Ranica MIR.

Adamspassionen.

Som nämt i ett tidigare inlägg är det obligatoriskt för alla att se SVT:s tudelade dokumentär om Arvo Pärt. Såg del två igår kväll. Andra delen handlar eg. inte om Pärt utan är helt enkelt själva föreställningen, Adamspassionen. Citat från SVT: 

"En nedlagd ubåtsfabrik fick utgöra spelplats för världspremiären av föreställningen Adam's Passion, en scenisk version av musik av 2023 års Polarpristagare Arvo Pärt. Föreställningen spelades in i samband med Pärts 80-årsdag 2015 och för regin stod ingen mindre än den legendariske regissören och konstnären Robert Wilson. Musikaliskt består Adam's Passion av fyra av Pärts verk; Adam's Lament, Tabula Rasa, Miserere och Sequentia. Dirigent är Pärts världsberömde landsman Tõnu Kaljuste och på scenen står över hundra artister".

Jodå, fast jag undrar om den som skrev detta verkligen har sett. För jag såg inga hundra artister. Men i alla fall ett sanslöst allkonstverk, eller en opera kanske det är. Jag som blev helt tagen och tillplattad googlade efteråt på Robert Wilson, som var ett nytt namn för mig. Visade sig att han bl.a. har varit här i stan och regisserat Strindbergverk plus att det var han som i samarbete med William S. Burroughs och Tom Waits, 1990 gjorde "The black rider". Så nu har jag ännu ett namn på min kanonlista. 

Jag skulle ge mycket för att ha fått vara en fluga på väggen när han jobbade med Adamspassionen. Allt känns helt intuitivt, omedelbart. Inga förklaringar behövs utan det går direkt in i magen. Som om han hade drömt hela scenografin och ljussättningen och sedan bara antecknat minnena av drömmen när han vaknade på morgonen. Resultatet går att uppleva på lika många sätt som antal personer i publiken.

Alltså. En månad till går detta att se på SVT. 30/4 är sista dagen! Avsätt en helkväll.

Söndagsmorgon.

Och sommartid. Funderar på om jag ska skicka några bilder till nästa samlingsutställning på Arbetets museum. Men tror jag står över det i år. För mycket annat att göra just nu. Måste dra in så mycket betalda uppdrag som möjligt eftersom diverse ekonomiska småkatastrofer hopat sig och måste lösas. Samtidigt läser jag en rätt krävande universitetskurs i konstvetenskap, jag iofs ju kan kliva av om det blir för mycket. Jag läser den ju bara av allmänt intresse och inte för att tenta och samla poäng. Sådant tillhör det förgångna i min ålder. 

Fick en uppmaning från Väsby konsthall om att inkomma med verksförteckning, utställningslista mm. också nu inför utställningen om en månad. Ganska kul att hitta på titlar på bilderna. Jag hoppas på många besökare och har satt priserna på mina verk långt under de rekommenderade. Vill bara bli av med så mycket som möjligt. Så lite som möjligt tillbaka i den vanliga rundgången med omgrundning och övermålning. Särskilt som jag råddat om i ateljén inför en måleripaus på obestämd tid. Kanske för alltid. 

Just nu känner jag en rätt stor misstro och ett tvivel på vad jag egentligen håller på med. Är hela konstapparaten idag bara en uppblåst ballong? Som tar stor plats men bara innehåller luft? Och varför tänker jag så? Något har det att göra med att ju mer jag lär mig på den teoretiska sidan, dess större blir tvivlen. Ibland känns det som om allt teoritiserande och akademiseringen till stora delar kan vara ett luftslott. När jag verkligen försöker rannsaka mig själv så skulle jag nog vilja dela konstvärlden i två delar. Och kalla den ena för konst och den andra för något annat ej ännu uppfunnet ord. Konst skulle vara en praktik med handlingen före och ev. teori efter, om någon sådan ens skulle behövas. Det andra "spåret", med teori före och handling efter skulle kallas något annat. Det finns ingen självklarhet i stora delar av konstvärlden. Inte som i litteratur eller musik eller dans eller poesi för den delen. Ibland tvivlar jag till och med på min egen smak. Mitt omdöme. Hur indoktrinerad är jag egentligen själv? Ser jag verkligen storheten med vissa konstverk/inriktningar eller är det bara en konstruktion? Något jag lärt mig att tycka?

Därför ska jag nu skaffa mig lite andrum och koncentrera mig på fotografisk bild och olika tekniker inom det området. Där finns ju också ett stort teoretiskt/historiskt område att grotta ner sig i, hyllmeter av litteratur, men avsevärt mer självklart och utan behov av försvar eller mångordigt förklarande. 

Dessutom har fotografisk bild en slags mångsidig allmännytta. Fotografiets absoluta nödvändighet på så många olika områden smittar av sig oavsett vad jag använder den fotografiska tekniken till att åstadkommma. Om jag kallar mig fotograf blir livet mycket lättare än om jag säger konstnär även om mina intentioner är samma. Fotograf är liksom "hederligt" oavsett hur jag praktiserar och där kan jag också påvisa innehav av gesäll- och mästarbrev. Utfärdade av statens hantverksråd. Så det så! Ifrågasätt det den som kan! Bägge fötterna i myllan och alla teorier nära själva bilderna. Så, så får det bli ett tag nu.

Volatilage (Lilith).

Lila Hibiskus.

Av Chimamanda Ngozi Adichie. Läs!

Näe, det fattas något.

För några år sedan ägnade jag en sommar väldigt mycket hängmattetid åt Karl Ove Knausgårds "Min kamp", i typ fem volymer (minns inte riktigt hur många det var/är). Biblioteksböcker så jag har dem inte. Då fick jag ett intryck av bekännelsebladvändare. Trodde att han inte skulle ha så mycket kvar att säga efter den prestationen. Men annat fick jag se. En strid ström av romaner fortsätter alltjämnt att komma från honom. Försökte med en för nåt år sedan, tror jag skrev något här om den också. Då blev jag lite mindre imponerad. Nu tänkte jag att jag måste göra ett nytt försök eftersom det kommit flera nya böcker. Så jag slog till med "Nattens skola". Men för mig består samma ambivalens. En författare som kan hantverket ut i fingerspetsarna men som samtidigt på något sätt ändå är slarvig. Som gammal plåtslagare ser jag ju genast att faktakollen gällande såväl fotohistoria som fototeknik har sina blinda fläckar. Huvudpersonen i berättelsen är nämligen fotograf. Lite som om han (KOK) bara kollat wikipedia istället för att fråga någon fotograf. Så återigen blir frågan: varför är han vårdslös? För mig blir själva berättelsen också lite vårdslös. För fantastisk och för många lösa trådar. Synd. För med den berättargåvan skulle det kunna bli världslitteratur om någon kunde bromsa och tygla spretifikationerna. Fast slutet var mäktigt. Det ger jag honom. Och en sak till som kanske stör mig mer än andra. Berättarjaget går liksom inte att ta till sig. Han tänker och handlar på sådana sätt att det blir omöjligt att förstå honom. För mig i alla fall. För mig förblir han overklig. Jag ser inte ens hur han ser ut.

Att frånsäga sig.

Makten över sitt liv. Det finns det ganska många som tycker att vi alla gjort nu. Och så här har det gått till: 

Internet 1. Ungefär 1990 och typ 10-15 år framåt. Då satt vi hemma med våra persondatorer och envägskommunicerade med företag, tidningar och så småningom bankernas serverhallar. Vi tittade på statiska hemsidor, läste, men kunde inte kommunicera, interagera, förutom enkel mail. Bara text. All makt kvar på kammarn hos individen. Kontanter i plånkan. Vi kunde från våra små lådor se ytan på de stora lådorna och vice versa. Men de små och de stora lådorna pratade inte med varandra (med små och stora lådor menar jag alltså hemdatorer vs. serverhallar/superdatorer).

Internet 2. Smygande från ca år 2000 och pågående. Det ovanstående fast med interaktion tillagd. Smartphones. Bank-ID. Molnet. Sociala media. Betaltjänster. Nätshopping. Nu är snart allt vårt värde överfört från de små lådorna till de stora. Och de stora regerar! Övervakar. Har makten att ändra våra liv. De papperslösa kontoren. De kontantlösa bankerna. Nya bilar. Allting kopplat till samma nät. Man kan säga att vi frivilligt har överlämnat oss till techföretag, myndigheter och banker. Det har skett omärkligt. Smygande. Inget man kanske reflekterar över i vardagen. Men makten har sakta sipprat över från de små lådorna till de stora. Suckerbergs servrar m.fl.

Internet 3. I sin linda, men inte länge till. Någon kom på att då de nu finns hundratals miljoner, och ständigt fler och fler, smålådor kopplade till samma nät, så borde det gå att samordna all den datorkraften och därmed få superdatorer som inte står i serverhallar och inte ägs av amerikanska miljardärer eller ens stater. Ett nätverk med lika stor processorkraft som de stora lådornas men som inte ägs av någon! Simsalabim: Blockkedjetekniken föds! Och först ut är en valuta som ingen bank och ingen stat kontrollerar. Bitcoin. Som följts av flera andra varav den största, Etherium, också är ett utvecklingsverktyg/plattform alla kan använda för att bygga alla de tjänster vi nu är vana vid, men utan att något företag kan äga dem. Utan insyn.

Vad har nu allt detta med konst och kultur att göra? Jo jag skrev detta bara för att jag fick en fråga från någon i Tyskland om att köpa NFT:er av de bilder jag har på Instagram. Eftersom jag inte visste hur man gör detta avsatte jag en eftermiddag för att lära mig. Och fick det ovanstående på köpet. Tyckte det var intressant så jag skrev lite här bara därför och för att jag tyvärr tillhör de naivas skara fast jag trott tvärtom. Och nu när den tredje vågen internet faktiskt har börjat rullas ut, även om det än så länge är i skymundan och vid sidan av, så kommer ju många frågor med den. En ekonomi utom räckhåll för bankerna. Kommunikation utom räckhåll för myndigheter osv. Bara att tänka på alla konsekvenser på gott och ont.. Åsså AI på det. Lägg därtill spöken och smågubbar (som inte kan avfärdas från mitt liv i alla fall) så blir soppan perfekt.

God fredags-snart-eftermiddag!

Senaste numret av Konstnären.

