Flickan från tändsticksfabriken.

Ska vara en komedi av Aki Kaurismäki. För min del ser jag inte det komiska men en ganska fantastisk film som kommentrar det eviga problemet med att träffa någon. Själv har jag tänkt att allienasionen som verkar ha kommit med datingapparna är nytt, men kanske är det bara halvnytt. Se filmen. Absolut värd tiden den tar från dig. Finns på Netflix. Möjligen ingår några mord också...

En till dag.

Och ännu inget synligt besök från andra planeter. Lyssnade på en pensionerad brottsplatsundersökare, enligt uppgift kanske Sveriges främsta på sin tid. Han hade varit med om mycket. Bl.a. när den s.k. "2:a juni rörelsen" med terroristen Norbert Kröcher i spetsen för sitt "kommando Siegfried Hausner" byggde en låda de skulle förvara Anna-Greta Lejon i efter genomförd kidnappning 1977. Lådan var bara stor nog för henne att sitta dubbelvikt och nedsövd i. Märkt med dekaler som sade att den skulle innehålla en båtmotor så att de skulle kunna frakta den på stan och lasta på en väntande båt utan att någon skulle bli misstänksam. Ett riktigt idiotprojekt. All medicinsk expertis var efteråt överens om att om hon inte hade dött redan vid de okunnigas försök med narkosmedelinjektion, så hade hon inte överlevt mer än några minuter dubbelvikt i lådan. 

NK:s liga (ett gäng svenskar och tyskar) höll till i källaren på Katarina Bangata 55 där de hade byggt ett rum i rummet med lådan i mitten. Numer är källarfönstren där igenmurade (syns tydligt i google streetview). Idén till kidnappningen stod NK:s svenska flickvän för. Det skulle vara en hämnd för att AGL ordnat med utvisning till Tyskland av några Baader-Meinhofare som suttit i finkis i Sverige. AGL var arbetsmarknadsminister då och hade av någon anledning ansvar för terroristfrågor. Tanken var att begära en lösensumma + en massa frigivningar av RAF-terrorister i Tyskland mot att AGL lämnades tillbaka. 

Så vad har denna historia i en kulturblogg att göra? Jo, visserligen har jag aldrig varit någon punkrockfantom, men punken var ju ändå en väldigt tydlig kulturyttring ofrivilligt skapad av Margaret Thatcher på 1970-80-talet. Så kultur var det ju tveklöst. Så tillbaka till NK. Han satt och drack bärs på en krog uppe vid Mosebacke. Ett par bord bort satt två civilspanare som hade i uppdrag att ta honom. Men inte på krogen då han ju var känd för att vifta med pistol och gärna använda den också, så gripandet skulle ske när han lämnat krogen. Och så skedde också i trappan ned mot Katarinavägen. Poliserna meddelade via radion att de tagit honom. Meddelandet: "Ebba Grön". Ebba var poliskoden för NK och grön betydde att han var gripen.

En sista iakttagelse från polisen. Alla, verkligen alla inblandade i detta på bovsidan var påfallande kortväxta. En tydlig bit under medellängd. Märkligt? Kan det vara ett ämne för ett framtida konstnärlig forskningsprojekt? :-) :-) :-).

Avyttringsdagar.

Inför flytt om ett år eller två pågår avyttringsprojektet. Delvis faktiskt ganska eller väldigt svårt. Det är så många prylar som befinner sig i mellanrummet mellan säljbart och "bra att ha". Små saker som knappast går att sälja annat än på loppis och då nästan gratis. Och som kanske kommer att saknas i vardagen någon gång, om än inte varje dag, eller vecka eller ens år. Slitna men fungerande prylar. I det här huset finns bara udda saker. Allt husgeråd är udda. Koppar, muggar och allt sådant, inga serviser. Och för mycket. Mycket mer än vad som verkligen behövs. Samma med fotoutrustning. Har sålt typ hälften men måste nu bromsa och noga tänka igenom vad som måste finnas om det eller det uppdraget kommer. Om alltså. Det är väldigt mycket om. Idag blir det i alla fall koncentration på skivor igen. LP och CD. Föresatsen är att bara spara de livsnödvändiga. Det som inte finns streamat och som betytt för mycket. Bokhyllor är redan för länge sedan slimmade. Har gått från att täcka en och en kvarts vägg till en kvarvarande kvarts med enbart böcker som faktiskt då och då behövs. Fackböcker och poesi. Men även den hyllan behöver gås igenom en gång till. Senare i vår blir det garaget. Gamla färgburkar och flaskor med skvättar av diverse bilföda. Rostiga verktyg. Skräp. Det blir i alla fall enkelt. Bara att köra till tippen. Men nu börjar denna dag med sol från molnfri himmel och jag ska börja jag med.

Annons på Facebook.

Drömmer du om att skriva en bok, men vet inte hur? Då är det här kursen för dig. Du lär dig bla bla bla och allt, och vid kursavslutningen har du verktygen för att skriva en roman på bara 90 dagar!

Undrar om handlingen ingår också? Eller om man kan välja bland olika? Sedan måste ju dessutom såklart en läsekrets ordnas. Jag tänker att det väl vore ännu enklare att bara låta en AI göra hela jobbet? Inklusive skapa en läsekrets av botar. Och några kritiker som recenserar när man ändå är på g. Det har ju gjorts med musik. Streamingbotar.

Väderprognosen.

Idag ska det regna hela förmiddagen och en bit in på eftermiddagen också. Jag tittar ut på en grå himmel, hör regnknattret på taket och dubbelkollar i de två väderappar jag har på mobilen. Och det verkar stämma. Jag drömmer inte, YR bekräftar. Nu tar det förresten i, en skur! Molnen ligger lågt. Mörkt. De som ska till tuben hastar förbi i regnkläder eller under paraplyer på gångvägen. Klockan är 06.00 så det är den arbetarkategori som servar andra och inte kan jobba hemma som hastar. Den samhällsbärande kategorin, som den definierades av flertalet länder under pandemien. De som utgör förutsättningen för att vi andra ska kunna fungera. För att samhället ska fungera. De som skottar fram oss. Kör oss med buss och tunnelbana. Plåstrar om oss. Vårdar de äldre på boendet. Ansvarar för barnen. Grusar gångvägen. Tömmer soptunnorna. Utvisas. Ger mig TBE-vaccinet. Sitter i kassan. Alltså de som har de viktigaste uppgifterna i samhället. I andra änden av yrkeskategorilistorna återfanns influencers för det mesta högst upp. Den enbart paraciterande yrkeskategorin. Följd av diverse jobb inom penningflyttningsbranschen. Intressant faktiskt. Googla för listor om du är intresserad.

