torsdag 19 november 2026

Snö i orten.

Är det. Den första vita morgonen denna vinter. Så nu är det väl kört i några månader för oss mörkermän och kvinnor. Första vintern med nedlagt måleri också. Får se om jag lyckas överföra arbetsron jag haft om vintrarna i sju-åtta år nu, till andra medier. Det blir ett annat sätt att tänka. Mer planering. Inte bara att åka till ateljén, stänga dörren och kladda vidare. Låg i natt och tänkte på kunskaper och färdigheter. På hur man kan ta sig an ett uttrycksbehov på olika sätt. Och just i den frågan är ju faktiskt bildkonsten den friaste och mest tillåtande konstarten även fast just den stora friheten också kan vara ett problem. Ett kvalitetsproblem. Bildkonsten är ju mycket mer drabbad av Dunning–Kruger effekten än de mer reglerade konsterna som musik och litteratur. Lära sig spela ett instrument till exempel, gör man genom att öva och genom att lära sig allmänt om musik. Som vad en tonart är.

Men det finns undantag om än få. Cornelis Wreesvijk var ett undantag. Han kallade tonarter för färger och ackord för glada eller ledsna. Han lärde sig själv och på sitt eget sätt att spela gitarr, såg inte gitarren som bara ett stränginstrument utan snarare som en akustiklåda med strängar men som också gick att klappa eller trumma på för att få fram ljud. Dessutom skapade han med få undantag både sin egen musik och sina texter. Andra fick notera i efterhand, själv använde han bara minne och gehör. Och till råga på detta såg han i hela sitt liv sig själv som en skrivande människa. Musik och sång kom i andra hand och liksom lite motvilligt. Lyckligast blev han om han blev inbjuden till någon poesiuppläsning där han fick läsa sina texter och slapp spela.

Men sådana undantag från etablerade vägar att lära sig något är ju sällsynta. Bara ett exempel på en blind gitarrist som trakterade gitarren som en cittra kommer jag på. Minns ej namnet. Och ett från litteraturen. En roman jag läste för så många år sen att jag bara minns just detta om att lära sig själv på något helt annat sätt än det vedertagna. Den hette och heter väl om den går att få tag i "The untouchable Juli". Författare: James Aldridge. Möjligt att det är så länge sedan jag läste den så att det är en s.k. ungdomsbok. Kan vara därför den gjorde så starkt intryck att jag minns både titel och författare också. Sådant som upplevdes innan det stora bruset och de tusen intrycken började har ju ofta satt de djupaste spåren.

Men nu har det hunnit bli dagsljus och kampen om parkerinsplatserna har börjat. Städdag på granngatan idag och paniken sprider sig för de som måste ta bilen till jobbet men vet att de i samma stund som de går ut och skrapar rutorna uppväcker de lurande sakta patrullerande tomgångsspanarna, som väntar på att kunna överta platsen. Som det sedan gäller att bita sig fast vid tills i morgon då förbudsdagarna skiftar igen. Vid klockan 16 ligger alla i startgroparna för att ta en plats. Och runt hörnet kollar parkeringsvakterna för att se om någon vågar sig på att flytta bilen tio minuter för tidigt. En kamp som pågår varje år från november till maj. Trots att det ytterst sällan verkligen utförs någon städning eller snöröjning på städdagarna. Vardagsdramatik i orten där bilarna är dubbelt så många som parkeringsplatserna. Men för min del blir det bara apostlahästarna idag, fram till 16 alltså, då även jag tvingas delta i stridigheterna.
Drömmer om ön där det bara är att stanna bilen och kliva ur utanför den affär, fik eller restaurant man tänkt besöka. Som i barndomsbyn fast i tätort.

onsdag 18 november 2026

Om skaparglädje.

Läser anvisade kapitel i "The world history of art" som är huvudbok i kurslitteraturen för den kurs jag (för mitt höga nöjes skull) läser denna vinter. Boken är en otympligt förvuxen trippeltegelsten som inte går att läsa liggande. Kursen handlar om konst och arkitektur från grottorna fram till 1600. Och arkitekturen är det som numer intresserar mig mest (har jag märkt).
En spaning angående konsten bara. I nästan alla böcker jag under årens lopp läst, även denna, som nämner grottmålningar och hällristningar, söks det efter orsaker, anledningar till att den eller den bilden gjorts. Att rita bara "för att" alltså av ren skaparglädje, bara för att få se resultatet eller tillfredsställelsen av själva handlingen verkar aldrig slå forskarna att man kan göra. När jag ser bilderna av djur i någon grotta, som i bland blir så stiliserade att de övergår i ren abstraktion, så går tanken genast till hur det måste ha varit att göra detta. Att se hur något växer fram som man själv håller på att skapa och vilka vägar det tar om jag gör så här eller så här istället? Hur alla intryck från vardagen samlas och arkiveras som i familjefotoalbumet eller som det kan bli för mig själv när jag bara låter tankarna flyta genom en penna eller pensel. Jag menar, vad ska man göra en vinter i grottan när mat och värmefrågan för den närmsta tiden är löst? Jag är nog inte så säker på att det alltid handlade om religiösa handlingar eller någon slags besvärjelser för god jakt, om nu någon religion som vi ser den ens fanns. 
Eller att hällristaren som knackar in ett helt gäng snarlika båtar på en häll hade något särskilt syfte med det, eller att det var en beställning. Det går ju att se misslyckade försök och omtag. Jag tror mer på att det var någon som "fick hållas" eftersom alla gillade bilderna.

Men nog om det. Arkitekturen alltså. En bok som med påtaglig entusiasm presenteras på denna kurs är "Analysing architecture : the universal language of place-making" av Simon Unwin. Till och med hålls en hel föreläsning om den. Så förutom att läsa boken läser man också om den :-). Grejen är att SU vänt på steken och i stället för att som vanligt gå igenom historien satt upp ett slags efterkonstruerat regelverk för all arkitektur, förhistorisk, historisk som nutida. Och som börjar med valet av plats och nedslåendet av en pinne i marken. Faktiskt väldigt intressant och lättläst också. Mer filosofisk än teknisk. Varför gör vi platser? Hur har de gjorts? 
Rekommenderas för alla!

