Film. Historia.

I Egypten hände det saker 2011. Nästan revolution och Mubarak tvingades bort. En spännande och välgjord film, med de händelserna som fond, är "The Nile Hilton incident" regisserad av Tarik Saleh. Bör inte missas om inte annat för att få lite perspektiv på hur det går till med både det ena och det andra på andra håll i världen än USA och västeuropa. Fares Fares i huvudrollen. Finns på SVT-play.

Skavanker.

Jag lånade ut bilen. Låntagaren backade in i en betongsugga så att en rejäl buckla i bakskärmen numer pryder den. Själv har jag haft (har) diskbråck som gör att jag numer har lite problem med ett ben. Vidare har jag diverse plåtskador som hör åldern till. Obligatorisk sämre syn och hörsel. Fönsterhissarna fungerar bara delvis och framrutan skulle behöva bytas. Knäna skulle nog strejka om jag försökte mig på en längre fjällvandring. Men för vardagsbehoven duger funktionaliteten. Bytte fjädring och dämpare förra året. 

Jag har aldrig brytt mig särskilt om det yttre. Lite skavanker och repor i lacken betyder bara att man levt ett liv och inte suttit i en klostercell. Vad gäller djupare liggande motorfel tror jag inte så mycket på opåkallad felsökning eller renovering för renoveringens skull. Skulle bara hitta nya fel som inte märks i vardagslag och som skulle tära på den kvarvarande livslängden i onödan. Bättre att köra vidare och ägna tiden åt viktigare saker. Men kan ju vara lite försiktigare i sin körning och inte fresta på systemet mer än nödvändigt. Jag nöjer mig med årlig blodtryckskoll och provtagning.

Som vanebilist lever man i symbios med sin bil. Som gärna får vara av äldre modell och framför allt oöm. Det ska gå att lasta saker och köra på skogsbilvägar. Repa lacken och överleva en eller annan buckla. Det som räknas är att rulla. Att få se vad som finns bakom nästa krök. Fortsätta upptäcka som livet självt. Jag har, förutom en ungefär ettårig paus i 20-års åldern då jag hade en sportspurtbil, alltid betraktat bilen som ett medel snarare än en sak. Mina krav på en bil är enbart funktionella. Lastutrymme. Helst dragkrok. Låg bränsleförbrukning. Format som ryms i små p-rektanglar. Oöm. Bilestetik intresserar mig inte alls längre eftersom alla bilar numer ser likadana ut. Det finns inget individuellt uttryck i en bil tillverkad efter 1970. 

I ungdomen körde jag mc. Då var det kul och mycket frihetskänsla. Jeans och T-shirt. Blev det kallt så på med jacka och ner med tidningar i jeansen. Jag och en kompis körde runt lite i Europa sommaren efter att vi gjort lumpen. Jag på min Moto Guzzi California och han på en gammal HD han importerat från Holland (tror jag det var) gammal polishoj. Så fort vi passerat gränsen in i Tyskland åkte hjälmarna av. Tält hade vi med så camping var givet. Körde åt fel håll i vänstertrafiken i England, utan olycka bara arga bilister. Det var den sommaren. Några turer till Norge blev det också men sedan dalade intresset. Det opraktiska med att inte ha tak över huvudet och vintern...

Bilar som sagt. Hade flera i ungdomen men sedan kom ett mångårigt uppehåll med flyttar runt i landet för olika skolors skull. Sedan bofast med barn och ett antal bilar igen. Bilist har jag nog ändå alltid varit. Friheten svårslagen. Lyssna på musik eller ljudbok under långbilresa tillhör höjdpunkterna i livet. Välja vägar aldrig tidigare körda. Ensam men i rörelse. Stanna var som helst. Bilen som en förlängning av jaget. Och med kamera och skissbok också, så blir livet fullkomligt. Jag vet en gubbe på östra sidan av ön, som verkar leva i sin gamla bil. Han krypkör omkring med framrutorna nere. Vill han prata med någon så kör han precis intill och pratar men stiger inte ur bilen. Jag vet inte om han inte kan, eller om han bara vant sig vid att tillbringa sin vakna tid i bilen. Hur som helst ett naturligt inslag i den byn. Han är med i allt socialt, utomhus i alla fall.

Och det var det. Nu ska jag åka och tanka. Svårartad flygskam lider jag av, och tidvis klimatangst, men bensinbilen ser jag som både ett nödvändigt ont och gott, då det inte går att leva här på ön utan bil. Är hemligt tacksam för det faktiskt. Man behöver ju inte köra varje dag men till och med en sväng för att handla ger mig något utöver det vanliga. Det är just det här med att förflytta sig i rummet utan ansträngning.

Livsluckor.

De vita fläckarna. Avståndet mellan öarna av minnen. Glapp kommer jag ihåg att alla nyutkomna postmodernistiska målare talade om på 80-90-talen. Tomrum. Mellanrum. Själva Styx. Allt som måste överbryggas med egna medel utan hjälp från sinnena. Ickeplatser en del fotografer letat. Allt det som utgör det mindre betydelsefulla. Transportsträckorna. Mellan stjärnorna. Tomheten. Mellantiderna. Pauserna. Som krävs för att en rytm ska uppstå. Sömnen för att kunna vara vaken. Vilan mellan ronderna.

I bildkonsten tilltalas jag mest av måleri och collage som i någon mening är föreställande men som inte säger allt. Det måste finnas något för mottagaren att fylla i eller lägga till. Spår av den som höll i pennan. Något mottagaren tvingas hämta från sitt eget inre för att se bilden. Kanske tomrum kanske "fel". För att den ska gå upp för hen. Fungerar likadant om det gäller konkreta bilder. Men då ersätts det föreställande av rytm och proportion. Ställs enligt mig väldigt höga krav på sådana bilder för att de faktiskt ska gå fram. Det är balanser mellan framför o bakom, massa och linje. Färger. Ljus och mörker. Rytm. Mottagaren måste fylla i linjer och tomrum. Följa outtalade vägar. 

Föreställande bilder som säger allt blir lätt tråkiga och viljan att se bilden en gång till försvinner. Den kan till och med bli tröttsam och framkalla en slags vämjelse. Övermättnad. Tjatighet. Jag vet att det inte är så för alla men i denna blogg är det min sanning som gäller. Ðet ska vara en avvägning av där och här för den som målar eller tecknar eller gör collage som representation av verkligheten. Om konstnären bara stirrar på den tredimensionella verklighetens detaljrikedom och glömmer det tvådimensionella förenklade i tolkningen så blir tolkningen stereotyp och trist. Intetsägande. Illustration inte menad som illustration. Om konstnären inte tar några risker alls och inga spår efter något temperament eller några felsteg/misstag som blivit rätt finns blir det mest en gäspning. Livlöst.

Och nu över till musiken (jazzen i mitt fall). Såklart. Och eftersom musik bara föreställer musik så får väl motsvarandet vara konkreta bilder även om jag tycker det finns likheter hos föreställande bilder också. På andra plan. Improvisation runt ett känt tema blir i mitt huvud ofta samma sak som tolkning av ett känt motiv. Rune Janssons horisonter kan påminna om en Debussy-klang t.ex. Eller om en utdragen Miles Davis ton. Francis Bacons ganska frånstötande sökande efter uttrycket i ett porträtt kan påminna om Lester Bowies grottande i St. Louis blues. Monica Zetterlunds torra raka toner utan utsmyckningar, men mitt i prick, tar tankarna åt Vera Frisén hållet.

