Längre och längre bort.

Från konstvärlden, som var hela framtiden och räddningen en gång, driver jag. Mindre och mindre blir mitt intresse. Läser listan på 2025 års mest inflytelserika aktörer på området. Saudiarabiska prinsessor verkar vara på frammarch. Stormrika kvinnor från den ledande kvinnoförtryckarnationen. Pengar, pengar... och de tomma tunnornas allt högre skramlande. Så många vars liv och existens hänger på att hangarfartyget kan stäva vidare att det inte längre går att ifrågasätta kursen. Investeringar måste ge avkastning. Undrar ibland när det blev så här? Eller om det bara är jag som varit trögfattad och inte velat se hur den värld jag själv ville vara delaktig i faktiskt ser ut och fungerar.

De livegnas land.

Av Liza Alexandrova Zorina. Kan läsas som del två efter "Imperiets barn". Bägge obligatorisk läsning för de som aldrig kommer att läsa dem. Alltså politiker och ansvariga chefer i byggbranchen.

Månsken.

Soffmorgonfredag. Orkar inte åka in till ateljén idag. Månen befinner sig bakom tallens stam och illuminerar de närmsta grenarna så de ser radoaktiva ut (radioaktivitet kan faktiskt synas). Katterna sover på olika håll. Under våren ska jag gå en 7,5-poängare i bild- och byggnadskonsthistoria på distans. Linnéuniversitetet denna gång. Passar in på det kommande fotoprojektet "Arkitekturens gråsparvar" jag tänker mig att påbörja under 2026. I dagsläget är det tekniktester som gäller. Tanken är att plåta 8x10" för att sedan kontaktkopiera till saltpapper, van Dyke eller tonad cyanotyp. Låter ganska enkelt men det är det inte. Många val att göra vad gäller kombinationer av film, framkallare, tryckpapper och kemi. Ett negativ som ser bra ut för vanlig kopiering funkar inte alltid till ädelförfaranden. Dessutom måste jag testa i mindre format med tanke på kostnaderna om jag skulle göra det i 8x10". Med min ekonomi går det inte att köra tester där varje misslyckat försök kostar ett par hundra. Plus att en risk till finns då framkallning av bladfilm i 8x10" är ganska mycket knepigare än 4x5" format. Åtminstone tycker jag det. Framkallaren måste ju nå hela bladets yta i princip samtidigt. Inte så lätt ens med förblötning. Så den tekniken måste också skärpas upp.
Men nu ska jag fylla på kaffemuggen och gå ut och hämta DN. Det börjar ljusna. Hoppas inte DN får det att mörkna igen.

Kanske glömt...

...att nämna Nina Wähäs bok "Major virvelvind". Inte en roman, inte en biografi utan en rad funderingar tycker jag det är. Lågmäld betraktelse om livet, författarskapet och hennes far. Bankrånaren. Absolut läsvärd!  

Morgontuben.