Annars är det en gråvädersdag i dag och en liten uppdragsplåtning efter lunch. All övrig tid till läsning, så på det stora hela en bra dag.

söndag 15 november 2026

Reservplatsen.

Är titeln på en roman av Malin Slotte. Läste den under helgen och är ungefär lika obeslutsam om mitt omdöme som berättarjaget i boken är om allt. Historien börjar på ett sätt som fick mig att undra om jag valt en ungdomsbok för tjejer. Ingen möjlighet alls någonstans för något igenkännande för mig. Men, något var det som gjorde att jag fortsatte. Historien blir i sitt lågmälda, lågintensiva näst intill ointresserade pågående, ändå väldigt svår att lägga ifrån sig. Jag måste få veta vad som döljer sig bakom nästa kulle. Vad handlar detta egentligen om? Sjukdom? Berättaren är en ung kvinna med författarambitioner, men hon är lat, oengagerad och initiativlös på ett sätt som lätt kan få åtminstone mig att vilja skrika till henne. Liksom ruska liv i henne. Hennes oföretagsamhet och förmåga att skjuta upp allt tills det blir för sent försätter henne oavbrutet i generande situationer. Pinsamheterna avlöser varandra på ett nästan komiskt sätt eftersom hon inte verkar klara av ens den enklaste vardagssituation. Passiviteten och bristen på drivkraft blir väldigt påfrestande för en person (jag) som tror att det mesta i livet beror på en själv. Något slags kliniskt problem har hon nog också men det framgår inte i texten. Det är hennes allmänna oförmåga som blir så störande att det överskuggar allt annat.
Men. Hur som helst så vill jag rekommendera denna roman. Den liknar inget annat jag tidigare läst. Så nu kunde åtminstone jag besluta mig för det fast jag inte visste vad jag skulle ge för omdöme när jag började skriva detta korta meddelande till människorna för tio minuter sedan. Läs den och kommentera! Schildts & Söderströms, ISBN: 9789515262837.

lördag 14 november 2026

Stilla dagar och nätter.

Lödagsmorgon på ön. Inte ett moln. Röd soluppgång. Orange solnedgång. Korta dagar. Svart hav. Tredje dagen utan en levande själ i byn. Ingen. Mitt i natten det avlägsna dämpade dundret av en lastbil som passerar. Inget annat. Vinter här är sömn. Mörker. Inga traktorer med jäktade bönder som på sommaren. Bara gladan som seglar över husen och avger sin ödsliga sång. Trädgårdslivet levs under jorden.


onsdag 11 november 2026

Områden och områden.

Som nyinflyttad till Stockholm 1984 hade jag två veckor ledigt innan skolstart. De två veckorna ägnade jag åt att läsa kartor och åka tunnelbana och buss. Från ändstation till ändstation flera timmar om dagen med endast karta, skissblock och penna som sällskap. Efter uppväxt i glesbygd och några års flyttar mellan annan glesbyggd och ett par mindre städer var det dags att nöta in geografin på den plats jag tänkte stanna länge på. Steg av ibland för kort promenad eller korvkiosklunch innan jag åkte vidare. Prickade av på kartan. Detta var ju innan datorer och mobiler och även i mitt fall innan de två existerande TV-kanalerna, eftersom skaffa en TV inte ens fanns med på priolistan. Morgonekot fick räcka. Biblioteket för närmare studier av politik och världen. Så min uppfattning om huvudstaden var rätt vag.

När man (jag) har vuxit upp i landsbygd har man en inbyggd skala, eller känsla för avstånd som skiljer sig från den har, som vuxit upp i en stad. Dels i rent fysisk mening men också i politisk och i det underförstådda jag inte hittar något bra ord för. Men fysiken först då. Van vid att de normala avstånden har en viss längd blev det till en början lite svårt att förstå hur småskalig storstaden var (och är) eller liksom uppfattades av sina invånare. Att människor betraktade olika stadsdelar som avlägsna trots att de skulle ta max en halvtimme att gå mellan. Det var det ena. Det andra var att en plats sågs som "bättre" att bo på än en annan. För mig var det bara hus i olika utförande och placerade med olika täthet på olika platser. Att Östermalm ansågs sk-tnödigt av dem jag umgicks med i skolan eller att Södermalm var både bättre och billigare (så icke nu) var inte så lätt att ta till sig. Själv bodde jag från början i Fredhäll vilket jag så småningom förstod var en aning mossigt då. Buss 62, som trafikerade Fredhäll, kallades pensionärs- eller pälsexpressen. Det senare eftersom den vintertid var fylld med bruna pälsmössor på pensionerade änkor som åkte in till Fridhemsplan för att spela bingo (sades det). Inte heller fattade jag det där med innerstad och förort. Att inom tullarna skulle vara bättre än utanför. En del i mina resor de första veckorna hade varit att utse de platser jag helst skulle vilja bo på och ingen på min lista låg i innerstaden. Det där med "boendestatus" var något som inte existerade i min sinnevärld. Något jag senare helt enkelt måste lära mig precis som vilket ämne som helst man lär sig. Det fanns ju inget sådant i byn. Folk bodde på olika platser helt enkelt. Inget om bättre eller sämre, förutom en och annan mer avlägsen håla som ansågs vara lite bakom och inavlad. Men det gällde inte själva platsen utan bara människorna. 

Numer vet jag att boendepriserna ökar för varje tunnelbanestation närmare innerstaden och att det är "bra" att bo inom tullarna. Eller kanske att den som bor inom tullarna är bra :-). Men för mig är det fortfarande innerst inne inget jag egentligen kan ta till mig på allvar. För det handlar ju som så mycket annat bara om en illusion. Ett slags allmänt accepterat bländverk. Så accepterat att det faktiskt tagit plats i ekonomin och därmed blivit en slags sanning. Kejsarens nya kläder finns lite överallt om man tittar efter ordentligt. Liksom alternativ fakta.

tisdag 10 november 2026

Nycklar.