Ägnas så gott som uteslutande åt konstnärlig forskning. Och inte helt otippat i form av en brandfackla för denna företeelse. Rättning i ledet! Nu har detta blivit till existensiella frågor. Kritiska röster får vi avfärda som okunnighet (Bo Rohtstein och Lars O. Ericsson t.ex.). Intervju efter intervju framhåller det positiva och nödvändiga (nästan alla intervjuade är själva disputerade och de som inte är det har jobbarkompisar som är det :-). Ja, jag vet inte vad jag ska tycka. Lite trist med denna uppenbara desperation för att övertyga utomstående (vilka utomstående det nu är som läser konstnären) om förträffligheten med konstnärlig forskning. Jag kommer inte ihåg att jag sett något liknande inom något annat forskningsområde. Men det gäller såklart pengarna! Pengarna eller livet! Och det förstår jag verkligen. Känns bara så trist att alla nu är så "smarta" och vältaliga och akademiserade. Och att det bara mer och mer går i den riktningen. Inte bara på doktorsprogrammen. En figur som Erland Cullberg hade nog fått stanna på mentalsjukhuset idag. Eller tänk dig en disputerande Åke Göransson skriva en forskningsrapport med fotnoter och källhänvisningar och referenslista enligt Oxfordsystemet(!). Själv förhåller jag mig skeptisk fram tills att någon kan förklara för mig vad det egentligen var Bogdan Szybers examinatorer sade när de skulle motivera kuggningen. Såg en intervju med en av dem men jag förstod inte vad han menade, förutom att inte heller BS hade gjort det, förstått alltså. Jag tycker nog att när t.ex. Paul Davies kan förklara grunderna i kvantmekaniken för en vanlig bonnläpp så borde det vara görligt att på ett någorlunda lättfattligt sätt förklara detta också. Eller måste man disputera i vad konstnärlig forskning är först? Eller, ja, fel av mig. För det var väl precis det BS försökte göra :-).

Känns som att konsten mer och mer begränsar sig själv med denna anpassning till akademien. Konstnär = allvarlig "vattenkammad" projektledare i den tvärvetenskapliga forskningsmiljön. En kritisk röst som BS avfärdas med att inte ha "förstått"... Locket på!

Cicada 3301.

För dig som ligger sömnlös och grubblar över cikadornas livscyklars koppling till primtal, är denna bok av Jonathan Lundberg obligatorisk läsning. Historien om internetmysteriet Cicada 3301.
Från baksidestexten: "År 2012 hemsöks internet av en mystisk entitet. Signaturen 3301 letar efter "högintelligenta individer" som vill förändra världen. För att hitta dem har de arrangerat en skattjakt."
Jag minns titeln svagt från nyhetsrapportering för tio år sedan, men grävde inte ner mig i det då pga jobb dag och natt (tror jag). I alla fall så är detta en slags kryptodeckare. Tidvis riktigt spännande och tidvis hjärngymnastik för oss som inte är vana vid att tänka i sådana här banor. 

Dessutom 1. får i alla fall jag en tankeställare när det där om cikadornas livscykler avhandlas (som en del i en hel drös liknande historier i historien). Min tanke : finns det ändå en tanke? Och i så fall, vem har tänkt den?

Dessutom 2. är det intressant, åtminstone för mig, att Fimbulvintern nämns i slutet av boken. Detta eftersom jag läste om den i något helt annat sammanhang för nån vecka sen, och då också skrev något här. Intressant i avseendet att saker ofta kommer i trefald. Alltså att något jag bara har en flyktig uppfattning om plötsligt dyker upp oavvisligen mitt framför näsan tre gånger om under en kort tidsrymd. För att sedan ramla tillbaka ner i halvdvalan. Är det så för alla? Även det har jag skrivit något om förut. Minns tyvärr inte när bara. Eller jo förresten. Här. Så nu inväntar jag tredje gången gillt för Fimbulvintern.

Oviktat.

Oviktat blir detta inlägg då tankarna är lite överallt samtidigt och jag försöker samla och sortera lite genom att skriva här. Vaknade med något viktigt att säga i fingrarna men DN splittrade upp det. Så, de vanliga farhågorna om Trump och Putin såklart, säger jag inget om eftersom det är meningslöst. Vill bara somna om och vakna när Tage Erlandet blivit statsminister. Anders Sunna har blivit polisanmäld för en utställning i Luleå, hets mot folkgrupp, då han i vanlig ordning avbildat diverse politiker och en av dem är ledamot i Tornedalingarnas riksförbund och ser sig som medlem av folkgruppen Tornedalingar. Så AS sällar sig alltså till den exklusiva skaran som, om jag inte missat någon, hittills bestått av Peter Dahl, Lars Vilks och Carl-Johan De Geer. Förutom någon plagiatstrid som inte räknas eftersom det var mer på hötorgsnivå om jag minns rätt. En annan DN-artikel är en intervju med en för mig okänd hip-hop artist som ställer ut collage på ett galleri jag aldrig hört talas om heller. Nu tänker du som läser detta att han som skriver är för gammal för ämnet, och ja, så är det utan tvivel. Min generation funkade på ett annat sätt när vi var unga. Så här säger han hip-hopparn, citat: "-När jag var liten ville jag bli konstnär, inte musiker. Men jag kunde inte riktigt rita som jag ville.." slut citat. Kommer håg känslan från min egen barndom. Men då var lösningen att öva! Och till sist kunde jag rita som jag ville. Konstigt va? Signifikativt att han är hip-hop musiker också. Förmodligen samma inställning till att lära sig spela ett instrument. Men det var kanske elakt. Annat han skriver håller jag med om, som att det blir mer sant om man inte tänker ut vad man ska göra och sedan gör det. Och kanske generationsresonemanget inte heller stämmer kom jag på nu. För killen är ju äldre än Anders Sunna och han, AS alltså, har uppenbart inte sökt några genvägar i sitt bildskapande. Olika världar. Det är väl det det handlar om. Så jag var inte för gammal ändå, puh... 
Och då över till tiden. Detta evigt obegripliga. När jag var liten och ville kunna rita, vem var jag då? Vad tänkte jag om framtiden och vad visste jag om det förflutna? Jag får ibland en känsla av att vara flera personer. Att ha ömsat skinn ett antal gånger under min levnad. Någonstans har jag läst att alla kroppens celler är utbytta vart sjunde år. Kan det kanske vara så att dessa celler, i egenskap av små delar som tillsammans bildar inte bara min kropp utan också mitt medvetande, när det bytts ut mot nya också har gjort mig till en avknoppning av den jag tidigare var? Med en förskjuten uppfattning om världen och livet? Men färdigsvamlat denna morgon. Mot tunnelbanan!

Cyanotyp m.fl. tekniker.

Äntligen en smidig och effektiv uppställning för UV-ljus, nu när solen håller sig undan. Sönderskruvad pall, UV-lampa, kontaktkopieringsram och silverskynke att lägga över vid exponeringen. Funkar bättre än något jag tidigare testat!
Kontaktkopieringsramen har precis rätt storlek för negativ 8x10" så det går att kopiera rakt av utan någon scanning eller inblandning av dator överhuvudtaget.
Bara skaffa valfritt (syrafritt) papper i storlek 20x25cm.
De tre provtrycken är toningar i svart och grönt the. Den längst ner ingen toning alls.
Enklast att få dem platta är klistra upp på väggen med fönsterremsor. Som faktiskt fortfarande finns att köpa i "bättre" järnaffärer :-).

Ryssland.

Det är förbjudet att inte läsa Anna-Lena Laurens upplysningsskrift "Sammetsdiktaturen". Fast vi får hoppas en viss despot ändå inte läser den. För redan i första kapitlet levereras en manual för hur man med enkla och gratis medel uppnår det han med dyra och dödliga dito försöker nå. Således en farlig (för oss i "väst") skrivelse.

Arvo Pärt.

Missa nu inte detta! Om Anselm Kiefer gestaltar ödeläggelsen så tar AP hand om det som kommer efter. Insikten och trösten eller hur man ska uttrycka det. Såg del ett i kväll. Del två får bli snart eftersom denna tudelade dokumentär endast kan ses till sista april. SVT play.
Se också wikipedia. Eller om du är i Stockholm 4/5 i år så går det att lyssna på en del i Gustav Vasa kyrka. Men då måste man ha biljetter. Googla!

Fimbulvinter.

Åren 536 till 539 var det vinter i Sverige. Alltså året om. Minst 36 månaders vinter (så vitt forskningen kunnat enas). Vad trodde man då? Resignerade människor och antog att detta var det nya normala? I Skandinavien tror forskarna att sammantaget ungefär halva befolkningen dog, främst eftersom det ju inte går att odla något vintertid. Alltså svält. Och kylan. Alltid kallt. Fimbulvintern brukar denna tid kallas. Som dessutom följdes av en väldigt långsam återgång till normalare temperaturer. Långt in i medeltiden sträckte sig kylan.

På Öland (det följande är såklart bara gissningar) övergav man Ismantorps borg, som låg i ett kallhål och byggde i stället Gråborg, lite längre söderut och i ett område som inte var fullt lika kallt.
Ja därom tvistar di lärde (om det var så alltså) men själva Fimbulvintern tycks det inte råda några delade meningar om i forskarsamhället. Så den får man nog tro på. Orsaken antar de flesta var en serie vulkanutbrott som skapade så stora stoftmoln så att solstrålarna blockerades.

Hur mår en människa när det aldrig blir vår? Hur var den psykiska statusen i samhället, i familjen, när inga tecken på vår eller sommar kom? När de yngsta inte visste hur en blomma ser ut? Eller att gräset kan vara grönt och träd kan ha löv? Enligt vad jag tror mig veta om oss människor är nog att depression måste, näst efter hungersnöden, ha varit det största problemet. Att ha upplevt sommar men tänka att den aldrig mer kommer tillbaka. Att föreställa sig detta...

Vad man gjorde får vi såklart aldrig veta men själv misstänker jag att en del av de offer, även människoffer, som hittats i sjöar och kärr kommer från desperata försök att blidka olika gudar och få dem att släppa på solvärmen igen. Och det kan väl åtminstone få passera som alternativ fakta?

The story of art whithout men.

Av Katy Hessel. Väldigt intressant och "helande" bok i bemärkelsen att konsthistorien (västerlandets) här kompletteras med många namn jag aldrig hört tidigare + såklart bilder av verk. 

Med andra läsglasögon blir det förvirrande eftersom hållpunkterna, namnen, som annars brukar utgöra rundningsmärkena saknas eller bara nämns i förbigående. I många fall presenteras konstnärer som verkligen borde ha haft en mycket större roll i historieskrivningen, men inte "släppts fram" beroende på den då rådande synen på vad män och kvinnor borde ägna sin tid åt. På 1900-talet särskilt synligt hos surrealisterna och sedan, kanske otippat, i 60-talets popkonst, där få kvinnor gavs utrymme (blir i alla fall lite nöjd med mig själv, då jag alltid sett just dessa två "riktningar" som överskattade och ointressanta :-). I andra fall känns det lite krystat och kvoterat. Vilket iofs kanske kan bero på för få bilder.

I tegelstenen "Art since 1900" (Foster m.fl.) blir könsskillnader mindre märkbara då den är betydligt mer klarsynt och rättvist uppdaterad än äldre konsthistorier. Alltså i avseendet manligt och kvinnligt. Om man tar det ett steg till och även blandar in hudfärger och nationaliteter, religioner mm. så vet jag inte om den heller kan göra anspråk på att redovisa någon slags helhetsbild, då en del politiska och religiösa aspekter på konstproduktion saknas. Då menar jag i avseendet vad vi sett av rondellhundar och liknande. Dock är det ju en rejäl uppryckning från t.ex. "Konsten" (H. W. Janson), som var standardverket på den tid då jag gick i konstskolor. Art since 1900 har dessutom ett helt nytt upplägg där fem författare, alla med olika teoretisk bakgrund, beskriver historien utifrån sina olika perspektiv (intressant om en sjätte författare hade varit bokstavstroende muslim). Vilket såklart också är en stor skillnad och bättre liknar hur en konstnär vill att ett verk ska ses. Alltså utan några definitiva tolkningsföreträden. Men ju mer jag tänker på det dess mer inser jag omöjligheten i att i samma volym få med allt, om än aldrig så översiktligt. Det är egentligen ganska missvisande med titlar som antyder att det skulle handla om en översikt av "konstens historia", per definition. Egentligen är ju resonemanget om en internationell konst också lite tvetydigt. Vad betyder egentligen internationell?