Sådana som Oscar Peterson eller Art Tatum. Dizzy Gillespie. Fats Waller. Och faktiskt även ibland Charle Parker, tilltalar mig inte mycket. Virtuositet som passerar som ett långdraget hårdrocksolo av någon racergitarrist. Det stimulerar endast gäspreflexen för mig. Ungefär samma som med bilder. Att göra fel på rätt ställe eller använda tystnad, pauser, det lågmälda, det långsamma, gör musiken intressant och tillför så mycket att i vissa fall varje lyssning känns som ny oavsett vilken gång i ordningen den görs. Även här att lyssnaren själv kan fylla i varianter, höra något inifrån sig själv. Eric Dolphy, ibland Miles Davis. Lester Bowie och framför alla andra Thelonius Monk. Det är musiker som gör varje ny lyssning till ett oförutsägbart äventyr även om man hört det hundra gånger förut. För det man själv lägger till, det som det faktiskt gjorts plats för, är nytt varje gång. Dessutom finns ofta plats för humor och distans. Att livet kan vara rätt OK om man inte tar allt på så stort allvar.

Och nu har jag nog tappat konsekvensen igen och kanske stavat fel här eller där, men livet går vidare, koffeinbehovet tränger på och den här mobilen behöver laddas. Så det blir klart slut!

Prat åså.

De bästa samtalen är de långa, långsamma, eftertänksamma. Med pauser och tystnad. Inte diskuterande. Inte argumenterande. Ingen hets. Det är så ett samtal kan leda någon vart. Till och med till nya insikter. Samtal som handlar om att etablera absoluta ståndpunkter i vilka frågor som helst blir oftast återvändsgränder. Man orkar inte. I stället för samvaro blir det tävling. Debatt. Hävdelsebehov. 

Jag läste för ett tag sedan om en fransman som klagade på vårt svenska sätt att hantera t.ex. middagar med deltagare från olika läger politiskt och kulturellt. Han menade att i Sverige kan man bara arrangera en middag med likasinnade. Allt annat leder till långsint missämja eller tystnad, medan man i Frankrike gärna har t.ex. politiska motståndare vid bordet eftersom det då blir roligare ordväxlingar men att ingen blir arg eller förolämpad på allvar. Det är ju en middag. Inte ett valmöte. Och man måste kunna tala med varandra och även lyssna utan att fara ut i helvetet eller tystna på det ociviliserade sätt vi oslipade vildar gör.

Ja, hur det är med det vet jag inte, men det där med att omge sig med likasinnade känner jag mig nog lite träffad av. Minns en middag på en fet gård i Skåne för många år sedan. Jag blev placerad bredvid en moderat 20-30 år äldre riksdagskvinna i marinblå dräkt och pärlhalsband. Det var liksom inte riktigt så att hon och jag fick omedelbar och intuitiv kontakt. Mer som när man försöker hålla två magneters lika pol mot varandra. Så den sortens situationer har jag allt sedan dess krånglat mig ur. Men det kanske är fel. Man kanske istället ska försöka hitta något gemensamt. Hellre än att döma hunden efter håren. Svårt. Särskilt när man är en person som jag, som i stort sätt alltid har rätt :-).

En intressant sak som gränsar till detta område är i alla fall för mig så att jag ofta blivit vän med personer jag från första början av olika anledningar ogillat. Eller om man backar ända till barndom och yngre ungdom sådana jag undvikit av någon slags strykrädsla. Fler än en gång har just dessa personer lite senare i livet blivit de bästa vännerna.

Men åter till pratet. Min generation använder gärna ironier, underförstådd humor och ibland sarkasmer i språket. Sådant funkar sällan med den yngre delen av befolkningen. Internetiseringen och smsandet har gjort ett sådant språkbruk omöjligt. Allt är numer på allvar och bokstavligt. Vi har blivit bokstavstrogna. Jag undrar hur detta påverkar tankevärlden och samtalstonen i verkliga livet. Eller irl som det i anglifieringens, akronymens och förenklingens tid heter?

Humor är lackmuspapperet som ofta visar förändringar först. Jag ska erkänna att jag fler än en gång inte fattat det roliga med saker yngre personer skrattat åt, men sedan något år senare gjort det. Någon form av anpassning har då skett i det tysta utan att jag märkt det. Även på detta område är det förenkling och förkortning som gäller. Långa dubbel- och trippeltydiga dikter á la Tage Danielsson orkar ingen lyssna på längre och ännu mindre anstränga sig för att förstå underliggande poänger med som dessutom förutsätter att åhörarna/läsarna har ungefär samma verklighetsbild utifrån samma historia och nyhetsflöde. Den språkliga flyktigheten gör inveckling omöjlig. Omedelbarhet, enkelhet och korthet gäller. I dag...

I går dök en granne från byn upp bara så där. Han råkade gå förbi och såg mig o A med kaffemuggarna. Kom och satte sig. Vi pratade någon halvtimme om ditt och datt. Utan något ämne eller några åsiktsutbyten. Bara byskvaller. Jag fick en känsla av barndom. Typ helgdagar då någon bybo knackade på och satte sig på en stol för en stunds oplanerat prat. Utan rädsla för tystnad och utan ärende. Bara liksom att titta till varandra. På den tiden ringde man inte i förväg. Var ingen hemma så var det väl bara att gå till någon annan eller hem igen. Med sina tankar och känslor i huvudet och inte någon annans i de ständiga lurarna. Promenad stimulerad av väder och lukter från naturen. Kanske fågelsång. Romantisering? Ja säkert men så minns jag det.

I dag finns det en rörelse, bland alla andra polariseringsklubbar, som vill det analoga. Bort från den digitala, snabba, korta. Det är generationen som ser allt jag i grunden ser som naturligt och hemma (men har vant mig vid att betrakta som mossigt) nu istället som exotiskt och nytt. Jag har t.ex. redan hållit ett par kurser i analog fotografi med övervägande unga deltagare. 

Jag tror det går för fort och blir för fragmentariskt för vissa nu. Yngre människor börjar sakna kontinuitet, historia och sammanhang. Drar i handbromsen. Men samhället är inte längre homogent som det var när jag var ung, så nu blir det bara en rörelse bland många andra i tiden. M.a.o har jag och mina gelikar blivit ett specialintresse :-). Jag = vintagemannen!

Accelerationen.

Om man läser mycket skönlitteratur av samtida författare så märker man snart att många begrepp, mycket teknik och mycket av det som var allmängods för ens egen generation har blivit o- eller halvkänt för nästa, alltså den författargeneration jag syftar på. Och science fiction för deras barns. Det är lätt att underskatta hur snabbt saker och ting förändras när man lever i en tid av konstant acceleration. Bara för en generation sedan kunde man förvänta sig att dela erfarenheter med sina barn och att språk och teknik skulle vara åtminstone i grunden samma. Nu är det inte längre så. Vi hamnar längre och längre bort från varandra. Alla timmar jag och mina (manliga) generationskompisar skruvade på mopparna och lärde oss mekanik och förbränningsmotorer, eller ägnade oss åt fiske och utomhusaktiviteter, eller gjorde lumpen för den delen, har våra söner lagt på datorer och annan digital teknik. Grundkunskaper säkert på liknande nivå men på helt olika områden. Och inget tyder väl på att detta skulle förändras. Alltså accelerationstakten. Nästa generation och alla därefter får nog också erfara detta.