En kraftigt hostande och nysande person orsakar en obefolkad zon i vagnen. När nya resenärer stiger på, på nästa station, blir de tomma platserna tillfälligt upptagna fram till nästa hostattack. Tomt igen. Upprepas rytmiskt som en dansföreställning på varje station. Det är trångt. Man med rödlila ansikte kliver ombord och hittar en av de lediga platserna runt smittspridaren. Halar darrande upp en starkcider som han sveper i några klunkar. Darrningarna verkar avta. Ansiktsfärgen bleknar lite. Nysattack igen, så blir även cidermannen stående i trängseln i andra änden av vagnen. En pundare äntrar i Ängby. T-shirt i december. Täckt av tatueringar. Pratar med sig själv. Reagerar inte på hosta eller nysningar. Så någon nytta blev det med de lediga platserna närmast smitthärden. En mindre som fick stå. Annars är det som vanligt en vintermorgon. Kolsvart ute, regntungt. Alla insvepta i sina heltäckande kläder. Mobil i handen eller lurar i öronen, eller både och. Ingen utom den tidigare nämnde hostar eller nyser. Slut med sånt efter pandemin. Hellre kliver man av för att harkla sig än riskera onda ögat från en hel vagn. Gäller mig också. En minitant i tre klänningar och huckle stiger av klockan halvåtta. Undrar vad hennes arbete kan vara. Var hon ska. Hur hennes dag kan se ut. Stationen ger inga ledtrådar. Inga företag. Människor går av och på, mest på än så länge så här pass långt från stan. Tåget stannar med sin ungefärliga tvåminutersrytm mellan stationerna. Kommer att tänka på Peps Persson och hans teori om livets uppkomst. Han menade att liv börjar med rytm. En rytm måste ha varit det som väckte livet på jorden. Och för att kunna skapa en rytm krävs ju två "slag". I en intervju med författaren Patrik Svensson säger han sig vilja dra det så långt som till att en eventuell själ inte finns inom människan utan är något som uppstår i existensen av två. Mellan dessa två. Att allt liv är rytm och därmed själ. Ja varför inte? Om man tänker i de banorna upplever man ju snart rytm i allt. Det cykliska som ju utmärker liv. Det är en rytm. Ger ytterligare mening till albumtiteln "Spelar för livet" också. Filosofen Wilèm Flusser beskriver i "En filosofi för fotografin" (håller på med den till och från) fotografiet som rörligt. I avseendet att blicken kan röra sig mellan bildelementen. Ta om och ta andra vägar. Till skillnad från filmen där man bara får en chans innan nästa bild presenteras. En rytm i ögats rörelse. Kanske kan det vara en ytterligare del av förklaringen till min dragning till stillbilden och otålighet med film. Film, där jag ofta hamnar i att känna mig fast, eftersom någon annan bestämt hur stor del av min utmätta tid på jorden som ska förbrukas för att jag ska kunna ta del av budskapet. Film måste tidigt tillföra något eftersom den är tvingande. En stillbild går att avfärda med en sekundsnabb blick om den inte håller måttet. Och håller den måttet så kan jag stanna "i" den så lång tid jag själv vill. I stillbilden uppstår rytmen i mig, förmedlas mellan mig och bilden. Filmen har sin egen rytm som jag bara "hjälplöst" kan titta på utifrån. Endast det oförutsägbara i en film kan motivera tidsförlusten. Oförutsägbarhet är faktiskt när jag tänker på det, den kanske viktigaste delen i de kulturyttringar som intresserar mig. Oförutsägbarheten i ett solo även om grunden, rytmen, är känd och invand. Förvåningen över vilka vägar solisten hittade och sedan rytmen i att vilja höra det igen. Rytmen blir ändå liksom den storhet som står bakom allt. Som allt tycks utspelas mot. Själva spelplanen. Men nu är det snart dags att stiga av och därmed slut på irrvägarna för denna gång. God morgon!

Kommisariens löfte.

Kort roman av Friedrich Dürrenmatt. Med efterord av Lena Andersson. En märklig läsupplevelse. En deckare om man så vill. Men en deckare som ställer frågor så närgångna och obehagliga så att de framkallar något som närmast liknar skam. Skam för att jag inser att jag inte alltid tänker nog långt. Och överrumplad skräck när jag anar konsekvenserna för livet i stort. Samma känsla som jag som höjdrädd får när jag i havet simmar ut över ett bråddjup, tittar ner och inser att det plötsligt är ett bottenlöst djup under mig där jag trodde att jag bottnade. Måsteläsning!

Parkvägen.

Utanför huset går en parkväg förbi, genom den park mina barn mer eller mindre växt upp i. Där områdets ungar samlades på eftermiddagar och helger. Husen ligger i en oregelbunden cirkel runt parken, som förutom en artificiell lekplats består av en skogbevuxen bergknalle. Nog stor för att bygga kojor och försvinna i om man är i rätt storlek och ålder. De minsta vallade på lekplatsen innan de nått rätt mognad för skogen. Perfekt med parken i mitten eftersom det bara var att gå ut på balkongen och ringa i matklockan när man ville ha hem avkomman. Parken och flera badplatser på gångavstånd var bidragande orsaker till flytt utanför tullarna för många år sedan. 

Men nu var det parkvägen. En sådan där asfalterad gångstig som går genom nästan alla parker här i orten. Den har genom åren förvandlats från platt svart till kuperad med stora hål, sprickor och veckad asfalt. Gått från artificiell till naturlig skulle jag nästan vilja påstå. På senare år har den liksom integrerats i det lilla landskap den är en del av. Fått mig att tänka på det som hänt med det koloniområde vi en gång odlade grönsaker på. Koloniområdet är borta, åtminstone tillfälligt, men parkvägen har liksom naturaliserats in i medvetandet efter alla tiotusentals fotsteg på den. Alla sprickor och hål. De har utvecklats i samma takt som min kropps försköningsprocess. Blivit ett liksom. Själva den konstlade delen av parken, där gungor o.dyl. finns, har helt bytts ut ungefär vart tionde år. Träd har fallit och fällts i skogsdelen, men gångstigen har aldrig rörts. Förrän nu! Nu har arbete pågått, av någon anledning under de tider på dygnet då de flesta levande sover. Asfalten har skrapats bort och stigen breddats och rätats ut. Ny asfalt lagd på det som nu mer är en väg än en stig. Den stirrar på mig där jag står på balkongen. Säger -dags att flytta!