Oundviklig tankevurpa/sidospår blir hur en konsthistoria utan ord skulle se ut? Om vi skulle tänka tanken att bildkonst faktiskt är ett eget språk, en uttrycksform att ta till när ord inte duger till att gestalta och kommunicera det som vill fram. Som instrumental musik eller dans. Det enda absolut säkra med en sådan historia skulle vara att den av nöd bara skulle kunna omfatta den konst som fotograferats.

Eller föreställ dig att du är arkeolog på 3000-talet och letar/gräver efter 1900- och 2000-talens verk för att kunna rekonstruera en konsthistoria. Alla texter är förstörda men verken finns kvar. Hur kommer den rekonstruktionen att se ut?

Misstänkta kopplingar.

Tuja Lindströms bildserie "Kvinnorna vid Tjursjön", där motiven är åtta bilder av kvinnor flytande i en skogstjärn plus lika många bilder av strykjärn, varav hälften röda (kanske blodiga).

Första gången jag såg dessa bilder, det var på nittiotalet, gick tankarna direkt till Man Ray och hans "The Gift" och "Glass Tears". För mig verkade det som om TL skickade en mångtydig hälsning bakåt i tiden till MR även om detta kanske bara var ett litet inslag i verket. Nu är ju TL bortgången så ingen finns att fråga och jag missade chansen att fråga henne när hon levde. Vågade väl inte ringa. Men det är svårt att inte tänka sig det bloddrypande strykjärnet som en konsekvens av MR:s strykjärn med 14 spikar stickande ut ur "strykytan" (eller vad det nu heter).
När jag nu, många år senare, ser KvT så ser jag mycket mer. En slags indexikal våldsskildring eller kanske en uppgörelse. Strykjärnet som vapen... I den röda sörjan på "Red Iron II" syns dessutom en figur som påminner om en strecktecknad samuraj (det är utloppen för ångan som har den formen).
Detta är en bildserie som växer och växer. Som säger mer för varje gång jag ser den. Och där kom även en poäng (nu igen :) med foto som uttrycksmedel. Jag kan lika gärna se dessa bilder i en bok som inom glas och ram på en utställning. Det finns ingen kvalitetsskillnad, även om en viss Geoffrey Batchen påstod det. Men han hade naturligtvis fel.

Manualer åt publiken.

Läser "American Art Since 1945" av David Joselit. Intressant på många sätt men det som mest slår mig är den oerhörda talförhet de amerikanska konstnärerna verkar ha/haft om man jämför med europeiska. Generationen efter de från kriget flyende europeiska konstnärerna skriver böcker, håller föredrag och gör långa intervjuer med konstnärskollegor. Kommenterar och kritiserar varandra så att gränsen mellan konstvetare och konstnär nära på verkar utsuddad. Ibland, främst bland minimalisterna, blir verken nästan bara som illustrationer till de förklarande texterna. Tanken att bild är ett språk och tal/text ett annat verkar inte ha någon bäring alls väst om atlanten.

Tänker på hur det utvecklats här hemma på kammarn också. När jag först blandade mig i konstvärlden kommer jag inte ihåg att konstnärerna varken förväntades eller ville kommentera sina verk i någon högre utsträckning. Men så är det ju inte längre. Kan det vara så att vi precis som på snart sagt alla andra områden i samhället medvetet eller omedvetet försöker ta efter jänkarna? Att den amerikanska svadan börjar bli norm även här?

Hur ser en minnesbild ut?

Så många delar ingår. Inte bara visuellt utan också ljud-, lukt- och känslominnet. Jag har en minnesbild av hur jag öppnar bakluckan på en Volvo PV 444. När jag blundar, eller förresten behöver jag inte blunda, ser jag hur vredet ser ut, känner hur det känns när jag vrider det och hör ljudet. Bara lukten som fattas eftersom det ju inte fanns någon speciell sådan. Annars är lukten min kanske starkaste minnesförmedlare. 

För ett par år sen, eller om det var flera, gick jag en promenad längs kajerna i Årstadal. Plötsligt slår det mig att jag befinner mig på en kaj avspärrad som militärt område, i Härnösand. Fattar noll när jag kommer upp ur dagdrömmarna. Men känslan kvarstår även i helmedvetet tillstånd. Ser mig omkring och inser att båten som ligger förtöjd precis där jag nyss gått förbi, är en avmilitariserad och delvis ombyggd minutläggare. Alltså en sådan flytfarkost jag en gång tillbringade 24 timmar om dygnet på och i, under flera månader. Den hade helt enkelt med sig något av sin ursprungliga lukt in i sin civila tillvaro över 40 år senare! Kanske något med motorn. Och det övergripande utseendet också såklart, trots alla förändringar och ommålning. Men först och främst var det en speciell lukt. Bilden blev i alla fall väldigt tydlig för mig. Nästan fysiskt påtaglig. Inte nån speciell händelse utan bara "hur det var". Den sammantagna koncentrerade men abstrakta minnesbilden. Omöjlig att gestalta på ett enkelt sätt. Minnet som bara dyker upp från ingenstans efter hundra år av vila. En variant av att alla som var vuxna 1986 vet vad de gjorde när de fick höra om mordet på Olof Palme. Om vi skulle göra exakt samma sak på exakt samma plats idag kanske det minnet också skulle få en annan skärpa. Bli mer än bara ett minne av den senaste gången man mindes. Alltså en förflyttning. Som det jag upplevde där på kajen.

Och nu (just nu alltså) blev det också klart för mig varför jag de senaste två åren genom att göra mig av med vissa saker och skaffa andra, har förberett mig och min ateljé på att släppa måleriet till förmån för en blandteknik som mer inkluderar foto, alternativa fototekniker, teckning och objekt. Det måste vara för att jag vill gå på djupet med minnesbilderna och se om jag kan finna något sätt att göra dem allmängiltiga. Kommunicerbara. Begripliga för andra. Anat detta ett tag men nu blev det plötsligt solklart.

Det funkar inte så bra med måleriets begränsningar där, även om jag försökt att gå lite utanför genom att inkludera olika material och föremål. Det räcker inte. Måleri är för mig för mycket av här och nu. Så, nu när jag tror jag vet vad det är kommer jag att möblera om helt i ateljén. Internmagasinera allt målerimaterial och leta vidare med andra metoder. Det känns faktiskt som en lättnad. Förra veckan när jag avslutade en liten målning och insåg att den faktiskt inte intresserade mig, fattade jag att något annat måste till nu efter snart sju år av måleri (jag räknar tiden från 2018 då jag fick ateljén från kulturförvaltningens kö och tog upp måleriet efter 25 års upoehåll).

Så det får bli lite av en sammanfattning och avslutning av den perioden när jag nu i april-maj ska ställa ut i Väsby konsthall. OBS att den där lilla målningen jag insåg att jag eg. struntade i, kommer inte att vara med. Den ska jag grunda om. Bara fullt ut engagerade bilder kommer med till Väsby! Och det jag inte säljer där, eller vill behålla själv, kommer jag i vanlig ordning att måla över med grundfärg men denna gång ställa undan tillsammans med allt annat för den händelse att jag i framtiden börjar sakna terpentindoften igen.

PS. På kvällen. Funderade på det där med minutläggaren och började leta på nätet. Träff! Det är denna båt. En gång grönmålad och med helt andra grejor ombord. Märkligt ändå att den faktiskt finns kvar, om än totalförvandlad. Lady Vista... En gång hette hon MUL14 och jag minns precis hur det kändes att sitta i fören med benen dinglande över relingen när vi lämnade någon östersjöhamn.

Arkitektur och bildkonst.

Arkitektur är något jag inte vet mycket om. Men läser just nu, för att fylla i minnesluckorna efter alla fotografår, en kurs i senare tiders bild- och konsthistoria. Och då ingår även design och arkitektur. Vilket såklart gör mig, som allmänt historienördig, extra nyfiken. Jag har ju inte vetat mycket om hur arkitekter arbetar men förstår nu att det på visionsstadiet är mycket mer teoretiskt än i konstvärlden. Och ofta grupparbeten (om uttrycket tillåts). Här tas hänsyn till historien på ett annat sätt än i konstvärlden. Kanske kan man säga att om "tänkt" är no-no för en bildkonstnär så är det tvärtom för en arkitekt(grupp). Om någon arkitekt läser detta så kommentera gärna!

I "Art since 1900" (Thames & Hudson) läser jag om arkitekter som Robert Venturi och Denise Scott Brown och många andra, som verkar vara minst sagt inställda på att föra historien framåt och inte upprepa något andra gjort. Och i en del fall, som t.ex. arkitektgruppen Archigram drivs visioner, eller kanske fantasier, så långt att inget faktiskt blir byggt. Det blir omöjligt att genomföra och som jag ser det även omänskligt om vissa projekt ändå genomförts. Det skulle ha blivit miljöer ingen människa vill vistas i.

Men. I många fall blir mer eller mindre futuristiska byggnader ju faktiskt byggda och kan tillföra mycket i en stadsmiljö. Som landmärken, och även inspiration eller stimulans, tycker jag. 

Och nu kommer såklart sociala mediagrupper som "Arkitekturuppropet" med i dessa funderingar. Ofta kan jag också förstå och hålla med kritikerna av den "moderna" arkitekturen. Främst när det gäller bostadsbebyggelse. Enligt mig är det som sagt bäst om de extremare projekten stannar inom stadsgränserna och inte handlar om miljöer eller hus människor ska vistas och bo i. För där tror jag ändå att det finns någon om inte allmänmänsklig så åtminstone geokulturellt gemensam känsla för platser att vila i. Trivas på. Se bara hur vår mest namnkunnige och av vissa utskällde arkitekt själv bor...

Alltså, en slutsats här blir att arkitekter har ett ansvar konstnärer sällan har. Arkitektur tvingas faktiskt på människor som vistas där bygget finns, eller till och med i det, medan konst akivt måste uppsökas (förutom utsmyckningar på allmän plats och gamla kungar och krigare i brons kanske, men dessa är aldrig så dominerande som en byggnad eller ett kvarter).

Arkitekten ser till historien och söker nya vägar medan konstnären bara "gör" och historien om detta görande kan endast skrivas efteråt, liksom teorier om hur och varför. Det är åtminstone min syn på saken. Visst finns det trender i konstvärlden och visst uppstår det mesta ur ett växelspel där man ser och påverkas av vad andra gör, men några medvetna försök att föra historien framåt tror jag knappast på inom bildkonsten. Och i de fall det kanske ändå förekommer/it har nog historien visat att det uttänkta i konsten bara blir enkelriktade stickspår med en fet bom i slutet. Förändring kommer inifrån, inte utifrån.

