Två artiklar.

I dagens DN. Som bägge håller med om mina tankar om språk som den nya kolonialismen i konsten. Återigen, kul att inte vara ensam. Eller så är det "den hundrade apan" som gjort att jag de senaste åren börjat se detta som ett svårlöst problem. För det finns såklart två sidor. Den ena som ju är tydlig i de konstarter som brukar ord, är de begränsningar av förståelse, eller om man ska kalla det förytligande, som blir resultatet när konstnären av kommunikationsskäl oavsett modersmål väljer att använda engelskan. Och baksidan då såklart den politiska. Nationalism och isolation som ju blir en slags naturlig följd. Svårlöst så det räcker. De två DN-artiklarna är dels en intervju Anna-Lena Laurén gjort med den landsflyktige ryske författaren Michail Sjisjkin som skriver på ryska, men sedan 30 år bor i Schweiz. Han talar även engelska och tyska "flytande" d.v.s. korrekt men säger att han skriver på ryska för att kunna bryta mot reglerna. På de andra språken bemödar han sig bara om att skriva korrekt. Så, för att få med alla nyanser och känslor som kommer från ett nedärvt språk, måste kanske lite kommunikation offras.

Den andra artikeln heter "Språket roll", skriven av Erik Esbjörsson och handlar bl.a. om nyligen avlidne kenyanske författaren Ngugi wa Thiong'o och senegalesen Boubacar Boris Diop. Dessa två författare har övergivit engelskan resp. franskan dels av skäl som hänger ihop med att faktiskt kunna uttrycka sig exakt och dels (det viktigaste) för att de ser västspråken som en billigare och mer effektiv form av kolonialism. En som ser en annan väg är den brittiska författarinnan Taiye Selasi. Hon är av ghanansk-nigeriansk härkomst och ser det som att den engelska hon talar är hennes egen och funkar bra för att uttrycka allt. Medan Nuruddin Farah från Somalia tycker det är inåtvänt och bakåtsträvande att skriva på sitt modersmål. Ja, ja. Det var författarna och den debatten har alltså pågått i många år. Egentligen inte mitt intresseområde som ju mer är bildkonstens globalisering och konsekvenserna av detta. Men ändå, en del i det hela och tillräckligt nära.

Dagens projekt.

Blev Thielska galleriet och utställningen med Axel Petersson "Döderhultarn". Enligt mig den kanske störste svenske konstnären i sitt "fack", som är snidande av träfigurer. Föreställande sådana. Informativ presentation av utställningen av Sohpie Allgård. Rekommenderas. Pågår ända till 12/10. Om jag skulle önskat något när det gäller denna utställning så hade det varit fler verk + att jag tycker det är för lågt placerade. Vill man se ansiktsuttryck och andra detaljer så får man stå på knä nästan.

Överbliven sångare.

En ensam koltrast är allt jag hör på fredagsmorgonen. Fågelsången brukar inte avta förrän fram mot midsommar då de geopolitiska avtalen för den egna arten är påskrivna, så det är lite ovanligt tyst i år tycker jag. Eller så minns jag bara fel. De brukar alltså tystna när de delat upp reviren, parat ihop sig och börjat bygga bo. Då blir det viktigare att hålla sina boplatser hemliga. Och därför bättre att inte höras så mycket. I fåglarnas värld finns inga eldupphörsavtal. Krigen återkommer årligen från födsel till död och fienderna är många och ibland sinnrika, som till exempel göken, som likt ett bergatroll placerar sin blivande bortbyting i nån stackars småfågels bo. Fågellivet måste vara påfrestande på samma sätt som det var för oss tvåbeningar för 1000 år sedan. För när väl årets revirkrig är över kommer alla andra fiender. Fåglarna kan inte ringa polisen. Inte ens likt människor kunde/kan be någon mäktig vän om hjälp och beskydd. Eller betala för det. Det är bara den starkares rätt som är verklig. Med andra ord, är du inte den starkare så är det hålla sig gömd som gäller. Men det är inget ovanligt i den här dimensionen vi lever i. Läs också här.

Men idag är det minsann fredag. En oplanerad och obokad fredag. Jag funderar på två utställningar jag vill se. Dick Bengtsson och Döderhultarn. Av dessa två rankar jag Döderhultaren högst, om man nu ska välja. Denna unika, nästan naturkraft, som i rasande fart täljde de mest uttrycksfulla som gjorts i trä. I alla fall av det jag kan komma på. Alltså först kaffemugg nummer två. Sedan beslut. God morgon!

Pelle Persson.