Och på grund av det har det blivit knepigare för min generation (mig i alla fall) att läsa svenska romaner av unga författare där företeelser från "vår" tid beskrivs eller bara förekommer i bisatser. Det blir lätt så att man (jag) hakar upp sig på detaljer som inte stämmer eller som bara är nästan rätt, en liten aning missuppfattat. Jag förstår ju att detta är orimligt och orättvist, särskilt som jag ju inte vet hur många fel jag sväljer när jag läser äldre litteratur om sådant jag själv helt saknar både erfarenhet och kunskaper om. För att inte tala om allt från andra kulturer. Men icke desto mindre. Det är ett problem som kan överskugga en hel berättelse hur bra den än är i stort. Det är ändå ganska stor skillnad på att skriva om sådant man hört om och att skriva om sådant man faktiskt upplevt när författaren hört om ämnet som läsaren upplevt. Skillnad för läsaren alltså.

Stormmorgon.

I natt stormade det så att fönstren slets loss från fönsterbågarna och all lös inredning i huset blåste ut på gården. Kanske lite överdrift där men det blåste faktiskt ganska hårt. Men solen skiner åter starkt så vädret är bara typiskt för denna ö nu på morgonen. Typiskt dagtid är just vind och sol. Typiskt nattetid är kompakt mörker med stjärnhimmel där vintergatan går att se. En sådan himmel som stadsbon, eller ens tätortsbon aldrig får se pga ljusföroreningar. Och idag är havet ultramarinblått och himlen kobolt-coelin. Det ser liksom strängt ut. Blått, grönt och ljusockra. Inte många mellanting. Ungefär som målaren Axel Kargel framställde ön. Jag brukar inte vara helt överens med AK då jag tycker att han drev stiliseringen för långt i förhållande till färgträffsäkerheten. Han var inte lika säker på färgområdet som t.ex. Vera Frisén utan stiliserade hårt även sina halvmissar. Känns lite som att han försökte maskera ett lite schablonartat färgval med strikt komposition. Synd. För om färgerna träffat mitt i prick så hade det nog givit honom berömmelse även utanför ön. För faktiskt så har inte jag någonsin genom åren stött på honom annorstädes. Morgonpromenad nu med "Efter röken - om pipor, människor och konsten att uppskatta långsamma saker". En kort ljudbok med lång titel som kanske blir sällskap på promenaden om det blåser så hårt att det inte går att tänka. Författaren heter Niklas Sandberg.

Makterna.

Nytt islamistdåd i Berlin igår. En radikaliserad person körde en bil rakt in i en prideparad. Israel-Palestinakriget. Indien-Pakistan. Boko-haram i Afrika. IS. Al-Qaida. Och vill man backa i tiden så har vi korstågen. Tvångskristnande av "vildar". I Moskva sitter patriarken Kirill och välsignar allt hans galne diktatorchef gör. Gudstron fick Gustav II Adolfs och Karl XII:s fattiga och okunniga soldater att marchera rakt in i metallduschen. Den kristna högern i USA. Amerikaner som tror att en israelisk influencer och sektledare var "guds son". För drygt 2000 år sedan. Som gärna på grund av denna galenskap eldar upp sig till upplopp och våldshandlingar. Och så vidare.

Det här behovet en del har, att tvinga andra till underkastelse, är nog mycket starkare än alla de olika och motsägelsefulla religioner som används som alibi för ondskan. För i min värld är det ondska att försöka få makt över en annan människa. Maktambitioner över huvud taget är av ondo. Makt som utövas i form av tvång värst. Knutby, alla historier om sektoffer. Alltid handlar det om makt i första hand och religion som back-up alibi. Sommarprataren jag nämnde i förra inlägget beskrev helt aningslöst sin ondska med start i en djurplågerihistoria. Sin tillfredsställelse av att känna makt. Ofattbart faktiskt. Primitivt.

Må vara att jag är långt från någon ambitiös tävlingsmänniska och aldrig har varit fanatiker på något område och aldrig kommer att "offra mig för något större" men jag kan inte låta bli att undra varför makt för maktens skull inte upprör fler? Att många nästan verkar tycka det vara beundransvärt? 

Det enda som skulle få mig att ta till maktmedel är om någon skulle skada mina närmaste. Min familj. Och religion, tro, tycker jag är något mycket privat. Det jag tror på kan jag förstås tala om men om någon annan skulle tro samma sak är mig totalt likgiltigt. Jag är jag och du är du. Så enkelt bara.

Avslutar med citat från den kloke Charles Bukowski (citat brukar byta upphovspersoner, men detta är faktiskt CB):

"We're all going to die, all of us, what a circus! That alone should make us love each other but it doesn't. We are terrorized and flattened by trivialities, we are eaten up by nothing."

Gurglandet...

...från kaffebryggaren på morgonen. Den första blicken ut genom fönstret. Promenadvägen till Åkermyntan och affären (där en ny dödsskjutning skedde i går). Gladan som cirklar över träden. Kokt röding med gräslöksås i köket för hundra år sen. Den ljust turkosa roddbåten. Tidig regnmorgon med det skärande ljudet från sågen. Lifta hem från skolan bara för att det är kul. Uppställning på kajen. Elritsor i alla blänkande färger i avan. Femöringar på rälsen. Funderingar över en osynlig far. Sommarnattsvandring hem från Helmertz. Vraket av Moj som plötsligt tornar upp sig som en vägg på 30 meters djup. Barfota på hårt grus eller brännhet sand. Gravstenarna. Storlomens meddelande från sjön, att nu blir det regn.

Allt detta är lika starka intryck. Det mesta bara obegripligheter för den del av världens befolkning som inte råkar vara jag. Allt är också material till bilder, skisser, försök att förmedla. Omvandla intryck till uttryck. Och lägg till de ovanstående lösryckta exemplen en minst lika stor värld av halvmedvetna eller bara anade intryck.

En slags biomassa som grundmaterial för personer med uttrycksbehov (och alla andra också såklart). Alla helt olika och alla med helt olika arbetsmetoder. De flesta kanske låter allt stanna inombords men de som behöver få något slags utlopp och känner en stark vilja att försöka kommunicera intrycken/känslorna kan ju göra detta, eller åtminstone försöka göra det med praktiserande av någon konstart. Skriva, dansa, måla, eller vad som ligger närmast. Poängen här är individualiteten. Olikheterna. 

Den första konstskolan jag gick i hade två huvudlärare med helt olika konstsyn, den ena med rötter i Göterborgskolorismen, alltså måleri som absolut uttrycksmedel och inga ord. Den andra i en delvis idébaserad tradition. På så sätt försökte de täcka upp ett brett område inom bildkonsten och försöka lotsa eleverna på rätt väg, som ju är något väldigt individuellt. Ett svårt jobb. En av mina klasskamrater anförtrodde mig många år senare att hen hade lidit av psykisk ohälsa när hen började på skolan och att den ena läraren hade varit bättre på att hjälpa än psykologerna. Att den där konstskolan kanske hade varit räddningen. Så kan det bli om läraren är tillräckligt lyhörd för vilken väg konstutövandet behöver ta. Andra saker kanske hänger ihop oupplösligt. Att inte klampa runt i porslinsfabriken är nog en konstlärares främsta uppgift. Lyssna och lotsa.

Det här skriver jag eftersom jag precis lyssnat på sommar i P1 där en konstnär berättar om sitt liv och sin konstsyn. Nu vet jag inte om hen undervisar eller har gjort det, men i mina öron verkar denna person vara högst olämplig för att handleda någon på en från början osynlig väg. Jag har svårt för personer som "vet", som inte tvivlar. Eller ifrågasätter sina heliga kor. Kom att tänka på det där med lärare när jag hörde hens fullständiga övertygelse om att ha fattat allt, för väldigt många konstnärer har ju någon eller några perioder då lärarlön är välkommen och kanske enda sättet att få till någon ekonomi. Tyvärr finns det också en kategori av konstnärer som verkligen tror sig fatta mer och bättre än människor i andra yrken. De arga allvetarna :-). Som avskräcker folk från andra bakgrunder och med andra utbildningar. Nu tillhörde nog denna konstnärsröst i radion inte den gruppen pga sitt tekniska, naturalistiska måleri som nog alla accepterar och beundrar, men efter radiopratet tror jag tyvärr att mångas förutfattade meningar om konstnärer fick nytt vatten på kvarnen. En bekräftelse på myten om konstnären som gränslös boarderlineperson och narcissist.

