Föreställningen.

Ibland uppstår ett slags dödläge i viljan och orken. Som att alla tankar bara kan tänkas till hälften innan någon annan tanke tar över. Att sträva åt alla håll samtidigt, men liksom försvagat. Fragmenten till klara tankar avlöser varandra och går inte att stanna, stoppa, hålla fast. Inget blir gjort eftersom allt har samma vikt i den viktade listan.

Motsatsen till detta tillstånd är i mitt fall den fantasi om en balkong jag haft i 30 år (blir det nu i augusti eller september). Den tanken, som är och alltid har varit lite absurd, och blir det än mer nu eftersom den handlat om en framtid som ju faktiskt ofattbart nog nu är här. Eller nästan i alla fall. Plus att den där balkongen faktiskt finns på riktigt. Har suttit på sin plats på huset ända sedan jag för 30 år sedan första gången såg den och fick den här fantasin. Tror det var när jag halvsprang mot tunnelbanan efter att med det ständigt dåliga samvetet ha lämnat på dagis. Den splittrade viljan att hinna i tid och samtidigt vilja vända om.

Fantasin: Det är tidig morgon. Kanske första frostmorgonen på hösten. Jag i morgonrock med en mugg hett kaffe i handen. Jag öppnar balkongdörren och går ut. Det ryker från muggen där jag står på balkongen och ser ner på myrorna, jag menar människorna, som skyndar mot tunnelbana och bussar. Och jag måste ingenting. Längtar ingenstans. Ska ingenstans. Min tid står stilla.

Det var allt. Någon omgivning eller före eller efter ingår inte. Bara just situationen på balkongen. Det stora lugnet. En fantasi som uppstod då jag hade som mest bråttom i livet och som hängt kvar i alla år. Jag går ju förbi den där balkongen åtminstone ett par gånger i veckan så minnet hålls nog levande på det sättet också. Jag minns förra gången jag mindes osv.

Aksel Sandemose hade en liknande fantasi. Erlingvik kallade han den för. En havsvik med ett hus en bit upp mot en skogskant var det om jag minns rätt. Dit kunde han förflytta sig i fantasin när livet blev lite för jobbigt. Fast det var en ren fantasi och hade ingen riktig förebild i levande livet som jag förstod det när jag läste om detta någonstans. För länge sen. Annat är det med min balkong. Den sitter där den sitter.

Söndag morgon den sista maj. Det blåser lite. Soligt. Ganska varmt. Katterna har flyttat ut till trädgårdsmöblerna.

Valår.

I år är det valår i detta land. Den regerande högersidan ser ut att bli petad från tronen och desperationen slår i taket med jämna mellanrum. Det är utspel och löften om allt från det lägsta till det högsta. Vänstersidan verkar mest förundrat beskåda det hela. Som om de inte ens behöver formulera någon politik utan kan nöja sig med spridda kommentarer till sprattlet på högersidan. Och skulle nu den taktiken hålla hela vägen i mål så är det ju guldläge, för då finns knappt några löften att leva upp till. Går det så går det. Och sen går några år åsså kanske situationen är den omvända igen. Jag är nästan frestad att med ålderns rätt klämma ur mig jänkarklyschan "been there, done that". Fast nä, naturligtvis är ju allt politik och man får ändå vara tacksam mot de som orkar driva den och företräda ens åsikter. Även om de sällan passar in på ett enda parti. Och även om detta lands göranden och låtanden bara är en utandning i den storm som blåser. Och även om jorden inte ens är ett knappnålshuvud i vintergatan. Och även om vintergatan bara är en knappnålshuvudsstor galax i universum. Och även om vårt universum bara är ett av många.

Ute vajar träden idag. Himlen är blå för oss som lever och befinner oss här på Tellus. Undrar om det gäller även för levande på liknande planeter i andra solsystem? Och om det gäller för de som inte lever alls? Katterna som efter att ha ätit frukost och besökt grannens tomt, nu har somnat om på olika platser i huset verkar inte bry sig så mycket om de frågorna. Ute passerar ett gripenplan. Antar jag att det var. Dra ut soptunnorna till vägen för tömning. Packa prylar i bilen. Uppdragsfoto idag.

Frimärken.