Är väl de mest allsidigt symboliska föremålen. Nycklar i fysiskt, fenomenologiskt, avseende är ju vardagstrista små tingestar som ännu inte på alla områden ersatts av elektronik och plastkort. Eller något slags automatiskt igenkänningssystem. Nästan alla har sina nycklar med sig för att kunna klara vardagen. Lika viktiga som t.ex. glasögon. 

Nyckelknippan är en återkommande maktsymbol i historia, litteratur och film. Madam Flod i August Strindbergs "Hemsöborna". Mycket i den historien handlar just om den nyckelknippa hon bär som symboliserar hennes makt och ägarskap. Hur drängen Carlsson drömmer om den, liksom madamens son Gusten, som ser sig hotad av C. Ska man förenkla det så långt det är möjligt så går det att bara följa nyckelknippans resa för att få hela historiens essens.

Filmer med fängelsescener. Nyckelknippan som dinglar i fångvaktarens bälte, ofta inzoomad. Historiska berättelser som Håtunaleken och det tio år senare påföljande Nyköpings gästabud. Hur kung Magnus låser in sina bröder i fängelsehålan och sedan kastar nyckeln i Nyköpingsån. Lewis Carrolls "Alice i underlandet". Alice med den lilla guldnyckeln o.s.v. Listan kan göras lång som man brukar såga. 

Här i huset finns två nyckelskåp. Ett äldre där mest hänglås och cykelnycklar samsas med nycklar från diverse flyttar, glömda badhusskåp, reservnycklar till sedan länge avflyttade grannar, glömda jobbnycklar från olika arbetsplatser och andra som jag heller inte har en aning om var de går (jag har bott på 14 olika adresser hittills i mitt liv och haft otaliga extrajobb o.dyl. plus hyrt 7 olika lokaler och ateljéer). Det nyare nyckelskåpet innehåller till 90% ordentligt märkta reservnycklar och liknande. Det obegripliga är att det för varje år som går verkar materialiseras någon ny nyckel ingen vet något om. Jag har infört en ytterligare instans i en papplåda i ateljén. Dit tar jag nycklar som med 100% säkerhet har kunnat sållas bort från det äldre nyckelskåpet. Annars producerar det yngre någon nyckel med obestämd (glömd) härkomst, som flyttas till det äldre och till sist till ateljén med intervaller på kanske ett par år. Eller varje gång någon kommer på att nyckelskåpet borde rensas och nycklarna märkas.

Nyckellådan i ateljén fylls långsamt och sporadiskt på som sagt. Och varje gång jag tittar i den eller plockar upp någon nyckel triggas fantasin igång. Liknar det intryck man kan få av att titta på ett gammalt foto man inte vet något om vare sig vad, vem eller varför och alla, både fotograf och ev. avfotograferade personer sedan länge måste vara borta. Var finns nycklarna? Det är mysteriet och inspirationen. En dag ska jag fatta varför jag sparar nycklar och vad mitt undermedvetna jobbar på för användning. För jag vet att det är något, men ännu inte vad.

Nycklarna till livet.

måndag 9 november 2026

I dag mest brus.

Vita orkidéer. De två stora i fönstren ser nästan ut att vara på väg mot något slags klimax. Plötsligt efter en ganska anonym tillvaro i snart ett år, finns det svällande knoppar i olika utvecklingsfaser över hela stjälkarna. De har tredubblats under hösten och slår nu ut nya blommor nästan varje dag. I november! Skulle tro att toppen nås nån gång om typ en månad. Lite märkligt med blommor som knappt syns under vår och sommar men vaknar till liv lagom till vintern. Samtidigt hoppingivande. Ungefär som för vintersportarna som lever upp om vintrarna. Vi som föredrar milda tider tittar på lite från läktarplats.

I dag är det inlämning till den årliga samlingsutställningen på Centrum för fotografi. Det är 25-års jubileum och jag tror att jag, möjligen med något undantag varit med alla 25 åren. Jag har valt en 25 år gammal bild också. Fast det insåg jag nu när jag skulle packa in den för senare tunnelbanefärd. Men den kommer faktiskt från en utställning jag hade för 25 år sedan. Egentligen borde jag kanske ha tagit en från nu men jag tycker det är svårt att visa något från pågående jobb jag inte riktigt vet var det kommer att ta vägen. Bättre att visa något som är avslutat och arkiverat. Även fast jag var någon annan för 25 år sedan, och gjorde bilder som är helt otänkbara för mig idag. Bättre eller sämre vet jag inte, men helt annorlunda. Fast en likhet finns ju lustigt nog. Den 25 år gamla bilden är helt igenom analog precis som det jag gör nu. Den digitala eran flög förbi som år av uppdragsfoto. När jag nu gör egna bilder utan någon annan anledning än uttrycksbehov, är det återigen analogt.

I övrigt bara brus. Politikerna går i sidled som kräftor och gör så gott de kan för att söndra och förolämpa varandra. Ännu ingen regering i sikte. Känns ibland som att Trumpstilen hoppat över pölen och smittat på de s.k. ytterkantarna så att de inte längre kan bete sig med någon slags värdighet. Tänker på det finska presidentvalet härom året när de två kandidaterna Haavisto och Stubb berömde varandra och sade att jag helst bör bli vald, men skulle det bli han så är jag övertygad om att han kommer att göra ett väldigt bra jobb. Innan de skakade hand. Den typen av politiker är ett döende släkte. Vulgärgrodorna har tagit över.

En gråkall dag ser det ut att bli idag. Bara att elda i spisen och ligga lågt. Mer kaffe.

söndag 8 november 2026

Dimman tätnar.