Väderrapporten ja. När jag var liten hyschades det när "rapporten" kom på radion. Den som angick alla. Den oundvikliga och opåverkbara makten. Gud faktiskt. Kanske att vädret är den där kontaktytan mot en högre makt? För ett par år sedan fanns en debatt om huruvida sjörapporten i P1 skulle läggas ner eller ej. Nerläggarsidan menade på att med dagens elektroniska utrustning på båtar så har inte sjörapporten längre någon roll att spela. Man trodde kanske på lite motstånd från några gamla kustfiskare med transistorapparater, men riktigt så blev det inte. I stället något som liknade en mindre folkstorm. Det visade sig att sjörapporten inte bara hade en funktion som sjörapport utan också som en stund av meditativt lugn. Likt "tankar för dagen" eller nåt. För många en konstant i tillvaron. Något som finns kvar och till sin själva natur inte kan förändras. Ett stöd när allt annat rusar. Så den blev kvar. Och jag fattar det. Tycker ekots tre plånganden har en liknande funktion förutom det faktum att man inte vet vad som sen ska komma. Kanske att plången skulle kunna sändas för sig så att man bara kan lyssna på dem, och inte nyheterna som följer? I det avseendet är förstås sjörapporten överlägsen eftersom styv kuling, eller i enstaka fall stormstyrka i byarna är uthärdlig information.

Utdrag ur dagens rapport: "Södra och sydöstra Östersjön. Syd eller sydväst 7-12. I eftermiddag väst eller sydväst och avtagande, inatt 2-7. Mest god sikt, men risk för lokal dimma. Nord eller nordost 3-7". 

Yvesand i bilen.

Mikael Yvesands första bok "Häng city" i ljudboksform, tar ungefär lika lång tid att lyssna på som det tar att köra till ön. Så när den siktades i ljudboksappen för 2-3 år sedan lyssnade jag och A på vägen. Överens om att det var underhållning av hög klass. Likaledes riktigt bra litteratur. Skrattade mycket. 

Nu när jag körde till ön igen laddade jag ner den nya lite kortare romanen "Våran pojke" av samme författare. Den börjar som om det vore Häng city 2, men med en kallare ton. Inte lika självklar. Mycket mer kaotisk och man tycker i ena stunden att denna Kafka möter Stridsberg möter Ornette Coleman berättelse är genial och tvivlar i nästa. Jag hade köpt upplägget rätt av om det inte vore för den parallellhistoria om en granne som dyker upp mot slutet. Förvisso både den och huvudspåret möjliga beskrivningar av världen inifrån den psykiskt insjuknandes huvud och den andra historien kan ju läsas som huvudpersonens halucinatoriska fantasi om grannarna, men något saknas där i sammankopplingen. Tycker jag. Men ändå. Befriande med en ny författare på svenska. Det är inte så ofta någon så pass egensinnig och originell tar lite plats från den homogena hopen.

Och MY har en formuleringskonst jag inte vet vem annan jag ska jämföra med. Det blir nästan andlöst ibland. Som när huvudpersonens tuffa och högljudda kompis Danne, van vid att ingen trotsar eller säger emot honom efter nio år som kung i grundskolan, får mothugg från en ännu tuffare tuffing redan första dagen i gymnasiet. 

Citat: "Danne blev knäpptyst. Jag hade aldrig sett det förut. Han började gapa och massera sina käkar i något slags simulerad käkledsproblematik med ett spelat bekymrat ansiktsuttryck. Så tyst att jag knappt hörde det själv viskade han: ”eee okej?” Och andades ut barndomens sista andetag." Slut citat.

Allvarligt talat.

I går kväll såg jag två TV-produktioner. En svensk film från 1963 och ett färskt program om en svensk konstnär som var på supertopp på 90-talet. Filmen svår att ta in. Att allt var så annorlunda trots att det fortfarande är samma land vi lever i. Åtminstone en ännu levande skådis också. Bo Widerberg regisserade. Inger Taube i huvudrollen. Tommy Berggren och Lars Passgård i de två andra bärande rollerna. Mästerligt foto av Jan Troell (visste inte att han var filmfotograf också). För att riktigt fatta vad det var jag såg fick jag efteråt googla på filmen. Ett svårsmält drama av underliga situationer och halva meningar. Kändes som från ett annat århundrade i ett annat land. Kan förstås bero på att det var den unge BW:s långfilmsdebut och det därför finns ett drag av överambitiös positionering också. Eller vad det nu är. En regissör som söker sitt språk kanske. Hur som helst, det märkligaste för mig nu idag var själva tidsandan. Obegripligt att jag har levt i denna tid. Att jag var fyra år när den gick på biograferna. Och att min mor precis som huvudrollen i filmen då redan var ensamstående mamma. Posören TB spelar såklart över. I vanlig ordning får jag en känsla av att han helst skulle leva sitt liv ensam med en spegel. LP lite bättre men underligt barnslig. Som en 12-åring i en 20-årings kropp, men det kanske ändå är så hans roll är tänkt så jag passar på den. IT gör sin roll bäst. Ganska krass och utan några större förväntningar på livet tar hon tag i de situationer som uppstår. Accepterar sitt öde kanske man kan säga. 

Så varför såg jag och skriver jag om denna produktion? Först och främst för att jag inte hittade något annat när jag väl för ovanlighetens skull slagit på TV:n. Och på något sätt gjorde den ändå intryck på mig. Det var något. Bortglömt. Någon liten glimt av fyraåringen som fladdrade förbi i utkanten av synfältet. Eller så var det bara JT:s foto. Om jag nu inte läst att det var han skulle jag ha gissat på Sven Nykvist. "Barnvagnen" är förresten filmens namn. Finns på SVT-play ett tag till. 