Hittade i de allmänna utrensningarna mitt frimärksalbum från anno dazumal. Det var nog kanske en vinter i 10-11 års åldern jag pysslade med det. Minns att det var som en egen värld som öppnades där i facitkatalogerna. Jag studerade de frimärken jag tjatat till mig från familjemedlemmar med sparad korrespondens från förr. Med en lupp jag köpt någonstans och en pincett examinerades varje litet märkes färg och form. Det fanns visst något verktyg för att räkna tänder eller vad det heter också. Minns att jag hade en fantasi om mig själv som en mycket gammal vithårig man som satt i ett vackert rum med många krukväxter, vid ett litet bord precis invid ett fönster och donade med sin då enorma frimärkssamling (fantasier har alltid varit en stor del i de flesta av mina verksamheter). Ett slags meditativt lugn hängde det ihop med. Som kanske allt samlande gör. Men det intresset svalnade snabbt i brist på nya märken att lägga till. Dessutom är jag inte någon samlare i grunden. 

Frimärken tillhör de bortskyndande företeelserna. Numer får man en kod på nätet att plita på brevet efter att ha swishat halva lönen till postnord. Oestetiskt så det räcker. Frimärkskonstens död likt många andra vardagskonster man knappt reflekterat över innan de försvann. Nu finns det fortfarande frimärken att köpa men hur länge till? Kompisen D är mycket noga med det estetiska och gör sig omaket att gå till postmuseum i gamla stan för att köpa frimärken och posta brev. Se till att stämplarna blir applicerade på rätt sätt, på breven (som är skrivna på lumppapper med reservoirpenna). En kamp för estetikens bevarande.

För oss som är uppvuxna med att skriva mycket och använda frimärken om inte dagligen så i alla fall varje vecka, blir det en förlust att inte längre kunna köpa de frimärkshäften med de nya motiven som kom med jämna mellanrum. Det är inte helt över än men klockan tickar. Dessutom har det blivit så dyrt att väl ingen ändå vill skriva/skicka brev med snigelposten. Antar att den yngre, eller åtminstone mycket yngre generationen ser på frimärken som vi ser på ransoneringskuponger från andra världskriget. "Time waits for no one", som den likaledes uråldrige, men ännu när detta skrivs, levande Mick Jagger sjöng.

Måndag.

Arbetsdag. För de som tillfälligt är här. Andra har ännu inte kommit och de flesta har lämnat. Vi som lever just nu är en väldigt liten minoritet jämfört med de som levt. Och utifrån den minoriteten går det att plocka de som denna måndagsmorgon skyndar sig till jobbet eller skolan och de som sitter kvar med kaffekoppen och beskådar rusningen och de som ännu inte ens uppnått dagisåldern.
Aksel Sandemose sade att människan egentligen bara lever under två perioder i sitt liv. Den första innan första institutionen tar över och den andra efter pensioneringen. Den första håller jag med om men den andra kan nog vara tveksam eftersom den beror på hur mycket pengar man lyckats dra ihop under mellanperioden. Fast jag fattar ju vad han menade.
Men nu ska jag lasta bilen för de fotouppdrag som denna dag innehåller. Både nödvändigt för att min "ur- hand-i-mun-ekonomi" ska fungera och rätt kul. Även om jag helst, i likhet med kanske de flesta av oss, hade gjort något annat. Men det andra kräver det ena.

Ordförråd.

Jag tycker jag har ett hyfsat bra ordförråd, men har på senare tid råkat i situationer då det inte räckt till. Kan man inte uttrycka det man menar så tvingas man mena det man kan uttrycka, heter det ju. Jag är van vid att uttrycka mig i bild och där finns inga gränser för vad jag kan säga utan då blir det istället en fråga om att inte vara övertydlig. Att lämna över det osagda till mottagaren att fylla i. Med ord är det en annan sak. Ibland tycker jag att det jag känner inför vad jag upplever hamnar vid sidan av, eller mellan alla ord jag kan. Hitta på nya är en väg att gå, det gjorde ju t.ex. August Strindberg, men då gäller det att det på andra sätt, av sammanhanget eller nåt, blir begripligt. Så det är inte riktigt det jag är ute efter. 

Just nu har jag inte stannat, men jag rör mig inte heller i någon bestämd riktning. Horisonten ligger mycket lågt. Bara knappt styrfart genom vatten men inte över grund. Vad finns det för ord för det tillståndet?

Sakta.

Idag är det helt stilla. Vindstilla och tyst. Lite för tyst för orten. Endast sporadiska smällar från kattluckorna. Och tassar upp och ned för trapporna.