Pelle Persson, eller Per-Åke "Peps" Person. Under "bluesintressetiden" (min) i tonåren avtecknades denna musiker som den ende "riktige" bluesmusikern i Sverige. Han reste 1972 till Chicago för att spela in dubbel-LP:n "The week Peps came to Chicago", med några av de därvarande lokala hjältarna och höjdarna inom Chicagobluesen. Och jag köpte den förstås genast. Dubbel LP:n alltså. Men den blev inte så ofta spelad. Tyvärr blev den inte så bra, enligt hans egen berättelse på grund av att han inte riktigt förstått hur stora kulturella klyftor som måste överbryggas. Så efter en tid i Chicago insåg han att han inte kunde avkoda bluesen på det sätt han trott hemifrån. Trots hans innerlighet och genuina tro att kunna känna som dessa musiker han nu samarbetade med. Där fanns något oåtkomligt för honom som också visades lite i attityden från de musiker han engagerat för inspelningarna. Alla var vänliga och gjorde allt som avtalats, men han insåg att han aldrig skulle kunna bli "en i gänget". Såklart på grund av total avsaknad av erfarenhetsgemenskap. En turist. Det hjälpte inte att spela gitarr som BB King eller att vara virtuos på munspel. Eller inlevelsen i sången. Så han reste hem till Skåne och släppte bluesen helt trots all tid och all ansträngning han ägnat åt att lära sig och försöka förstå. Och så måste det nog vara för en kompromisslös konstnär. Alla kan inte vara allt. Dialekt och språk är dialekt och språk och innefattar så mycket mer än bara ljud. Peps insåg detta och kommenterade det (vilket förstås också säger något om vilka kvalitetskrav han hade). Bristen på "hemortsrätt" vägde tyngre än att kunna spela alla instrument lika bra eller bättre än förebilderna. Sorgligt men sant en triumf för identitetspolitiken i musiken )-: men också en triumf för sanningssökare som inte tror på "fake it untill you make it".
Tilläggas till detta ska förstås att Peps senare tog upp bluesen igen som en del i sin egen musikmix. Så bortkastat blev det ju inte när han väl kunde använda kunskaperna och erfarenheterna på sitt eget sätt och släppa tanken på att transformeras till någon annan. Solot här står inte BB King efter tycker jag. Inte sången heller. Bättre faktiskt.

Rekommenderad lyssning (podd): Snedtänkt med Kalle Lind -  Om Peps.

The Global Contemporary Art World.

Av Jonathan Harris (en bok alltså). Avhandlar till stor del utvecklingen i Asien. Som JH ser som den världsdel som håller på att ta över rodret i konstvärlden. Ganska skakande läsning och i många stycken vad som hänt/händer här på kammarn också. Ett kort citat:

"The Institute is part of the School of Art and Design at Dalian Polytechnic University, and perusal of its interests and language suggest that a self‐conscious and systematic “branding” of student artists’ and designers’ identities and roles has also taken place. This development has occurred in China and throughout the world as the labor of professional artists and designers has become represented as an elite authored/bespoke product made for a niche or luxury market."

Sorgligt som sagt. Men ostoppbart eftersom det är pengarna som styr. Och inte sällan drömmar och tro. Amen.

Ett till citat: 
"In this broader historical sense, then, Dalian Polytechnic University’s decision to embrace Winchester School of Art’s art and design program implied a preparedness to negotiate the entailed symbolic and sociocultural weight of “English” (and “Western”). For this was a language, culture and social order in which increasingly strong senses of individual, individuality, individuation, as well as individualism, had begun to develop from the late sixteenth century onwards. This was when these novel terms and nuances of meaning began to come into English from Renaissance and Enlightenment Italian, German and French, and from writers on art specifically. Studying art and design “in English” meant, then, that Chinese students would be exposed—intentionally or not—to a set of historically accrued societal values embedded in the language that stressed quite different and sometimes opposing senses of self, of others as also individual and individuated in specific ways, and beyond that, of the social and societal worlds beyond. Notions of artistic “creativity,” “invention,” and “authorship” would also be closely bound up with and emblematic of these different and sometimes disputed senses of self and individuality".

Och inte alltid självklart med internationalisering om man kan se lite från fler håll än ett. En annan fråga är såklart om konstvärldens aktörer (som ofta tror sig veta det mesta) lever i en ny kolonialisering fast denna gång via språket? Engelskan? Ett språk växer fram långsamt och i symbios med historia, kultur, tankesätt, känsla och natur. Flytande, i dess djupaste bemärkelse, kan endast den på platsen födde sitt språk, för med det kommer kunskaper, nyanser, undermedvetenhet, som inte alltid går att internationalisera. Alltså översättning = kunskapsförlust. Det funkar i teknisk mening men inte om man ska ta med att ett språk fötts ur en speciell miljö, natur och faktiskt också mystik. Eller så kan man ju helt enkelt säga att den framväxande globala konstvärlden i någon mening betyder att barnen slängs ut med badvattnet. Offrade till marknadskrafterna.

Så för den som intresserar sig för området måste jag rekommendera denna bok. Läste först från nätet men nu har jag beställt boken. För intressant och jag vill kunna ligga i en solstol och läsa i sommar. Utan bekymmer om från vilken vinkel solen kommer och utan oro för att tappa boken på marken eller spilla kaffe eller någon brygd vätska på den. För sådant gör inget när det gäller den typen av böcker. De är bruksföremål.

Fars Rygg.

Roman av Niels Fredrik Dahl. I början var det nära att jag släppte denna bok eftersom en sådan som jag, som mer eller mindre vuxit upp i matriarkat, inte kunde hitta något bekant att hänga upp intresset på. Inte heller den sociala miljö persongalleriet tecknas i har jag några som helst relationer till. I förhållande till min barndom, ungdom och uppväxt är detta ren science fiction. Men trovärdig och övertygande sådan. Så den tog sig och bitvis har den varit nästan en bladvändare. Ensamhet, som är det genomgående ämnet, har väl sällan skildrats så ingående och ur så många perspektiv. Ensamheten är densamma för alla om den är påtvingad. Oavsett alla andra förutsättningar och förhållanden.

Liten spindel.

Satt i diskhon när jag skulle spola i diskvatten. Den där vanligaste sorten. Jag försökte fånga den för att skicka ut genom fönstret men den var så snabb så det slutade med att den spann sig ner från min hand på en sekund och sprang iväg på golvet mot närmsta hörn och jag gav upp. Varför ska de alltid vara i diskhon? Eller badkaret? 