Negationism.

Min tankeverksamhet hoppar runt den stora jätteklumpen som konsten är i mitt liv. Försöker få fäste på väggarna men halkar ständigt ner. Och frågan är den vanliga. Vad är konst? Det här som jag ägnat så mycket av min tankeverksamhet åt i alla år. Fortfarande kan jag inte ens i hemlighet för mig själv, besvara den frågan med något som inte genast leder till en ny fråga. Nu så här på morgonen, med en katt i knät och solen på uppgående tänker jag att konsten är allt som går att skilja ur som handling utan orsak. En slags negation till allt logiskt tänkande som så ofta visar sig vara direkt destruktivt. En motvikt till både ondska och godhet. En slags kraft vi snärjt i strukturer för att tämja och förklara rationellt. Det som inte behöver begripas i sådan mening som världen i övrigt. Ventilen i vansinnet. Eller som en livboj. Alla teorier, alla kategoriseringar och institutionaliseringar framstår just idag som desperata försök att passa in konsten i sammanhang för att legitimera den i "yttervärlden". Fösa in i fållor som kan motivera kostnader mm. Konsten måste hålla sig själv om ryggen för att undvika torpedering och slippa försöka förklara det som inte går att förklara.

Och ungefär där gick luften ur mig denna gång. 

En hackspett trummar sitt revirsolo i parken. Den där snabba virveln. Det är en revirmarkering. Det låter helt annorlunda när den hackar sig in i en trädstam efter larver. Av någon anledning tänker jag på "The spiral getty" av Robert Smithson. Och även på huvudpersonen i någon Lars Ahlin-roman jag läste i tonåren. Han springer nerför en gata, ser alla hus, bilar och allt människorna konstruerat och byggt och tänker - "Hur vågar man, hur vågar man!". Eller om det var något han viskade eller skrek. Jag kommer inte ihåg. God morgon!

En reva i tapeten.

Dagdrömde om "kammarn" i huset jag bodde i som barn. Väggen där den stora svarta pendelklockan hängde. En rejäl reva uppfrån taket och ner visade en underliggande ljust grön tapet med tunna vertikala blomslingor. Det var något totalt glömt. Som att jag visste men att det var före min födelse. Att jag hade sett den tapeten innan jag föddes. Den sortens drömmar har jag aldrig på natten. Det är bara på dagen när jag liksom plötsligt kan vakna till fullt medvetande och inse att jag var någon annanstans nyss. I någon annan tid också. Vanligt på eftermiddagen då garden brukar vara lägre.

Men det var en ut- eller invikelse. Tänkte egentligen dryfta lite av vad jag just läst om Joseph Beyus. Hans konst har alltid fascinerat mig, och lett mig fram till t.ex. Anselm Kiefer och andra. Nu läste jag att JB i början av sin verksamhet ville vara en del av fluxusrörelsen. Och det har jag alltid trott att han också var. Han bjöd ju in fluxuskonstnärer från olika konstnärliga praktiker till Düsseldorf osv. Men nu läste jag i antologin "Art since 1900" att han faktiskt inte var riktigt inne i detta. De andra fluxusianerna accepterade honom aldrig fullt ut eftersom han som tysk inte klarade av att runda det som hänt i Tyskland bara några år tidigare och därför utvecklade en egen stil som inte riktigt korrelerade med fluxusidéerna. Han kunde inte släppa historien, eller om det ens var historia då, och hans framträdanden fick ofta formen av en slags ritualer. Eller kanske reningsprocesser. Nog därför en del kallade honom "schamanen" också. Nassarna hade ju förbjudit och utplånat det avantgarde som fanns i Weimarrepubliken och de tongivande konstnärerna hade flytt landet. Därmed uppstod en lucka på omkring tio år då inget i den vägen kunde praktiseras i Tyskland. Så JB hade inget att direkt haka tag i och spinna vidare på efter kriget. Istället fick han uppfinna sin verklighet och kunde då inte undkomma den monumentala skulden och de frågor som t.ex. koncentrationslägrens existens, när han själv också var tysk soldat, ställde. Jag tror inte vi (här i Sverige) riktigt kan förstå hur mycket den tyska konsten efter kriget påverkas av allt detta. Eller tänk tanken att kriget precis tagit slut. Du är konstnär och medborgare i den nation som orsakat hela helvetet och utsatt andra för saker som inte ens kan nämnas. Men nu är det slut och du ska åter till ateljén. Och göra vad? Hur? Det är ju närmast omöjligt. Det som varit är fortfarande. Minne, skuld, skam. Hur släktingar och vänner agerat. Andra konstnärer. Vansinnet är i högsta grad kvar.

Så för min del är jag rätt nöjd med att drömma om en ljusgrön tapet. Det är nog dramatik för mig.

Vad var/är det värt?

De gamla idolerna säljs på auktionssiterna för några hundralappar... är jag indoktrinerad, hjärntvättad? Gäller detta för andra också? Historien ändrar synsättet. Jag gjorde en sökning på olika namn jag "vuxit upp med" i konstskolorna. I första hand kolorister och i synnerhet Göteborgskoloristerna, som sågs som närmast heliga av en av mina två första lärare. Den ena av dem var t.o.m. gift med en Göteborgskolorist. Andra generationens då, så han (maken) kom ibland till skolan och höll någon sporadisk lektion. Vi manglade detta måleri. Denna estetik tror jag faktiskt man kan säga. Jag anammade så småningom bit för bit detta synsett och påbörjade därmed den konstsyn (på måleri) jag har än idag. Och inte kan ändra! Har jag förstått. Jag värderar måleri efter denna måttstock. Så är det. Det som hamnar utanför är ointressant. Jag kan också, om denna inramning ska gälla, med ett enda ögonkast se om målningen jag tittar på är bra eller skräp. Vad jag värderar är hur stor del av bildinnehållet som faktiskt finns i bilden och hur stor del jag själv fyller i. Alltså hur stora luckorna är. Det ska balansera på gränsen. Antyda så mycket att jag själv kan fylla i resten men absolut inte mer. Och gärna ska det finnas en tve- eller tretydighet så att flera alternativ finns. Dessutom penselspråket och färghanteringen som skvallrar om ev. osäkerhet både motoriskt och i sättet att blanda färg. Det ska helst vara så direkt som möjligt. Ingen tvekan. Inget "pillande". Omedelbart! 
Detta synsätt kräver av betraktaren att hen inte först glor på en bild och sedan analyserar den. Ofta kommer själva upplevelsen när man tittar bort. Ser målningen i ögonvrån eller på annat sätt nästan flyttat uppmärksamheten. Det är magin med denna typ av måleri. Åtminstone för mig. Och åtminstone för de verk jag ser som bäst. En analogi med detta är, i och för sig min egen "första konstupplevelse", när jag krockade med Carl Kylberg och fick se mitt liv som ensam fritidsfiskare exponerat med några få penseldrag. Men det har jag skrivit om tidigare. Flera år tidigare tror jag om nu någon vill leta.

Men nu kommer den stora, hemska, frågan! Är detta någon slags inbillning? Ett sätt att betrakta och värdera som bara är inlärt? Eller är det något med själva perceptionen som en del målare praktiserar utan att egentligen veta om det? Jag ser på en Inge Schiöler målning och den ser ut som en mellanstadiekritteckning när jag ser på den med "andras ögon". Men när jag vänder mig bort för att se på nästa slår den till. Då kommer en bild i min hjärna som är verkligare än verkligheten! Han har träffat precis på den punkt där min perception står och väger mellan att ramla ner i skräpträsket och upplyftas till konsthimlen. För ett ögonblick känner jag lukten, hör måsskrien, som bilden på något sätt förmedlar med några klumpiga penseldrag. Så, frågan blir ju då om det här beror på att jag hjärntvättats till detta seende? Eller funkar det likadant för andra? Kan en person uppvuxen i en annan kultur se det?

Det här är såklart inget jag någonsin nämnde, eller ens tänkte på när jag tillbringade all vaken tid i konstskolor. Det hade varit helgerån. De här koloristerna var ju närmast gudar. Och det var vad som fanns! Vad gällde bedömningen av måleri alltså. De och Saltsjö-Duvnäs målarna.
Så då återkommer frågan. Hur kan jag bedöma verk framställda av konstnärer från en annan kultur? Hur kan en "konstkunnig" från Övre volta bedöma Inge Schiöler? Försök att åstadkomma en "konst utan kultur" har gjorts, till och med i Sverige av de s.k. konkretisterna, men dessa har (enligt mig) fallit på sin blodlöshet. Bara färg och form räcker inte för de flesta. Något mer måste till.

Och därmed kommer detta nu att handla om pengar. För måttstocken hamnar där hur mycket man än försöker förhindra det. Kontexten är ju (som vi alla vet) allt! Eller i alla fall väldigt mycket. 
Så orsaken till detta inlägg är (som nog framgår i början) att jag funderade på mina gamla lärare. Kom att tänka på att det skulle vara kul att ha något verk av någon av dessa, på väggen. Det handlar ju om personer som riktat mitt liv i riktningar som fortfarande gäller. Så, jag började leta på nätet. Och hittade mer än jag velat. Ett par bilder jag sett i skolor på andaktsfulla diavisningar, nu sålda på auktionssiter för några hundralappar! I min värld tron att de var närmast ovärderliga, hängda på museum. Inte i mina vildaste föreställningar hade jag trott att jag skulle ha kunnat köpa. Vilket jag ju lätt hade kunnat! Så återigen, vad är min värld? Jag kan gå på en utställning där någon av eleverna till någon av lärarna jag skriver om här, ställer ut sina verk och sätter 37000:- som prislapp. Samtidigt ser jag på en auktionssite att lärarens verk som sannolikt inspirerat och "styrt" eleven just sålts för 700:- .

Ja. Så ser verkligheten ut. Och jag kommer inte att beröra konstnärers levnadsvillkor och den debatten här. Jag bara skriver ner mina tankar om det jag faktiskt sett. D.v.s. att konsten egentligen inte går att frikoppla från den kultur där den tillkommit och att det värde den har i denna kultur inte har så stort samband med prislappar. Och att ibland ser betraktaren prislappen först och anpassar då sin smak efter den. Eller om det är sin inbillade smak.

Häckinvånarnas färger.

Min favoritfåglar är gråsparv och pilfink. Deras synbarliga fredlighet mot varandra (de kommer alltid till fågelmaten i svärmar, inte en och en eller i par som alla andra dundinosaurier) och de ser inte ut att försöka jaga bort varandra, som de flesta andra verkar göra. Trots att de är flera på samma mat håller de sams.

Sedan är det färgerna. De lite urblekta. Som om de vore second hand fåglar. Refurbished steglits liksom. Visserligen avflagnad färg och en del rost, men fullt fungerande. Deras lågmälda tjattrande läner dem också till heder. Man behöver inte gapa och ta plats.