En till båt med indragna åror.

Att de äldre runtomkring en glesas ut snabbare och snabbare är naturligt och begripligt. Det är så det ska vara. Men när de som inte borde ha stått i tur ryker är det inte lika lätt. Ett slags limbo uppstår. Som om man själv skulle befinna sig vid sidan av. Inte i livsfåran, där man ju ska vara. Där folk föds, lever och dör enligt SCB:s statistik för medellivslängd. Eller nästan då i alla fall. Nu är det andra gången på kort tid det händer och denna gång en mer närstående. Någon som en gång, när jag var tonårig barnvakt, reste sig mot en soffa och tog sina första steg. Och nu har han tagit de sista och fladdrat iväg till baslägret han en gång kom från, innan det är dags igen. För ett nytt försök.

Gunnar Björling.

Ej jag har att säga

Ord blir färre

tystnande

vad har jag att säga?

enklare kanhända

längtar att ett stillnar

Rapport.

I TV-nyheterna meddelas att en ny metod finns för att avslöja konstförfalskningar. Falska målningar. Det går numer att göra DNA-analys på dem minsan. Och ja det kanske stämmer, men varför inte tänka efter lite och fråga sig varför? Hur kan konst ens vara förfalskad? En målning är en målning och om den uppskattas som sådan så spelar det väl inte någon roll vem som åstadkommit den? Förutom i de fall målaren lever och behöver pengarna då.
Det här med förfalskningar har egentligen inget alls med konst eller konstens verkshöjd att göra. Det handlar bara som marknadsekonomi. Värde i valfri valuta. Samlarvärde. Tillgång och efterfrågan. Vilket om man ser det på det sättet bara gör konsten till ytterligare en valuta. Som att samla på hockeybilder (något som fanns i min ungdom). De mer sällsynta blir dyrare eftersom det finns färre. 

Med konsten är det så att den först utnämns till konst av "etablissemanget" (gallerier, kritiker kuratorer) som bestämmer hur den ska rangordnas, vilket i sin tur beror på en hel hög faktorer som inte heller har så mycket med bilden i fråga att göra. Men när väl den biten är avklarad så kommer den ekonomiska värdefrågan och då blir det samlarvärdet som styr. Om alla kunde se genom detta och istället fråga sig vad jag vill ha med mig på en öde ö, så kanske konstens rätta värde skulle skymta fram lite. Det handlar inte om pengar. Konst är något annat! Det är nästan så att jag tycker de som ser målningen som något som ska passa med soffan den hänger över, som ärligare och sannare konstkonsumenter än samlaren, "investeraren" som köper på rekommendation och bekymrar sig om förfalskare. Nog för att jag tycker konst som inredningsdetaljer är ett sorgesamt kapitel, men den som ser det så bryr sig i alla fall på sitt sätt och funderar inte på "äkta" eller "falskt".

Dikt av anonym beduin.

 "Solen går upp och solen går ned. Ibland regnar det. Vi lever och vi dör."

Bättre än så blir det nog inte. Hela tillvaron i en enda rad. Till och med Gunnar Björling bugar sig nog i sin himmel.

Natteffekt.

Natteffekt kallade Anders Zorn en av sina mer kända bilder. Eller motiv eftersom bilden finns i många varianter både som målad och som grafik. Antagligen med ett fotografi som förlaga eftersom något måleri inför modell väl knappast kan vara möjligt med dessa "ögonblicksbilder" i rörelse och dämpad belysning. Kanske samma med några av impressionisterna fast det motsäger deras teori om omedelbarheten, friluftsmåleriet av det snabba intrycket. Och Toulouse-Lautrec? Även där nattliga ögonblick av scener i rörelse. Fotografier? Tekniken fanns ju fast var väl i klumpigaste och långsammaste laget för att åstadkomma sådana bilder. I alla fall är jag rätt övertygad om att de ovanliga vinklar och beskärningar som blev vanliga i måleriet vid denna tid kommer från påverkan av fotografier.