Det här handlar om ett underverk. En minimal existens som kurar i skräck i en diskho den inte kan komma upp ur, men som med lite hjälp flyr blixtsnabbt och med spidermanteknik från mig, (som bara ville rädda den). En fulländad existens. Med alla förutsättningar för sitt liv färdigutvecklade. Via atomer, molekyler, celler och dna. Säkert också ett medvetande om än inte på samma sätt som andra. Men på sitt eget sätt. Tänkte först skriva på sitt eget tilldelade sätt, men då uppstår ju frågor jag inte orkar med nu efter en hel dag med gräsklippare, röjsåg och trimmer här på ön.

Äntligen mulet.

Inte så mycket skrivet här nu då senaste tiden varit massor med uppdragsfotograferingar och därpå följande redigering, retusch och bildleveranser tills fram på småtimmarna. Utställning på Väsby Konsthall slut i söndags. Och samtidigt mina nu i snart åtta år pågående försök att hinna ikapp utvecklingen i konstvärlden, som ju varit nästan grotesk under alla mina år av frånvaro. Men det har jag skrivit om många gånger nu. Det tråkiga kvarstår dock tyvärr och förstärks dessutom för varje steg vidare jag lyckas hasa mig. Dagens konstvärld har mycket små likheter med den jag övargav en gång i tiden. Men, jag har förstås vänner och bekanta som aldrig tvivlat och fortsatt sin konstnärliga verksamhet i med- och motgång under alla år. Och då syns nog den utveckling jag ser knappt alls. Lite som skillnaden mellan att se sig i spegeln varje dag och att kolla vart trettionde år.
Men på andra fronter i kulturlivet tycker jag inte som jag tycker om konsten. Troligen för att det varit betydligt enklare att följa med i de "självklara" disciplinerna som litteratur och musik. Poeter som Yahya Hassan eller Marit Kapla (ja, jag ser henne som poet), musiker som Jolie Holland, Kamasi Washington och många andra som passerat och passerar i lurarna. Författare som Elaf Ali, Sara Stridsberg och även på det området väldigt många andra "nya". Fast kanske en anmärkning där att berättare som faktiskt skapar från noll inte verkar vara så vanligt förekommande idag. Det är väääldigt mycket jag och mig och autofiktion. Ibland på gott och ibland på ont. Och med det var det slut från sanningskomissionen!

Skönt att inte vara ensam.

Om att tappa sugen och bli uppgiven. Här är en till som verkar vilja sortera bort 90% av bruset.

Tartu igen.

Läs detta först. Nu på morgonen under ännu en räd "dödstädande" bland antecknings- och skissböcker, hittade jag ytterligare en anteckningsbok från Tartu. Bläddrade igenom och många både sorgliga och roliga minnen tittade förbi. Detta handlade alltså om en workshop för att spåna idéer om hur staden skulle kunna förskönas utan att det kostade något. 10 dagars förutsättningslöst arbete som skulle utmynna i en vernissage där alla förslag redovisades. Jag och D jobbade tillsammans fram en skissbok där varje blad innehöll ett förslag. Ibland med humoristiska inslag. Boken visades alltså sedan på vernissagen då den hängande i ett snöre på väggen (svagt minne men tror det var så) kunde bläddras i av alla. Vi fattade ju inte ett ord estniska men såg olika reaktioner på den och de diskussioner som följde mellan alla utom oss (som ingen pratade med). Senare kom en person fram till mig för att försöka förklara vad som hänt. Hon sade att det hade blivit lite rabalder och att publiken liksom delats i två läger, (publiken var då stans alla höjdare och officiella funktionärer m.fl.). Hon menade att när man levt hela sitt liv i en totalitär stat, där en stor del av livet är en slags fasader och lögner alla vet om men som ingen talar om, där ett sken av frihet hålls uppe och inte får slås hål på, kan man inte tänka i de banor jag och D kunde. Fritt tänkande som vår lilla skissbok sågs som ett uttryck för, hotade livslögnen och fick många att känna obehag medan andra kände att äntligen är det dags! Ungefär. Som om vi kom där och talade om för dem att deras liv var förfelade! Och vissa bara längtade efter det medan andra blev arga och sårade.

Skissboken då. Den införlivades tillsammans med alla andra alster från workshopen i deras moderna museums samlingar. Ett museum som verkade ha stannat någonstans vid surrealismen och underliga collage. En annan dag när jag letar vidare här hoppas jag finna foton av sidorna i boken jag har för mig att jag tog. Men i stort sätt var det så att vi tog det som fanns på plats och ändrade lite på det. Till exempel minns jag någon slags talartribun (gott om sådana i Sovjet) på ena sidan av en flod som rinner genom stan. På den andra sidan fanns en restaurang. Mitt förslag var att placera fasta kikare på tribunen och göra en stor meny utomhus på restaurangen så att man kunde klättra upp på tribunen och kolla i kikaren vad restaurangen hade för dagens. Plus flera likande saker. Antar att det sågs som vanvördigt eftersom denna plats var menad för högtravande tal om femårsplaner o.dyl.