Återvändande frågor.

Detta hände när jag var 20 år gammal: Jag låg på soffan i min andrahandslägenhet i en stad mitt i Sverige. Hade kommit hem från skolan och slängde mig direkt i soffan några minuter. Tänkte på inget alls. När jag efter en stund skulle resa mig för att göra något annat så gick det inte. Eller nästan inte. Jag upplevde att min kropp vägde så mycket att jag knappt med alla krafter kunde pressa mig upp från soffan lite grand. Och detta var på den smala och vältränade tiden. I alla fall så lyckades jag till sist med den största ansträngning och under stor förvåning och förvirring pressa mig upp i stående och vände mig om mot soffan. För att få se mig ligga kvar där och titta på mig. Panik. Släppte mig ner på soffan igen och låg och blundade en lång stund. När jag sedan till sist vågade prova att resa mig var allt som vanligt igen och jag visste verkligen inte vad jag varit med om. Vågade inte berätta om detta för någon förrän flera år senare. Ville ju inte riskera att bli avfärdad eller utskrattad. Men det var inte någon dröm. Det är jag helt säker på.

När jag en gång många år efter händelsen ovan, studerade datorgrafik på högskolan i Skövde, ingick förstås en del orientering i spjutspetseriet inom datorers användning för olika former av visualisering (kursen i Skövde hette "Datorn som konstnärligt redskap"). Jag minns en historia, möjligen från en bok vi helst skulle läsa, som hette "Computers as theatre" av Brenda Laurel. Det var en beskrivning av ett experiment som utförts vid något universitet i USA, där man forskade om virtuell verklighet. Experimentet tillgick så att en liten radiostyrd bil försetts med en videokamera och ett par känsliga mikrofoner som registrerade hur det lät när bilen körde omkring på det ojämna cementgolvet i en stor hangar. Vidare kunde videobilden bilen "såg" + ljudet den "hörde" via mikrofonerna skickas till en slags hjälm en försöksperson fick ta på sig. Hjälmen utestängde alla intryck från omvärlden utom de (bild ch ljud) som förmedlades från bilen och ljudet av försöksledarens röst. Försökspersonen fick sedan sätta sig i en bekväm stol med en kontrollmanick i händerna som hen kunde köra bilen med. Försöksledaren lämnade hangaren och instruerade från ett angränsande fönsterförsett rum, muntligt hur försökspersonen skulle styra bilen bortåt i hangaren och kommenterade olika saker bilen körde fram till och "tittade på". Efter en stund, när bilen befann sig i den andra änden av lokalen fick försökspersonen instruktioner om att vända bilen 180 grader och stanna. Sedan frågan: - vad ser du? Svaret oftast: - en person som sitter i en stol längst bort i hangaren.
Om försökspersonen nu inte redan fattat och svimmat så sade försöksledaren: - det är du!

Så kan det gå att flytta ett medvetande. Riskabelt experiment enligt mig. Vem kan ha vetat hur försökspersonerna skulle komma att reagera? Men man får väl anta att försöksledaren friskrivit sig från ansvar på något sätt innan.

Hur som helst så påminde det mig såklart om soffhändelsen och jag tror nu idag att det var ungefär samma sak. Fast ändå inte... Men en förflyttning av medvetandet från kroppen var det i bägga fallen.  

Långa skuggor.

Sommareftermiddagar när ljuset gulnar och skuggorna förlängs. Och om det dessutom blåser så kan det hända att ett spöke skymtas i skogskanten. Den sämsta tiden på dagen. Dagens motsvarighet till nattens vargtimma. Allt är diffust och allt kan hända.

Ända sedan jag var liten har jag skyggat för den timmen. För det är runt en timme innan dagen övergår i sen eftermiddag och sedan kväll. Den timma då andra makter än de vanliga är lite för nära. Men det är bara blåsiga dagar med starkt solsken som verkligen kan framkalla denna känsla av osäkerhet och overklighet.

Nu, efter alla år har jag kommit på knepet. Man kan ju bara sova sig igenom. Och sedan vakna som en överlevare! Passar utmärkt eftersom jag ändå alltid är trött vid den tiden.

Men idag var det mulet och stilla så ingen spöktimma kom. Allt väl och nu blir det kväll.

Att navigera sig genom livet påminner ofta om hur de två besökarna i zonen, i Tarkovskijfilmen "Stalker", måste söka vägen framåt. Ibland blir det o- eller halvmedvetna vägar som inte tänkts ut och planerats så noga och i bland kan i alla fall jag snudda vid tanken att det spelar liten roll vad jag tänker och vill. Livet händer mig ändå, även om jag bara sitter på en stol och tittar in i väggen. 

Men möjligen kan det gå att vända på steken och istället för att tänka på vad jag vill med livet, tänka vad är det livet vill med mig? Det är så jag uppfattar att besökarna gör i Stalker när de följer vägvisaren som tar sig fram genom att planlöst kasta iväg en järnmutter fäst i en tygremsa för att sedan se var den landade och gå dit. De har bytt driftighet och handlingskraft mot lyhördhet. Eller snarare är det vägvisaren som gjort det. Så klart kan det ses som att de viljelöst följer en galen sektledare men det kan också ses som att denna sektledare är själva ödet. Och att de på den vägen faktiskt kan se lite in i framtiden. Vart de ska oavsett vad de vill.

Handlingskraft kan såklart vara bra men ibland är vilsenhet och villrådighet den rätta vägen för att kunna uppfatta de små nyanserna och följa de knappt märkbara impulserna. Så är det i alla fall för den som sysslar med någon konstnärlig verksamhet. Improvisationen kan inte tänkas fram eller planeras. Den kan bara komma från viljans utplånande och kontrollens motsats. Lyssna istället för att styra och ställa. Sova sig igenom den där eftermiddagstimman och botanisera bland drömmar i stället för att gå ut och klippa gräsmattan.

Men nu blir det en kvällspaus här så jag fortsätter skriva i morgon.

Och nu är det morgon och jag har tappat tråden, om det nu fanns någon. Hur som helst är det två obligatoriska muggar kaffe och praktiska frågor som gäller nu. Och nyheterna från alla håll. God morgon!

Vinnarskallar.

Något som alltid fascinerat mig är människor som ser livet som en tävling. En tävling där andra ska besegras. Jag har aldrig riktigt kunnat greppa det sättet att tänka och vara och har därför (tror jag) ett evigt intresse för ämnet. För jag tycker det är spännande. Obegripligt. Mystiskt. Underhållningsvärdet är så stort. Maktkamper. Vinnare och förlorare. 

En gång för ett par år sedan, vid en av mina återkommande bokhyllerensningar, råkade min dotter vara hemma och kolla på alla böcker jag plockat ut för transport till Lälkarmissionen, som hon tidigare bara sett ryggarna på och aldrig reflekterat över vad det egentligen var för luntor. Hon nästan skrek av skratt när högen med biografier över gamla kungar och drottningar växte. Tror det fanns tre stycken bara om Karl Knutsson Bonde (men han var ju iofs kung tre gånger satt..:) och en drös andra från Erik Segersäll och framåt till typ Gustav V där sedan mitt intresse tydligen upphörde. 