Färgerna är kanske vad detta handlar om. En mulen vinterdag utan snö är färgspelet i naturen som bäst. När det försiktiga, dämpade  och tillbakadragna får finnas utan att bli nerskrikt av grälla skränfärger. Det är färgfototid. Sommartid får man köra svartvitt om man ska försöka sig på något seriösare. Så ser jag mina ideal, som jag dock sällan följer. För även om man har en smak så går det ju inte att låsa sig. Kill your darlings, är vad som gäller även i fotosammanhang! Men åter till fåglarna.

Övriga medlemmar i matlaget här i trädgården är de vanliga talgoxarna, blåmesarna och ett övervintrande koltrastpar som bor här varje vinter. Tre-fyra nötskrikor kommer när det finns nötter. Och skator och ibland en överdimensionerad kråka som klampar omkring på marken och skrämmer katterna. Vi har ju fyra katter som ingen fågel är rädd för. Endast en av dem kan vara ett hot men han vill inte gå ut om det är kallare än +10, så även han är ur leken på vintrarna.

Sedan kommer det förstås snart flyttfåglar nu men dessa räknar jag inte med då de inte riktigt platsar. De räknas som tunnisar här. Pallar man inte vintern så kan man fixa mat själv. 

Ett par hackspättar dyker upp sporadiskt. Hänger upp och ner och hackar på talgbollarna. Och på hösten brukar det komma en svärm sidensvansar eller två. De sätter sig i körsbärsträdet och tömmer det på kvarvarande bär på en kvart. Förutom dessa arter och alla flyttisar som snart kommer har jag en enda gång sett en liten flock stjärtmesar ta paus i denna trädgård. Och en och annan knappt flygkunnig duva. Och det var allt från förortsträdgården för denna gång.

Dödstädare och fotografier som går att ta på.

Jag mår inte bra av att ha mycket prylar runt mig. När bruset i huvudet ständigt pågår på flera olika nivåer blir det rätt olidligt att ha ett brus av ägodelar runt sig också. I själen är jag minimalist även om det sällan lyckas att i praktiken vara det och inte heller syns det på ytan, förutom mina ständiga försök att hålla ordning och inte ta in en pryl i huset utan att då också göra av med en. En gång i tiden, när jag levde ensam, var målet att inte äga mer än jag kunde bära med mig i en väska. Detta i kombination med skuldfrihet tänkte jag skulle vara idealtillståndet. Naturligtvis lyckades aldrig något av detta (och inte är det ju något idealtillstånd heller) men jag var under en kort period nära, vad gäller ägodelar åtminstone. Fast det hela föll på stereo och skivbackar som jag kånkade med mig till olika adresser på "flytt-tiden". Musiken tog lite mer plats då, än den gör idag. 

Ämnet kom upp efter att jag råkat se/läsa denna skrivelse, som lite oväntat om inte förordar så i alla fall problematiserar "dödsamlande". Funderar väl ibland på detta ämne. Vad ska man lämna efter sig? Pengar är ju det självklara svaret, hjälper alla, vad jag själv helst hade velat ha. Så lite jobb med att hantera fysiska saker som möjligt är också självklart.
Min största puck är att jag allt sedan min familj bildades har fotodokumenterat (gjorde det innan också men de albumen är undanstuvade). Kollade just nu idag och räknade till 102 foto/familjealbum. De tar rätt mycket plats. Det är inte bara födelsedagar och semestrar utan mest vardagslivet. Som jag ser det så är ju faktiskt detta, förutom pengar, det enda jag borde lämna efter mig den dag jag lättar.

Men fotografierna i albumen representerar något som fanns. Just då. I exponeringsögonblicket. Något jag alltid varit dålig på är att skriva något också. Bara en kort bildtext. När, var, vem, vilka, räcker. För när fotografen en dag är borta (eller har glömt) och kanske även ev. människor i bild skingrats, börjar det sluttande planet. Då gäller det att någon annan vet något om fotot. Att fotot sas har åtminstone en genomskinlig myceltråd förbunden till åtminstone en levande människa kvar. Och blir det liggande ett tag minskar såklart chanserna till detta. Så plötsligt, vid någon okänd tidpunkt, återvänder den sista personen som visste något om bilden dit där hen en gång kom från, och i samma ögonblick: Pang! liksom, och bilden är frikopplad från allt! Den sista osynliga tråden till fotografiet som kanske ligger i en byrålåda på andra sidan jordklotet brast! Jag föreställer mig att fotot liksom darrar till lite omärkligt när denna sista tråd släpper.

Nu tänker jag här förstås bara på personliga fotografier av människor som inte är kända på något sätt. Det finns ju många andra kategorier, fotografiska bilder som via någon form av verkshöjd kan leva sina egna liv utan behov av någon eller några speciella personer att länka till. Och även  kategorin fotografier som förädlats av tiden. Många bilder som nu är "klassiska" gjordes ju faktiskt en gång som enkla beställningsjobb för något kommersiellt eller journalistiskt ändamål.

Jaha, vad blir nu kontentan av allt detta? Jo det blir att den som vill ha någon form av fysiskt familjehistoriealbum, men inte som jag över 100 stycken, bör tänka sig för. Fotografier i denna kategori, som bara föreställer t.ex. ett landskap eller annan omgivning tar oftast bara plats och är dessutom helt ointressanta för den som inte var där, och alldeles särskilt om de är okommenterade. Sådana bilder finns på nätet. Personer på bilderna är nödvändigt om dokumentation är drivkraften. Och text. Bildtexter! För min egen del tänker jag att nästa gång jag reser någonstans ska jag bara ta med skissblocket och kanske en hålkamera (för hålkamerans natur omöjliggör produktion av "turistbilder"). Med en skörd från sådana insamlingsmackapärer tror jag ett album blir betydligt intressantare kanske till och med för den berömda tredje person(en/erna).

Byte av uttrycksmedel.

Nu har penslar och färger gjort sitt för denna mörkersäsong. Nu plockar jag ner allt jag ska ha med på utställning i Väsby konsthall i april-maj. Ställer undan. Ska spackla igen spikhål i väggen och sedan sätta upp ett grått draperi att nåla foton på.

Jag har varit ute med Steponaitis-skapelsen idag. Med vårlukt och Arvo Pärt. Kände att det är där det ständigt uppdämda behovet finns just nu. Senare kommer det att bli hålkamera och cyanotyper också. Det är vad jag vill nu och att inte lyssna och följa upp har jag lärt mig är fel väg att gå om jag vill åstadkomma något som kan vara av värde.

En annan sak. Jag bestämde när jag började skriva här för snart tio år sedan att jag inte skulle skriva om utställningar e.dyl., som någon jag känner har. Men nu får det nog iaf bli ett undantag då mångårige kumpanen i många sammanhang, Esse Li Esselius nu ställer ut på Steinsland-Berliner. Jag länkar till recension i Kunstkritikk. Gå och se den som kan!

Läsning!

"Imperiets barn" av Liza Alexandrova-Zorina. Nästan ett måste för den som vill veta något om samhällets gråzoner. T.ex. vilka byggkillarna som kommer hem till ens hus eller som kan ses på olika uppsamlingsplatser på morgnarna är, och hur de lever (något som förresten också berörs av Wanda Bendjelloul i romanen "Dalenglitter"). Alexandrova-Zorina skriver om det ryska "skuggsamhället" med ingångar ingen svenskfödd jounalist skulle ha en chans att få. Hon delar upp det pedagogiskt i olika verksamheter, leter upp typiska företrädare och intervjuar dem om deras liv. Stundtals sanslöst modigt då hon tar verkliga risker med tunga våldskapitalister bland intervjuobjekten. Helt ensam. Ett måste som sagt. Vilket jag nog förresten tycker "Dalenglitter" också är, om än i en mer lättsmält litterär form.

Åren går (54).

1968
2022

Krig.

Det händer att jag tänker att krig egentligen är ett naturligt tillstånd. Kanske naturligare än fred. I Papua Nya Guineas stamsamhällen är kriget ständigt pågående. De hundratals ofta mycket små folkgrupperna krigar alla mot alla som en normal del av vardagen. Klipp från Svenska ambassadens hemsida:

Papua Nya Guinea tros ha befolkats för över 30 000 år sedan. Befolkningen levde i grupper isolerade från varandra på grund av den svårframkomliga terrängen. Det resulterade i stora kulturella skillnader mellan byarna och än idag talas över 800 språk i Papua Nya Guinea, motsvarande en tredjedel av världens inhemska språk. De regionala motsättningarna gör Papua Nya Guinea svårstyrt. Våldsamheter förekommer mellan olika intressegrupper och klaner, särskilt i höglandet.

Dessa "samhällen" kanske är de närmaste de ursprungliga människosamhällen vi ännu har på jorden. De som bäst speglar vår egentliga sanna natur. Och på ön Norra Sentinel i Bengaliska viken, lever ett folk som anses vara det mest ursprungliga som existerar. Ön tros ha varit bebodd i över 60000 år och Sentineleserna antas vara direkta ättlingar till de första människorna som lämnade Afrika. Sentineleserna är mycket fientliga mot alla som närmar sig ön. Försök har gjorts men resultatet har i dessa fall varit att den som försöker omedelbart dödas. Det råder nu bl.a. av denna orsak strikt landstigningsförbud på ön.

För några år sedan var jag och ungarna (mina barn alltså) på en utflykt. Vi satte oss på en klipphäll vid Mälaren och plockade fram medhavd matsäck i form av en pastasallad med bl.a. bönor. Ett par bönor hamnade på klippan mellan oss och snart kom en liten kolonn myror från en närbelägen myrstack springande för att bärga hem bönorna. De måste ha känt lukten eller nåt. Vi tittade roat på. Men efter en stund kunde vi se en annan kolonn myror från en annan stack några meter bort, rycka ut för att korsa vägen för de första som då kämpade för att forsla bönorna mot hemstacken. Kolonn nummer två gensköt nummer ett och batalj började genast levereras. Ett krig i miniformat utspelades där på klippan! Myrorna såg ut att vara av samma art men från två olika stackar och det var inte enbart en dragkamp om bönorna. Andra som strömmade till från bägge håll angrep genast varandra. Det såg ut som om de beslutsamt försökte döda varandra. Inte så kul längre...

Vad ska man nu dra för slutsatser från allt detta? Tror jag avstår från slutsatser denna morgon och åker in till ateljén och försöker få något gjort istället.

Om bläckfiskar.

Essä av Kristoffer Leandoer. Rekommenderar även filmen han nämner i slutet. Och att ta in att bläckfiskar bara är ett exempel. 

"Det svåra problemet" och lite annat.

