Alla bilder som framställdes gjordes på beställning. De skulle användas i något sammanhang. Fylla en funktion. Konstnärsbegreppet som det brukar ses idag uppstod inte förrän 200 år senare, då de första försäljningarna av löskonst utan beställare, skapade de första samlarna och därmed en privat marknad. En målarverkstad på 1400-talet anlitades för diverse jobb nästan enbart av kyrkan och olika makthavare. Att just denna verkstad leddes/ägdes/drevs av målarmästaren Jan van Eyck betyder inte att han personligen målade allt som producerades där. Så vad är problemet? Jo pengar och prestige såklart. En målnings värde fastställs nu inte lika mycket av dess verkshöjd som av tillgång och efterfrågan. Och av de eventuella kvalitetsstämplar som kontexten, institutioner och experter ger. De här två målningarna har alltså självklart inte blivit sämre idag än vad de var igår. Det är det eventuella försäljningsvärdet baserat på tillgång och efterfrågan som är det egentliga problemet. Eller, eftersom ingen av dem nog någonsin kommer att nå marknaden så är det väl försäkringsvärdet då. Samt prestigen för de experter som tidigare stämplat sina äkthetsstämplar på dem. Jan van Eyck själv hade nog skrattat åt upprördheten. Att ett par nästan identiska målningar som beställts och levererats från hans verkstad skulle orsaka detta typ 700 år senare. Och att han själv i allmänhetens ögon skulle skohornas in i en konstnärsroll som var okänd på hans tid.

Lili Marlene mm.

Denna andra världskrigets största hit, nästan signaturmelodi, och på bägge sidor faktiskt. Wikipedia: "Texten skrevs 1915 av poeten Hans Leip (1893-1983). År 1937 publicerades en samling med Leips dikter där denna ingick, och då hade de två sista av de fem verserna tillkommit. Norbert Schultze (1911–2002) komponerade 1938 melodin och sången spelades in i augusti 1939 av Lale Andersen." Senare spelades den in på flera språk i flera länder. Bl.a. i USA av nazimotståndarinnan Marlene Dietrich på både tyska och engelska. MD som var ett sant barn av Weimarrepublikens kultur sökte raskt amerikanskt medborgarskap när Hitler försökte värva henne till propagandamaskineriet. Hon ägnade sig istället (förutom att bli filmstjärna i Hollywood) åt att underhålla de amerikanska frontsoldaterna. Än idag kanske den högst betalda filmstjärnan i Hollywoods historia. Så hon blev rik och använde mycket av sina pengar till att hjälpa tyska judar att fly.
Men Lale Andersen då, som spelade in originalversionen av Lili Marlene? Jo först blev propagandaministern Goebbels försurad och förbjöd radion att spela låten eftersom han inte fattade texten (det är en kärlekssång). Sedan när han insåg att det var den största hiten som frontsoldaterna ville höra hela tiden, beordrade han LA att spela in en ny version i marchtakt... Och det är nog den versionen man hör inom sig när en person i min ålder tillfrågas om denna krigsmegahit. Plus att många kanske tror det är Marlene Dietrich som sjunger och att hon var nazisuporter. Men så är och var det alltså inte. Anita Lindblom sjöng förresten in en svensk version också, även den med marchinslag, men det var ju senare. 

Ja, ja. Varför detta ämne dök upp i min skalle vet jag inte riktigt. Kanske pga Åke Edwardssonboken nämnd i det förra inlägget. Musik är ju en stämningsförmedlare. 