Ja, ja. En del annat hände också på denna workshop. T.ex. kollektivt måleri i jätteformat upphissade på en skylift. Till tonerna av en blåsorkester som spelade militärmarscher. Plus många konstiga missförstånd och språkliga förvecklingar. Som en av deltagarna, en tjej från Lettland tror jag, som kom fram till mig och allvarligt sade: "yesterday i put grandmother in forest". Vi blev också intervjuade i både radio och TV. Vore kul att få se nu 34 år senare. Känns verkligen som en annan värld. Och bodde gjorde vi i stans enda hotell öppet för västerlänningar. Avlyssnade telefoner. Oätlig mat som dessutom bara kunde köpas med västvaluta o.s.v.

En annan bildmakare.

Peter Mitchell.

Bergtagen.

Texten saxad från bloggen Kulturarvet, av Malin Kim:

Vackert belägen på en udde i sjön Sommen i Östergötland ligger herrgården Ribbingshov. Här har det funnits en gård sedan 1200-talet och många förunderliga händelser har utspelat sig på platsen. På 1600-talet, när gården ägdes av landshövding Axel von Schaar, inträffade något som än idag lever kvar i folkligt minne. Landshövdingens lilla dotter Anna Marta försvann nämligen spårlöst och någon annan förklaring kunde man inte finna än att hon blivit bergtagen av trollen.

Anna Marta var Axel von Schaars dotter i första äktenskapet. Hennes mor var friherrinnan Brita Horn. När Anna Marta var två eller tre år tog hennes barnjungfru en solig sommardag med henne till Vassviken nära Ribbingshov. Längst in i viken fanns en strand, där jungfrun satte sig med flickan för att leka. Efter en stund fick Anna Marta syn på några blommor som växte på andra sidan vägen och jungfrun gick iväg för att plocka några åt henne. För att nå blommorna blev hon tvungen att klättra över en gärdesgård och hon förlorade för ett ögonblick flickan ur sikte. När hon återkom var barnet försvunnet. Barnjungfrun genomsökte platsen utan resultat och sprang sedan till herrgården för att berätta om olyckan. Allt folk vid gården sändes ut på skallgång, men av Anna Marta fanns inte minsta spår, vare sig på land eller i sjön. När ryktet spreds anslöt sig sockenborna för att delta i sökandet. De fortsatte i flera dagar, men Anna Marta var försvunnen.

Tiden gick utan att barnet kom till rätta. När ett år hade passerat skulle herrskapet en dag ge sig ut på resa, varför stalldrängen begav sig till Vassviken för att hämta hem hästarna från betet. Plötsligt fick han se den lilla flickan sittandes ensam på en brant berghäll vid vikens östra sida. Med stor möda klättrade han dit och bar sedan flickan hem till Ribbingshov. Där kunde de lyckliga men förbluffade föräldrarna konstatera att hon under det år hon varit borta inte hade vuxit det allra minsta. Dessutom bar hon fortfarande samma kläder, men de var inte nötta eller slitna. Gång på gång frågade de flickan var hon varit och vad som hänt henne, men hon kunde inte svara annat än: ”Gubben! Gubben!” Mer information gick inte att få fram, men föräldrarna var övertygade om att övernaturliga krafter hade varit i görningen. Det enda som kunde förklara omständigheterna, sades det, var att Anna Marta hade varit tillfångatagen av troll.

Anna Marta växte sedan upp på Ribbingshof och vigdes sedermera med sin styvmoders bror, Johan Printzensköld. 1730 dog hon. I riddarhusets genealogier finns antecknat att hon förlovades redan vid fyra års ålder. Kanske var detta ovanliga förfarande ett sätt för föräldrarna att försöka skydda dottern från nya angrepp från trollen — genom att tidigt lova bort henne försökte de med kyrkans band fästa dottern vid en mänsklig brudgum, så att hon skulle vara fredad.

Tjabo.

Av Åsa Linderborg. Kanske den bästa nutidshistoria jag läst/lyssnat på (jag alternerar mellan lyssna och läsa beroende på tid och plats). Oerhört ambitiöst som en krönika över Sverige från 1930-talet och fram till idag. Visst, det handlar om kungen, men han är mest en figur att hänga upp historien på. Ibland nästan som en bifigur.
Det här är en livsrepetition för någon i min ålder. Alla händelser jag helt glömt men som under läsningen återkommer med bilder, ljud och lukter. Alla personliga minnen som vaknar när en glömd händelse aktiverar andra minnen kring den. + ÅL:s lite sorgsna röst i ljudboksversionen. Hon läser som om hon beklagar det mesta och tycker lite synd om alla. Jag gillar ju historia och har lätt för att leva mig in i olika skeenden och göra mina egna hjärnspöken, bilder och miljöer, när jag läser sådant som hände före min tid. Men nutidshistoria har jag inte riktigt kunnat ta till mig förut, kanske eftersom det finns ett "facit" i huvudet, miljöer och bilder jag varken kan dra ifrån eller lägga till något till. Mindre eget inombords skapelsearbete alltså. Men ÅL lyckas bryta igenom det där och det jag sett blir lika levande som det jag inte sett. Rekommenderas!

Ön 07.03.

Vad är det med näktergalen? Ska inte fåglarna (förutom ugglorna då) hålla tyst och sova om nätterna? Gäller tydligen i alla fall inte för denna näktergal som bor här i skogen bakom huset. När solen går ner sjunger den upp sig till hysteri och börjar sedan sitt skrikande, visslande och knäppande dubbelt så högt som någon annan fågel. Man måste ha sådana där små skumgummiöronproppar för att kunna sova. Alltså misslyckad koncert av en annars av de flesta ansedd skönsångare. 

Och detta leder tankarna till en annan misslyckad koncert. Det var på den tiden då livet levdes via slumpartade ingivelser för stunden och varken datorer eller mobiltelefoner fanns. 