Sedan såg jag som sagt ett program om en nu levande konstnär jag hoppar över namnet på. Det allt överskuggande intrycket där var tyvärr en total avsaknad av distans till sig själv. När man tar sig själv och allt man gör på så blodigt allvar får i alla fall jag problem med skrattmusklerna. Och tyvärr skymtar tanken om människovärde fram där. För om man ser sig själv som epicentrum så är det nog nära till att man ser ner på andra människor och kanske undrar varför inte alla fattar ens storhet. Kan nog övergå i grämelse och ilska mot omvärlden också. Mycket vill ha mer som man säger. Tänker att Hasse Alfredssons klassiska svar på den motsatta frågan, alltså varför han aldrig kunde vara allvarlig, borde ingå i konstskolornas hjärntvättsprogram. Svaret: "Humor är det allvarligaste jag vet". Ta ett steg tillbaka och släpp ner axlarna liksom. Så blir livet lättare att leva!

Vad är bra?

Ett ständigt och olöst problem jag har är att förstå min egen konstsyn. Som avhandlat många gånger tidigare här vet jag inte om jag riktigt kan skilja på vad som är inlärt, vad som bara slappt är accepterat pga andras syn, kritiker och institutioner, och vad som faktiskt under dödshot är sant för mig. Själv. Om jag så vore ensam människa kvar i världen.

Jag märker hur jag mer och mer börjar ifrågasätta mitt yngre jags accepterande av många uttryck jag nog inför rannsakningsdomaren måste medge att jag egentligen i grunden aldrig fattat/gillat. Men följt med mobben i stället för att tänka själv. Eller känna själv är nog närmare sanningen. Gäller på alla kulturområden. Och det som brukar bli kvar när jag grubblar över detta är väldigt få upphovspersoner. I meningen upphovspersoner jag förbehållslöst köper allt de producerat. Alltså allt jag vet av det då. Bara två sådana namn kan jag komma på denna morgon. Annars är det bara enstaka verk. Ibland bara ett ur någons hundratals att välja på. Jag blir mer och mer kritisk och allergisk mot sådana uttryck jag ser som spekulativa och poserande. Dramatiserande. Vilket också så klart snävar in på vad jag själv kan göra. I fotovärlden är det inte många som duger enligt mig (såklart inte jag själv heller, än iaf, men hoppet lever kvar :-) utan de flesta faller på patetiken. Schablonen. Upprepningen. Härmandet. Jag osäkrar revolvern vid nästa kvinna i vit klänning med ryggen mot fotografen i skogen (bara ett exempel). Och samma gäller inom övrig bildkonst som ju i mångt och mycket förvandlats till ordkonst. 

Så hur ska jag nu kunna reda ut detta och komma så oskadd som möjligt igenom? Dagens lösning blir att jag ska lista min personliga kanon. Det kommer nog att ta lite tid, men något annat sätt att granska mig själv kommer jag inte på. Med en sjukt kritiskt avskalad och till skelettet nedbantad lista måste jag ju kunna urskilja vad det är jag faktiskt tycker. Vad som faktiskt rör mig i magen. Eller? Ska i alla fall påbörja en sådan här och nu. Får se om jag vill dela med mig av den senare. Det kan ju hända att jag kommer att skämmas över en del punkter, eller att den ser löjligt pretentiös ut. I så fall får den åka med mig upp eller ner eller vad det nu blir på den yttersta dagen.

Skivor och böcker.

När apparna tar över vardagen anonymiseras hemmen. Den utvecklingen har jag sett eftersom jag fotograferat bostäder åt fastighetsmäklare och demolägenheter åt bygg- och fastighetsbolag i hundratals år. Känns det som. Inte så ofta nu längre men när jag bytte hårddiskar för ett par år sedan räknade jag ut att jag måste ha varit inne i ca 8000 hus och lägenheter. Så det har gått att följa hur den allmänna inredningssmaken förändrats. Den smak som är förvånansvärt homogen, för att inte säga ängslig i Sverige. Undantaget fritidshus då, där variationen är lite större. Men en sak som tydligt märks är att på senare år har bokhyllorna börjat försvinna, alternativt fyllas med annat än böcker. De böcker man ser nu är de trendigaste kändiskokböckerna som står mer som en inredningsdetalj i köket.

LP-skivorna var redan borta när mäklarna började anlita fotografer och jag började få uppdrag i den branschen, men CD-ställ hade alla i alla fall då. Och bokhylla med böcker. 

Innan jag fotograferar ett hem går jag igenom alla rum och ser vad som behöver göras innan plåtning. Och det är den intressantaste delen, eller var i alla fall, för då får man veta vem som bor/lämnar. Bokryggarna och musiken säger mycket om den boende. Plus såklart vad som sitter på väggarna.
Men nu är det inte längre riktigt så. Böcker och musik finns i appar i mobilerna och syns inte. Väggarna, (förutom hos de rikaste som ofta har måleri) ser ut som de skulle ha gjort om stylist anlitats även om så inte är fallet. Likriktat. Samma bilder och affischer. Det är som att alla har samma smak. Enda variationen brukar finnas där utrikes födda bor. Eller om det är ett fritidshus. För fritidshus kan som sagt se ut lite hur som helst och speglar nog sina ägare bättre än lägenheter i stan gör.

Generationsskillnader märks också väldigt tydligt. Äldre personer har bokhylla med böcker, men kliver man in i en lägenhet utan böcker men med en 790-tums TV så vet man att ägaren inte nått medelåldern ännu. TV:n är nog idag den viktigaste inredningsdetaljen. För något år sedan fotograferade jag några nyproducerade lägenheter där arkitekten/byggmästaren av någon anledning gjort planlösningen så att ingen självklar plats för TV:n fanns. Alla tänkbara placeringar lite fel. Fastighetsmäklaren som var med mig suckade. Hur skulle hen kunna sälja en lägenhet där inte TV:ns placering var epicentrum? All annan möblering får ju anpassas efter den.