Under beredskapen (som andra världskriget kallades när jag var liten) hade min familj, min mormor och morfar, fik i mitt blivande barndomshem. De blev tillfrågade av någon militärhöjdare som basade över alla mobiliserade soldater som var förlagda i byn, om de kunde starta ett café. Och det kunde de. Min mamma som var liten då talade ibland om denna tid som den kanske lyckligaste i hennes liv. Hon hängde med sin bästa vän, som var evakuerat krigsbarn från Hegra i Norge. Massor med folk rörde sig i byn och sveriges artistelit kom som fältartister och uppträdde. Bio i ett stort tält. Kavalleristallar nedanför järnvägen 100 meter bort. Liv och rörelse och tåg med tyskar som kastade ut chokladkakor till ungarna, passerade på järnvägen nedanför huset. Och fiket med en ständig ström av snälla soldater från landets alla hörn. I hennes lilla värld blev krigsslutet en katastrof. Byn tömdes på folk. Fiket lades ner. Hennes bästa kompis flyttade tillbaka till Norge. Allt blev så tyst, minns jag att hon sade. Berättade hur eländigt det var när hon vinkade av kompisen som satt i tåget på väg hem till Norge. Hon hade hunnit bli 15 år då men hade bara en vag uppfattning om kriget som just avslutats. Faktiskt mest positiva minnen... På den tiden fanns ju inte ens TV och omvärldsrapporteringen kom via knastriga radiosändningar. En och annan motståndsman som deltog i Norge kunde nog berätta en del när de kom hem från uppdrag, men sådant nådde inte den yngre generationen. Många i byn hade ju på olika sätt släktrelationer med folk på andra sidan kölen, eller var på andra sätt relaterade. Minns att min morfar när han skulle åka till en stad för att handla, inte åkte till regionhuvudstaden som ju hade varit det naturliga, utan till Levanger i Norge. Fast det var ju före och efter kriget såklart. Men det jag ville säga var att de vuxna nog visste en hel del om vad som pågick pga de täta ihopflätningarna med Norge.

Men det var då och nu är nu. Dagens uppgift blir utforskning av van Dyck metoden för fotokopiering. Slut på denna morgons osållade utsvävande tankar. God morgon!

Snön faller.

Långsamma lätta flingor. -10°C. Varje ny vinter känns längre. Mer som bortkastad tid. Läser nu Åke Edwardssons "Treblinka comedy club". ÅE har som få författare en förmåga att förmedla stämningar. I detta fall, denna ohyggliga historia, kanske den starkaste förmedlare av hur det kunde kännas att vara jude i tredje riket, jag läst. Starkare t.o.m än Anne Franks dagbok, eller Steve Sem-Sandbergs bok om Łódzgettot. 

Deckarna han (ÅE alltså) skrivit (och skriver?) är kanske inget för mig, men böcker som denna eller "Jukebox", som jag ibland läser något lösryckt stycke ur bara för att få uppleva känslan, eller en novellsamling som "På genomresa" är stämningsförmedlare av sandemosianska proportioner. För mig alltså. Det är ju såklart olika vad som tar en i magtrakten, men ÅE har greppet om det för min del. Antar att alla har sådana "milstolpar" eller vad man ska kalla det inom de skapande konstigheterna. En annan för mig är Christer Boustedt. På det enda album han gav ut finns hans tolkning av klassikern "Ruby my dear". Där är det något i slutet av varje sats, när altsaxen tonar bort till tystnad. Går förstås inte att beskriva i ord men det är något om att blekna bort. Något obevekligt vackert och inte ett dugg sentimentalt. Livet liksom. Som när en katt kastar in handduken av ålderskrämpor. Det är OK. Som det ska vara. Tiden. Samma känsla som jag får av Gunnar Björlings minimalistiska poesi. Enkelheten och det fåordiga. Tystnaden.

B&B.

Franchesco Borromini hette en stenhuggare, skulptör, arkitekt och på alla områden konstnär i 1600-talets Italien, främst verksam i Rom. Han var enligt samstämmiga uppgifter, enligt vad jag kan se i de konsthistorieverk jag äger, en svår person att ha att göra med. Nojig, grälsjuk, överspänd, svårmodig är några av omdömena jag hittar i olika böcker. Genialt nyskapande, orädd och respektlös mot rådande ideal och normer är andra. Avslutade själv sitt liv. Kanske blev han helt enkelt för mycket för sig själv. Men hans byggnader finns kvar. Inte så många och inte så storslagna som de av den tidens stora stjärna Giovanni Lorenso Bernini. Bernini "byggde Rom" sade någon. Inte sant såklart men sant är att han totalt dominerade sin samtids konstliv. Det finns en historia om en engelsman som rest till Rom och vid hemkomsten berättade om sina upplevelser där, bl.a. att han gick på teatern för att se en pjäs av Bernini, fick då veta att teaterhuset var ritat av samme man och att han också gjort pjäsens scenografi. Dessutom, huvudrollsinnehavare i pjäsen: Giovanni Lorenso Bernini! Arkitekt, skulptör, målare, poet, författare och skådespelare. Internationell berömdhet på alla områden.