Jaha, att det skulle vara något konstigt hade ju jag aldrig tänkt. Historia är ett stort intresse för mig då historiekunskaper behövs för att kunna fatta vad som händer i världen nu plus att jag har lätt för att leva mig in i historiska berättelser. Och regenterna är ju oundvikliga. Alltså fram tills de inte längre har någon makt över människors liv, vilket i Sverige ju inträffar ungefär med Gustav V. Men en intressant poäng från dottern var att jag som är uttalad om inte republikan, så i vart fall motståndare till ärvda ämbeten, och därmed ogillar vår nuvarande monarki, har så många böcker om just olika hov. Funderade lite på det och nu tänker jag att mitt historieintresse är lite dubbelt. Egentligen kombinerat med de för mig så obegripliga tävlingsmänniskorna. Nästan så mycket att jag inte riktigt vet vilken drivkraft som är den starkare. För jag läser med lika stort intresse om snorrika familjedynastier och maffiafamiljer. Extrema tävlingsmänniskor som skaffat sig makt över andra och som ännu mer obegripligt beundras av många. Det är någonstans det jag inte kan förstå och gång på gång återkommer till just därför. Viljan att förstå detta smälter ihop med viljan att förstå historien.

En del av detta är också viljan att försöka förstå beundrarna. De som ser upp till olika makthavare eller t.o.m till bedragare och brottslingar just av den anledningen att de lyckats betvinga, lura eller på annat sätt "vinna" över andra människor. Dömda mördare som sitter i fängelset och sorterar beundrarpost. Ekonomiska brottslingar, bedragare som får sitta i TV-sofforna. Gangster-rap som beundras av innerstadens musikjournalister (som inte fattar vad det är de hör). Att det finns en fascination är en sak, men att beundrarskaror skapas förstår jag inte. Än iaf.

Det är det där med tävlandet. Många fotbollsmatcher och turneringar var jag med på (som materialare) i min sons lag under de år han spelade. Och visst var det kul när killarna vann, men en del föräldrar med röda ansikten och vidgade näsborrar tänkte jag alltid något annat än kul om. Det kunde vara ilskan efter en förlust eller den överdrivet triumferande stilen med extra högljutt tal efter en vinst som ibland fick mig att undra om det var så bra att sonen spelade fotboll. De här föräldrarna som trodde att de själva var med i laget vid vinst och som låtsades bara vara anonyma åskådare när deras barn förlorat. Obegripligt. Och en del i detta med mitt historieintresse.

Kanske handlar allt i grunden bara om att förstå andra människor och deras beteenden. Eller att förstå mig själv. Varför jag ser tävlingsmänniskan som lite löjlig och ömkansvärd. Jag tycker också det är kul att vinna något, att vara bäst i något sammanhang, men det är inte viktigt. Bara lite kul. När jag tänker efter så är det ju den sorts människor som funkar som jag i detta som blivit livslånga vänner också. Vilket också betyder att tävlingssporter aldrig har varit något mer än förstrött inslag i mitt liv. Jag hänger på för att det roar andra i min närhet ibland. Såklart är jag inte heller det minsta road av någon form av spel.

Nu invänder nog en del att alla mänsklighetens framsteg bottnar i tävlingsinstinkt. Men jag tror inte på det. Jag tror nyfikenhet och fascination är de stora drivkrafterna. Det var nörden som tyglade elden, uppfann hjulet, inte hövdingen. Hövdingen borde ha landsatts på en öde ö tillsammans med andra hövdingar för att tävla, konkurrera och betvinga varandra. Och till sist kanske VINNA! Jaaaaaaa....

Gitarristen.

Heter en slags memoar eller biografi av gitarristen Johan Norberg. Från början jazzgitarrist men under många år inblandad i alla upptänkbara  musiksammanhang. Han tackade aldrig nej till ett jobb, oavsett vem som frågade eller vilken musikstil det gällde (preteritum eftersom han numer bara skriver om musik, inte spelar. Anledningen till det finns i boken). En lång rad anekdoter och funderingar kring livet och musiken där väldigt många kända namn i det svenska musiklivet förekommer. Studiomusiker på otaliga inspelningar och bandmedlem på likaledes otaliga turnéer. Intressanta insikter i livet många kompmusiker lever. Och även i livet i stort. Och kanske är det också så att denna bok blev extra intressant för mig eftersom jag är jämngamnal med JN och även som han bördig från den norra rikshalvan om nu det kan betyda något. Det blev i alla fall en hel del igenkänning i tankegångarna. Dessutom beundrar jag prestigelöshet och självdistans. Och förmåga att se det positiva i livet. Så, rekommenderas för alla som är nyfikna på underhållande skvaller om kända artister, men även för alla som undrar hur en vit, svensk, medel/övre medelålders heterosexuell, otraumatiserad, ostraffad alldeles vanlig man från arbetarklass, men med ett allt överskuggande intresse för något konstnärligt uttryck, ser på livet. Om nu någon undrar det.

Händelser på ön.

När Jan Stenbeck dog i Paris stapplade hans gamla bassethund Lothar ut på terassen i Luxemburg och ylade. Det hade den aldrig förut gjort. Mitt i ylandet ringde telefonen med dödsbudet. När de fyra barnen senare möttes och satte sig ner för att ha familjeråd om vad de skulle göra med företagsimperiet, flashade deras mobiltelefoner igång samtidigt trots att det inte fanns någon teckning där de befann sig och ingen hade rört sin lur. De hade fått mobilerna av sin far bara för att han var så stolt över sin "uppfinning" trots att detta var innan nätens utbyggnad. Men han ville ändå att de skulle ha dem med sig överallt. 

Igår kväll när jag gick och lade mig visste jag att Argentina skulle vinna över England i fotboll, med 2-1. Trots att England spelade övertygande och ledde med 1-0 när jag slutade titta (är eg. inte så intresserad av fotboll). Reflekterade inte alls över det då, det var bara en tanke som fladdrade förbi som en rörelse allra längst ut i synfältet. Och liknande saker har ju faktiskt hänt många gånger och kan såklart ses som slumpmässiga sammanträffanden. Saker man egentligen inte bryr sig så särskilt mycket om som i detta fallet en fotbollsmatch där jag inte "höll på" något av lagen. 

Ungefär samma sak har hänt många gånger i "små" sammanhang, men en av de tydligaste hände mig i slutet av 2019 då jag hörde en kort radionotis om en okänd influensaform som upptäckts i en by i Kina. Då visste jag någonstans att pesten var på väg och vilka konsekvenser det skulle bli trots att nyhetsflashen bara var en liten kort notis bland andra viktigare. Och som jag såg till att glömma i nästa stund eftersom det inte går att prata om något som ännu inte hänt. Förpassades till oviktigt längst ut i kanten av synfältet. Men det fanns där.

Jag tror det s.k. sjätte sinnet egentligen inte är någon märkvärdighet. Bara något glömt. Som människor inte längre behöver men som möjligen går att återuppväcka och träna. De där Stenbeckgrejorna har jag ingen åsikt om men händelser som kan verka oförklarliga tror jag har en av två förklaringar (finns säkert fler men dessa två verkar enklast att ta in). Den ena som sagt att det sjätte sinnet finns men är glömt och utslocknat eftersom den moderna människan inte längre behöver det. Katterna jag dagligen umgås med har någon slags ytterligare varseblivning förutom de vanliga. Det tycker jag mig ha sett många exempel på. Det kan vara sånt som att gå till dörren och vänta en minut innan bilen kommer fast det inte gäller någon regelbunden tid. Och liknande.