Så nu finns informationen, spåren av människan i bostaden, i en släckt svart skärm man inte har en aning om vad den brukar visa. Och i en mobil i någons ficka. Och på väggarna finns det som stylisterna tycker ska finnas där. För konstintresset åkte ut som det berömda barnet med badvattnet.
Men för att avsluta detta lite positivare så märks ju också analogtrenden då och då nuförtiden. En och annan grammofon med tillhörande LP-samling har börjat dyka upp i alla fall. Så då kan man snoka lite i den och göra sig en bild om ägaren. Fast utan ingångsvärden genom boktitlar blir det ju betydligt svårare.

Och en sak till, som egentligen inte har med detta att göra, men nu tänkte jag på det och då skriver jag det också. Villor från 70-talet har ofta en s.k. gillestuga i källaren. Det mest fruktansvärda, ångestframkallande rum någon sadistisk arkitekt en gång tänkt ut. Jag kan se Jack Nicholson med vansinnet och ondskan i blicken, vid ritbordet, som arkitekten som ritade helvetesrummet!

Rapport.

UHÄ:s rapport "Konstnärliga utbildningar stärker Sveriges kompetens" finns nu at läsa/ladda ner för alla intresserade här. Intressant läsning tycker jag. Nu håller jag kanske inte med om allt, eller alla slutsatser som dras, men i alla fall på det stora hela positivt. För det handlar ändå om att kulturproduktion inte bara är en kostnad som man ibland hör. Narrarna bär sina kostnader och bidrar till ekonomin i många fall betydligt mer än andra konsulter och specialister. Nu finns det siffror på det. Och siffror är som bekant det som trumfar precis allt annat. Så läs och begrunda om detta intresserar dig!

B. Wahlströms.

Innan paddornas tid, när TV var för vuxna, läste barn böcker. Det fanns en serie böcker utgivna av förlaget B. Wahlströms som alla hade. Obligatoriskt liksom. Det fanns två varianter, en med grön rygg för pojkböcker och en med röd för flickböcker. Fast pojkböckerna hette av okänd anledning "ungdomsböcker" fast alla visste att det var pojkböcker som enkomt handlade om äventyrliga pojkar eller unga män. Och alltid i form av flera böcker med samma huvudpersoner men olika händelser. "Biggles" t.ex. var en brittisk stridspilot som fortfarande flög omkring i andra världskriget och utförde olika halsbrytande uppdrag mot en icke namngiven fiende. Eller mina favoriter "Dante och Tvärsan" som var två prepubertala pojkar som upplevde diverse äventyr. Minst en Wahlströmmare var obligtorisk vid alla presenttillfällen. Och man samlade på sina favoriter. Vad de röda bokryggarna i min systers bokhylla hade för innehåll vet jag inte riktigt men har för mig att det var hästar på de omslag jag ibland skymtade. De var ju lite hemligare eftersom de uttryckligen var för flickor. 

Alla jag visste i min ålder läste och samlade som sagt dessa böcker. De var liksom en helt egen kategori som skiljde sig från andra böcker. Och i och med att alla jämnåriga (tror detta var ungefär från 10-års åldern fram till puberteten) hade några så gick det bra att bytlåna. Så kunde man läsa och se om andras favoritfigurer var nåt att ha. Jag minns att hembesök hos nån kompis alltid betydde en koll på vilka gröna bokryggar som stod i hans bokhylla. 

Jag tror att det där förlaget, B. Wahlströms, hade en stor betydelse för framtida läsvanor. Alla de där historierma gjorde att ens föreställningsvärld och fantasi formades till att triggas igång av bokstäver. Och att det håller än idag. För min egen del föredrar jag ju läsning framför t.ex. film, åtminstone när jag är ensam, eftersom film med sina bilder och sitt ljud stänger ner en del av det som annars sker i hjärnan. Alltså bild- och ljudsättning. Lite synd tycker jag om dagens unga med oändliga valmöjligheter som inte hänvisats till text och fantasi. Jag tror inte en text kan skapa en värld i en 10-12-årings huvud på samma sätt idag som innan barnteve, mobiler och datorer. Kan bara hoppas att de istället utvecklat någon annan egenskap eller förmåga som vi gråsuggor inte har.

Allt flyter.

05.20. Absolut stilla. Enda ljudet är från duvparet som samlar material till sitt bobygge. Och kattluckorna som då och då smäller. Nattdjuren. Himlen vitblågrå.

05.45. Solen uppe. Tallen är orange. Tänkte på alla de där kusinerna jag aldrig träffat och inte ens vet vad de heter. Aldrig varit intresserad av att veta heller. Tiden.

I morgon ska sonen få sin tidskapsel. En låda med 33 år gammal luft, vardagsprylar, någon dagstidning, en framkallad och kopierad 36:a. Oöppnad. Inget minne av vad det var jag fotograferade. Hoppas bilderna inte klibbat ihop. Och ett brev från en 33-åring 1993 till en 33-åring 2026. Inget minne av vad mer jag stoppade ner. Tror jag påbörjade den när A var kvar på bb.

06.00. I barndomen fanns fyra fasta punkter i min föreställningsvärld. De platser de fyra syskonen från Tvärsett som vuxna bosatt sig på. Norrbotten, Jämtland, Gävleborg och Skåne. Den fjärdedel av släktträdet jag kände till. De övriga tre linjerna var bara diffusa dimmor. Och delvis så är det än idag. Och alla från Tvärsett är bara minnen. Och inte ens mina.

Lyssnade på kort ljudbok om Platons skriverier om Atlantis. Ungefär samma som Enoks bok fast utan rymdvarelser. Eller så är det de Platon kallar gudar som är rymdresenärerna. I så fall är det verkligen lika historier. Som dessutom ska finnas som dnaspår i alla ca 4000 religioner som finns på Tellus. Tid är vad precis allt handlar om.

Och kaffe.