Men tillbaka till Boromini, som till skillnad från konkurrenten och i början samarbetspartnern Bernini, kom från enkla förhållanden. Som sagt stenhuggare i grunden. Kunde till skillnad från Bernini inga andra språk än Italienska och lämnade knappast Rom. Men hans byggnadsverk var helt ojämförbart egensinniga. Han följde inga normer eller regler för hur arkitektur skulle se ut, utan hittade på allt själv utifrån geometriska figurer. Något ingen gjort tidigare (och inte senare heller). Därför särskiljer sig hans byggnader tydligt från allt samtida. B och B gick inte bra ihop. Bernini anställde Borromini i något tidigt projekt men det blev snabbt konfrontation. Den tjusige superkändisen mot det truliga, grälsjuka geniet. Skulle tro att Borrominis uppenbart nyskapande retade Bernini som var van vid att alltid vara nummer ett. Vid något tillfälle sade han att Borromini måste vara sänd för att förstöra all arkitektur.

Men idag gapar nog bara de flesta inför byggnader ritade och uppförda av dessa båda herrar. Tänker nog inte ens på skillnaderna i stilen. Märkligt ändå med två sådana personligheter vid samma tid och på samma plats. Och av samma generation som t.ex. Velasques, Rubens, Rembrant, Hals, van Dyck, Poussain, Lorraine, Caravaggio och många flera som idag inte är så kända längre. Kan inte låta bli att undra vad vi har idag som kommer att kommas ihåg om 350 år. Och vilka byggnader som kommer att finnas kvar.

Huret.

Tiden och minnet igen. Det finns mer än bild, ljud och lukt i ett minne. Ibland finns inget alls kvar av de intrycken som representerar vad, utan bara ett hur. Exempel: jag vaknar mitt i natten och kan inte somna om. Plötsligt kommer en känsla över mig och jag vet att det är den jag hade när jag som 18-åring med nytaget körkort följde med min morbror, som hade en biluthyrning, de ca 15 milen till Værnäs (Trondheims flygplats) för att hämta hem en bil som varit uthyrd. Vi åt räkmacka och drack svagt norskt kaffe i flygplatsfiket medan vi väntade på bilen som var på väg in. Sedan när pappersfixet var klart körde vi, nu i varsin bil, hemåt i sommarnatten. Jag minns inte ett dugg av hur något såg ut, vilka bilar det var, vad vi pratade om eller något alls. Men jag minns känslan! Som är något annat, fristående från andra intryck. Och så är det ofta för mig. Att det är bara det där som vare sig är kopplat till syn, hörsel eller lukt, som inte ger mig några bilder, som utgör det bestående. Allt annat, alla sinnesintryck kan vara fel eller skapade, men inte detta fjärde, som jag här kallar känslan. Det borde finnas ett eget ord för detta, som jag misstänker att jag inte är ensam om. Så nu uppfinner jag det: Huret. Jag minns huret av den eller den händelsen. Medan bilder, ljud och lukter lika gärna kan vara efterkonstruerade. Så där har vi ett helt forskningsområde för en framsynt kriminolog som forskar om vittnespsykologi. Börja med hur och nysta sedan sakta vidare mot vad. Som säkert också finns men kan vara mycket mer svåråtkomligt. Jag tror att alla de vanliga sinnesintrycken är parallellkopplade i lager på lager, medan huret är seriekopplat från födelse till död.

Åsne Seierstad.

Gör det igen. "Ofred, Ryssland inifrån", som hennes nästan magnifika reportage/epos om Ryssland heter överträffar till och med den förra, "Afghanerna". 

Måsteläsning/lyssning för alla som vill ha hela bilden istället för bara de fragment av formaterad verklighet som når fram i media. 656 sidor fakta, intervjuer, historia och historier, omvandlat till bladvändare. Ännu mer insatt än Afghanerna såklart eftersom hon bott och pluggat i Moskva och St. Petersburg, talar ryska och återvänder nu med turistvisum som en slags täckmantel många år senare när alla andra lämnar landet. Dessutom nöjer hon sig inte med städerna utan beger sig ut på landsbygden och till Sibirien. 

Jag ville inte läsa hennes alster under några år då jag inte gillade det hon gjorde med "Bokhandlaren i Kabul", som ju med sin familj  blev tvungen att gå i landsflykt sedan hans hemligheter och förtroenden om regimen exponerats för hela världen i romanform. Tyckte och tycker fortfarande att det var ett oförlåtligt svek. Men detta till trots kan jag inte bortse från vilken stjärna denna resande skriftställare är. Och nu när det gäller ryska vänner och bekanta verkar hon vara försiktigare med namn och identifikatorer, så bara att läsa. Gör det. Samtidshistoria som kioskvältare!