När jag gick i konstskolor var fotografier som förlaga no-no. Hötorgsfusk. Då det tvådimensionella lilla fotografiet aldrig kunde spegla den tredimensionalitet och det ljus- och färgspel som t.ex. naken hud förmedlar. Så modellmåleri eller porträtt kunde endast och enbart utföras inför den levande modellen, och stilleben och landskap förstås inför arrangemanget i ateljén eller landskapet utomhus på plats. Åtminstone var det så fram till att postmodernismen letade sig in och började stöka till det. Lite underligt så här i backspegeln sett. Att fotografier var så förbjudna. Men det var liksom Göteborgskoloristideal som gällde. Och Carl Isaksson. Åtminstone på de förberedande skolorna. Själv fotograferade jag ju nästan dagligen mitt liv och mina vänner, precis som jag gjort sedan tidig ålder. Men jag såg aldrig mitt fotograferande som något som hade med konsten att göra. Inte ens i den första konstskolan där foto ändå var på schemat en dag i veckan. Det var något annat. Kameran var den magiska apparaten som stoppade tiden. Konst var teckning och måleri.

Nu vet vi att Anders Zorn fotograferade lika mycket som han målade. Det har till och med gjorts utställningar om AZ som fotograf. Och, ja han använde ibland fotografier som förlaga. Eller åtminstone som ett kompletterande stöd. Fast som fotograf var han ju ingen höjdare. Och det tror jag inte han brydde sig om heller. Han såg nog bara kameran som ett sekundärt verktyg för "säkerhetskopior" av motiven. Framför allt för produktionen av grafiska blad.

Men idag ska jag åka till konsthallen BAS i Barkarby. Där blir det en annan syn på fotografisk bild. De har en utställning med Sune Jonssons bilder. Första gången på väldigt länge som jag känner något som kan kallas spänd förväntan inför en utställning. SJ är en konstant i mitt kulturliv. Som fotograf värdefullare än AZ är för mig som målare. Återkommer med slutet av denna blogg i em då jag varit där. Paus - fortsättning följer.

Nu är det eftermiddag och det var ungefär som jag trodde. Utställningen. För den som har någotsånär liknande bildsyn som jag så är detta redan nu i maj årets utställning. Det törs jag nog säga oavsett vad som kommer under resten av året. Jag ska åka dit igen i nästa vecka. Det går liksom inte att se klart på SJ:s bilder. Hela tiden kommer nya tankar, hela tiden ser man något annat än förra gången oavsett om man sett dem hundra gånger. Det är som om han lyckas få med hela livsöden i varje bild. Det tar i magen.

Flickan från tändsticksfabriken.

Ska vara en komedi av Aki Kaurismäki. För min del ser jag inte det komiska men en ganska fantastisk film som kommentrar det eviga problemet med att träffa någon. Själv har jag tänkt att allienationen som verkar ha kommit med datingapparna är nytt, men kanske är det bara halvnytt. Se filmen. Absolut värd tiden den tar från dig. Finns på Netflix. Möjligen ingår några mord också.

En till dag.

Och ännu inget synligt besök från andra planeter. Lyssnade på en pensionerad brottsplatsundersökare, enligt uppgift kanske Sveriges främsta på sin tid. Han hade varit med om mycket. Bl.a. när den s.k. "2:a juni rörelsen" med terroristen Norbert Kröcher i spetsen för sitt "kommando Siegfried Hausner" byggde en låda de skulle förvara Anna-Greta Lejon i efter genomförd kidnappning 1977. Lådan var bara stor nog för henne att sitta dubbelvikt och nedsövd i. Märkt med dekaler som sade att den skulle innehålla en båtmotor så att de skulle kunna frakta den på stan och lasta på en väntande båt utan att någon skulle bli misstänksam. Ett riktigt idiotprojekt. All medicinsk expertis var efteråt överens om att om hon inte hade dött redan vid de okunnigas försök med narkosmedelinjektion, så hade hon inte överlevt mer än några minuter dubbelvikt i lådan. 

NK:s liga (ett gäng svenskar och tyskar) höll till i källaren på Katarina Bangata 55 där de hade byggt ett ljudisolerat rum i rummet, med lådan i mitten. Numer är källarfönstren där igenmurade (syns tydligt i google streetview). Idén till kidnappningen stod en av NK:s två svenska flickvänner för. Det skulle vara en hämnd för att AGL ordnat med utvisning till Västtyskland av några Baader-Meinhofare som suttit i finkis i Sverige allt sedan ockupationen av och bombandet i västtyska ambassaden 1973. AGL var biträdande arbetsmarknadsminister då och hade av någon anledning ansvar för terroristfrågor. Tanken var att begära en lösensumma + frigivningar av ett gäng fängslade RAF-terrorister i BRD mot att AGL lämnades tillbaka. 