Tror det var den där norske författaren jag aldrig minns namnet på som menade att alla människor har en nedre och en övre horisont. Den nedre bestående av de äldsta människor i ens närhet man kan minnas från sin tidigaste ålder till de allra yngsta man träffat innan man själv drar in årorna. Eller nåt i den stilen.

I SvD:s morgonrapport skriver Alexandra Karlsson att det bara finns en bok alla människor bör ha läst. Harper Lees "Att döda en härmtrast". Har alltid trott att det hette taltrast. Och inte har jag läst boken heller så jag får ta tag i det då. Men inte idag för denna dag är fullbokad. God morgon!

Analogt färgfoto.

När man har svartvit film i kameran måste man se världen i gråskala också. Eftersom det mesta då handlar om kontraster behöver man kunna avgöra vilken färgyta som är mörkare och vilken som är ljusare översatt till gråskala. Annars kan t.ex. en röd och en grön ton bli samma gråa och därmed bli en större yta i bildbyggnaden än vad som var tänkt. Att fotografera i svartvitt är svårare. Inget blir gratis och ljuset får en helt annan och mycket större roll än vid färgfoto. Även den klassiska och lite trista indelningen i bak- mellan- och förgrund blir nästan oundviklig. Om något i förgrunden hamnar i samma gråskalezon som något i bakgrunden och de dessutom delar plats i kompositionen, kommer de att flyta ihop. Ansel Adams zonsystem där gråskalan delas upp i ett antal steg, oftast 9 (varianter och tolkningar finns), går att använda även idag av den anledningen. Zonsystemet var/är annars ett system för att i kombinationen av fotografering, framkallning och kopiering/förstoring få ut maximalt dynamikomfång. Egentligen överspelat sedan kopieringspapper med variabel kontrast dök upp på marknaden, men som sagt i grova drag fullt användbart idag med och även om man fotograferar digitalt. Men kräver en ljusmätare, lös eller inbyggd i kameran, som kan mäta på små ytor. Dock tycker jag inte att ordet zonsystemet är det rätta om enda funktionen är att ta reda på hur stor ljusskillnaden är mellan två ytor. Det finns också andra hjälpmedel för detta. Ett är ett s.k. wrattenfilter. Ett gulbrunt handhållet filter att titta genom. Det tar bort det mesta av färgen och visar ganska bra på kontrasten i motivet. Kan också användas som hjälpmedel för komposition och utsnitt. Ytterligare ett hjälpmedel är landskapsmålareknepet att kisa med ögonen. Ju mer man kisar dess tydligare blir kontrasterna. En annan fördel med den metoden är att bildelementen blir förenklade också. Så då blir det även en kompositionshjälp.

Men nu var det färgfoto jag egentligen tänkte säga lite om. Detta eftersom färg är en nödvändighet för mig i vissa situationer. Ibland är det just färgen som är motivet. Stämningsskaparen. Om man då som jag främst tycker om att fotografera analogt (av flera skäl jag skrivit om många gånger) har det ju allt sedan de kommersiella fotolabbens död för 20-25 år sedan, varit lite krångligare och framför allt dyrare att röra sig i den världen, undantaget om man skannar negativ och sedan jobbar vidare i datorn. Men, då gör ju faktiskt digitaliseringen att det i slutänden blir en digital bild. Om än till en viss gräns med den analoga bildens mjukare tonförskjutningar och övergångar. Men det blir ju ändå så att de allra subtilaste skiftningarna i alla fall oundvikligen kommer att delas in i av eller på. 1 eller 0. Ofta går inte detta att se eftersom ingen positiv kopia finns att jämföra med, men för den som använder båda teknikerna går det att se på själva motivet ibland, om det lämpar sig för digitalisering eller ej. Så. Om jag nu vill gå hela vägen med det analoga så finns det möjligheter nu igen efter alla digitala år. Kemikalier för både film och papper finns att köpa på flera ställen och att framkalla C-41 har aldrig varit enklare. Dessutom, åtminstone en tillverkare av nya förstoringsapparater med filter för färg vet jag, så man är inte helt beroende av vad som kan hittas på begagnatmarknaden. Färgfilm saknas inte heller så det enda som fortfarande är lite krångligt är att få tag i kopierings/förstoringspapper. Finns inte mycket att välja på för den som inte vill ha blankt papper. Även kameratillverkarna har börjat fatta att det kan finnas en tillräcklig stor efterfrågan för att våga sig tillbaka till analogt igen. Leica har återupptagit produktionen och har nu hela tre modeller analoga kameror att välja på. Och för oss som inte är miljonärer har även två-tre andra märken börjat tillverka enklare modeller. Dock ännu bara småbild. För mellanformat finns bara ploj/plast kameror om man vill ha en ny. Storformat har dock inte bara överlevt utan verkar vara ett format som inte berörs av trender eller ens av teknikutvecklingen. Många tillverkare av nya klappkameror finns, bara nytillverkning av objektiv saknas, men är på gång det med. 
Ja detta blev någon slags torr marknadssammanfattning för analogfotografer. Men så kan det gå när det ena ger det andra. God morgon!

Bruset.

Efter en timme av koll på alla nyheter från vänster till höger (försöker alltid se alla perspektiven) är det nu dags för lite meditation. Jättemagnolian utanför fönstret närmar sig takhöjd och knopparna bananformat. Matbananer åtminstone. Alla nyheter denna morgon, förutom de som speglar min verklighetsuppfattning och mina åsikter exakt, är som vanligt höger- eller vänsterextrema. Förutom de som helt enkelt ljuger. Vännen D ligger på Karolinska och har bokstavligt talat fått hål i huvudet. Med borrmaskin. All fågelmat måste plockas bort idag pga blåmessjukan. Småfåglarna har fått sin egen covid så fågelsamlingar behöver skingras. Det är helt stilla, ingen vind. Katterna sover på sina valda platser. Just nu är det den tveeggade stunden mellan kaffemugg ett och två, förutom den 18:e som det också är. Den 33 år gamla tidskapseln måste jag hitta idag. Snart födelsedag och då ska den överlämnas. Dammsugaren. Katthår. Nästa fredag är det besiktning. Sänka värmen. Under flera dagar gått ner till pannrummet för att sänka värmen, gjort något annat och gått upp igen. Med surbenet. Ett vitt moln av katthår seglar långsamt mot öppna spisen. Undrar om jag egentligen läst Mary Shelleys "Frankenstein"? Det där monstret är ett sådant allmängods så jag vet inte. I barndomen då modellbygge var vanligt fick jag en gång en byggsats för att bygga och måla monstret. Födelsedagspresent. Min första cykel var en DBS med limpa. Hann lära mig cykla innan ettan. Min morfar halvsprang efter och höll i när jag kämpade med balansen nere på vändplanen. Fast då hade han varit död i två år. Vad ska jag göra med alla målningar i ateljén? Troligen slutar det med en brasa igen. Kommer ihåg att monstermodellen liksom var i fel storlek. Den borde ha varit antingen större eller mindre. Och färgen var för matt.