Vinden.

Viner runt knutarna. Himlen är blågråsvart. Gatubelysningen kommer nog att lysa minst en timme till. Klockan är 07.03. I min skyddade tillvaro hämtar jag en till mugg hett kaffe. Inga katter vill gå ut denna morgon. Tänker framåt idag. Mot det flygande tefatet som ska landa i november. Eller nä förresten, bara mot den dag jag får tillbaka min 6x4,5 cm kamera som sedan snart ett halvår befinner sig på köhyllan hos Amsterdam camera repairs. Så långa väntetider är det för äldre kameror som behöver omvårdnad. Detta beror förutom bristen på reservdelar också på ett kunskapsglapp som uppstått. De tekniker som kan analoga mekaniska kameror höll precis på att dö ut när den här vågen av yngre fotografer som ser det analoga som en nyhet började röra sig. Nu befolkas de nästan utdöda men återupplivade verkstäderna av ett fåtal gamla stötar som innan de drar in årorna nu försöker hinna överföra sina kunskaper till ett något större antal unga prospects. Kameratekniker har plötsligt blivit ett sådant där framtidshantverksyrke som inte hotas av AI. Precis som alla andra hantverk inte heller gör. AI-hotet förresten, om det nu är ett hot, verkar i första hand gälla programmerare och systemtekniker. De som dedicerat sina liv åt programmering har nu programmerat jätten Gluffgluff som äter upp dem. Så jag predikar som alltid om hantverksyrken och/eller humaniora för människor som ska välja väg. En annan fördel med just hantverk är att en hantverkare oftast har sin egen verksamhet (ingen chef:-) och är dessutom flyttbar över nations- och språkgränser. Lika mycket idag som under gräddtårteslottsbyggarepoken på 16-1700-talen då i princip alla hantverkare på skrytbyggena var inkallade från olika länder på kontinenten. Hade Tidöligan varit verksam då så hade vi bara haft några små grå försvarsborgar från medeltiden att kalla för slott som kulturarv på byggnadssidan. Och statsministern hade fått uggla i sitt Sagerska palats utan stuckatur i taket.

Men nu slutsvamlat för denna gång. Dags att ta tag i dagen!

Hålla på med konst...

Världen är upp och ner. En gång i tiden flydde europeiska konstnärer till USA för att undkomma naziregimen, väl i USA kom många loss på ett sätt som flyttade den västvärldiska konsthistorien över atlanten. Jag fattar inte hur de kunde. Obegripligt. Hade jag varit en av dem hade jag stannat, gått under jorden i någon motståndsrörelse. Eller jag vet inte om jag hade vågat stanna kvar men inte hade jag kunnat ha den ro som jag behöver för att åstadkomma något konstnärligt arbete. Och nu idag kommer hoten från alla håll. Visserligen inte av den art som t.ex. en judiskbördig konstnär var tvungen att förhålla sig till på 30-talet men ändå tillräckligt oroande för att omöjliggöra meningsfullt konstnärligt arbete. Jag fattar inte de som kan jobba på som vanligt. Men kanske ska man se det som en slags verklighetsflykt, Eller en motvikt? Att lyckas stänga ute verkligheten för en stund. Tyvärr kan inte jag det. För mig blir det direktpåverkan. Allt jag gör färgas direkt av omvärlden. Och resulterar ofta i bilder ingen vill ha på sin vägg. Spegelbilder. Alla andra förhållningssätt blir bara lögnaktiga för mig. Oviktiga. Konstutövning överhuvudtaget känns nästan komiskt just nu. Lite barnsligt omedvetet och ungefär den mest oviktiga verksamhet som tänkas kan denna tisdag (fel, onsdag är det ju) i januari 2026. Men det är ju jag. För mig. Fattar att andra ser det på andra sätt. Eller fattar kanske jag inte riktigt gör, men accepterar. För verkligen förstå varandra kan vi ju inte. Vi fungerar väldigt olika och det kanske svåraste som finns är att fullt ut ta till sig att jag kan sitta här och känna så medan du sitter där och känner något helt annat. Och acceptera det!