Den andra förklaringen stod Albert Einstein för. Den att tiden inte är linjär. Eller att den är det men orsak-verkanskedjor inte är det. Och det har jag ju lite svårt att ifrågasätta med mina något begränsade fysikkunskaper. Men tror ändå att detta skulle kunna förklara fotbollen och pesten ovan.

Hur som helst blir livet så mycket rikare och roligare när man tar med i beräkningen att man kanske inte vet allt. Det har ju knappast saknats historiska exempel på när vi tvåbeningar fått omvärdera hela tillvaron på grund av någon ny upptäckt.

Med strömmen.

Heter en novell av Hjalmar Söderberg. Nja...

Roman.

"Genom delning" är titeln på Lyra Ekström Lindbäcks nya, eller senaste kanske det är, roman. Mycket bättre än den förra som jag blev besviken på och inte riktigt kom igenom. Men nu försökte jag med den här nya eftersom jag mycket uppskattar författarinnans insatser i andra sammanhang. Och hade jag varit 27 så hade jag nog satt upp denna på tio i topp-listan. Men nu är jag 67 och då blir det lite svårare. Mer konkurrens efter alla år av läsande.

Ofta när jag läser unga författare numer, får jag en känsla av att allt går igen. Intet nytt under solen förutom ytliga förändringar som teknikutveckling o.dyl. Och att ingen längre röker, förutom på fester. Dessutom, den sida av Stockholms nattliv som i denna roman underligt oförändrat beskrivs trots att så många år passerat sedan jag själv var involverad. Alltså det nattliv som levdes då och tydligen levs/lever kvar än idag på ställen som Blecktornskällaren, där även jag och mina kompisar en gång fördrev alldeles för många (eller om det var nödvändigt antal) timmar. och liknande krogar långt, långt från Stureplan. Faktiskt en nära på hundraprocentig igenkänningsfaktor där. Lite skönt nästan, som om tiden stått stilla i det avseendet. 

Romanens huvudtema ligger dock utanför min horisont. Det handlar om två systrar, enäggstvillingar, och deras liv och förhållande till varandra. Jag är ju varken kvinna, ung eller tvilling så rätt mycket känns avlägset där. Men berättelsen är så trovärdig att jag ändå kan inbilla mig att jag fattar något av det. Dessutom gav mig texten början till historien om Jim och Jim som jag skrev om i det förra inlägget här. Så det får jag tacka för!

Berättarjagen skiftar genom sidorna, något jag verkligen uppskattar, och bäst blir det på slutet när den för den ena tvillingen förhatlige och av bägge tidvis förhånade fadern, till den andra tvillingens barn äntligen kommer till tals. Han och hela hans släkt, som inte kommer från huvudstaden, har annars hela tiden setts "von oben" av de vackra, små, smala (viktigt att inte vara stor tydligen, kommenteras gång på gång) och smarta storstadssystrarna. Som om han inte dög. Och det gör han väl aldrig heller egentligen i deras ögon, trots det något motsägelsefulla faderskapet till den ena syrrans barn. Men hans röst är trovärdig den med när den väl kommer. Det blir som en kort sekunds inblick i en verklighet som bebos av så många fler i Sverige än av den egofixerade klicken innerstadsungdomar i Stockholm som boken annars befolkas av. 

Det enda som ibland lite stör mig med denna roman är en stundvis framskymtande ton av överlägsen kunskap och livserfarenhet. Lite som den allvetande tonåringen. Men sammantaget en välskriven och intressant historia som inte kan inordnas i någon skrivarskolestil, vad jag kan urskilja i alla fall. Utan alldeles genuin. Jag kan absolut föreställa mig att LEL när hon är lika gammal som jag är nu, kommer att ses som en av den tidens tungviktare. Alltså betyg: rekommenderas!

Jim och Jim.

Läste av en händelse om enäggstvillingarna Jim och Jim, som levde sina liv parallellt men likadant i så hög grad att man verkligen häpnar fram tills de i sitt/sina trettionionde år till slut träffades. Det finns flera historier om enäggstvillingar där de ovetande om varandra och på olika orter levt så gott som identiska liv, gjort nästan precis samma livsval osv. Jim o. Jim i Minnesota (USA) är bland de mest kända. Väl dokumenterat då det är nutida och bägge fortfarande lever. De särades på och adopterades bort vid födseln för att sedan ovetande om den andre men bara på ca sju mils avstånd från varandra leva ett i många avseenden likadant liv. Gifta två gånger, bägge gånger med fruar med samma namn. Bägge far till en son med samma namn. Körde samma bil, hade samma jobb, rökte samma cigaretter och föredrog samma ölmärke. Bägge hade en hund med samma namn. O.s.v. Allt förutom den normala utseendemässiga likheten.

Men. Det intressantaste med detta är egentligen, tycker jag, att de döptes till samma namn av sina om detta ovetande adoptivföräldrar. För det skulle ju då antyda att likriktningen började utan ens deras egen viljas inverkan. Tidigare. Och det i sin tur får förstås tankarna att gå till frågan om hur fri den fria viljan egentligen är? När man lägger ihop allt det ovanstående är det ju faktiskt lätt att börja fundera i fatalistiska banor. Hur mycket bestämmer vi om våra liv egentligen? Eller hur mycket tror vi att vi bestämmer? Om vi inte bestämmer något alls, vem skrev då manuset och vad skulle meningen med det hela vara? En sån cirkus utan publik? Som så många andra frågor slutar det hela med ett gigantiskt frågetecken. Och med att man bara kan välja vad man vill tro. Utan att faktiskt veta.

Tänker på karl XII:s armé. Som hade anfall som enda taktik oavsett fiendens övermakt (ja jag vet, förenklat) men lite så var det ju. Och, enligt vad jag kunnat läsa mig till behövdes inga mordhot för att få frontsoldaterna att gå rakt in i projektilregnet. Inte som idag när fronttjänst är det mest fruktade som ingen vill göra frivilligt. Istället marscherades det om inte gladeligen så åtminstone utan tvekan in i elden. Varför? Knappast för fosterlandet då de flesta ju var legosoldater från olika håll. Orsaken var väl snarare religiös fatalism. Det finns en gud som bestämmer och åt det finns inget att göra. Förutom att be och hoppas. Gömma sig eller backa gör inte något för att förändra situationen. Är det dags så är det. Om inte så flyger kanonkulorna förbi.

Lite påminnande om senare tiders självmordsbombare. Förutom de två stora skillnaderna att självmordsbombaren möjligen anser sig ha så pass mycket fri vilja att tid och plats kan väljas. Eller kanske det också finns inom ramen för det större valet som inte kan påverkas av människor? Alltså planteringen av tanken hos bombaren. 

Den andra stora skillnaden gäller för bombare av  den "rätta" tron. Där finns martyrskapet efter smällen, med allt vad det innebär av hinsides belöningar. Något sådant kunde karolinen inte vara säker på. Ingen visste om resan efter döden gick neråt eller uppåt men säkert var i alla fall att Carolus själv var tillsatt av gud och därför det säkraste kortet att satsa på.

Ibland kan det vara svårt att skilja på fatalism och fanatism eller så är de två ord som överlappar och ibland betyder samma sak. Eller hur var det med andra världskrigets japanska självmordspiloter? Och när tanken går till dem spårar den också vidare i inkonsekvensens namn, till frågan varför de hade hjälm? (finns foton). Så slutar detta inlägg i ej ovanlig ordning halvvägs från målet och i andra frågor än från starten. Men spånandet här ska ses som en textbaserad motsvarighet till den bildbaserade i skissboken. Pennan får flyta fritt oavsett om det är bokstäver eller bilder som kommer ut.