Kära faster.

Är titeln på en roman av Valérie Perrin jag nu konsumerat. Växlat mellan lyssning och läsning. De första kapitlen sanslöst imponerad. Tänkte att den här boken har ju allt! Fantastiskt språk, originell handling, välskriven och dessutom spännande som värsta Chandlern. Tyvärr börjar det som i min smak är lite av förfall efter ungefär halva boken. Dittils fängslande som få romaner med några totalt oväntade vändningar och halsbrytande uppdaganden men sedan börjar sensationerna hagla. Det blir för mycket. Jag orkar inte bli totalöverraskad och tappa andan av dramatiken och de ändlösa otippade sammanhangen hur många gånger som helst. Det blir inflation. Vid något tillfälle var jag faktiskt tvungen att skratta i min ensamhet. Kom att tänka på den där ramsan "hur jag blev min egen morfar". För nya sensationellt oväntade uppgifter om släktskap och hemliga förhållanden i flera generationer presenteras allt tätare ju närmare slutet på berättelsen man kommer. Blir nästan svårt att hålla isär allt mot slutet och jag kommer på mig själv med att tänka på annat. Så nä, tyvärr, tyvärr. Tråkigt! Jag som trodde jag hittat en guldklimp att förära alla i julklapp. Men det kanske är jag som är tråkig. Jag gillar ju när man uttrycker sig med små bokstäver. De små nyansskillnaderna, det osagda. Tyngden i en gråskala. Miles Davis. Gunnar Björling. Eller varför inte återigen nämna Osebol av Marit Kapla. De är anslag som funkar på mig.

En annan värld.

Film. SVT play. Just sett den. Se!

Klippt från nätet:
Fransk långfilm från 2021.
Ett drama om Philippe som är chef på en stor fabrik men bakom den framgångsrika fasaden börjar hans tillvaro att falla sönder. Han ligger i skilsmässa och när Philippe dessutom får order uppifrån att företaget måste skära ytterligare i personalstyrkan så kommer han till ett vägskäl. Regi: Stéphane Brizé. I rollerna: Vincent Lindon, Sandrine Kiberlain, Anthony Bajon, Marie Drucker, Guillaume Draux, Jerry Hickey m.fl. (Un autre monde).

Dagens dikt.

Picasso.

Tittade på Moderna Muséets evenemang Live på MM med Jockum Nordström. Ämnet var den pågående Picassoutställningen med sena verk. Alltså mestadels sådant som PP producerade under sina tio sista år, I 80 - 90 års åldern (han blev 91 tror jag). Producerade in i det sista i en rasande fart. Över 3000 målningar dessa sista tio år... 

Picasso är svår tycker jag. Han liksom springer ifrån sig själv. När han var 15 år målade han så här. Han passerar alla stadier på en kvart. Och till sist, efter 75 år, alla generationskamrater döda. Konstvärlden är någon annanstans. Expressionismen, dada, surrialismen,  popkonsten mm., alla tillfälliga ismer har passerat och dött. Picasso påverkas inte alls verkar det som. Han fortsätter på sin egen väg som alltid. Bryr sig inte, Han vet såklart också att han kan göra vad han vill. Inte mycket kan rubba kungatronen vilket nog ytterligare förstärks av hans ointresse för andra vägar än de han själv banat. Han har blivit en institution som verkar i ett eget universum. Släpper han ifrån sig något så blir det inte bara en teckning eller målning, utan en Picasso! Den ende konstnär precis alla i västvärlden kan namnet på.