Nog med det. Läser om Barocken. Min verklighetsflykt blir ofta till historien. Väldigt lätt att vaggas in i en annan tid och ibland med sekundsnabba förnimmelser av att verkligen ha varit där, då. Eller snarare av hur det kändes, hur världen var för den som var där. Lär mig nytt om det gamla. Det är också något som lättar på trycket för mig. Läser om allkonstnären Bernini som var en megastjärna och kändis av Picasso eller Elvis mått då. Och ser reproduktioner av den tidens för mig personliga favorit Diego Veláques. Rubens anses ju vara den obestridlige mästaren under denna period, eller åtminstone den mest anlitade och dyraste (sen är det ju en annan sak hur mycket av hans enorma produktion han faktiskt själv gjorde något av, med tanke på jätteverkstad med massor av gesäller) men för mig är DV intressantast.

1600-talet ja. På den tiden behövde väl inga länder "ställa om" till krigsekonomi, som man säger nu. Antar att krigsekonomi var det normala. Men det fanns inga massförstörelsevapen. Och inte ens ett flygvapen. Så hotstressen av att det kan smälla om en sekund fanns nog inte heller. Största skräcken för civilbefolkningen måste ha varit utskrivningarna. Att plötsligt tvingas ut i krig för att vara borta i åratal eller för alltid. Det måste ju ha känts som en dödsdom för många. Visserligen var ju fatalismen och gudstron på en annan nivå då, men ändå. Att tvingas lämna allt. Och ändå, jag tror att förmågan att känna lycka också var på en annan nivå. Även för fattiga människor. Hoten inte lika allestädes närvarande. Det långsammare livet. En slags frihet vi inte har en aning om idag. Inte kan föreställa oss.

20 dagar.

20 dagsverken i ateljén.

Kamrat .357.

Läste pga Lena Anderssons rekommendation och förord, den här fiktiva berättelsen om hur Palmemordet kunde gått till. Annars brukar jag sky denna typ av historier. Det är teorin om att mordet begicks av en grupp svenska officerare som i romanform utvecklas av författaren och sjökaptenen Henrik Wennesund. Och ja, välskrivet och underhållande får man ju säga, inga "luckor" som gör händelseförloppet helt osannolikt, men ändå, för fantasifullt för mig. Jag har svårt för romaner som ligger precis nära en verklig händelse. Det man får ge HW är dock att de andra teorier som presenterats egentligen inte, åtminstone för mig, har låtit så mycket mer övertygande. Men sanningen om detta stannar nog kvar där den är.

Kreativitetens begränsningar.

Att begränsa mina uttrycksmedel har varit till hjälp för mig många gånger. Att bestämma att detta är vad jag får använda. Inget annat. Det blir som en sporre som frigör uppfinningsrikedom och arbetsglädje också. Jag har aldrig förstått mig på de som köpt alla färgerna på hyllan. För mig funkar det bara om jag väljer några få och sedan tvingas blanda till resten av de jag har. Även detta är något som talar för analogfoto och mörkrumsarbete. Photoshops m.fl. redigeringsprograms ändlösa möjligheter gör mig bara trött. Arbetsredskap för beställningsjobb - ja! Utan photoshop skulle jag knappt klara ett enda uppdrag nu längre. Tekniker och infrastruktur från den fördigitala tiden är sedan länge borta. Det finns inga nattlådor att lägga film i för expressframkallning hos fotolabben (som ju inte heller de finns). Det analoga som nu finns är anpassat för en helt annan kategori av fotografer. Hobbypulare och konstnärer ungefär. Fast de flesta har själva det som behövs och gör allt hemma. Eller i något kollektivlabb. Den nya analoga tiden. Så jag har slutat säga "på den analoga tiden" säger nu istället den fördigitala. Och med detta nya analoga kom glädjen i fotograferandet tillbaka för min del. Och jag inser att mycket av den handlar just om begränsningen av uttrycksmedlet. Den långsamma (jämförelsevis) processen som kan ge oväntade resultat och inte är så lättkontrollerad. Inget jag trodde jag till sist skulle längta tillbaka till när de första digitalkamerorna kom. Men inte så konstigt kanske eftersom ju uppdragsjobb blev väldigt mycket enklare då och det var kul att lära sig all teknik. Var med i den första "kullen" som gick SFF:s digitalutbildning för att bli A-auktoriserad. Under ledning av Stefan Olsson som numer ser ner på utvecklingen från sin himmel. Det var 2002. Så många år sedan! Och nu känner jag bara tristess vid allt det digitala. Ointresse i alla andra avseenden än som födkrok.