Jag och en kompis hoppade på tåget till Gbg. för att hälsa på några kumpaner. Väl där fick vi (minns tyvärr ej riktigt hur det gick till) efter ett par dagar veta att Nina Simone skulle ha en konsert på gamla musikaliska akademien vid Nybroviken i Sthlm. Fixade biljetter på något vis och sedan bråttom, bråttom tillbaks till huvudstaden för att hinna i tid. För det var såklart samma kväll. Inga tågpengar kvar, tanken var att vi skulle lifta hem. Så ut på E3:an och lifta. Bit för bit gick det bra, men när vi närmade oss stan tätnade trafiken. Satt i långsam bilkö i en tradarhytt och bet på naglarna. Avsläppta så snart närmaste tunnelbanestation gick att nå till fots. Kamp mot klockan :-) men vi hann precis! 

Så, väl på plats i konsertsalen började väntan på NS som verkligen lät publiken vänta. Men till sist marscherade hon ut på scenen och satte sig på pianostolen. Där påbörjade hon, med ryggen demonstrativt mot publiken, en 20-minuters monolog om sig själv som underbarn och om vilket oöverträffat geni hon sedan utvecklats till. Därefter rev hon av tre låtar på pianot. Sjöng inte en stavelse. Reste sig och gick av scenen! Häpen publik satt kvar och väntade på att hon skulle komma tillbaka. Men icke. I stället kom en arrangör upp på scenen och förklarade att miss Simone hade lämnat huset och att biljettpriset skulle återbetalas. Ridå.

PS. Nästa dag. Vaknar 01.30. Becksvart ute. Men tyst? Nä. Denna lilla dinosauriesläkting som tydligen permanent vänt på dygnet var återigen väckarklockan. Undrar vad de andra fåglarna tycker? Fick stänga fönstret och sätta i öronpropparna. God natt. DS.

Rättelse! Har just fått reda på att det är normalt för Näktergalen att väsnas på natten. Så, inget att göra åt :-).

Magiska bilder.

Alla har väl hört den där 1800-tals historien om indianer som inte vill låta sig fotograferas eftersom de tror att fotot kommer att ta något av dem. Att det fysiska fotografiet på riktigt kommer att äga något av dem. Ha, ha, ha.. okunniga vildar. Men om det finns någon sanning i den historien så är den sanningen bara att de satte ord på det som gäller för oss alla. Fotografiets magiska sida och makt. För den finns. Ett fotografi, främst av en människa, har en magisk kraft inneboende. Enkelt test av detta påstående: tag ett fysiskt fotografi, en papperskopia alltså, av någon du älskar, eller bara känner. Riv sönder det!
Hur kändes det? Ta en teckning av samma person och riv sönder den. Då har du bara rivit sönder en teckning. Alltså ytterligare bekräftelse på att Walter Benjamin var ute och cyklade med sin aurateori (googla om du inte vet). Auran finns i betraktaren, inte i verket. Något jag ofta upplevt, både med fotoböcker och med andra reproduktioner. Så jag skulle nog säga att den teorin (liksom många andra inom konstvetenskapen) var något personligt för honom. Inte allmängiltig sanning.

Ett till exempel.

På hur det ser ut och varför man kan tvivla. Någonstans har någon gjort ett val och sedan följer kanoniseringen, som bara handlar om pengar. Här har en person med tillräckligt intressant bakgrund och "rätt" inramning, tittat på sin tids måleri, gjort likadant, och vips så har vi ett geni till. Visserligen där och då det är allra lättast att göra just detta och visserligen då en del av förebilderna nog gjort ungefär likadant själva, men ändå. Luftslotten byggs inte av konstnärerna utan av den ogripbara "branschen". Sedan köper de som tror att konst är inredning. Något som ska passa till soffan. Estetik. Och upphovspersonen är död så nu är det fritt fram att exploatera och sätta priser som inte har något som helst med verkshöjd att göra.

Avvägar.

Idag har jag besökt flera platser jag aldrig tidigare i livet besökt. Alla inom en radie av kanske två kilometer hemifrån. Jag går till affären för att handla mat. Letar en ny väg. Går över en innergård där jag aldrig varit trots snart 30 år på samma adress. Mitt sökande efter "platsen" där jag ska känna igen mig och minnas det jag totalt förträngt, är livslångt men har egentligen bara gällt för bilfärder förut. 

Det här är ju inte samma sak, men ändå lite besläktat. Under coronatiden insåg jag, pga det eviga promenaderna, att detta med förflyttning på nya stigar som stimulans i tillvaron även funkar i det minsta sammanhanget. En resa kan vara 500 mil, men den kan också vara 500 meter. Nya platser finns överallt. Såklart inte den där som ska väcka det där glömda minnet, men väl nya bilder. Bara att gå en bit vid sidan av den invanda vägen. Stanna och vända sig om. En ny bild. Fördjupad kunskap om det nära. Tänker på Gunnar Smoliansky som sade att han gärna reser men då utan kamera. Med kamera ville han ogärna röra sig väst om Götgatan. Kommer man till en okänd plats med kamera så blir det turistbilder. Tänker också på en målerilärare jag en gång hade. Margareta Linton-Lindekrantz. Hon inskärpte gärna hos oss elever att allt vi behöver se finns framför oss. Ser man inte det så kanske man ska syssla med något annat. Tror inte hon sade precis så, men man fattade ju att det var det hon menade. Och för egen del lutar även jag åt det hållet mer för varje år som går. Det är min omedelbara omgivning som har både frågorna och svaren. Dramatiken finns i fågelsången jag just nu hör. Ett avlägset motorljud. Kattpiss och Magnolia. En minnesbild. Lukten av svarta vinbär. Dagens eko. Och det är helt upp till mig att göra något av det. Jag står redan på det grönaste gräset.