Eller det kanske den inte gör, men hur som helst så ligger den tjock denna morgon. Varningsljusen från kraftvärmeverkets skorstenar syns inte ens. Inget rör sig. Inga ljud. Allt vitt. Läste någonstans att den som går in i en psykos tappar färgsinnet. Allt blir vitt. Filmatiseringen av Marie Hermanssons roman "Mannen under trappan" illustrerar på ett krypande otäckt sätt detta. MH, som jag för övrigt, trots en del priser och uppmärksamhet, tycker skulle ta en större plats bland samtidsförfatteriet än vad hon gör. Vi har inte så många så egensinniga och verkligt innovativa författare att skryta med i landet. Kanske autofiktion och traumamanglande skulle kunna flyttas ner ett pinnhål till förmån för de som skapar något från inget? Från grunden? Ett tips till Babel och liknande redaktioner: släpp nepobebisarna och stockholmskändisarna. De klarar sig ändå genom sina inavelskrumelursläkter och kvällstidningsreportage. Koncentrera på kvalitet i stället. Sällskapet för inbördes beundran har vi mer än nog av och det blir tröttsamt att hela tiden se samma ansikten även om ett par av dem uppenbarligen jobbar på både poser och framtoning inför kamerorna. Fast just där kan det bli rätt komiskt med huvuden i den rätta lite sneda vinkeln och den allvarstyngda blicken från mannen som känt av världssmärtan :-) Så poäng för underhållningsvärde där faktiskt. Men det är förstås en utopi att kulturlivet skulle genomgå en förvandling till någon slags meritokrati. Oftast består ju även kultursidor och redaktioner av personer födda in i det och med alla dörrar öppna redan från födseln. Gäller bara att hitta sin plats i kretsen så är det klappat och klart sen.

Men här i ortsträdgården delas underhållningsvärdet mellan ute- och innedjur just nu. Katterna inne och fåglarna ute. Har placerat ut vinterns fågelmatsstationer i körsbärsträdet med invasion som följd. Antagligen för att andra ännu inte har gjort det, så alla kommer hit. I fågelvärlden sprids rykten blixtsnabbt. Mest är det förstås pilfink och gråsparv som ju bor i häcken 50 cm bort från maten. Men även talgoxe och blåmes. Undantagsvis en steglits eller stjärtmes. En och annan nötväcka. Nötskrikan kommer alltid men blir ibland bortjagad av de tre skatsyskonen som vuxit upp i tallen bredvid och verkar ha kvar barndomshemmet som bas. Även en större hackspett kommer nästan varje dag och en gröngöling kommer förbi ibland. De två senare lika mycket för att hacka i körsbärsträdet som är döende av ålderdom, som för talgbollar och frön. Många konflikter och intriger kan urskiljas om man verkligen studerar dessa fjäderdinosaurier varje dag. Så underhållning finns där. Många likheter med oss homosapiens. 

Förresten läste jag igår en artikel om en forskningsrapport om spindlar. Spindlars sömn hade studerats och forskaren i fråga hade kommit fram till att deras sömncykler är mycket lika människans, med djupsömn, remsömn osv. De drömmer också. Undrar om vad? Vad drömmer en röd spindel stor som ett knappnålshuvud om?

Dimman lättar. God morgon!

lördag 7 november 2026

Kunskapslyft 26-27.

Nu kanske det blir lite mer glest mellan inläggen här igen. För precis som de senaste fyra åren utnyttjar jag den vinterliga stilltjen på fotojobbsfronten till att roa mig med att läsa en universitetskurs på något område som intresserar mig särskilt. Denna vinter blir det kursen "De tidiga världskulturerna till 1600", Linéuniversitetet, på distans. Ska gå igenom schemat som kom igår och hoppas det ingår nåt om de 5000-åriga stenkammargravarna på ön, som jag åker förbi på nära håll varje gång jag är där. 

Megalitgravar, som är samlingsnamnet för dösar och gånggrifter, är nästan magiska i min värld. Och främst gånggrifterna. Det där att de döda släpades in genom en kanske tio meter lång gång med väldigt låg takhöjd, för att sedan väl inne i gravkammaren, som var stor och upp mot två meter i takhöjd, pallas upp sittande på huk mot väggen bredvid föregående generation. Ingen vet hur många generationer som kunde befinna sig tillsammans i varje gravkammare för bruket av dem varade i uppåt 1000 år, men undersökningar har visat på rester av över 100 personer i samma grav. Upplevelsen för "begravningspersonalen" som väl oftast bara sett gravhögen utifrån innan det blev dags att langa in någon ny död släkting, måste ju ha varit överväldigande. Att faktiskt fysiskt gå in i dödsriket och få se alla förfäder sittande där, det måste ju ha satt spår. Format den tidens religion som vi ju vet nada om. 3-4000 år innan Asatron. Runt 2000 innan Nerthus.

Nu är det ju idag inte så värst mycket kvar av dem, men på ön och nära huset finns faktiskt resterna av tre stycken, varav åtminstone en är undersökt och konstaterat minst 56 personer begravda i. Annars finns de i Sverige nästan bara i Falbygden, där det vimlar av dem. Det finns där tom ett par som går att gå in i, med ficklampa och knäskydd då. Ett klart resmål för någon framtida dödsäsong. För vad kan vara mer fantasieggande än att gå in i en 5000 år gammal gravkammare. Andarna. Stämningen.

fredag 6 november 2026

Intriger.

Den som läser här vet vad jag tycker om det "svenska deckarundret". Synd eftersom jag på Sjovall-Wahlöö/Mankell/Edvardsson-tiden hade stor behållning av svenska deckare. Men nu ville jag läsa/höra en deckare iaf. Helst en bra en, så jag spanade utrikes. Hittade en irländsk som är så pass ny så att jag inte kan ha läst den i forntiden och sedan glömt. Kom två-tre kapitel i går. Och nu i morse, strax innan vakning, drömde jag resten. Så nu blir det lite spöklikt spännande att se om det stämmer. Drömmen slutade med att jag tänkte på den, drömmen alltså, och att jag borde skriva ner huvuddragen och skicka till nån som kan göra något av det. Karin Smirnoff kanske.