De här sena verken. Hur hade de värderats idag om ingen historia hade funnits? Vari ligger verkshöjden förutom den säkra färghanteringen och det rent bildmässiga? Alltså bildbyggnad och komposition som såklart fanns i hans ryggmärg? I övrigt, är inte detta bara utkast i jakten på något annat? Vad? Visste han det själv? Troligen inte, bara att han inte riktigt var där än. Som jag ser det handlar det om lite samma sak som Lester Bowie gör på något tidigt album jag inte minns namnet på nu (ska kolla i skivbacken sen), men där han tar sig an Saint Louis blues. En standard "alla" jazzmusiker gjort sin version av. Han prövar ungefär alla sätt som kan vara helt fel. Någon slags uteslutningsmetod. Sedan plötsligt, i kaoset, finner han (och bandet) exakt rätt! Ett nytt sätt att spela denna musik på. Men så överraskande och så kort att det inte går att fullfölja och bygga vidare på. Men det var ju så den skulle spelas! Så tycker jag att Picassos sista 10-15 års produktion är också. Han försöker genom ständigt nya försök nå dit ingen annan har nått. Dit där det är rätt!

Mindset.

Mindset kan väl kallas för svengelska nu. Det finns ju egentligen inte något helsvenskt ord som kan ersätta. Mindset är ett nyckelord för den som vill göra sig reda i samtidskonsten. Oundvikligt faktiskt. Eftersom väldigt mycket, ja kanske hälften av det som produceras, förutsätter just rätt mindset för förståelse och acceptans. Konsten har blivit något som angår allt färre i takt med att kodifieringen ökat. Ett starkt intresse och en nyfikenhet och vilja att sätta sig in i konstnärens värld är nästan en förutsättning numer i det alltmer alienerade universum stora delar av konstlivet existerar i. Välvilja behövs såklart. Och vilja att ibland acceptera tankegångar som när de väl avkodifierats visar sig vara betydligt grundare äv vad mystifieringen fått den nyfikne betraktaren att vänta sig. Och allt detta avspeglas såklart i den snart till bottenkänning sjunkande medierapporteringen. De konstnärer som idag ställer ut på de "finaste" gallerierna är med rätt få undantag okända för allmänheten. Och ofta till och med för delar av konstnärskollektivet. Andra krafter styr. Ekonomiska såklart. Transaktionsvärlden. Kuratorvärlden där sökarljuset ständigt söker nästa guldkalv. Kungamakare. Och störtare. Komplexitet är ett vanligt modeord i konsten. Allt kan försvaras med det ordet. Att sätta sig in i ett verks komplexitet. Och därmed fatta varför prislappen visar det den gör. Att det vore mer sant att tala om kontaktnät och lyckad "personal branding" är inte rumsrent. Elefanten i rummet som är så genomskinlig att inte ens konstnären själv ser den. 

Allt detta sagt om typ 50% av konstvärlden. Den halva som aktivt och hel eller halvmedvetet lurar sig själv. I musikvärlden ser det av naturliga skäl annorlunda ut. Musiker i olika genrer (frånsett gangsterrap om det nu ska kallas musik) måste lära sig sina instrument. Måste genomgå en träning som är lika för alla och erbjuder få genvägar. Ingen kurator kan peka ut en kass musiker till nästa guldkalv. Det går helt enkelt inte. Det måste vara allmänheten eller åtminstone den del av allmänheten som lyssnar på en viss musik som gör det. Direkt. Utan teoretiska krumbukter.

Litteraturen då. Skönlitteraturen. Lite samma för författare som för musiker. Man måste kunna skriva. Att det sedan går att bli miljonär på kioskdeckare skrivna efter mall likväl som på dansbandsmusik är ändå en form av direktdemokrati. Kanske ändå att författare sitter lite mer i skottgluggen än musiker eftersom läsande är mer aktivt än lyssnande. Det går ju att bli utsatt för musik, men att bli utsatt för en bok är svårare. Men såklart finns ju också den yttersta domstolen i form av "de aderton" som ju verkligen agerar kungamakare en gång per år. Riktigt dit har väl inte Polarpriset nått ännu. 

Vad gäller kritiker som skriver om böcker eller musik (för det finns det fortfarande plats för på kultursidorna) så tror jag inte att deras makt att upphöja eller sänka är riktigt i nivå med konstkritikern eller kuratorn som väljer. De senare verkar inom en mycket mindre sfär och har därför mycket större makt. Dessutom blir litteratur/musikkritikerns makt inte lika stor av den enkla anledningen att det går att lyssna eller läsa själv. Och lita på sitt eget omdöme. Det finns inte så mycket ängslan för att tycka "fel" som i fallet med samtidskonsten. Inte så mycket "komplexitet" att förstå. Och därmed inte heller samma möjligheter för rent spekulativa ekonomiska krafter att styra. Trist men sant. Rekommenderad läsning: "The global contemporary artworld" av Jonathan Harris.