Avbilden.

Fotografiet är(?) en avbild. Så här skriver Susan Sontag (citat ur "Om fotografi" sid. 163): 

"Ju längre tillbaka vi går i historien desto mindre skarp är, som E.H. Gombrich påpekar, åtskillnaden mellan bilder och verkliga ting. I primitiva samhällen var tinget och dess avbild helt enkelt två olika, det vill säga fysiskt åtskilda, manifestationer av samma kraft eller ande. Därav tron på avbildernas verkningskraft när det gäller att blidka eller få kontroll över mäktiga väsen. Dessa makter, dessa väsen, fanns närvarande i dem.".

Ytterligare en pusselbit i pusslet som till sist, hoppas jag, ska förklara min livslånga fascination av och för detta medium. För min del så lever jag fortfarande i ett primitivt samhälle.

Valborgsmäss.

Vaknar med en bild på näthinnan. Det svartvita skolfotografiet av "småskolan". Walborg hette lärarinnan mina första tre skolår. Småskolan var beteckningen på den ena av de två skolsalarna i byskolan. I småskolan gick första, andra och tredje klass och i storskolan, som den andra salen kallades, gick fjärde, femte och sjätte klass. När jag började skolan var vi två elever i första klass, en i andra och tre i tredje. I storskolan var de något fler tror jag. Fotografiet jag ser, jag har det alltså inte, eller vet i alla fall inte var det i så fall är, blir därmed ett minne av ett minne. Det enda helt tydliga är Walborgs ansikte. Sedan, med för varje ansikte tilltagande oskärpa, jag själv och Olle (min enda klasskamrat) och Lars-Olov som ensam befolkade andra klass. De tre eleverna i tredje klass finns bara som suddiga, blurrade grå töckenfigurer. Jag minns inte riktigt vilka de var. Vem som kan ha hållit i kameran vet jag inte. Möjligen Walborgs man Anders, som var läraren i storskolan. Bägge dessa lärare förstås sedan länge borta. Eller så var det den årliga skolfotograferingen och då troligen med yrkesfotografen i grannbyn.

Fotografier har för mig denna speciella egenskap att isolera och kvarhålla minnen. Fotografiet blir till ett slags mellanled, en dörr till en annars försvunnen värld. Även fast jag inte ens har kvar den fysiska versionen av fotot. Jag minns fotografiet, som i sin tur utgör själva minnet av fotoögonblicket. Jag ser mig själv genom fotografens öga. Jag ser via denna omväg in i Walborgs lite skeptiskt avvaktande blick. Hennes halva leende. Som om hon med ögonen säger till fotografen att skynda sig. Ta bilden snabbt så att vi slipper den här uppstyltade situationen. Och det ögonblick, den bild som finns i min hjärna, är ju faktiskt inte egentligen min, utan fotografens. Jag blir den som ser på mig. Spegelbilden.

Dagen efter...

..vernissagedagen. Blandade känslor som alltid i det sammanhanget. Kul att få visa vad man gjort de senaste åren men också en slags tomhet som gärna infinner sig. Dessutom blandat med min sedan ganska lång tid växande tvivel på hela området. Hela konstapparaten som en gång kändes som en utväg. En möjlighet till både mening och frihet mitt i pryl- och pengasamhället. Nu känns det i de mörkare stunderna som den exakta motsatsen. Akademiseringen och den interna polariseringen. Textproduktion i stället för färg på händerna. Skolor med passerkort och öppettider. Hade jag varit ung idag så vet jag inte om jag hade uppfattat detta som nån flyktväg. Troligen hade jag bara sett ett yrkesval vilket som helst, möjligen gränsande till att plugga filosofi eller nåt tvärvetenskapligt. Dessutom med nackdelen att vara ifrågasatt dels av den akademiska miljö man nu till varje pris vill bli accepterad av och dels inifrån sig själv. Lågt i tak och många blindskär. Jag hade nog valt fotograf istället. Och nu blev det ju så också, så vad gnäller jag om? Troligen är det besvikelsen över att efter massor av år med kånkande av fotoprylar till kundjobb, när återgången till eget skapande började bli möjligt och till och med en egen ateljé levererades av kulturförvaltningskön igen, sakta börja inse att inget längre är som när jag "lämnade". Nu har det redan gått sju år sedan jag packade upp oljefärger och allt annat som stått paketerat i garaget sedan 1996 och jag känner inte igen konstvärlden. Tänkte lappa ihop täcket med en universitetskurs jag läser nu som behandlar konsten från 1950 fram till idag. Men den späder bara på känslan av hur krystad mycket av konsten blivit (några exempel). Så mycket pretantioner arm i arm med det slags ibland överdrivna men samtidigt dåliga självförtroende som genererar passiv aggresivitet och lågaffektiv pajkastning inom konstvärlden och högljutt ifrågasättande utom. 

Men nu är det söndag och en ny dag i världen. Så väck med sådana tankar. Jag behöver ju faktiskt inte ens bry mig då jag ju bara gör min grej i alla fall. Det som skaver tror jag, som gör att dessa tankar blivit stadigt återkommande, är nog att jag en gång tänkte att om jag säger att jag är konstnär så kommer folk att bemöta mig med respekt. Men säger jag det idag så kan det lika gärna bli med ett illa dolt flin efter alla strider som varit och är offentliga nu. Så jag fortsätter som fotograf!