Någonstans i detta tror/vet jag att mycket av drivkraften när jag jobbar med mina bilder finns. Mao ett område intressantare än till och med själva konsten. Eller om det kanske är själva konsten? Eftersom det tydligen är ett eget forskningsområde så får jag väl börja sätta mig in i det istället för att som hittills bara famla runt i mina egna upplevelser utan att ens veta om att ett sådant forskningsområde existerar. Stötte på det av en slump när jag läste någon artikel igår. Det närmaste jag har kommit detta förut är det jag läst om panpsykismen. Men alltså ytterligare en bekräftelse på hur lite vi (jag) egentligen vet om allt annat än det som finns framför näsan på en.
Ibland får jag en känsla av att vandra i en tunnel som inte vidgas mer än här och där, inte en gång för en nyhetsknarkande evigt vetgirig textallätare som jag. Jag läser ständigt. Kan klämma två romaner i veckan plus massor av artiklar inom alla möjliga områden. men när jag sedan läser t.ex. DN:s "boklördag" så recenseras tio böcker jag inte hört talas om. Samma sak med konsten. Visserligen sällan utställningsbesök men jag plöjer alla nättidsskrifterna med ungefär samma resultat som med litteraturen. Det verkar numer finnas ett oändligt antal konstnärer (med kilometerlånga CV) som jag ändå aldrig ens har hört namnen på! Delvis såklart förklarat av min 25-åriga frånvaro från denna värld då jag jobbat som fotograf och fyllt schemat med allt vad det innebär av medhängande i den digitala utvecklingen och drift av eget företag. Men nu ska jag i alla fall försöka få ordning på mina kunskapsluckor inom de årens konst, via en distanskurs på Umeå universitet, som jag kommer att gå under våren.

Filmuppdatering.

Som tidigare nämnts är inte film något jag har särskilt stora kunskaper om. Jag går på bio ibland och ser en del filmer på TV. Men nu måste jag utöka mina kommentarer jag ändå gjort om film här. Såg Levan Akins film "Passage" på TV nu i kväll. Bara att lägga sig platt. Tidigare har jag sett "And then we danced" men då blev jag inte riktigt lika imponerad. Jag såg också att han vunnit en massa priser. Lätt att förstå!
Lägger detta till övriga funderingar i kategorin film.

Lite kul.

Läser nyhetsbrevet från Kunstkritikk, om en utställning. Nu blir det lite lösryckt ur sitt sammanhang men jag tycker att detta projekt/denna handling var så bra. Och kul också. Det handlar om tre videos, artikeln skriven av Viktoria Durnak. Den som omtalas här skulle jag verkligen vilja se, men den visas tyvärr nu i Oslo bara. Kanske komner chansen via nätet senare.

En video skapad av Eline Benjaminsen. Citat: 

"Den ene, Hedging (a.k.a. hedge heist) (2024), er laget i samarbeid med Dayna Casey, og viser de to kunstnerne på tokt i et av Nederlands rikeste boligområder mens de klipper av greiner fra noen massive hekker rundt bygninger eid av mennesker og selskaper med tilknytning til skatteparadis. Fortellerstemmen informere om ulike hekketyper og finansbegrepet hedging – en strategi som minimerer faren for uønsket forretningsrisiko. Det ironiseres over at det i Nederland er ulovlig å stjele greiner fra noens hekk, men ingen lover som forhindrer skatteunndragelse.

Den här häck-analogin är ju klockren!

Från ett pågående projekt.

Evig morgon och bilders makt.

När jag kommer till makten kommer jag att förbjuda eftermiddagar. Särskilt tiden mellan halvfyra och halvåtta. Dessa fyra timmar går bort. I stället ska morgontimmarna förlängas med motsvarande. Inkilas mellan klockan sju och klockan åtta. Anledningen är att den ångestskapande eftermiddagen (särskilt under högsommaren) måste elimineras eller helst utplånas helt. De långa skuggornas tid är skadligare för mänskligheten än de långa knivarnas natt var för det forna SA. Och detta är fakta! Om än subjektiv sådan. Vilket leder till Groucho Marx, som ju var en av historiens största tänkare. Han sade: "Detta är mina principer! Och passar det inte er så har jag andra." Vet inte varför mina tankar går till Ulf Kristersson när jag tänker på det citatet. Konstigt faktiskt. Men färdigsvamlat nu. Det jag först tänkte skriva om var bildstormare, som denna morgons DN kultur har en artikel om. Det är Sonja Hedstrand som besökt en utställning om ikonoklaster som det också kan kallas. Det handlar tydligen om antikens sönderslagna eller stympade skulpturer och SH konstaterar att hon gärna hade sett en fortsättning ända in i vår tid. Och det håller jag med om (fast jag inte ens varit på utställningen). Men det är ju välkänt att detta fenomen förekommit och förekommer lite överallt i världen när man vill skända, förfalska eller på andra sätt ändra på historien. (Skända historien! Där fick jag till det). I alla tider har det förekommit. Och såklart inte gällt bara skulpturer utan alla typer av symboler och dokument från en icke önskvärd dåtid.
Men det intressantaste är just bilderna. Att de faktiskt har sådan makt. Dessa döda föremål. En möjlig Palmemördare skjuter skarpt på sin TV när Palme visar sig i rutan. En liten papperslapp med en tafflig teckning av en rondellhund får halva världen att ladda kanonerna. Hur kan denna bildmakt vara så stor? Och hur kan den tyglas och användas för andra syften? Inom konstvärlden klagas det mycket på materiella villkor för konstnärerna. Men skulle man inte kunna finna någon väg att styra det vapen som bilderna ju tydligen kan vara mot att generera kosing? Inte bara genom försäljning?
Nu när "konstnärlig forskning" blivit etablerad alternativ fakta så borde väl någon av doktorerna intressera sig för hur man skulle kunna tygla och styra det enorma energiutbrott som faktiskt kan orsakas av en enda bild. Det är ju en analogi till objektorienterad programmering. En teckning som via små suddningar och ändringar styr sammanhang som i slutänden genererar pengar till bildskaparen. Känns som om det vore möjligt. Men hur? Där har vi ett forskningsområde!

Reslust noll.

Reslusten totalt frånvarande, förutom inom landet. Starkt påverkad av flygskam tänker jag att jag kanske förbrukat mina flygtimmar. Och dessutom är ju flyget det mest oestetiska sättet att resa. Med tåg eller buss eller bil passerar man genom orter, städer, länder och får därmed en rumsuppfattning. Upplever faktiska avstånd och kan stanna till på platser långt från närmaste flygplats. Så flyget går bort även av denna anledning. Anledning att flyga som kvarstår är tid och kostnad. Och så klart om man vill resa över hav och inga båtar finns. 

En ytterligare anledning till utebliven reslust är att de platser jag sett som intressanta resmål inte längre går att nå. Odessa, Krim, Vita havet. Det är några platser jag haft tankar om att se. Starkt påverkad av Anton Tjechovs noveller har jag velat gå på strandpromenaden i Odessa. Elias Lönnrots vandringar i trakterna runt Vita havet. Jag hade också velat åka Transsibiriska järnvägen. Se byarna.. Men inget av detta lär bli av om ingen revolt sker i Ryssland. Så jag fortsätter mitt Streetviewresande som jag kan ägna timmar åt. Underligt nog har jag väldigt lite lust att resa i Västeuropa och absolut noll intresse av såväl Afrika och Asien som av Australien och Sydamerika. Faktiskt aldrig känt någon dragning åt något av dessa håll. Allt som ibland drar ligger österut. Eller sydost. Baltstaterna är fortfarande intressanta så kanske att det kan bli någon båtresa åt det hållet framöver. Ganska lyckat ändå att de enda resmål som nu både intresserar mig och är möjliga är de som är enklast och billigast att nå!

Det är lördagsmorgon. Alla katter sover och ute viner snön. A volonterar på 4H-gården och jag ska snart städa huset. Klart slut.

Klassiska försök.

I tonåren hade jag under en period en vilja att "ta mig in" i den klassiska musiken. Jag lyssnade på vad jag fick tag i, ganska urskiljningslöst, utan att tycka mig komma så långt förutom att lära mig vad de vanligaste styckena hette och vilka de mest kända kompositörerna var. Dock fanns det ett och annat som fastnade innan jag växlade tillbaka uppmärksamheten till den för mig överlägset mer berörande jazzen. Ett exempel på detta är skivan med omslaget på bilden. Tror jag trodde att jag köpte "Le quattro staggione" men det var något annat. Och något som tog mig så mycket mer. Denna skiva, och främst då den inledande cellokonserten hänger på något underligt sätt i min hjärna ihop med mitt då gryende intresse för landskapsmåleri. Jag har kvar skivan och när jag spelar den ser jag fortfarande halvglömda landskap i mina halucinationer.

Anmälningar.

Just sett Lukas Modyssons "Tillsammans 99". Bra film! Rolig också. Inte så sanslöst bra som t.ex. "Fucking Åmål". Och "Lilja forever" har jag fortfarande inte sett. Pallar inte, jag har en dotter... Men i min värld och smak sätter jag Modysson före Ruben Östlund som ju är lite "topprankad" idag. Jag vet såklart att det finns många andra regissörer men film är inte mitt område så jag jämför de jag har att jämföra. Så med mitt begränsade perspektiv är det fortfarande Anna Odell som är förnyaren. Medan Modysson håller förstaplatsen som försvarare av den mer traditionella berättarkonsten. Tätt följd av Levan Akin.

Anmälningar var det ja. Den andra blir en bok. "Den sista boken om mordet på Olof Palme" av Jon Jordås.
Lättläst bladvändare som klaras av på en dag om man har tid. Lite nya perspektiv och intressanta inblickar i utredningen jag trodde jag redan hade, efter allt jag läst. Men inte så. Den här boken redovisar mycket jag aldrig ens hört talas om. En helt annan gärningsman som, om man tror på Jordås, faktiskt verkar betydligt mer trolig än den utpekade "Skandiamannen". Fan vet. Och inte jag heller. Men efter denna läsning så lutar jag ändå åt att Jordås har rätt.

Igår kommer att bli idag.

Igår när jag kånkade fotoutrustning från bilen till jobbet, kände jag den där svaga men tydliga doften. Eller om det är en kombination av lukt och ljus. Kanske också ljudet av vinden. Kanske bästa benämningen är ett tillstånd. Tillstånd för våren att komma. Vet inte riktigt hur detta ska beskrivas eftersom varken bild eller ord räcker. Som en förnimmelse, som brukar komma i februari, men nu i år så här tidigt. Kan vara hur isen och snön under skorna luktar och låter också. I alla fall något som inte existerar på förjulsvintern oavsett om vädret är detsamma. Den första delen av kung Bores årliga maktinnehav är annorlunda. Då finns inte denna lilla föraning alls utan istället ett mjukt mörker framöver stigen. Nu visar han små, nästan omärkliga tecken på svaghet. Vårfrun har vaknat och gör sig beredd. Bore vet att han kommer att förlora och dö igen. 

Och nu önskar jag och förutser att detta cykliska öde även kommer till Trump, Putin, Jinping, Jong-un, Ping-pong och allt vad de nu heter, all världens odemokratiska maktmissbrukare! Och så kommer det att gå även om det dessvärre bara är tidig höst på det området ännu. Men historien visar att tes följs av antites. Trotsålder och tonårsuppror (som det är nu på många håll) följs av mognad och insikt. Därför är jag rätt lugn. Sitt i båten, var ordet. Det kommer till sist att gå bra den här gången också. Vi människor är inte i grunden suicidala. Vi är flockdjur som till varje pris först och främst vill leva. Inte bara överleva.

Vad göra?