Smaken.

I min ägo fick jag igår en gammal förstoringsapparat. En Opemus II från 1960. Den är i nyskick och fungerar som den ska, men det slående med den är utseendet. Produktdesignen som gör att den idag nästan passar bättre i bokhyllan än i mörkrummet. Det är något med originaltillverkade föremål som har en design som verkar vara lika del ren estetik som funktion. Det går inte att kopiera när originaltanken inte går att återuppliva. Klockan kan inte gå baklänges (i vardagen iaf). All s.k. retrodesign är dömd att misslyckas och bara bli löjlig eftersom det handlar om tom imitation. Allt runt omkring, alla kunskaper om världen och tidsandan går ju inte att återskapa. Kanske hade Opemusdesignern gjort något annat om den första månlandningen hade gjorts när hen skissade på formgivningen. Eller någon annan händelse vad som helst. Allt i omgivning och tankegods påverkar oss. Att försöka backa ens en sekund är lika omöjligt som att lära sig inte kunna cykla. En bra design är inte bara en smaksak utan också en fråga om designerns känslighet för intryck att omvandla till uttryck. En design som denna förstoringsapparat förutsätter att det var 1950-60-tal när hen vaknade om morgonen. Och eftersom min är tillverkad 1960 vaknade jag också den morgonen den lämnade fabriken. I den tidsandan. Det går inte att förstå!

Och då kommer såklart frågan om arkitekturuppropet/roret eller vad det heter. Ett fenomen i två skepnader. Den ena i just ett upprop på nätet och den andra, nyare, i form av ett politiskt parti.

Nu är ju arkitektur av en hel massa orsaker inte samma sak som produktdesign, men gemensamt är förstås formgivning. För en sådan har ju precis allt från det minsta föremål till den största byggnad. Och då med mer eller mindre inslag av estetik eller bara funktion.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om arkitekturuppropet (inte det politiska partiet som väl ändå är ett skämt) men uppropet som också har en och annan arkitektbyrå i ryggen tycker jag nog har sina poänger. Särskilt då de visar exempel på hur man tänkt och gjort i andra länder. För det verkar ju ändå som att det finns någon form av mänsklig gemensam estetik. Att röda stugor med vita knutar i Sverige är attraktivt för de allra flesta. Att få egentligen vill bo i en Wingårdhlåda.

Jag tänker att inslag av brutalism (som en del kallar det) kan vara livgivande i små portioner för byggnader som inte är tänkta att bo permanent i. En byggnad som Radisson Blu Waterfront Hotel i Stockholm blev ju, åtminstone för mig, snabbt ett oväntat och vackert inslag i stadsbilden. Men den sortens "överdesign" måste portioneras ut väldigt försiktigt och på rätt platser. När officiella byggnader och bostadshus kan förväxlas med äldre tiders spannmålsmagasin eller parkeringshus uppstår fenomen som arkitekturuppropet nog lätt. Arkitektur går ju heller inte att undvika. De boende på platsen kan inte komma undan. Så för min del slutar arkitekturdelen av detta inslag i att jag tycker att om det gäller bostadsområden så ska de redan boendes synpunkter väga tyngst. Men i utökade stadskärnor o.dyl. är nog arkitekterna bäst lämpade att få planera och utforma.

Överfallsoväder.

Det nya ordet myntat av SMHI. Bra beskrivande ord för plötsliga några minuter långa raseriutbrottsoväder som jag nu upplevt fyra gånger denna sommar. De fyra första i mitt liv. Ena stunden sol, nästa översvämning i källaren. Golvbrunnen utanför källaringången skulle ha behövt ett inlopp minst dubbelt så stort som det som en gång byggdes, för att hinna svälja vattenmängden som plötsligt bara vräker ner som om någon stått och tömt en gigantisk hink över huset. Sedan sol igen direkt. Och så lokalt att ingen en kilometer bort ens märkt något. Inga klimatförändringar i sikte? Naturliga svängningar?

Alla dessa förslag på omläggningar, elektrifiering, grön energi och bla bla bla. Syftet förstås gott men jag tror att den insikt som behövs är att den heliga tillväxten är roten till det onda. Att ingen tillväxt behövs utan tvärtom bantning på alla plan, främst i västvärlden och i den rika delen av asien. Människan är för fet. Skrytprojekten för stora. Läste just en utredning som slutar i att elbilstillverkning sammantaget har större miljöpåverkan än till och med dieselbilar. Då är hela tillverkningsprocessen inräknad med början i brytning av de jordartsmetaller som behövs för batteritillverkningen. Och vad gäller kärnkraft så finns det ingen lösning på hanteringen av avfallet. Bara uppskjutning av problemet. Alltså något för framtida generationer att lösa.

Kanske den av många påannonserade demokratidöden till sist kommer att orsakas av detta. De nuvarande diktatorerna och envåldshärskarna blir avsatta av andra diktatorer i andra änden av politiken, som sedan genomför alla nödvändiga begränsningar i mänskligt överflöd som krävs. Och fördelar de resurser som redan finns på ett rättvist sätt. Eller kanske kommer tvångsåtgärderna med det där flygande tefatet som ska anlända i november. Eller kanske att den möjligt superintelligenta AI som verkar finnas om hörnet tar tag i det. I oss. Allt känns möjligt när nu Norge kanske vinner VM i fotboll också.

Ljuden och allt.

Den första sorteringen av ljud får bli mellan lugnande/sövande och störande. Lugnande är kattspinn och dunkandet från skenskarvar. Det senare tyvärr borta numer. Åtminstone i Sverige. Vet ej i andra länder. Att åka nattåg med det dämpade klodonket som ett slags ledmotiv i bakgrunden var alltid lugnande och sövande. Samma med en katts spinnande. Motsatsen gäller som alla vet snarkningar. De skapar en situation där man ligger på helspänn och väntar på nästa. Än värre om man väckts av ljudet (undantaget om det är ens egen snarkning :). Tänker ibland att det måste finnas någon djupare mening med detta. Alltså varför aldrig så dämpade snarkningar kan uppfattas som värsta flyglarmet och omöjliggöra sömn när ett ganska högljutt och regelbundet dunkande från skenskarvar tvärtom kan vara som en vaggsång.

Ljud av regn mot en tältduk eller ett balkongtak (sov ibland på balkongen innan en renovering gjorde det omöjligt) tillhör de lugnande sövande ljuden. Främjar långsamma tankar och sömn. En trygghetskänsla. Av att vara skyddad kanske. Det blir tydligt när den oskyddade miljön är så nära men inte kommer åt en. Men tvärtom kan det bli om skyddsnivån är för hög. Som inne vid köksbordet en dag med ihållande regn. Tristess istället. Samma ljud men olika verkan.

Musik. Som ju inte heller är något annat än olika ljud ordnade i olika system är kanske det tydligaste exemplet på nästa nivå av vattendelare. Med musik kommer mer personliga preferenser med i bilden och många kanske till och med tappar bort det grundläggande att det fortfarande bara är ljud som kombineras på olika sätt och då av någon anledning påverkar oss olika. Den begränsande och förlamande kategoriseringen kommer in i bilden. Och även i sammanhanget egentligen helt ointressanta frågor som livsstil, utseende och klädsel. Där tappas tråden av många och viss musik blir bra och annan dålig av andra ovidkommande anledningar än de egentliga ljudens påverkan på sinnena. Man har frivilligt tagit på skyddslapparna och stängt av största delen av ljudens värld på grund av att t.ex grupptillhörighet trängt in och trängt ut öppenhet och nyfikenhet. Indolensen har tagit över. Och rädslan för att inte passa in i det sociala sammanhanget.