Så vad har denna historia i en kulturblogg att göra? Jo, visserligen har jag aldrig varit någon punkrockfantom, men punken var ju ändå en väldigt tydlig kulturyttring ofrivilligt skapad av Margaret Thatcher på 1970-80-talet. Så kultur var det ju tveklöst. Så tillbaka till NK. Han satt en kväll i vanlig ordning och drack bärs på en krog uppe vid Mosebacke. Ett par bord bort satt två civilspanare som hade i uppdrag att ta honom. Men inte på krogen då han ju var känd för att vifta med pistol och gärna använda den också, så gripandet skulle ske när han lämnat krogen. Och så skedde också i trappan ned mot Katarinavägen. Poliserna meddelade via radion att de tagit honom. Meddelandet: "Ebba Grön". Ebba var poliskoden för NK och grön betydde att han var gripen.

En sista iakttagelse från polisen. Alla, verkligen alla inblandade i detta på bovsidan, var emligt polisen påfallande kortväxta. En tydlig bit under medellängd. Märkligt? Kan det vara ett ämne för ett framtida konstnärlig forskningsprojekt? :-) :-) :-).

Avyttringsdagar.

Inför flytt om ett år eller två pågår avyttringsprojektet. Delvis faktiskt ganska eller väldigt svårt. Det är så många prylar som befinner sig i mellanrummet mellan säljbart och "bra att ha". Små saker som knappast går att sälja annat än på loppis och då nästan gratis. Och som kanske kommer att saknas i vardagen någon gång, om än inte varje dag, eller vecka eller ens år. Slitna men fungerande prylar. I det här huset finns bara udda saker. Allt husgeråd är udda. Koppar, muggar och allt sådant, inga serviser. Och för mycket. Mycket mer än vad som verkligen behövs. Samma med fotoutrustning. Har sålt typ hälften men måste nu bromsa och noga tänka igenom vad som måste finnas om det eller det uppdraget kommer. Om alltså. Det är väldigt mycket om. Idag blir det i alla fall koncentration på skivor igen. LP och CD. Föresatsen är att bara spara de livsnödvändiga. Det som inte finns streamat och som betytt för mycket. Bokhyllor är redan för länge sedan slimmade. Har gått från att täcka en och en kvarts vägg till en kvarvarande kvarts med enbart böcker som faktiskt då och då behövs. Fackböcker och poesi. Men även den hyllan behöver gås igenom en gång till. Senare i vår blir det garaget. Gamla färgburkar och flaskor med skvättar av diverse bilföda. Rostiga verktyg. Skräp. Det blir i alla fall enkelt. Bara att köra till tippen. Men nu börjar denna dag med sol från molnfri himmel och jag ska börja jag med.

Annons på Facebook.

Drömmer du om att skriva en bok, men vet inte hur? Då är det här kursen för dig. Du lär dig bla bla bla och allt, och vid kursavslutningen har du verktygen för att skriva en roman på bara 90 dagar!

Undrar om handlingen ingår också? Eller om man kan välja bland olika? Sedan måste ju dessutom såklart en läsekrets ordnas. Jag tänker att det väl vore ännu enklare att bara låta en AI göra hela jobbet? Inklusive skapa en läsekrets av botar. Och några kritiker som recenserar när man ändå är på g. Det har ju gjorts med musik. Streamingbotar.

Väderprognosen.

Idag ska det regna hela förmiddagen och en bit in på eftermiddagen också. Jag tittar ut på en grå himmel, hör regnknattret på taket och dubbelkollar i de två väderappar jag har på mobilen. Och det verkar stämma. Jag drömmer inte, YR bekräftar. Nu tar det förresten i, en skur! Molnen ligger lågt. Mörkt. De som ska till tuben hastar förbi i regnkläder eller under paraplyer på gångvägen. Klockan är 06.00 så det är den arbetarkategori som servar andra och inte kan jobba hemma som hastar. Den samhällsbärande kategorin, som den definierades av flertalet länder under pandemien. De som utgör förutsättningen för att vi andra ska kunna fungera. För att samhället ska fungera. De som skottar fram oss. Kör oss med buss och tunnelbana. Plåstrar om oss. Vårdar de äldre på boendet. Ansvarar för barnen. Grusar gångvägen. Tömmer soptunnorna. Utvisas. Ger mig TBE-vaccinet. Sitter i kassan. Alltså de som har de viktigaste uppgifterna i samhället. I andra änden av yrkeskategorilistorna återfanns influencers för det mesta högst upp. Den enbart paraciterande yrkeskategorin. Följd av diverse jobb inom penningflyttningsbranschen. Intressant faktiskt. Googla för listor om du är intresserad.