Torsdagsallegori.

Ännu nästan ingen snö. Den vita katten lika dåligt kamouflerad som vanligt. Den gråbrunmelerade osynlig utomhus så här års. Den svarta osynlig på natten. Den svartvita, som är jägare, kass kamouflage men den enda av dem som klarar att leva ut sina instinkter. Eller som har de instinkter man tror katter ska ha. Fast ibland tvivlar jag. Det är så mycket som ligger på individnivå. Efter alla år med fler katter än jag på rak arm kan räkna upp har jag lärt mig en del. För det första att de flesta katter faktiskt inte alls är de solitärer en del tror. De är flockdjur (efter kastrering åtminstone). Konsten är bara att hitta rätt sammansättning. För gör man det så blir de närmast beroende av varandras sällskap. Har olika förhållanden till varandra men håller ihop. Alla katter jagar inte. En del umgås gärna med hundar. Andra blir arga och några rädda i mötet med hundar. En kan inte klättra i träd. En annan kan nästan flyga. Två har en lek de övriga aldrig deltar i. De gillar olika sorters mat. De låter helt olika och tar helt olika vägar när de går ut. En är morgontrött och äter ingen frukost osv osv. Men de är alla katter. Kattindivider.

Tisdag.

Mörkret och tystnaden. Kylan. Stjärnklart är det denna morgon. Inte lika stjärnklart som på ön där ströljus saknas, men ändå. Pågående tunnelbanebok var "Mecenaterna" av Johanna Hedman. Det blev lite rutchkana i min smak. Började bra i toppen men sen gick det liksom utför. Har tillfälligt (ska såklart läsa ut den iaf även om det inte är min themugg) bytt till Rosa Liksom, "Kupé nr. 6" som handlar om en ganska vidrig resa med transsibiriska järnvägen. En brutal och ganska kort skröna som tarvar ytterligare två resor på gröna linjen (en resa hemifrån till ateljén tar en dryg timme).
Den förstnämnda boken fick en fin recension i DN i lördags så det gratulerar jag författarinnan till i alla fall, alla tycker ju inte lika och jag tycker sämst om kända recensenter/kritiker med makt som sablar ner nybakade författare. De vet ibland inte hur hårt det kan ta. Bättre att inte skriva alls då tycker jag. Alltså om författaren inte är så etablerad så att förväntningar och en viss nivå finns att leva upp till.
Om en konstutställning däremot får en dassig recension så når det ju ingen utöver de mest invigda eftersom ingen plats för utställningsrecensioner längre ges i riksmedia. Alltså om det inte gäller någon stor museisatsning e.dyl. då. För det som skrivs online om bildkonst läser ju ingen utöver de närmast sörjande. Böcker däremot produceras numer i en halsbrytande takt (tycker i alla fall jag som läser mer eller mindre hela tiden) och det antar jag är en av anledningarna till att t. ex. DN har en hel bilaga en gång i veckan, om denna produktion. Rätta mig om jag har fel men nog går boktryckpressarna som aldrig förr? Nya författare verkar stå som spön i backen. Och lite så tycker jag det är i konstvärlden också. En strid ström av nya namn som producerar sådant man ibland häpnar lite över (efter att ha läst manualen) men nästan alltid snabbt glömmer. Kuratorer sätter ihop stora utställningar med konstnärer jag aldrig hört talas om och som sedan för mig försvinner lika snabbt som de poppade opp på min horisont. Och så har det pågått länge nu tycker jag. Flyktighet. Obeständighet. Ordet mångfald får nya betydelser. Knappt något fastnar. Bara det ekonomiska spelet som ibland skymtar bakom. Alltså ligger jag på soffan och tittar upp på stjärnhimlen innan gryningen. Den är i alla fall stabil. Oföränderlig. Och katterna är som katter alltid varit. En försöker mörda ett blixtlås som ligger på golvet och en sitter i en skokartong och tittar in i väggen. De övriga två är ute tror jag. Bajsar på grannens gräsmatta. Och mitt sökande efter någon ny storhet fortsätter idag också. Varje dag är ju i all fall ny!