Söndag. Lågt stående stark sol. Tittat igenom Omkonst, Konsten och Kunstkritikk. Letar efter nåt intressant. Det enda som kanske skulle få upp mig ur soffan är om jag skulle ta en tur till Skärholmen för att besöka den nya konsthallen. Men inte idag då. Det är för kallt.
Läste just ut en underligt tvetydig historia om kriminalvården. En debutroman med verklighetsunderlag skriven av en person som själv jobbat som "plit" nåt år. "Sluten anstalt" heter den. Av Fanny Klang. Intressant historia men också lite mysko eftersom hon varvar kritik mot systemet med uppenbar fascination för de farligaste dömda och beskrivningar av sitt eget ganska gränslösa privatliv. 

En dubbelhet, eller om det är fantasier av olika slag som tydligt går att läsa mellan raderna. Särskilt när det gäller en speciell livstidsdömd som hon blir ganska fixerad vid. Vet inte riktigt vad jag ska tycka eller tro. Men surfade lite och hittade flera recensenter som inte tycks ha märkt detta alls utan bara ser boken som en kritik av kriminalvården. Jag får i alla fall ungefär samma känsla som jag fick en gång för en massa år sedan när Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" kom ut. I det fallet handlar det om ett försök att närma sig Camorran i Neapel. Även där en dubbelhet. Fascination blandad med rädsla och många funderingar och fantasier om hur dessa farliga män ser på henne själv. Men jag vet inte, det kanske bara är en variant av det där att det inte är de snälla killarna som är de mest framgångrika krograggarna. För mig är det i alla fall tydligt att det är detta bägge böckerna handlar om. Lika mycket som den yttre handlingen i dem.

Arbete och fritid.

Första ateljédagen detta år.

2025 alltså.

Så nu ska man återigen vänja sig vid att skriva nytt årtal i alla sammanhang där årtal krävs. Årsbokslut också, bildligt och bokstavligen. Och trängsel på gymet i några veckor tills nyårslöftena ångrats klart. Tur man inte ger några nyårslöften. Det är nog med tomma löften som det är. De blåser omkring på alla nivåer, allt från Ulf Kristerssons (sedermera för regeringen stilbildande) löfte till Hédi Frid (bekräftat av Paul Hansen som var med vid tillfället) till mitt till mig själv, att katterna inte ska få vara på köksbordet.

Ute blåser kuling. Klockan är sju på morgonen. Svart är det. Hoppas ändå på ett bättre 25 än 24.

Nyårsaftonsfundering.

Tiden rusar vidare. Händelser staplas, sållas och viktas när minnesrummen blir överfyllda. Samma sak händer med historien. Tillräckligt många år på nacken förpassar ofta det som hänt till sagornas värld, där det efter ytterligare tid grävs fram och omtolkas av arkeologer och historiker. Och så skrivs en ny historia. Kommer att tänka på Anselm Kiefer som en gång påpekade att det kan vara bra att ha med sig i tankarna att allt vi har runt oss idag är framtidens fornfynd. Ett perspektiv på tillvaron som ju ytterligare kan krångla till det när man räknar in även konstverk. Tänker på arkeologen som gräver fram Peter Johanssons jätteplastleksaker :-).

Historikern Dick Harrisson skrev för någon månad sedan en artikel i någon av morgontidningarna (minns ej vilken) om vikten av att inte utan vidare avfärda händelser som beskrivs i sagouppteckningarna från vikingatiden. De bägge Eddorna t.ex. eller kunga- och släktkrönikorna. Detta eftersom det genom ett fynd i Trondheim (tror det var i samband med grävning för nåt bygge) stöttes på en typ 1000 år gammal brunn. I brunnen hittades ett skelett som enligt analyser som gjordes visade sig vara ca. 800 år gammalt och tillhöra ett visst folkslag. Därmed blev detta fynd bevismaterial för att en forntida händelse på denna plats, en händelse som ansetts vara en saga, faktiskt var sann. Vore kul om min favoritmyt, den om Helge Hundingsbane, kunde bevisas sann :-). Läs även detta. Och gott nytt år om några timmar!

Utan ord.

Hegra fästning.

Var symbolen för ondskan. Den obestämda avlägsna obegripliga. Naturligtvis tvärtom eftersom denna norska fästning var en sista utpost mot nazityskland och en som länge höll ut mot övermakten. Men när man är liten är världen inte solklar. Jag var väl 6-7 år när jag hörde mamma berätta det här. Om när hon låg på rygg på gräsmattan och tittade upp på molnen när hon var bara några år äldre än jag. Hon tyckte det var konstigt att åskan mullrade och small från Mullfjällshållet fast himlen var blå och solen sken den vårdagen. Det var maj 1940 och hon var 10 år. Slutstriden i Hegra tonade in med vinden.

Det bleka morgonljuset.

Den mörka årstidens färglöshet. Det finns en slags andakt i morgonen. Innan fåglar rör sig, men efter att ljuset blivit så pass starkt att man kan se obehindrat. Kontrasterna har inte vaknat. Inga, eller mycket svaga, färger. Tyst. Väntar på allt som snart ska komma. Ibland tänker jag att jag skulle vilja dra ut på denna stund mycket längre. Precis som jag skulle vilja dra ut på både vår och höst på bekostnad av sommar och vinter. Det finns något klumpigt färdigställt med dagar och nätter. Liksom med sommar och vinter. Som om vägvalen är gjorda och inte kan ändras. Definitivt. Som att det bara är att klampa på under dessa förutsättningar. Navigera bland grunden.

Nu i morgontimmen när huset fortfarande sover, himlen är orörd av fåglar och till och med flugorna sitter still finns all världens möjligheteter. Inga vägar är valda än. Idéerna, tankarna, störs inte av intrycken. Ingen och inget finns än att förhålla sig till. Den goda (ej påtvingade) ensamheten. Bara kaffedoft och tystnad.

Tyvärr blir det här tillståndet jag skriver om kraftigt försvagat i stadsmiljö. Om inte omöjliggjort. I en stad finns ju ljus och ljud ständigt. Mänsklighetens ängslighet gestaltad i ljud, ljus och byggnader. Trygghet. Inbillad eller ej. Spelar ingen roll. 

Men nu börjar det ljusna ordentligt. Dags att fylla på kaffemuggen. Livstecken hörs. Katterna somnar. Åkern utanför fönstret har blivit vintergrön. Den första bilen passerar bråttom på landsvägen. Såklart en vit liten hantverksbil. Trots att det är söndag.

Årets vinnare.

Just läst ut "Kungen av Nostratien" av Tony Samuelsson. Årets Augustpristagare. Så då ska jag väl ha någon åsikt om den. Lite svårt faktiskt. I början tyckte jag likheterna med Claes Hylinger, i själva tonen, var slående. Men de gick snart över. Vad det är, är en litteratur-meta-spänningsroman. Litteratur om litteratur i en slags spänningsromanformat alltså. Och, ja, den kan nog kallas bladvändare också. Trots att storyn blir lite väl ankdammig kring just litteraturområdets miljöer och interna frågeställningar i förläggarvärlden här och där. Men inget ont i det. Är man författare så är väl det den värld man lever i och känner. Föreställer jag mig i alla fall. 

Dock har jag personligen lite svårt för historier där verkliga, tidigare levande personer (Ivar Lo-Johansson i detta fall) vävs in i berättelsen utan att man vet om det finns någon sanning i att de var si eller så eller gjorde det ena och det andra. Boken var underhållande men kanske inte så att jag kommer att minnas den någon längre tid. Det blir min synpunkt på denna bok.

Vinterflugor.

Husflugan. Det finns nog ingen som inte har något förhållande till detta ständigt närvarande spöke. Från de första mötena när man var barn, då närbilderna formades. Denna lilla varelse som sitter och "tvättar" sina händer och fascinerat studeras av barnet. Eller yrar runt i rummet under ett lågmält surrande. Som faktiskt kan vara trivselskapande på något märkligt sätt, dagtid då, medan samma ljud nattetid, kombinertat med diverse plötsliga landningar på bara kroppsdelar, kan driva en till vansinne. 

Överlevarnas överlevare. Så klart inte på individnivå, men som art. Det finns de som påstår att flugorna är de enda som skulle överleva ett kärnvapenkrig. Och visst finns det en medvetenhet på individnivå också. Hur slugt en husfluga kan undvika flugsmällan genom att tyst landa på en oväntad plats. T.ex. på golvet, där den är svår att urskilja. 

Att den dessutom har gett upphov till så många självklara begrepp och ord som flugsmälla, flugpapper, flugfönster m.fl. ger den ju faktiskt en särställning jämfört med andra insekter i samma storlek. Eller film- och boktitlar som "Flugornas herre" eller "Flugornas planet". Men det är förstås denna vanlighet det handlar om. De finns verkligen överallt (i norden iaf) och alla dessa ord om dem gäller olika mordredskap eller andra försök att hindra och bekämpa dem. För de ses ju i första hand som smutsiga och irriterande smittspridare.

Husflugans larver går att köpa i plastburk lagrade i sågspån, i butiker på platser där vinterfiske är vanligt. De heter då "maggots" och används som bete. Förvaras i kylskåpet. Råkar man glömma en burk maggots någonstans efter vinterfiskesäsongens slut, så är den strax fylld av flugor istället.

Fotografer med inriktning på journalistik, brukar delas in i två kategorier. Den ena av dessa går under beteckningen 'fluga på väggen" och rör de som anser att man ska vara så osynlig som möjligt för att kunna fånga de mest naturliga skeendena, minspel mm. (Fyi: den andra kategorin styr, ställer och arrangerar).

Titeln vinterflugor, på detta inlägg, syftar på min ankomst till utkylt sommarhus, mitt i vintern, för att dag två, när huset värmts upp, finna att förekomsten av husfluga är i stort sett samma som på sommaren.

Värmen sätts på. Så småningom vaknar de, gäspar, sträcker på sig, tvättar händerna och återgår till sitt jobb. Surrande och studsande inne i lampskärmar och försök till landning och snabelkontroll av allt ätbart under dagen och all exponerad hud under natten. Plus utplacering av hundratals små svarta fläckar överallt. Dvs de som överlevt den återupptagna bekämpningen då. Business as usuall. Never ending story. The show must go on. Jag undrar hur många timmar av sitt liv den genomsnittlige, landsbygdsboende (då kanske) svensken, lagt på att på olika sätt förhålla sig till husflugan? I alla fall är jag säker på att dessa små svarta flygmaskiner har en mer central position i vardagen än man kanske tänker på.

Den kortaste dagen.

På året, är avklarad. En gång för några (rätt många) år sedan, fick jag en idé om ett fotoprojekt som bara skulle bestå av en bild. Dock i monumentalformat, stitchad från ett antal delbilder. Den skulle tas i den stund då jorden det året befann sig allra längst från solen eftersom vi människor just då är allra mest ensamma och närmast jorden (ja jag vet, men nu är det bara så och det finns inget utrymme för diskussion). Och platsen skulle vara från en fornborg här i närheten och motivet en av Mälarens största fjärdar, tillika den urgamla vattenleden till Sigtuna. På så sätt skulle jag tillägna mig något, kunskap eller liknande. Och kanske få se en halvgenomskinlig hedenhöskanot kajkande förbi på sitt tusende år. Endast synlig då och där och för mig! Eller vad det nu kan ha varit jag trodde jag tänkte. I alla fall en gråzon som behövde undersökas.