Väderrapporten ja. När jag var liten hyschades det när "rapporten" kom på radion. Den som angick alla. Den oundvikliga och opåverkbara makten. Gud faktiskt. Kanske att vädret är den där kontaktytan mot en högre makt? För ett par år sedan fanns en debatt om huruvida sjörapporten i P1 skulle läggas ner eller ej. Nerläggarsidan menade på att med dagens elektroniska utrustning på båtar så har inte sjörapporten längre någon roll att spela. Man trodde kanske på lite motstånd från några gamla kustfiskare med transistorapparater, men riktigt så blev det inte. I stället något som liknade en mindre folkstorm. Det visade sig att sjörapporten inte bara hade en funktion som sjörapport utan också som en stund av meditativt lugn. Likt "tankar för dagen" eller nåt. För många en konstant i tillvaron. Något som finns kvar och till sin själva natur inte kan förändras. Ett stöd när allt annat rusar. Så den blev kvar. Och jag fattar det. Tycker ekots tre plånganden har en liknande funktion förutom det faktum att man inte vet vad som sen ska komma. Kanske att plången skulle kunna sändas för sig så att man bara kan lyssna på dem, och inte nyheterna som följer? I det avseendet är förstås sjörapporten överlägsen eftersom styv kuling, eller i enstaka fall stormstyrka i byarna är uthärdlig information.

Utdrag ur dagens rapport: "Södra och sydöstra Östersjön. Syd eller sydväst 7-12. I eftermiddag väst eller sydväst och avtagande, inatt 2-7. Mest god sikt, men risk för lokal dimma. Nord eller nordost 3-7". 

Yvesand i bilen.

Mikael Yvesands första bok "Häng city" i ljudboksform, tar ungefär lika lång tid att lyssna på som det tar att köra till ön. Så när den siktades i ljudboksappen för 2-3 år sedan lyssnade jag och A på vägen. Överens om att det var underhållning av hög klass. Likaledes riktigt bra litteratur. Skrattade mycket. 

Nu när jag körde till ön igen laddade jag ner den nya lite kortare romanen "Våran pojke" av samme författare. Den börjar som om det vore Häng city 2, men med en kallare ton. Inte lika självklar. Mycket mer kaotisk och man tycker i ena stunden att denna Kafka möter Stridsberg möter Ornette Coleman berättelse är genial och tvivlar i nästa. Jag hade köpt upplägget rätt av om det inte vore för den parallellhistoria om en granne som dyker upp mot slutet. Förvisso både den och huvudspåret möjliga beskrivningar av världen inifrån den psykiskt insjuknandes huvud och den andra historien kan ju läsas som huvudpersonens halucinatoriska fantasi om grannarna, men något saknas där i sammankopplingen. Tycker jag. Men ändå. Befriande med en ny författare på svenska. Det är inte så ofta någon så pass egensinnig och originell tar lite plats från den homogena hopen.

Och MY har en formuleringskonst jag inte vet vem annan jag ska jämföra med. Det blir nästan andlöst ibland. Som när huvudpersonens tuffa och högljudda kompis Danne, van vid att ingen trotsar eller säger emot honom efter nio år som kung i grundskolan, får mothugg från en ännu tuffare tuffing redan första dagen i gymnasiet. 

Citat: "Danne blev knäpptyst. Jag hade aldrig sett det förut. Han började gapa och massera sina käkar i något slags simulerad käkledsproblematik med ett spelat bekymrat ansiktsuttryck. Så tyst att jag knappt hörde det själv viskade han: ”eee okej?” Och andades ut barndomens sista andetag." Slut citat.

Allvarligt talat.