Detta var ett försök att bara skriva ner det som dök upp i tankarna under en halvtimme i soffan. Osorterat och oförklarat.

Klart slut.

Forsythiatiden.

Nu är den på G. Och det går snabbt. Den lilla trädgårdsplätten vi har här i orten genomgår på ett par veckor stadierna vitt, gult och till sist blått. Eller snödroppar, vintergäck och till sist scilla. Samtidigt blir knopparna på magnoliebuskarna snabbförstorade. Som inför en explosion. Och då börjar de knallgula buskarnas tid som också kutar förbi på ett par veckor. Det är som en tävling i trädgårdarna. Mest slående är forsythian. Plötsligt 100 lysande kadmiumgula buskar i de i övrigt grå trädgårdarna. Kontrasten. För sen blir ju allt grönt och oföränderligt så i flera månader. Som jag säkert också flera gånger tidigare tjatat skulle jag vilja att vår och höst varade i fem månader var. Sommar i två månader minus en vecka, och vinter i en vecka. Högst. Typ jul till nyår. Första januari skulle snödropparna komma, sedan allt det ovanstående i ett väldigt långsamt och utdraget tempo. Och så kommer det att bli den dag jag blir allsmäktig.

På senare tid har det blivit flera läsningar parallellt. "Enoks bok", ur apokryferna, finns i diverse populärvetenskapliga översättningar och tolkningar. Berättar om hur det gick till innan den stora katastrofen som nästan (Noa m. fam. klarade sig som bekant) utplånade mänskligheten. Intressant för den som grubblar över stenblock på typ hundra ton med 24 slipade sidor mot andra block, inpassade så att inte ett papper går att få in i skarvarna mot nästa, transporterade och placerade högst upp på en kulle också. De släta skarvytorna knappt möjliga att beräkna och åstadkomma med dagens teknik. Byggen av urbefolkningar som inte ens hunnit uppfinna hjulet...

I litteraturmagasinet jag prenumererar på, får denna vecka ett par av författarättlingarna födda i denna stad, för hundrade gången bre ut sig med sina litanior om berömda förfäder. Förstår inte att någon ens kan intressera sig för dessa nepobebisar som verkar få hur mycket utrymme de vill i olika medier. Det är någon slags sensationslystnad. Kanske en förhoppning om nya "spännande avslöjanden" om någon förfader eller moder som gjorde eller sade si eller så. Eller någon ny snyfthistoria om hur det är att försöka leva på sitt skrivande i skuggan av giganterna. Intresseklubben antecknar, var det väl man sade förr. Fast iofs kanske jag fattar att det kan vara jobbigt att ha alla dörrar öppna. Det blir ju korsdrag.

Räddningen blir en annan publikation där Teodor Kalifatides (som är en riktig författare av egen kraft) berättar om sina vänner under olika perioder i livet. Ganska lågmält och kortfattat men dess mer fängslande och starkt. På senare tid har det blivit så för mig, att jag nästan bara har behållning av författare i hans generation. Beror såklart på att jag själv inte är ung längre och ibland inte kan relatera till yngre författares verk, men också på att jag börjat tröttna på likriktningen jag med något årligt undantag ser hos de yngre. Och mängden också. Det verkar dyka upp nya nästan varje vecka. Och historierna är ofta så likartade att de börjar närma sig deckarschablonerna. Lite svårt att fatta faktiskt, men jag tror det hänger ihop med de otaliga kurser och författarskolor som dykt upp på senare år. Som i det slitna uttrycket svampar ur jorden. 

Men nu har dagen börjat och jag ska torka kattspyor, städa lite och så småningom åka in till stan. Hälsa på vapendragaren D som ligger på sjukhus. Kolla om ateljén finns kvar. Har inte varit i den på över en vecka.

Sista gången.

Allt vi upprepar. Vanor, traditioner, den årliga xxx, kvällspromenaden. Utflykten till xxx. Allt som blivit vanligt, återkommande, ändras till sist. Man behöver inte "driva" ett liv. Det driver sig självt. Och oftast har man ingen aning om att detta vanliga man gör är för sista gången. När det är det. Man kanske tänker att nästa gång så. Men nästa gång kommer inte för livet ändrades. Många gånger vet man förstås men minst lika ofta inte. Och det gäller såklart allt från den minsta till den största handlingen. 

Jag läste om en naturfotograf som noggrant planerade sina fotograferingar, rekognoserade rätt plats osv för att återkomma med kamera när förhållandena var de rätta. Så kan jag inte jobba. Även om jag är ute med den klumpigaste storformataren och allt går väldigt långsamt så vet jag att jag måste få med bilden hem nu om den är viktig. Även om ljuset kanske inte är optimalt.

Det är förstås inte så upplyftande att alltid tänka i de banorna men ibland visar det sig att det var just så man borde ha tänkt. Att man först kanske flera år senare förstår att det man gjorde var för sista gången. Ett av alla mysterier med tiden. Vid en flytt blir det alltid så. Man kanske tänker att den här platsen finns ju kvar så jag kan åka hit när som helst och gå den här promenaden. Men så är det inte för flyttar gör man inte bara i rummet utan i tiden också. Inget finns egentligen kvar. Att vara besökare är något helt annat än att vara bofast. Som besökare på en plats man bott är man från framtiden. Minnen kan inte bli verklighet. Och till sist har det gått några eller många år och man förstår att det var sista gången. 