Klockan fyra i natt väckt av de återkommande tjuten från något dödligt skadat eller av dödsångest drabbat väsen, långsamt vandrade förbi på parkvägen utanför. Katterna satt uppradade på köksbordet och stirrade ut i mörkret genom fönstret. Det var såklart en räv. De gör och låter så ibland. Oklart varför men ganska skrämmande att höra för den som inte vet vad det är. De "vilda" djuren (citattecken eftersom en del är helt orädda för månniskor) här i orten är långt mer vanligt förekommande än på landsbygden. Rådjuren, som det finns hur många som helst av, makar sig knappt undan från gångvägen när man kommer gående. Samma med harar och rävar. De har anpassat sig till någon slags människosymbios. Man får ha galler runt blommor och grönsaksland eftersom det ständigt är rådjur runt huset och de äter det mesta som såtts och planterats. 

Och där slår då digitalkameran tillbaka med full kraft mot mitt avfärdande. För om jag velat ha en bild t.ex. av den skrikande räven i natt, eller till och med en filmsnutt för att få med ljudet, så finns ju såklart inget annat redskap som skulle klara av det än en digital fullformats systemkamera med telezoom. Fullformats för att betvinga mörkret utan för mycket brus och optisk telezoom för att plåta på avstånd med bibehållen kvalitet. Så en dylik mackapär kommer nog även i framtiden att ingå i verktygslådan. Även efter att jag slutat uppdragsplåta. Och även trots att intresset för dem just nu är obefintligt. 

Tror jag ska tillverka en räv av den kasse med katthår jag har i ateljén och skaffa någon typ av ljudgrunka att placera i den med inspelade rävtjut. Det vore väl en lämplig kommentar till den skräckslagna kattpubliken i natt. Sen placera den på tomten och se om den kan fungera som rådjurs- och harskrämma när odlingssäsongen börjar.

Förortsnatt.

Vinter, snörik, rörelsemönstret styrt av plogning och stigar i snön. Frihetsberövad i avseendet att det inte går att gå i vilken riktning man viĺl. Snö lyser visserligen upp men stänger också in. Skotta sig ut på morgonen. Skrapa bilrutor. Gator hälften så breda som annars pga plogkanter. Alla kläder som måste på för minsta promenad. Kallt. Så nä, att det blir lite ljusare räcker inte alls för mig. Skulle nog vilja bli typ vinterturk om jag inte hade ateljén att fly till. I ateljén finns i alla fall fantasins och tankens frihet. Ska lätta upp vinterdepressionen genom att läsa en kurs också. Bild och byggnadskultur 1600-1900, Linnéuniversitetet. Distans. Brukar göra något i den stilen denna tid på året. Bra hjärngymnastik. Passar dessutom perfekt in på ett fotoprojekt jag tänker påbörja detta år.

Det börjar ljusna nu och verkar blåsa rätt hårt så då är det nog några grader varmare idag än igår. Ska halka till tuben och åka in till stan. Jobba lite med saltpapper. I mitt sökande efter det beständiga (och pga ovanstående kurs) har jag inhandlat en bok om arkitekturtermer. Av Jan Torsten Ahlstrand. Det är en sådan där efternamnsbok. Alltså en sådan bok man benämner med efternamnet på författaren. Vad heter det där nu igen? Du får kolla i Ahlstrand.. Sådana böcker blir kvar i bokhyllan trots digitala resurser. Arkitekturtermer förändras inte. Historia och arkeologi däremot är ganska skakiga ämnen. När jag gick i konstskolor skulle alla ha ett ex. av "Konsten" av H. W. Janson i bokhyllan. Jag har kvar min (den var förresten en efternamnsbok då, men nu har nog inga konstskoleelever hört talas om den). En otymplig tegelsten som inte går att läsa i liggande på rygg. Och så föråldrad idag. Känns lite som en historiebok från 50-talet. Allt förändras, omvärderas. Den rådande "tidsandan", som är en slags fasad för ekonomin, styr oftast i bakgrunden. Arkeologin, som ju på många sätt är en gissningarnas vetenskap, ändras hela tiden. Nästan lika nyckfullt som ekonomin, som ju iofs inte är någon vetenskap utan bara ett känslostyrt mumbojumbo. Men som ändå obevekligt styr oss. Så vad är beständigt? Svar: saltpapper. Så, iväg till ateljén.