I går kväll såg jag två TV-produktioner. En svensk film från 1963 och ett färskt program om en svensk konstnär som var på supertopp på 90-talet. Filmen svår att ta in. Att allt var så annorlunda trots att det fortfarande är samma land vi lever i. Åtminstone en ännu levande skådis också. Bo Widerberg regisserade. Inger Taube i huvudrollen. Tommy Berggren och Lars Passgård i de två andra bärande rollerna. Mästerligt foto av Jan Troell (visste inte att han var filmfotograf också). För att riktigt fatta vad det var jag såg fick jag efteråt googla på filmen. Ett svårsmält drama av underliga situationer och halva meningar. Kändes som från ett annat århundrade i ett annat land. Kan förstås bero på att det var den unge BW:s långfilmsdebut och det därför finns ett drag av överambitiös positionering också. Eller vad det nu är. En regissör som söker sitt språk kanske. Hur som helst, det märkligaste för mig nu idag var själva tidsandan. Obegripligt att jag har levt i denna tid. Att jag var fyra år när den gick på biograferna. Och att min mor precis som huvudrollen i filmen då redan var ensamstående mamma. Posören TB spelar såklart över. I vanlig ordning får jag en känsla av att han helst skulle leva sitt liv ensam med en spegel. LP lite bättre men underligt barnslig. Som en 12-åring i en 20-årings kropp, men det kanske ändå är så hans roll är tänkt så jag passar på den. IT gör sin roll bäst. Ganska krass och utan några större förväntningar på livet tar hon tag i de situationer som uppstår. Accepterar sitt öde kanske man kan säga. 

Så varför såg jag och skriver jag om denna produktion? Först och främst för att jag inte hittade något annat när jag väl för ovanlighetens skull slagit på TV:n. Och på något sätt gjorde den ändå intryck på mig. Det var något. Bortglömt. Någon liten glimt av fyraåringen som fladdrade förbi i utkanten av synfältet. Eller så var det bara JT:s foto. Om jag nu inte läst att det var han skulle jag ha gissat på Sven Nykvist. "Barnvagnen" är förresten filmens namn. Finns på SVT-play ett tag till. 

Sedan såg jag som sagt ett program om en nu levande konstnär jag hoppar över namnet på. Det allt överskuggande intrycket där var tyvärr en total avsaknad av distans till sig själv. När man tar sig själv och allt man gör på så blodigt allvar får i alla fall jag problem med skrattmusklerna. Och tyvärr skymtar tanken om människovärde fram där. För om man ser sig själv som epicentrum så är det nog nära till att man ser ner på andra människor och kanske undrar varför inte alla fattar ens storhet. Kan nog övergå i grämelse och ilska mot omvärlden också. Mycket vill ha mer som man säger. Tänker att Hasse Alfredssons klassiska svar på den motsatta frågan, alltså varför han aldrig kunde vara allvarlig, borde ingå i konstskolornas hjärntvättsprogram. Svaret: "Humor är det allvarligaste jag vet". Ta ett steg tillbaka och släpp ner axlarna liksom. Så blir livet lättare att leva!

Vad är bra?

Ett ständigt och olöst problem jag har är att förstå min egen konstsyn. Som avhandlat många gånger tidigare här vet jag inte om jag riktigt kan skilja på vad som är inlärt, vad som bara slappt är accepterat pga andras syn, kritiker och institutioner, och vad som faktiskt under dödshot är sant för mig. Själv. Om jag så vore ensam människa kvar i världen.

Jag märker hur jag mer och mer börjar ifrågasätta mitt yngre jags accepterande av många uttryck jag nog inför rannsakningsdomaren måste medge att jag egentligen i grunden aldrig fattat/gillat. Men följt med mobben i stället för att tänka själv. Eller känna själv är nog närmare sanningen. Gäller på alla kulturområden. Och det som brukar bli kvar när jag grubblar över detta är väldigt få upphovspersoner. I meningen upphovspersoner jag förbehållslöst köper allt de producerat. Alltså allt jag vet av det då. Bara två sådana namn kan jag komma på denna morgon. Annars är det bara enstaka verk. Ibland bara ett ur någons hundratals att välja på. Jag blir mer och mer kritisk och allergisk mot sådana uttryck jag ser som spekulativa och poserande. Dramatiserande. Vilket också så klart snävar in på vad jag själv kan göra. I fotovärlden är det inte många som duger enligt mig (såklart inte jag själv heller, än iaf, men hoppet lever kvar :-) utan de flesta faller på patetiken. Schablonen. Upprepningen. Härmandet. Jag osäkrar revolvern vid nästa kvinna i vit klänning med ryggen mot fotografen i skogen (bara ett exempel). Och samma gäller inom övrig bildkonst som ju i mångt och mycket förvandlats till ordkonst. 