Måleri finale.

Blir det på lördag och tre veckor framåt. Här.

En norgehistoria till.

Klockan är 06.30 på ön. Mjölkvit morgon utanför hem nr. 2. Som troligen om några år blir nr. 1. 
Denna morgon kom en historia från forntiden flygande. Min första konstskola där jag närmast fanatiskt jobbade 20 timmar/dygn för att "komma ikapp" (vet inte vad jag skulle komma ikapp). Missade inte en minuts undervisning och jobbade vidare på kvällar och helger (det var internat) för att lära mig ALLT om konstens värld. Det lilla biblioteket med konstböcker skolan hade betades strax av och jag stannade kvar i målerisalen efter dagens övningar för att fortsätta på egen hand. Jag tror att det handlade om att min värld hade vänts totalt upp och ner den dag jag insåg att det faktiskt finns riktiga nu levande människor, som på heltid, som ett jobb, ägnar sig åt konstutövning och att jag skulle kunna bli en av dem. Som uppvuxen i en liten Jämtländsk by hade detta faktum bara något år tidigare gått upp för mig, tack vare min mors nye fiancé, AE, som var landskapsmålare. Han såg mina eviga blyertsteckningar jag hade på väggen och började ta med mig ut och introducera mig i friluftsmåleriets mysterier. Och snart föreslog han försiktigt att något år i en konstskola kunde vara bra för alla oavsett vad man sedan skulle jobba med. Jag hade några års erfarenhet som lagerarbetare (började direkt efter nian), bensinmacksbiträde och sedan byggnadsgrovis och dikesgrävare på lokal schaktfirma. En vinter som skogshuggare hade jag också hunnit med. Att man började jobba heltid vid 15-16-års ålder var inget konstigt i byarna på den tiden, det gjorde de flesta jag kände. Man var ju vuxen då och i generationen före oss hade ingen i byn mer än sex års folkskola innan de blev fria och började jobba. Medan min generation hade fått stå ut i nio år. Så jag blev helt enkelt en respekterad arbetare bland andra äldre som gjort likadant när de på sin tid slutat skolan. Som enda mansperson i hushållet kände jag nog också lite extra ansvar för både att bidra ekonomiskt och för att sköta de traditionellt manliga sysslor som krävdes av hus och gård (har ända sedan dess förknippat allt sådant arbete med olustkänsla och krav, men då var det inte så. Det var ju en självklarhet). Så, helt nöjd med livet var jag. Bara kanske lite eljest vad gällde fritidsintressen, men helt OK då det främsta intresset ändå var fiske. Som jag dessutom ansågs bra på. Och foto. Hade mörkrum i en garderob hemma. Avvikande musiksmak hade jag förstås, men det visste ju ingen.

Så såg världen ut och allt utöver det var science fiction. 

Tills som nämnt AE dök upp och avlöste mig som en god ande från mitt karlakarlande vuxenliv och berättade att det fanns andra sätt att leva också. Och att det även skulle kunna gälla mig. Som då hunnit bli 20 år, gjort lumpen och osäkert påbörjat någon slags ganska planlös rörelse från byn, genom att flytta till regionhuvudstaden i veckorna under ett år och på Komvux läsa in gymnasiekompetens, allmän behörighet, som det hette då. Men utan någon tanke på att fortsätta plugga efter det och definitivt inte på konstskolor som jag ju knappt ens visste fanns. Jag jobbade och sedan ritade och målade jag på fritiden. Och fiskade. Fast det fanns en slags oro för att jag liksom missade något. Tror den hängde ihop med mitt några år tidigare nästan chockartade möte med Carl Kylbergs måleri. Så, när tanken väl var väckt och fått fäste gick det undan. Jag skickade iväg mina teckningar så fort jag tagit reda på vilka vägar som fanns att gå, kom in på några förberedande skolor och valde den som var längst bort och längst söderut och internat. Allt för att verkligen ändra på livet.

Och här börjar norgehistorien. Som sagt var jag löjligt flitig och arbetade mig liksom upp genom den svenska konsthistorien för att såklart (som de flesta i min klass) fastna i modernismen med Karl Isaksson som fixstjärna. Detta beroende på att den huvudsakliga undervisningsformen var modellmåleri. Så där var jag när vi skulle göra en studieresa till Stockholm för att gå på utställningen "IBID II" som skulle spegla samtidens toppskikt av konstnärer. Lät det som. Plus att vi skulle se Lars Noréns nya pjäs "Natten är dagens mor" på dramaten. Och gå ut på någon bar på kvällen. LN-pjäsen förstörde det hela den första kvällen. Efter denna ångestskräckupplevelse ville alla bara gå och lägga sig och försöka glömma. Så något barliv blev det inte. Dagen därpå skulle vi till IBID II. Tror det var på Münchenbryggeriet. Och där fick man beskåda vinnarna av allsvenskan i konst. Inte så mycket som sade mig något egentligen. Jag var ju inte klar att ta in detta än. Kvar i färg- och formproblem som jag var. Men en sak var det i alla fall som störde. Norrmannen Bård Breivik deltog med en skulptur eller vad man nu skulle kalla det. Objekt kanske. En slipad och svartmålad bräda/stock som låg på golvet. Som en atomubåt. Olycksbådande och helt omöjlig att ta in eller relatera till på något sätt. För mig alltså. Först fattade jag inte ens att den var en del av utställningen. Hade den legat utanför så hade jag trott att det var något man hade för att förtöja båtar eller så. Den var helt enkelt inte möjlig att ta in. Jag försökte med som jag lärt mig, att byta ut vad mot hur. Alltså att inte tänka "vad" är det där? Utan istället "hur" är det där? Brukar funka då det mesta i denna värld äger någon form av uttryck, men i detta fall gick det inte. Det var som om den där brädan låg och stirrade avvisande och hotfullt på mig. Gå härifrån! Liksom. Och just i detta, insåg jag åratal senare, låg ju det hela. Jag kommer idag inte ihåg ett enda dugg av de andra  utställarna.  Bara just BB:s grejor. Så han kom åt mig, utan att jag fattade det då. Och det var hela historien. Sådan kan konsten också vara. Något som talar till det omedvetna och kommer ikapp långt senare. Och det kan vara på individnivå. Andras upplevelse är deras, denna var min.