Kan inte låta bli att tänka på den magnifika inledningen till Aksel Sandemoses kortroman "Tjärhandlaren". Som måste vara litteraturhistoriens mest innovativa och egensinniga introduktion till en berättelse. Och den säger jag inte mer om då den måste läsas. För att fatta vad jag menar alltså ;-)

I övrigt om denna morgon vill jag meddela att allt är för tidigt att säga. Och inga kommentarer. Det är i nuläget min samlade bedömning. 

torsdag 5 november 2026

05.51 och svart.

Eller svart blir det ju inte i en förort. Men tyst är det och på himlen endast Sirius (tror jag det är) som är riktigt starkt synlig. Resten syns med varierande tydlighet i konkurrens med stadens ljusföroreningar. Stilla. Ännu inga samhällsbärare på gångvägen mot tuben. De flygande tefaten avlöser varandra på ganska hög höjd. Kan också vara passagerarplan från syd på väg mot Arlanda förstås. Omöjligt att avgöra när endast positionsljusen syns där uppe i himmelriket. Fast nu kom ett långsammare och på mycket lägre höjd med karaktäristiskt flygplansljud, troligen BRA från Gotland. Med förbehåll för att det kan ha varit ett maskerat tefat. Lite gryningsljus och gångvägen börjar trafikeras. Ser på de svarta taken mitt emot att det är plusgrader idag, men knappast på de hopkurade figurer som skyndar utanför. De ser alltid ut att frysa på morgonen.

Idag blir en hybriddag. Filmframkallning igår varav en del går till scannern men några till förstoringsapparaten. Ologiskt kanske men det är mycket mer tillfredsställande att inte digitalisera alls. Det är något med det taktila i själva hantverket och förstås att en kopia inte blir riktigt exakt likadan som nästa. Och att det handlar om fysiska föremål. Det är klart att jag ju lägger upp bilder på nätet, här bl.a. men det blir ändå inte samma sak. Det är själva vetskapen om att det ingenstans i bildskapelseprocessen finns ett rutmönster som tom de finaste schatteringarna och fördrivningarna tvingats in i. Den där mänskligt analoga mjukheten som ju är steglös. Jag tror faktiskt det är något som uppfattas av alla även om det är undermedvetet. En skillnad som inte går att peka på.

Nyligen hade ateljéföreningen jag är medlem i, öppet hus. En ganska strid ström av besökare passerade ut och in i min atelje och rotade i mina lådor :-). En del foton förstås, både på arbetsborden och några i ram på väggarna. Blandat scannade utskrifter och egenproducerade kopior/förstoringar. Tydligt mer intresse för de analoga bilderna (sålde tom ett par) än för de som kom från fintryckeriet och egentligen knappast utan lupp går att skilja från de helt analoga. Men den finns där. Skillnaden. Och jag sade inget om vad som var vad.

Nu går ju detta kanske inte ihop med min egen upplevelse av diverse konstverk, som i första hand kommit från reproduktioner eller avbildningar i böcker, men varför ska allt gå ihop? Logik är också ett rutmönster och jag citerar en person som en gång i tiden för mig var nära på en fadersfigur: "- det bara är så". Så det så. Minsann. Fråga inte så mycket kan man också säga. God morgon.

onsdag 4 november 2026

Det ser ljust ut.

Det ljusnar redan före klockan sju och alla morgonrapporter från olika nyhetsmedia från vänster till höger är säkra på att högern i USA förlorar makten i bägge kamrarna. Jag hoppas de får rätt. Kanske ett till tecken på att det här högerspöket som legat som ett moln över världen i ganska många år nu äntligen börjar få känna på en vindkantring. Det har ju kommit ljusglimtar genom molntäcket här i Europa redan ett par gånger. Och i sydamerka likaså. Och snart måste väl vapenförråden i alla länder vara fylllda med tanke på att världens produktion på det området gått på högvarv i flera år nu. Så antingen måste ju allt förbrukas i den tredje slabangen eller så blir det sansning och återgång till en ny balans. Med eller utan hjälp från utomjordingar. Jag satsar på att det mänskliga förnuftet ändå kommer att vinna den här gången. Insatserna är så mycket högre nu med alla moderna vapensystem, än i de förra två jättekrigen, så ingen kan vinna något utan att förlora lika mycket. Vilket bevisas av de nu pågående krigen som i de bägge största fallen ju bygger på antaganden om lätta segrar som visat sig inte alls stämma.

En annan iakttagelse i denna tidiga morgon är de försök som gjorts med de två kråkorna Lemmy och Iggy vid universitetet i Tübingen i Tyskland. Flera tusen försök har gjorts för att utesluta fel och nu har man publicerat ett resultat som visar att kråkor är mer än dubbelt så snabba som människor på att analysera en situation och fatta rätt beslut. Med andra ord kan kråkor tränade på rätt sätt i rätt sammanhang överglänsa både datorkraft och AI. Experimenten inkluderade också en del jag inte fattar hur de gjorde (jag har ju ingen kråkhjärna) som visade att instinktivt beteende kunde uteslutas. Alltså inget "flow" utan noga analyserade och riktiga beslut på nolltid.

Och här i orten ser det ut att bli en soldag. Tuben in till ateljén för att fortsätta mina försök med scenarier arrangerade för fotografering. Det blir varannan dag att försöka hitta det undermedvetna och varannan praktiskt mörkrumsjox för att gestalta det på papper. Min metod just nu.

tisdag 3 november 2026

Under arbete.


Vad det kokar ner till.

Robert Louis Stevenson hette en skotsk författare som levde och skrev under andra halvan av 1800-talet. De mest kända romanerna är "Skattkammarön" och "Dr Jekyll och Mr Hyde". De flesta i min ålder har nog läst bägge för många år sedan. Så också jag, men nu såg jag att Jekyll/Hyde hade dykt upp bland klassikerna i ljudboksappen så jag bestämde mig för att friska upp minnet. Det är ju en kort historia som bara räckte en biltimme och två tubfärder till och från stan, men verkligen värd den tiden. Sådana här klassiker som blivit till begrepp i det allmänna medvetandet kanske inte är förstaval när man letar läsning, men om man ändå tar sig för med en repetition så kan det ge lite återställning av perspektiven och viktningarna. Insikten om hur mycket av senare skriverier som härstammar från tidigare släktingar. Lite som att lyssna på Charley Patton och höra grunden för hela rock/blues/pop utvecklingen (om det nu ska kallas utveckling).