Mycket av detta återfinns också inom bildkonsten. Stilar och framför allt förhålllningssätt som förbjuder vissa uttryck medan andra ses som det enda rätta. Samma system av skygglappar som med musiken för den som inte nöjer sig med att verka på sin egen scen. En gång när datorgrafik var ett mysterium för de flesta började en nyfiken konstnär jag kände (han är borta sedan några år) att på egen hand utforska datorgenererade bilder och fick ganska snabbt uppdrag på det då helt nya området. Det var illustrationer till informationskampanjer och annat. Jag bodde då ett par helger hos honom och han visade mig nymodigheterna. Jag fick också veta att det fanns en "hemlig" njutning i arbetet med dessa bilder. Och det var att han äntligen efter alla år i "rätt" fåra som bildkonstnär nu fick utlopp för sin vilja att göra förbjudna bilder. Och det förbjudna var landskap med solnedgångar o.dyl. 

Han var fostrad i en idébaserad konstsyn och lärd att förakta och se ner på sin inre vilja att bara uttrycka sig på det mest spontant omedelbara sättet, som han så klart insåg var omöjligt om han ville vara relevant i sin samtid. Alltså en konstruerad och artificiell värld han innerst inne inte kände sig ärlig i. Han jobbade mycket med barn och deras bildvärld och senare alltså med datorgrafik och illustrationer han i någon mån kunde styra. Han hade något han kallade lördagsakademien för barn. Där försökte han ta reda på om den omvärldspåverkan som först uppstår tydligt i lågstadiet på något sätt kunde överbryggas. Alltså så att de ursprungliga i viljan att göra bilder skulle kunna lotsas igenom det första stadiet av sneglande på vad andra gör, jämförelse och ängslan över sitt eget. Både det och datorgrafiken (som nämnt) handlade också om att få utlopp för de bilder han själv inte kunde släppa fram från sin position som huvudlärare på en konstskola och den konstsyn han utåt sade sig försvara och som han också försökte lära ut. Förnekandet av sig själv som dessvärre var nödvändigt för att kunna lotsa sina elever vidare till högre utbildningar där ju inte allt var gångbart (och ännu mindre så nu).

Ja så kan det gå när utanpåverket blir starkare än det grundläggande. När ljuden slutar vara ljud i egen mening och istället blir instängda i konstruerade system och tvingande manér. I musikens värld kanske främst av pengaekonomiska skäl och i konstvärlden av samma fast också överlagrat av politik. Sedan har konstvärlden ett ytterligare åliggande. Det att förklara sig (för den som inte sysslar med solnedgångar). Musik behöver aldrig förklaras. Det låter som det låter. Musikhistorien kan beskrivas men som med all historia endast i efterhand. Den kan inte produceras. Konsten har däremot skapat sina egna grumliga och ibland oförklarliga värdesystem som ut- eller kanske snarare invecklas av en ekonomi som för länge sedan lämnat all verkilghetsförankring. Och kanske underligast av allt är väl att olika konstnärer också gång på gång påpekar detta utan att egentligen kunna påverka det och utan att ändra något i sin egen praktik. Ungefär som att säga att jag ser att kejsaren är naken men den upplysningen ändrar inget. Det var bara en markering som för ett framtida "vad var det jag sa".

Undrar om det idag skulle vara möjligt att spåra tillbaka mot de drivkrafter grottmålarna och de första människorna som gjorde ljud i ordnad form till uttrycksmedel hade? Kanske dans och vissa typer av performance är de uttrycksformer som är närmast sina ursprungskällor idag. Ritualerna som sedan spårade ur till religioner, åsså var vi där igen. God morgon från ön!

I andra världar.

Varje morgon går den gamla svarta katt-damen sin långsamma promenad till sin utvalda uteplats under rabarbern. Där sitter hon sedan en stund och tittar på den inte längre existerande platsen. Sedan vänder hon och går in igen. Dricker lite vatten i fågelbadet på vägen. A skördade rabarbern ovetande om platsens betydelse för denna uråldriga familjemedlem. Visserligen hade vi ju ofta sett henne ligga där under bladen men trodde väl att hon bara lägger sig någon annanstans efter skörden. Men nej. Nu går hon dit och sitter en stund varje morgon, tittar mot där hon brukade ligga för att sen återvända in. Som en människa som besöker en grav. Tyst. Och A våndas.

Två veckor senare. Ön. Kattdamen är med såklart. Vet ej om hon har så mycket mer än ledsyn. Hon har inga tänder kvar. De har plockats bort den ena efter den andra under några år på grund av forl. Hon går sina vägar. Långsamt. Söker kontakt ibland genom att liksom stångas. Trycker huvudet hårt mot någon av oss människor. Jamar lågmält. Hon går där i en värld vi vet lika mycket om som vi vet hur det skulle vara att bo på Mars. Men ändå är vi liksom familj.

Den betydligt yngre vita katt-damen gör entré. Stirrar missnöjt med sina blå ögon och säger åt mig att lägga mig på sängen eftersom hon ska ta en tupplur på mina knän. Eller hennes knän som råkar sitta på min kropp. Allt är hennes och till för henne. Självklarheter. Tänker på en ramsa kompisen D en gång nämnde: "om jag inte ens får allt jag vill, vill jag inte finnas till". Så ter sig världen för vita damen. Hon i centrum, alla och allt annat är skapt för att tjäna henne.

Sedan har vi den lille musmördaren. Överspänd. Överkänslig. Lättkränkt och skygg. Misstänksam mot alla, även de han bott hos hela sitt liv. Lätt. Kan nästan sväva i luften i sina hopp utan att ta sats. Fullt förtroende för en enda människa. Alla andra potentiella faror eller fiender. Även husfolket. Bor utomhus under sommarhalvåret. På skyddad hög utsiktsplats inne under vintern. Solitären i flocken. Vill vara del i flocken men på armlängds avstånd.

Sist i det nuvarande gänget är den store, starke och något överviktige nestorn. Ålderman i denna flock även om han bara är näst äldst. Den ende som kan ha minnen från en tidigare flock, där han var yngst. Lite sävlig, mycket ovig. Snäll. Aldrig klorna framme. Men aldrig heller i knät på någon. Misstror aĺla främlingar men kompis med hundra grannkatter. Utom en.

Katter lever i sin egen alldeles naturligt från oss avgränsade värld. Hos oss men ändå bara vid sidan av. På grupp såväl som på individnivå. Inbördes och mot andra sorter. På lika villkor nästan. Svalt oberoende, aldrig hundlikt efterhängsna. De har liksom sitt att tänka på och struntar på det stora hela i vad vi människor använder vår tid till. Var och en för sig. Knappt någon konkurrens inom flocken heller. Även fast individer tycker tydligt bättre eller sämre om andra individer så kan de alltid samsas på något område och låta varandra vara på andra områden där de skiljer sig mer. Förebilder för människor som borde studera dem och lära. Om vi kunde låta olika grupper och individer vara ifred och sköta sig/oss själva istället för att försöka betvinga och förändra. I stället för att snegla avundsjukt på andra. I stället för att iaktta den andre och ägna sin tid och energi åt att missunnsamt störa sig på oliktänkande. Ha synpunkter på olikheter. Då skulle många problem gå upp i rök. På individnivå, nationellt och globalt. Avunden och misstron är orsaker till nästan all skit i världen. Därför bör kattstudier vara obligatoriskt i skolan från förskolenivå och uppåt.