Så hur ska jag nu kunna reda ut detta och komma så oskadd som möjligt igenom? Dagens lösning blir att jag ska lista min personliga kanon. Det kommer nog att ta lite tid, men något annat sätt att granska mig själv kommer jag inte på. Med en sjukt kritiskt avskalad och till skelettet nedbantad lista måste jag ju kunna urskilja vad det är jag faktiskt tycker. Vad som faktiskt rör mig i magen. Eller? Ska i alla fall påbörja en sådan här och nu. Får se om jag vill dela med mig av den senare. Det kan ju hända att jag kommer att skämmas över en del punkter, eller att den ser löjligt pretentiös ut. I så fall får den åka med mig upp eller ner eller vad det nu blir på den yttersta dagen.

Skivor och böcker.

När apparna tar över vardagen anonymiseras hemmen. Den utvecklingen har jag sett eftersom jag fotograferat bostäder åt fastighetsmäklare och demolägenheter åt bygg- och fastighetsbolag i hundratals år. Känns det som. Inte så ofta nu längre men när jag bytte hårddiskar för ett par år sedan räknade jag ut att jag måste ha varit inne i ca 8000 hus och lägenheter. Så det har gått att följa hur den allmänna inredningssmaken förändrats. Den smak som är förvånansvärt homogen, för att inte säga ängslig i Sverige. Undantaget fritidshus då, där variationen är lite större. Men en sak som tydligt märks är att på senare år har bokhyllorna börjat försvinna, alternativt fyllas med annat än böcker. De böcker man ser nu är de trendigaste kändiskokböckerna som står mer som en inredningsdetalj i köket.

LP-skivorna var redan borta när mäklarna började anlita fotografer och jag började få uppdrag i den branschen, men CD-ställ hade alla i alla fall då. Och bokhylla med böcker. 

Innan jag fotograferar ett hem går jag igenom alla rum och ser vad som behöver göras innan plåtning. Och det är den intressantaste delen, eller var i alla fall, för då får man veta vem som bor/lämnar. Bokryggarna och musiken säger mycket om den boende. Plus såklart vad som sitter på väggarna.
Men nu är det inte längre riktigt så. Böcker och musik finns i appar i mobilerna och syns inte. Väggarna, (förutom hos de rikaste som ofta har måleri) ser ut som de skulle ha gjort om stylist anlitats även om så inte är fallet. Likriktat. Samma bilder och affischer. Det är som att alla har samma smak. Enda variationen brukar finnas där utrikes födda bor. Eller om det är ett fritidshus. För fritidshus kan som sagt se ut lite hur som helst och speglar nog sina ägare bättre än lägenheter i stan gör.

Generationsskillnader märks också väldigt tydligt. Äldre personer har bokhylla med böcker, men kliver man in i en lägenhet utan böcker men med en 790-tums TV så vet man att ägaren inte nått medelåldern ännu. TV:n är nog idag den viktigaste inredningsdetaljen. För något år sedan fotograferade jag några nyproducerade lägenheter där arkitekten/byggmästaren av någon anledning gjort planlösningen så att ingen självklar plats för TV:n fanns. Alla tänkbara placeringar lite fel. Fastighetsmäklaren som var med mig suckade. Hur skulle hen kunna sälja en lägenhet där inte TV:ns placering var epicentrum? All annan möblering får ju anpassas efter den.

Så nu finns informationen, spåren av människan i bostaden, i en släckt svart skärm man inte har en aning om vad den brukar visa. Och i en mobil i någons ficka. Och på väggarna finns det som stylisterna tycker ska finnas där. För konstintresset åkte ut som det berömda barnet med badvattnet.
Men för att avsluta detta lite positivare så märks ju också analogtrenden då och då nuförtiden. En och annan grammofon med tillhörande LP-samling har börjat dyka upp i alla fall. Så då kan man snoka lite i den och göra sig en bild om ägaren. Fast utan ingångsvärden genom boktitlar blir det ju betydligt svårare.

Och en sak till, som egentligen inte har med detta att göra, men nu tänkte jag på det och då skriver jag det också. Villor från 70-talet har ofta en s.k. gillestuga i källaren. Det mest fruktansvärda, ångestframkallande rum någon sadistisk arkitekt en gång tänkt ut. Jag kan se Jack Nicholson med vansinnet och ondskan i blicken, vid ritbordet, som arkitekten som ritade helvetesrummet!