"Don Quijote" heter en annan historia jag kommer att tänka på, som nog haft samma slags påverkan. Miguel Cervantes berättelse om den tragiske rättshaveristen. Måste läsa om den med. Och en till jag kommer ihåg från gymnasiesvenskans litteraturlista, François Rabelais medeltidsskröna "Gargantua" som, om jag minns rätt, behandlade de gigantiska överdrifterna och frosseriet. 

Det får bli en "sidoläsningslista" för uppfriskande av minnesbilder. Tillsammans med Axel Sandemoses svit om Felicia Venhaug, som betydde mer än mycket för mig en gång och troligen fortfarande gör det, fast jag inte minns allt. Men även AS har ju satt ett spår liknande de ovanstående klassikerna med sitt begrepp "jantelagen". Inget som går att få som ljudbok om man inte kan lyssna på danska (har försökt, men wäewuwrä och toåhavfjäss kom redan i andra meningen) så det blir biblioteket.

Ja för övrigt kan idag meddelas att CNN i sitt morgonbrev har med en artikel om gen Z. Alltså den senaste beteckningen på den generation som precis håller på att gå in i vuxenvärlden. Det ska vara de som är födda mellan 1997 och 2012 enligt Google.
Det är journalisten Loren Margolis som skriver om "gen Z-blicken". Som den som försöker sig på lite trevligt småprat möts av. En tom blick av allvar som ifrågasätter ens intelligens. Gen Z-ungarna vill inte slösa sin tid på något tomt mingeltugg. Har du något intressant att säga så säg det, annars håll tyst. Hon har besökt kaféer och butiker med personal från generationen och även talat med studenter. Så här skriver hon: ”Anställda från gen Z kommer från en generation som är djupt genuin. De vägrar småprat”. 

Och småprat om ingenting är något jag också alltid sett som ett närmast förolämpande slöseri med alla inblandades tid, så nu har jag genomgått tidsmaskinen och tillhör idag gen Z! (och de som ser den här bloggen som just småprat om ingenting har såklart fel).

måndag 2 november 2026

Årets allvarliga period.

Sedan några år tillbaka har jag ägnat den mörkaste tiden på året, tillika den tid då det är väldigt långt mellan jobben, åt att läsa någon universitetskurs i något ämne jag har stora kunskapsluckor i. Dock alltid inom humaniora eftersom andra områden nog bättre skulle passa mig om det vore grundskolenivå. Men kultur, historia och ämnen på den sidan kan jag oftast klara på en högre nivå efter livslångt intresse och läsning. 
Denna vinter blir det kulturhistoria från grottorna och fram till ca 1600. En period jag har rätt vaga begrepp om, så det ska bli kul att räta ut frågetecknen och rätta upp missförstånden där. Jag vill veta allt, eller åtminstone så mycket som möjligt. Så har det alltid varit och så kommer det nog att förbli om jag slipper demens o.dyl. Inget är så stimulerande som att plötsligt förstå något sammanhang eller inse att ens föreställningar har varit helt fel. Jag kommer nog att plugga i den ena eller andra formen tills skyddsängeln kastar in handduken. Tanken har faktiskt på senare tid slagit mig att jag kanske skulle ha använt mina studielån till att läsa historia eller litteraturhistoria eller kanske filosofi istället för alla konstskolor. Särskilt nu när tvivlen efter alla år infunnit sig (se äldre inlägg om konstbranschen, det finns nog tio stycken). Men då får man ta tag i det och göra det nu istället. Även om det inte blir i en lika organiserad form. Varva kurser med egna projekt. Och försöka förstå katter. Det sista eftersom den i knät just nu sitter blickstilla och tyst och stirrar på mig. Uttryckslöst. Är det nog inte, men med ett uttryck jag inte riktigt kan tolka. Troligen - sluta att knappa på den där jävla mojängen, innan du får 20 klor i handen! Så det får bli slutet på den här livskommentaren. Hot om våld funkar alltid.

söndag 1 november 2026

Brungråtiden.

Nu är det nästan över med de röda och gula löven. November. December. Årets djupdykning i mörker. Läste om en nyupptäckt planet i ett annat solsystem. Ungefär lika stor som jorden och på ett avstånd från sin sol som skulle motsvara det temperaturspann jorden håller sig inom. Den stora skillnaden mot jorden är att den inte roterar runt sin egen axel som vår jord utan långsammare så att den hela tiden har samma sida mot solen. Alltså halva planeten i ständig dag och andra halvan natt. På dagsidan beräknar vetenskaparna att temperaturen skulle ligga stadigt runt +25°C. Alltså beboelig för humanoider åtminstone i det avseendet. Den andra stora pucken, om det finns vatten, stod det inget om. Däremot om ytterligare ett solsystem med egenheten att dess sol lyser grön. Ja det var ju nog för att sätta igång min fantasi. Så bäst att komma ner på vår egen jord denna november när vi väntar på det flygande tefatet. 10 000 år är det sedan inlandsisen drog sig tillbaka och inget vet vi om hur det såg ut innan det frös på. Innan det som väl måste ha varit syndafloden frös till is. Trias, Jura, Krita, perioderna för flera miljoner år sedan då dinosaurierna knatade runt här finns det spår av men mindre sedan, efter att de sprängts bort av den där asteroidkrocken och bara de minsta blev kvar. De som nu är fåglarna. De måste ha gömt sig på de delar av jorden som inte frös. Överlevande flyktingar. Men ännu längre tillbaka ska det ju ha varit en annan istid. Innan dinosaurier och flygfän, och den ska ju ha täckt hela jorden så det kanske var den som började med syndafloden. Eller så är det Jehovas som har rätt. Jorden är bara 5000 år gammal. Typ stenåldern. Det är inte så mycket vi vet egentligen. Hur kunde man i Bolivia bygga murar av 100 ton tunga stenblock, som fogats ihop i olika mönster med millimeterprecision? Hur kan björken här utanför ha 100 000 gula blad? När ingen levande människa eller AI för den delen, kan göra ett enda? Bäst att återgå till att studera katten i knät. Hur hon bara skiter i den sortens frågor. Äta, sova, pudra näsan. Allt annat är meningslöst eftersom inga svar ändå finns. Åtminstone inte i det här livet. Förutom det faktum att kaffe är nödvändigt på morgonen (för mig). Det är sådana frågor man får nöja sig med. Inte fundera på hur stort universum är och franför allt inte på vad som kommer sen då? Eller på att energi inte kan dö eller förstöras, bara omvandlas till annan energi. Spökenergi då, när man tagit ner skylten? Kanske konsten är det mest meningsfulla en människa kan praktisera eftersom inga svar krävs där. Eller så är konsten det minst meningsfulla av samma anledning. Kanske det mest egoistiska. Kanske borde man satsa på en framtida kanonisering. Av katten Muddis. St.Muddis av orten. Har ett spår som heter "November girl" på en Carmen McRae skiva. Ska leta reda på den och fylla på kaffemuggen. Lungna ner tankarna.