PS. Klar med Mecenaterna nu. Blandat intryck. Man kanske kan säga att åldersskillnaden mellan mig och författarinnan märks. Tyvärr är det nog så att de mer romantiska föreställningarna om konst/måleri sällan kommer från konstnärerna själva. Och om de ändå gör det så går det över med åren :-). Men utläggningarna om marknaden mot slutet av boken har hon verkigen helt rätt i. Dessutom något som jag tycker det talas för lite om. DS.

Alla stationer fyllda.

Sex st. fågelmatstationer i trädgården. En av dem fylld med hasselnötskärnor. Och där dominerar en nötväcka stort och gör skäl för sitt namn. Nötskrikan har inte dykt upp än så ingen konkurrens finns. De andra käkar i likhet med talgoxarna talg. Dessa de andra, är mest pilfinkar och gråsparvar, men en och annan steglits och en minifamilj stjärtmesar har också passerat uteserveringarna. En större hackspett alternerar mellan talg och vad det nu är den hittar i trädstammen där talgbollarna hänger. Katterna fryser och vill inte gå ut. Och när de måste för att göra sina behov blir inga fåglar rädda för dem.

I förrförrgår i ateljén gjorde jag en återupptäckt. Spelade Lester Bowies Brass Fantasys "The great pretender" för kanske första gången på 20 år. Och titelmelodin. Vilken tolkning! LB hanterar trumpeten som ingen annan. Solot mot slutet där han övergår till tystlåtet småprat och viskningar innan grande finale. Musikaliska förtroenden. Disonanser som mäter sig med Monks. Det blev liksom en överraskning fast jag en gång i tiden nästan slet ut den skivan. Varför ska jag lägga en enda av mina kvarvarande minuter på något som inte når den klassen? Den kreativiteten? Märkligt nog hände något liknande i går kväll. Min dotter, som var på besök, hade inte sett filmklassikern "The Deerhunter" från 1978. Så vi såg den streamad på tv:n. Och den höll! Kvalitet består där också. Tre timmar kändes som en. Kul när man återser/hör/läser verk man skakats av i forntiden och de visar sig hålla även idag och inte bara hålla utan får en att tänka på vilken verkshöjd som faktiskt finns och skärpa till sig lite i valen och konsumtionen igen. Inte slösa någon tid på något sämre. 

Men tyvärr är det inte alltid så. Det händer också att återseenden blir lite svårsmälta, även om det är ganska sällan. Mest handlar det då om avsaknad av PK-het. Botaniserade lite i SVT:s öppet arkiv för några veckor sedan. Såg ett halvt avsnitt av deckaren "Ärliga blå ögon" som var det mest spännande man kunde se på burken anno dazumal. Men det var mindre kul. Hur kunde jag gilla detta spektakel? Eller förresten. Den var nog bra då. Vi förändras mer än vi tror och det är faktskt inte möjligt att tro att det går att veta t.ex. hur man var innan mobiltelefonerna. Allt sådant skyller jag på omognad då och alla kulturyttringar som visats sig hålla med råge tänker jag på som att jag var ovanligt mogen i mina val. Då.

Nollgradigt.

Och måne i nedan. Frost täcker bilen. Uppdragsfoto idag. Samtidigt har veckan varit en start på mina nya försök i bildvärlden. Efter ganska lång "trial and error" ser det ut som att jag faktiskt tagit ett myrsteg åt ett håll som kanske är det rätta, ärliga. Det är svårt att jobba med bilder när man inte vill ha någon medveten tanke mellan "dagdröm" och handling. Och ännu svårare har jag gjort det för mig nu genom att kliva bort från måleriet där jag ändå har en inarbetad metod för att undgå det tänkta. När man jobbar med fotografisk bild går det inte att ta hjälp av tekniken utan den måste vänta till sist och mer bli ett slags redskap för dokumentation, fast med en egen process som också såklart påverkar slutresultatet. Såg att SFF (Svenska fotografers förbund) kritiserade Nordiska museet för utställningen av fuktskadad fotografi. De använder den som slagträ för att påpeka hur styvmoderligt just foto behandlas och menar att det är cyniskt att nu visa upp bara de skadade bilderna. Och att måleri aldrig skulle ha förvarats i den lokal som drabbades av en vattenläcka. Men den jämförelsen tycker jag haltar. Nordiska museet har sex miljoner fotografier, inte sex miljoner målningar, och någonstans måste de ju förvaras. 