Då kan fotografiet komma in som en ställföreträdande verklighet. I bästa fall en förmedlare också av ljud och kanske lukt. Miljö. En slags kvarvarande skärva av en händelse. Ett kvarhållet ögonblick. På gott och ont. Och till sist kanske det får ett helt eget liv. När det blir till ingens minne.

Konsthistorier.

Från ungefär centralperspektivets i kombination med oljemåleriets entré, grovhöftat till slutfasen av centraleuropeisk medeltid, fram till 1800-talets mitt, har många svårt att särskilja olika perioder/epoker i måleriet. Det är avsevärt enklare att se skillnader i t.ex. arkitektur. Läser man på lite så är det såklart lätt att lära sig vad man ska titta på för att skilja en barockmålning från en rokoko-dito, men för den som inte bryr sig så mycket om den aspekten ser de flesta bevarade målningar i muséer och palats bara allmänt imponerande ut. Man gapar över tekniken och ofta dramatiken och i en del fall formaten. Som ju ibland är enorma. Gemeneman blir helt enkelt imponerad utan att behöva kunna något alls om målningarna. Man känner bara att det där skulle jag inte ha kunnat göra om jag så tränat hela livet (vilket inte är riktigt sant eftersom realistiskt måleri ju går att lära sig idag med, för den intresserade). Den större skillnaden är väl att den blivande konstnären idag oftast helt enkelt tittar åt andra håll.

Men. Faktum kvarstår att för de flesta börjar konstens (måleriets) förvandling från att vara något för alla att beskåda och förundras över, till att bli något som behöver förklaras och förstås, någonstans vid mitten av 1800-talet. Inte helt oväntat kanske sammanfallande med fototeknikens uppkomst. I konstvetenskapsböckerna skrivs om upproren mot det akademiska (var finns det upproret idag :-) och viljan att söka nya vägar. En del målare utropade måleriets död och fotografiets seger, något som mest brukar nämnas i förbigående när man läser om denna period. Andra anledningar till den plötsliga splittringen av vägen framåt i en massa olika större eller mindre stigar, tror i alla fall inte jag fanns än just fotografiets slabangartade intåg på stora scenen. Jakten på tydlig mening, motivation, rentav existensberättigande, börjar inte så tvärt av någon slags "hundrade apan" reaktion. En hel massa områden där måleri varit den naturliga lösningen ersattes över en natt av ett medium omöjligt att konkurrera med i fråga om realism. Alltså måste målarna leta reda på nödutgångarna när fotoateljéerna plötsligt ploppade upp som ogräs i städerna och "gåramålarna" konkurerades ut av ambulerande fotografer.
Och där någonstans börjar enligt mig något som till en del blir en ökenvandring. Modernismen klarar sig igenom sådana numer allmänt kända och respekterade riktningar som impressionismen (numer respekterade, men så var det inte då). Målare som Zorn o. co. klarar sig på sin självklarhet. Picasso och Braque försöker sig på en egen väg, liksom konkretister, futurister, pointilister, expressionister, abstrakta expressionister, dadaister, surrealister, så småningom popkonstnärer och aktionsmålare och fan och hans moster. Lägg till detta konceptkonst, happenings, konstdoktorer och performance så blir det en skakig bild av en företéelse som tappat självförtroendet.
Kan allt detta verkligen gå under samma paraply? I alla fall jag kan ibland slås av en känsla av tvivel och meningslöshet. Desperation till och med. Och faktiskt tvivel på att jag ens verkligen tycker det jag tycker. Är min konstsyn bara inlärd? Det senare slog mig när jag besökte konsthallen Artipelag för ett par år sedan. Ja nu har jag sett andra utställningar som är mer magkänsla, Anselm Kiefer t.ex. där. Men faktum kvarstår att jag idag faktiskt tycker att åtminstone hälften av det konstvärlden producerar är luftslott. Illustrerad vetenskap i vissa fall. Och att detta också gäller för en del äldre måleri. Eller är det jag som till sist inte fattar det jag tidigare fattat? Som lärt mig att inte kunna cykla igen? En kommentar som nog var vad som fick mig att skriva detta inlägg kom på slutet av boken "Att segra är banalt" av Carl Johan De Geer och Johanna Frändén (som jag skrev om igår). CJDG berättar om ett TV-program som aldrig blev av. Han skulle förklara obegriplig konst i rutan för en förhoppningsvis stor publik. Producenten förklarade att de inte ville ha en okänd 40-årig konstvetare utan hellre en 70-åring som folk känner igen. CJDG förklarade då att han inte var 70 utan snarare 80, vilket han skulle bli nästa år då programmen skulle sändas. Därmed dog samtalet ut och producenten hördes inte av mer. Så då blev det ett litet inslag av åldersdiskriminering här också. Men det var inte det jag ville säga, utan att jag då jag läste detta undrade inom mig hur han skulle ha klarat uppgiften. Nu gör ju hans bakgrund, uppvuxen och uppfostrad till att bli friherre som han är, att självförtroendet inte riktigt är på samma nivå som hos oss andra, men ändå. Jag vet ju hur invecklade och långsökta teorierna kan bli och hur många referenser till filosofi och psykologi som ofta finns i "bildtexterna". Som skrivits av kritiker som ägnat sina liv åt teoretiserande. Hur skulle en praktiker som han lösa det? Jo det förklarade han också om än ofrivilligt. Han berättade en historia om Carlo Derkert, enligt CJDG den bäste genom tiderna på att lotsa en publik runt i konstvärlden. Derkert hade ett förbehåll för åhörarna av förevisningar och föreläsningar och det var att inget ljud fick spelas in och ingen fick filma. Varför? Jo för om det skulle dokumenteras så kunde han inte ljuga och fabulera fritt!
Jag tror det är en stor förlust för oss att inte den där programserien blev av. Tänk att få se en obekymrat  självklar CJDG utifrån sin egen fantasi beskriva och förklara verk av de mest svårtillgängliga konstnärerna. Det kunde ju blivit ett "Tårtan" för vuxna konstintresserade. Ett avväpnande. Och kanske ett litet bidrag till återförande av ett allmänt konstintresse som ju idag inte längre finns.