lördag 31 oktober 2026

Alla helgons dag.

Är det idag. Och i morgon alla själars dag. Tillsammans blir det allhelgonahelgen. Levande kultur minsann även om den i grunden är religiös. Svenska kyrkan tycker det gått till överdrift med prydandet av gravarna på en del håll. Kyrkogårdar som mer liknar ett tivoli än en gravplats och massor av skräp att sortera och slänga sen. Tydligen har det på en del håll blivit vanligt med batteridrivna ljusslingor à la jul till och med. Men det är inget jag har sett. Ska ta en promenad ner till den närliggande begravningsplatsen i kväll och tända ett ljus för närstående och frånvarande i alla fall. 

Sen är det ju USA-importen Halloween också som i år sammanfaller med alla helgons dag. Så det gäller att ha godis hemma när de aggresiva och våldsbenägna barngängen ringer på. Annars kan man få fasaden "äggad". På polisens hemsida påminns föräldrar om att det är deras ansvar om gangsterungarna kastar ägg på husen som inte levererar godis. Det bör anmälas som skadegörelse tydligen. Men hur ska man veta vilka busarna är när de ser ut som ett gäng en meter långa spöken? Känns lite överdrivet att att blanda in statens våldsmonpol för ett ägg på väggen. Skulle det hända så tror jag att det får bli en anmälan till pilfinkskollektivet i häcken istället. Hur som helst har vi i alla fall en underlig grön pumpa som mest liknar en sjöstjärna på bron. Det är eftergiften för denna del av traditionerna den här helgen. Och Halloween är ju förresten inte ursprungligen från USA utan en uråldrig keltisk sed medflyttad till USA av irländska immigranter på 1800-talet. Men dagens kommersjippokaraktär har lagts till i USA, före importen hit på 1990-talet. Så dagens version får nog kallas amerikansk. Men en slags levande kultur är det ju.

En promenad i grannskapet ger i alla fall en mängd häx- och spökbilder framför portarna och enorma spindelnät lite varstans. Skulpturgruppen "Resenärer" av Tomas Qvarsebo nere vid tunnelbanan har begåvats med svarta hattar och spindelnät de med. Den utsmyckningen utsmyckas regelbundet på olika sätt. Halsdukar när det blir kallt, tomteluvor till jul osv. Allt med TQ:s goda minne. Levande konst som drar in publiken och bjuder in till samverkan. Även om det nog inte var något TQ tänkte när han gjorde skulpturen. Men så har det blivit och den tillhör förmodligen landets mest omtyckta konstverk nu. Någon skadegörelse i form av sprayfärg e.dyl. har jag aldrig sett under mina över 30 år här. Den står säker mitt på gangstertorget.

För övrigt vill jag rekommendera Therese Bohmans kortroman "Kammakargatan" och kapa Cecilia Gyllenhammars "Monologroman om en vänskap". Synd med den senare då CG verkar ha tappat självförtroendet. "En spricka i kristallen" var på en helt annan nivå, även om ingen av dessa böcker är några litterära höjdare i min smak.

fredag 30 oktober 2026

Födoämnens intag.

Läste en rapport om middagsbjudningar. Det verkar ha gått utför med den sortens socialisering lika snabbt som matintresset ökat. Låter ju motsägelsefullt, men tydligen hålls matlagningskonsten mest inom familjen numer, möjligen kombinerad med lite anspråkslöst skryt i sociala media. Folk jobbar mycket och är trötta på helgerna och vardagskvällarna är ofta fyllda av aktiviteter för både barn och vuxna. Ska det lagas avancerad mat för nöjes skull så orkar man kanske inte kombinera detta med allt vad det innebär av dukning, klädbyte och socialiserande tomgångsprat som det betyder när man bjuder in andra. Det skulle då vara den ena stora orsaken. Den andra de ibland nästan omöjliga i att laga något som alla kan äta och tycker om också. I en värld av alltmer differentierade och polariserade matvanor av ideologiska, religiösa och fysikaliska orsaker kan den minsta gemensamma nämnaren bli så liten att det blir omöjligt. Långt borta är söndagssteken med brunsås och svartvinbärsgelé för alla. Sådant funkar nu endast om hela sällskapet är infödingar och födda på 50-talet och inte helt säkert ens då. Det kan sammanfattas som att utbudet och matfilosofierna har ökat möjligheterna i lika stor utsträckning som gemenskapen och samsynen på området minskat. Nollsummespel kallas det visst. Och det är väl egentligen inget problem för gemene man, men kanske ett större för en skolbespisning. Och ett kommande i äldrevården allt eftersom de specialdietande åldras. Och som alla svenska trender kommer även denna nedgång i middagsbjudningar från USA där man på sina håll sörjer kalkonmiddagarnas död. Intressant faktiskt eftersom jag ju tidigare ett par gånger här i bloggen gjort spaningen att tidningarna bytt ut konstkritikerna mot matrecensenter och TV-kockars och andra matfantomers intåg i kulturlivet. För att inte tala om att alla som inte ens är halvkända för att vara halvberömda men som ser sig tvungna att ge ut en egen kokbok eller tre. Laga och äta kanske håller på att polariseras de med :-)

onsdag 28 oktober 2026

Klockan är sju.