För min del tycker jag att SFF gör bort sig lite genom att visa en oförmåga att se på fotografiska bilder som något annat än dokumentation som ska bevaras i tusen år. Visst finns den aspekten också men när nu denna olycka hände så får vi ju acceptera det "som en naturkraft", som Gunnar Smoliansky kommenterade sitt sätt att fotografera. 

GS menade att hans enda uppgift var att identifiera motivet, hitta rätt bildvinkel och utsnitt och i övrigt inte ändra eller påverka något. Den tanken tycker jag att Nordiska museet tar vidare med denna utställning. Att acceptera naturkraften som en medkreatör även om det i detta fall kommer efter själva fotograferingen och inte före som i fallet med GS's bilder. Det poetiska är inte alltid tänkt!

Mörtfors-Tarzan.

Är titeln på Tom Alandhs dokumentär om sin far, som just nu visas på SVT-play. Kanske den bästa dokumentär jag sett.

Ljudföroreningar.

Tidiga morgnar är starka ljud störande för de flesta människor. Och extremt så för en del av oss. Ska jag t.ex. ta bilen någonstans riktigt tidigt vill jag varken prata med ev. medföljare eller ha radion på. Det är som att jag behöver summera natten först. Gå igenom de glömda drömmarna och framför allt låta tankarna flyta fritt ett tag innan jag orkar börja styra in dem i bestämda fåror. En slags förlängning av sömnen. Postsoveri. Samma sak förstås när jag stapplar till tunnelbanan. Nåde den som tilltalar mig. Sedan lurar på för syns skull, utan ljud, och uppfälld luva/huva/kapuchong samt slutna ögon på tuben som tecken på att jag tycker att alla kan dö. Eller åtminstone se åt något annat håll och hålla tyst. Så går den första morgontimmen. Och så är det för många fler än jag, det är lätt att se på morgontuben. Och då kommer temat för detta inlägg. Som är ljudövergrepp. När jag kommer till makten kommer jag att totalförbjuda lövblåsar! Detta det mest onödiga av mänsklighetens alla redundanta påfund. Ljudnivåer som vid en månraketuppskjutning och alltid tre håglösa figurer i reflexvästar som blåser på samma löv. Varför? När och av vem beslutades att ett gäng vrålande lövblåsare alltid ska hänga på torget klockan halvsju på morgonen? Förstöra dagen för oskyldiga skattebetalare. Vi som minns tiden innan detta oskick började, ser den fulla vidden av den ondska som utvecklats hos samhällets befälhavare. En vilja att störa ut hjärnvågorna hos allmänheten.

Sedan, väl ombord på en överfylld tub kommer nästa spektakel i form av någon kretin som skriker i mobilen och tvingar alla att bli delaktiga i idiotens privatliv. Högljudda människor hamnar i min värld i samma fack som lövblåsarna. Mänskliga lövblåsar!

Så ser min morgonrapport ut en sådan här morgon då jag sovit dåligt. Somnar om. God dag.

Myggfritt.

Borde det väl vara i mitten av november? Men det är det inte riktigt. En mygga inar mot fönstret och vill ut och frysa ihjäl. Var kom den ifrån? Uppstånden från de döda? Är det nån frusen mygglarv som följt med någon av katterna in och förvandlats i rumsvärmen? I alla fall så lyckas denna gengångare till mygga stjäla all uppmärksamhet i rummet, så något viktigt verkar den ha att säga. Ett budskap jag inte förstår? Tänker på August Strindberg som såg budskap om lite allt möjligt lite här och där. Minns att han blev åtalad för hädelse pga något han skrivit. Han bodde då i sin självvalda exil i Schweiz och skulle resa till Stockholm för rättegång om detta, och var väldigt nervös för utgången. Men, resan gick delvis med båt, och när han fick se namnet på båten blev han lugn och visste att han skulle bli frikänd. Båten hette August Viktoria. Och han blev frikänd. Så då infinner sig förstås frågan om han hade rätt i att båtnamnet var ett förebud? Och på den kan man ge det omöjliga svaret: bevisa motsatsen! Så nu gäller det att klura ut vad det är denna påstridiga vintermygga vill ha sagt. För bevisläget är dåligt för den som vill påstå att den inte har nåt budskap.

Obligatorisk läsning.

För den som vill veta något om hur det här landet fungerar och varför, är Karin Petterssons bok "Förbannelsen : hur Sverige fastnade i 90- talet och förlorade framtiden".