Ja nu blev det inte riktigt så kanske. Mer som ett halkande på skogsstigen till fornborgen, i lera och mörker med stativ och tung ryggsäck på ryggen. Och bilden blev skit. Men jag gjorde det i alla fall. Ibland måste man göra sånt man inte direkt kan förklara med någon logik, utan bara för att det behöver göras. Och någon behållning blev det. En minnesbild jag många gånger återkommit till med andra tekniker än foto och därmed haft nytta av. Och nu åstadkom jag ju till och med här en liten minnestext om detta projekt. Så något värde skapades i alla fall. Och min övertygelse om att man ska ta tag i och försöka nysta upp även de tunnaste trådarna i halvmedvetandet är intakt. Någonstans i det omedvetna finns fröerna till varje tanke som tänkas kan och ju längre vi låter dem växa ifred och väntar med att koppla på logikens spotlight, ju större blir chansen att komma igenom det här halvmörkret vi famlar omkring i. Så ser jag det i alla fall. Att gå den där stigen jag aldrig gått och inte vet var den leder. Det är konsten.

Han Kang vs. Alia Trabucco Zerán.

Spänningen är olidlig. Den ena har fått Nobelpriset i litteratur, den andra kommer att få det efter en typ 17-18 romaner till. Kanske inte någon bra idé att omskriva dessa två i samma inlägg, men orsaken är helt enkelt att jag i ett enda sträck läst först "Vegetarianen" och sedan "Rent hus". Eller, ja, jag har alternerat mellan ljudbok och läsning allt efter förutsättningar.
Vegetarianen? Ja, jag kanske inte riktigt fattar men.. Det får räcka med det. Jag ska läsa mer av henne så kanske ljuset kopplas på.
Rent hus då? Om det bara gällde dessa två romaner och inte hela den litterära produktionen under många år, så vore väl ändå Rent hus den givna vinnaren? Eller tänker jag så bara för att min sociala och kulturella bakgrund gör den lättare att förstå?
Ja, jag vet inte. Kanske den Koreanska kulturen är alltför främmande och delvis obegriplig. Kan man verkligen ringa efter en ambulans och få ambulanspersonalen att med våld och tvångströjor tvinga med två ej omyndigförklarade personer till mentalsjukhus i Sydkorea?

Allmän betraktelse: Skriver du idag så funkar det inte med subtiliteter eller lågmälda betraktelser. Inte ens om det gäller existensiella frågor. Det är storsläggan som förr eller senare måste fram! Via sex (porr?), våld eller t.o.m. djurplågeri. Verkar inte spela så stor roll om det gäller deckare eller romaner. Eller autofiktion för den delen som ju minst hälften av utbudet är idag. Säger en som läser rätt mycket men ofta saknar något. Läste om "Madame Bovary" för nåt år sen. Det var nästan en chockartad upplevelse. I min värld en kvalitetsnivå som verkar vara utdöd. Lite som att hålla i en del föremål (klockor, kameror) som tillverkades innan ordet produktcykel var uppfunnet. 

Men nu blev det kanske väl surt sa räven. Jag har ju faktiskt under det gågna året också läst mycket jag satt värde på. Kanske är det kritiken. Kanske att trenden finns i kritikerkåren. Den om att lyfta fram det mer sublima, dramatiska. Tidsandens makt. Visa att inga fördomar finns. Visa att man inte bangar för något :-)
Om det nu kan ligga något i det. Men jag tror kanske att i en tid av politisering och diverse tabun i alla riktningar kan det vara skönt att kunna ta ut svängarna på något ännu ej förbjudet område och på så sätt ändå behålla PK-stämpeln. Osökt dyker fotografen Elisabeth Ohlsson upp i tankarna. Minns att när hon gjorde sin "Ecce Homo"-utställning som turnerade runt i landet, en gång i en intervju sade att det hela handlade om att visa acceptans. Att kristendomen handlade om att älska alla, även de mest hatade. Jag visste inte vem hon var då (kan det vara 25 år sedan?) men minns att jag tänkte att utställningen, motiven i bilderna bara blev till halvträffar. Hade hon verkligen velat gå hela vägen med den kristna förlåtelsen så hade hon väl plåtat Jackie Arklöv och Tony Olsson i stället. Eller? Men var tid har sina tabun. Även om det kan bli lite jobbigt ibland när nya ploppar upp i rad och man (jag) kan känna att jag inte riktigt hinner med. 

Ja i vanlig ordning sä börjar detta inlägg i en ände för att sluta i en helt annan. Men det previlegiet förbehåller jag mig om jag inte ska börja med självcensur av tankeflödet. Jag är ju ingen advokat!

07.00 och tre dagar kvar.

Tills solen vänder åter. Första muggen kaffe urdrucken. Ateljédag idag. Vilket betyder först tunnelbana/ljudbok en timme och en kvart. Ute än svart, snart grått. Ska dugga tydligen, eller så är det moln i markhöjd som ska komma. Alltså utmärkta förutsättningar för att få något vettigt gjort. 

Halvsov en stund till innan jag ramlade ur sängen för en halvtimme sen. Tankarna flöt och hamnade hos kompisen L som just varit med om en tragisk händelse. Men det var en annan sedan länge glömd händelse som flöt upp till ytan. Vi var 16 år. Hade våra första heltidsjobb på samma arbetsplats som L:s blivande svåger. Han var lite hetsig och på den tiden tävlade vi om att hitta på practical jokes att utsätta omgivningen för. Så han var med sitt humör såklart ett lämpligt offer tyckte vi. Vi visste att han hade bråttom och skulle köpa något på ica på lunchen. Viktigt att det gick snabbt. Till saken hör att det var turistsäsong (brottsplatsen var Åre) och alltid irriterad och lång kö på ica. Vi visste också att hans plånbok låg i innerfickan på hans jacka. Alltså, hämta plånboken, linda in den i 20 meter silvertejp och lägga tillbaka den i innerfickan. Så när det blev hans tur att betala och han tog fram plånboken med en sur kö bakom sig och en sur kassörska framför sig! Jag minns inte alla nyskapande ord han skrek när han kom tillbaka från affären, men jag minns ansiktsfärgen :-)

Men nu börjar himlen anta en ton så att husen kan urskiljas här i orten. Så jag ska lämna morgonsoffan och samla ihop mig för dagens självålagda uppgifter. Vet i alla fall vad jag ska måla över. Sådana insikter brukar väcka mig mitt i natten med en klarsyn om att det jag tidigare kanske bara tvekat om, absolut inte får ses av någon annan. För då kan bluffen avslöjas...

Avvägar till strykjärnet i Peking.

I dag gjorde jag en utflykt till Norrköping. För att se den utställning på Arbetets museum jag deltar i. Det är en dokumentärfotoutställning utifrån temat "Tidsresor". Jag har med tre bilder och en kort text.
Men kanske målet för bilfärden inte riktigt var utställningen. Jag har en stor förkärlek för ensamma bilfärder om ingen tid behöver passas och jag får välja vägar jag helst inte alls tidigare valt. Mindre vägar som var huvudleder innan E-vägarna byggdes. Genom samhällen som då var centrala men nu är lite utanför. Kulturgeografi eller om det bara är den där odefinierade längtan efter att "den platsen" ska finnas bakom nästa kurva. Jag vet inte men jag vet att min behållning av en sådan färd som idag, i min värld är fullt jämförbar eller till och med överlägsen en "riktig" resa till något annat land. Förväntningarna är på helt olika plan. Här hemma i det vanliga är det lite mer magiskt på något sätt. Jag tror att kanske jag ska känna igen något jag aldrig sett. Som att hitta ett rum man aldrig tidigare upptäckt i huset man bor i, och då väcka sovande minnen. Som om det också, lämpligt nog denna dag, även skulle bli en tidsresa.

Bjarne Melgaard.

Har du något som helst intresse av Norges nationalikoniske målare nummer två (efter Munch) så läs! Sjukt intressant historia om hur det kan gå, och går. Sådant man sällan läser om nu levande... HÄR.

Kurs/workshop/påklämning av prylar.

Du som fotograferar med film, analogt alltså, med småbild eller mellanformat, kanske någon gång har funderat på att jacka upp till storformat? Jag som (med blandad framgång) praktiserar denna fotografiska konst tänker nu att jag kanske kan dra ut på konkursen genom att dela med mig av det jag kan på detta område. Jag tänker mig en kortkurs/workshop hos mig eller var som helst i Stockholmsområdet för en till max tre deltagare. 1-2 timmar beroende på hur många frågor som kommer upp. 900:-/pers ink. moms.

Vad gör vi då? Jo jag tar med en teknisk kamera i 4x5" format, samt två klappkameror, 4x5" och 8x10". Sedan går vi igenom arbetsgången för fotografering. Från ryggsäck till exponering och tillbaks igen. Skillnaden mot att se alla youtube-videos som finns om detta blir tydlig när man får testa i praktiken med riktiga grejor. Och kan nog avgöra om det är något man vill satsa på i framtiden. För storformatsfoto är farligt. Beroendeframkallande för vissa. Teknisk meditation som utmynnar i bilder som håller en annan kvalitetsnivå än man kanske är van vid.

Vi tittar på vad man behöver för prylar för att komma igång, var man får tag i dem och lite vad det kan kosta. Film, vad finns det att välja på? Hur laddar man en filmhållare? Plus den STORA frågan i handhavandet av en storformatskamera: Herr Scheimpflug...
Sedan kanske lite om framkallning och scanning/kopiering/kontaktkopiering. Eller vad som nu kommer upp. Alla idéer mottages tacksamt! Förkunskaper får vara att veta hur det fungerar med bländare, slutare och ISO. Förståelse för vad skärpeplan/skärpedjup är underlättar också, för det är där den största skillnaden mot andra format finns.

Jag kan åka var som helst inom Stockholmsområdet eller så går det att vara i min ateljé på Glasbruksgatan (ovanför Slussen). Maila info@skenbild.se för frågor/förslag!

Sara Stridsberg.

Jag vet ju inte hur hon jobbar, men varje gång jag läser något hon skrivit kommer just tankar om det. Hur hon jobbar alltså. I min föreställningsvärld låter hon tankarna flyta helt utan styrsel i 700 timmar för att  bara skriva ner det som dyker upp, innan hon "nyktrar till" och börjar knyta ihop till sammanhang och meningar. Som en pusseldeckare där pusslet läggs från alla håll samtidigt blir det för mig som läsare. Oviktat. Mer konst än litteratur eller bokstavskonst. Teckenspråk. När jag byter från läsa till lyssna i ljudboksappen blir det nästan mer musik eller poesi än prosa. 

Centrum för fotografi.

Sista chansen att se medlemsutställningen i morgon. Min bild längst ner till vänster.

Kontextbefrielse...

Är såklart inget som existerar i denna värld. Men Kunstraum Kreutzberg/Bethanien i Berlin gör ändå ett försök. Mitt bidrag, som härmed avanonymiseras (men bara för de två läsarna av denna blogg, och dessutom är utställningen slut nu :-) är såklart fel beskrivet. Det är en pastellkritteckning.