Ska packa bilen. Mot kusten idag. Jobb. Leta ny ljudbok för färden. De senaste har varit biografier om personer jag redan tidigare läst andra biografier. Och som i vanlig ordning berättat ganska olika historier om samma liv. Och så kan det ju vara. En människa har så många olika sidor. Största skillnaderna brukar komma om objektet dessutom skrivit en självbiografi. Det kan vara totalt olika versioner av samma händelser liksom helt olika händelser som lyfts fram. Dessutom kan både minne och efterkonstruktioner spela roll. Ett exempel kan få vara en figur Cornelis Vreeswijk ofta använde i sina dikter och vistexter, Fredrik Åkare, där finns åtminstone tre "verkliga" förebilder. Och inte så att åkaren är sammansatt av tre personer utan det är tre övertygade påståenden om att den eller den är förebilden.
Om man läser en biografi med sådant i åtanke blir den på sätt och vis intressantare, mer som en roman. Och så måste man såklart också läsa all historia. För några absoluta sanningar finns sällan om det inte handlar om sådant som tidsangivelser eller platser som dokumenterats där och då.

tisdag 27 oktober 2026

Livstidens viktningar.

Exempel: vi behöver ha nya mattor i trapporna här i huset. Inte mycket är viktigare just denna dag än att lösa detta. Söker på nätet. Åker runt i butiker. Men mattor med rätt mått och utseende verkar helt enkelt inte finnas. Efter ett par dagars sökande ger man upp. Glömmer det hela. Det är inte det viktigaste längre. Ingen tänker ens på det. För nu är något annat det viktigaste. Och jag har lagt x antal av mina tilldelade timmar på en aktivitet som plötsligt är helt irrelevant.
Så tycker jag stora delar av livet är. Åtminstone när det handlar om det mer triviala. Vi hittar på ett problem. Försöker lösa det. Men går det inte relativt enkelt att lösa så glömmer vi det och hittar på ett nytt. Ibland undrar jag hur mycket energi som läggs på sådant. När inte sjukdom eller ekonomi styr över alla handlingar måste vi ändå hitta något surrogat för att behovet av att se något som "måste" göras ska tillfredsställas. Och det varierar med vad man just för tillfället råkar få ögonen på.

Arbetslivsanalogi: för ca 100 år sedan hade jag ett halvtidsknäck på ett filmproduktionsbolag som var inrymt i en stor reklambyrås lokaler. Jag hjälpte till med digital bild (som var något nytt då) och skissanimationer. Minns hur paniken nästan spred sig när deadline närmade sig för lansering av någon kampanj. Allt måste hinnas i tid. Stabsläge! Tiden rusade. Och så nåt telefonsamtal från kunden som i sista stund hade ändrat sig. Vi tar det där sen... 
Det var då jag för första gången insåg hur mycket i vårt liv som bara är påhittat. Hur många hjärtinfarkter som har inträffat av ingen verklig orsak alls.

Allt förändras ändå. Människor i ens närhet föds och dör, blir sjuka eller paras om på något annat sätt. Om jag bara sitter på en stol och ser ut genom fönstret så kommer mitt liv ändå snart nog att se helt annorlunda ut. Man tittar på "gamla" foton och ser att jaha, hade vi det på det viset då? Gjorde vi sådär? Bara för fem år sedan. Vanor förändras. Försvinner och ersätts av nya. Livet tuffar på oavsett vad vi gör. Och även om man försöker hålla fast det. Och sällan vet man att det är sista gången man gör det ena eller det andra. Det bara blev så.

Jag har för vana att ta någon bild av kylskåpsinnehållet ibland. Det är en bra tidsvisare, att se vad som fanns där och hur förpackningarna såg ut. Hur matvanorna förändrats också. Försöker minnas vad vi åt när jag var liten. Vilka smaker fanns inte då och vilka har försvunnit.
Tänker på fisketurer. Jag som i barndom och yngre tonår hade för vana att ro ut på sjön och fiska om inte varje dag så i alla fall flera gånger i veckan. När var den sista gången jag gjorde det? Och tänk om jag då vetat att det var den sista gången? Det är ju klart att jag skulle kunna göra om det idag också om jag åkte till barndomsbyn och lånade en båt, men den sista naturligt regelbundna gången går inte att upprepa. Plötsligt är det någon annan rutin som gäller. Och så vidare. Det är en av anledningarna till min fixering vid tiden som fenomen. Den går inte att förstå.

Tristess. Är något som nära hänger samman med tid. "Att ha tråkigt är bra" minns jag att Alfons pappa sade till Alfons i någon barnbok jag läste för ungarna när de var små. Det är en intressant tanke eftersom jag faktiskt minns de ytterst få tillfällen i min egen delvis ganska ensamma barndom, då jag inte visste vad jag skulle göra och hade lite tråkigt. Jämfört med 99% av tiden då jag hade hundra idéer och inga problem med att sysselsätta mig på egen hand. Men minnena av de här trista stunderna sitter liksom djupare. De stunder då tiden gick långsammare. Kanske för att de var så få och ovanliga. Men det är just detta att tiden gick saktare än normalt. Och att den numer går fortare än normalt. Men tiden är ju logaritmisk. När man är tio år gammal är fem år halva ens liv. Åren blir faktiskt kortare och kortare.

Så det var några funderingar om tid och om hur vi disponerar denna valuta utan inflation. Det absoluta kapital som inte kommer och går utan bara går. Och tiden går fort när man har kul, det vet ju alla. Så det gäller att inte ha för kul om man vill att det ska vara ett tag. Och mitt råd till mänskligheten blir därför att så tidigt som möjligt i livet försöka bena ut vad som faktiskt är viktigt och sedan försöka styra sin tidsförbrukning i den riktningen. I den mån det går. Amen.