Skådisarna.

Även om jag inte direkt är någon cineast så har ju ändå många hundra filmer ingått i min väg till vuxenhet. Och så också skådisar. Jag minns när Taxi Driver gick upp på biograferna och Robert De Niro blev den obestridliga nummer ett (det är han ju nu med, men numer pga Trump-utfallen). Hur som helst, det var den nya stilen "method acting" tror jag det kallades. De Niro, Streep, Walken, Cazale m.fl. RDN gjorde sedan en svit helt makalösa rollprestationer. "The Deer Hunter". "Tjuren från Bronx" (där han åt upp sig 20-30 kg och sedan tränade boxning ned till matchvikt bara för att kunna gestalta Jake La Motta trovärdigt i olika åldrar), "King of  Comedy" m.fl filmer. Men sedan hände något. Åldern såklart + pengar. Han började dyka upp i varenda amerikansk maffiafilm. Blev nästan synonym med mafiosoroller. Ofta bra men utan någon större ansträngning verkade det som. Han körde sin grej och då var maffioson definierad. Dock med en omisskännlig mimik och ett rörelseschema med något stel rygg/nacke och bekymrade rynkor i pannan. Och det är just det jag tänkte skriva om nu. För methodacting och allt det, var kanske ändå en ungdomsgrej, när man/han offrar allt för konsten. När väl platsen som den högst betalde skådisen i Hollywood var säkrad blev han bekväm. Och började som sagt vara sin maffiagubbe lite överallt. Och nu kommer det intressanta i detta. Det finns en maffiafilm gjord av generationen före RDN. Den har verklighetsunderlag och heter "The Valachi Papers", på svenska: "Grym hämnd (Cosa Nostra)", (ja, ibland skulle man vilja träffa på de som översätter filmtitlar i en mörk gränd där ingen ser en:-) men i alla fall så heter den tyvärr så. Det är alltså en film med verklighetsunderlag där en mafioso hjälper polisen att sätta dit en annan. Generationen innan RDN som sagt, så huvudrollen innehas av Charles Bronson. Maffiabossar finns det flera av men den mest framträdande för handlingen spelas av den italienske skådespelaren Lino Ventura. Italienare men bosatt större delen av sitt liv i Frankrike och därför mest förekommande i franska filmer. 
Ta nu och se den här filmen "Grym hämnd (Cosa Nostra)", den finns på Netflix. Studera Lino Venturas rollfigur och byt i fantasin ut hans ansikte mot Robert De Niros. Det är slående! Gestiken, rörelserna, blickarna, mimiken, timingen, you name it, det är RDN:s gangsterschblon! Om det gick att satsa pengar på detta så skulle jag sätta sjuhundranitti oljedollar på att RDN studerat denne skådis, medvetet eller omedvetet för sina gangsterroller. Det är bara för slående likt. Generationen innan, så kanske inte många tänker på det nu. Och det var dagens iakttagelse från förkylningsdimmorna när äldre film är ett av flera sätt att fördriva febersoffetiden..

Förkylningslugnet.

Nu är jag förkyld. Tror det är första gången på över två år. Förkylningslugnet har infunnit sig. Det manifesteras som ett gott samvete över att tillbringa hela dagen i soffan. Underhållning: dialogboken/brevväxlingen "Att segra är banalt" mellan Carl Johan De Geer och Johanna Frändén från 2021. Andra coronaåret alltså. S.k. nutidshistoria. Nutidshistoria är problematiskt tycker jag. Lite "yesterdays paper" går ju inte att undvika. Samtidigt kan det kännas som väldigt länge sedan fast inte nog länge sedan för att bli objektiv (om det nu finns någon sådan) historia. Ett underligt mellanting då man själv har omedelbar erfarenhet och tydliga minnen från den tiden. Man blir liksom mer kritisk. Lite mer njaaa, var det verkligen så? Samtidigt blir det en påminnelse om hur snabbt allt går nu. Hur snabbt och hur mycket världsläget omvandlats på bara fem år. Och hur otydliga minnena nog är trots den korta tiden som gått. Men läs denna bok! Väldigt underhållande som sagt. En rad iakttagelser om sam(då)tiden. Många tankar i alla fall jag aldrig tänkt och lika många jag tänkt och håller med om. Det blir väl kanske en extra poäng när man håller med om nästan allt :-). Eller, kanske inte nästan allt. Uppenbart att orten är okänt territorium för CJDG. Lite lever han kvar i 60-talet.

Snöa i baksätet.

En till variant av medvetande. Från barndomen denna gång, glömd men just nu idag, oväntat återkommen. Att åka i baksätet på en bil, på höger sida (ingen mötande trafik) se ut gemom sidorutan och: ingenting. Bara landskapet som passerar. En speciell känsla att vaggas in i. Försöka stanna i. Som att vara där ute. Vilket också leder till stor irritation om någon vill ha ens uppmärksamhet. Bryta förtrollningen. Det är ett av alla delmedvetna tillstånd som inte har något namn. Och det är inte samma sak som vid buss- eller tågresa. Det måste vara bil och helst med ett bakgrundssorl av välkända röster eller radio. Tryggt. Men i en egen "bubbla" utanför pågående samtal. Så nu ska jag hitta på ett namn för detta tillstånd. Återkommer till det. Anledningen till inlägget är förstås att jag sitter på höger sida i baksätet. Sonen kör. Och här har jag knappt suttit i vuxen ålder. Otroligt skönt faktiskt. Att släppa på uppmärksamheten och få snöa. Låta tankarna flyta. Ett fullständigt annorlunda tillstånd än att köra bilen. Att köra har andra fördelar så klart, har pratat lite om det här, men just idag den stora överraskningen att högerfönster-snöande fortfarande faktiskt finns! Kvar. Och fungerar.