Memory wound.

Jonas Dahlbergs monument över offren för massakern på Utøya (googla om du inte vet) dyker fortfarande upp i tankarna då och då. Nu har det väl snart gått tio år sedan förslaget, som aldrig genomfördes, först presenterades. I natt väcktes jag av något och kom på mig själv med att tänka på eller drömma om detta ingrepp i naturen igen. Det blev liksom en chock då när förslaget visades. Det gjorde så starkt intryck. Genialt! Om Picasso hade gjort en uppföljare till Guernica, speglande staden efter att bombplanen lämnat, så borde den ha förmedlat vad Memory wound gjorde.

Som sagt blev förslaget aldrig verklighet. Protester från boende i närheten som ville ha en möjlighet att så småningom lägga katastrofen bakom sig. Då tyckte jag det var synd att detta aldrig blev förverkligat. Ett klockrent exempel på konst som ingen kan undgå att beröras av. Inga ord kan uttrycka det så starkt. Inget annat sätt att förmedla känslan så tydligt skulle finnas. Konstens Auschwitz.

Men nu har jag ändrat mig. Fattar varför det inte kunde genomföras då ju bara minnet av skissförslaget kan väcka mig om natten flera år senare. Det skulle helt enkelt bli för ont. Som ett monument över den Breivik alla vill radera ur sina minnen. Det skulle ha blivit som att tiden stod stilla där och ingen, inte ens de anhöriga till offren tilläts komma vidare. Ett för alltid öppet sår.

Så är det ju faktiskt med offentlig konst. Är det för bra så blir det dåligt. Lite samma som med arkitektur. Man blir "påprackad" den. Har man sin vardag i närheten så går det ju inte att undvika påverkan. Istället för att uppsöka verket blir man uppsökt eller som i detta fall, hemsökt av det.
Men faktum kvarstår. Det skulle ha blivit stor konst med ett direkt tilltal till precis alla. Inga förkunskaper, teorier eller förklarande texter hade behövts. Konst som ett språk utan ord.

Blott en dag.

SVT har "släppt" (vilket ord) ett gäng nya gamla filmer och serier igen. Ett (tycker jag) både roligt och nästan sorgligt sätt att botanisera i titlarna är att hoppa runt och se tio minuter här och en kvart där. Det roliga och sorgliga ligger i hur tydlig tidens gång blir. Roligt därför att det visar hur snabbt sättet att tala och uttrycka sig ändras. Sorgligt av samma orsak plus att det blir en väldigt stark påminnelse om ens egen oundvikliga spegelbild. Jag väljer en flitigt förekommande skådespelare och tittar på snuttar från 70, 80 och 90-talen. Hur annorlunda hon uttrycker sig. Hur snabbt det förändras. Även de som i vissa fall ser likadana ut från födsel till död är ändå totalt olika människor om man studerar dem med säg tio års mellanrum. Förändringen är lika stor som förändringen i bildkvalitet. Som är en annan nästan häpnadsväckande tidsmarkör. Tittade vi verkligen på dessa otydliga och hoppande produktioner, där inte ens en vinjettbild kan hållas stilla, utan att störas av det? Och det dåliga ljudet? Svaret är såklart ja eftersom inget bättre fanns att jämföra med. Själv hade jag en gång en VHS-kamera och tyckte resultatet av mitt filmande var ok. Är det bra eller dåligt att jag idag tycker annat?

SVT play och öppet arkiv är för mig en underhållnings- och inspirationskälla utan motstycke vad gäller rörlig bild på skärm. Inte för att jag kan leva mig in i dramatiken i fyrkanten, för det kan jag inte så ofta, utan för att de är det närmaste tidsmaskiner man kan komma. De väcker så många tankar om utveckling, att denna utveckling fortgår samtidigt som åldrandet och på så sätt blir ett nollsummespel. Att det händer varje sekund och därför är osynligt.

Jag är ju ingen film- eller tevemänniska men måste ändå se att det är på det området tiden kan synliggöras. En bok från 1970 kan fascinera genom miljö- och händelsebeskrivningar, men läsandet försiggår ju alltid i nutid och rösterna och bilderna blir därmed också nutid innanför pannbenet på läsaren. Även det oundvikligt eftersom jag inte kan se ens på en potatis på samma sätt som jag gjorde innan mobiltelefonin blev allmän. En film eller ett teveprogram tvingar en, förutom att offra en del av sin oersättliga tid, till att stänga av fantasi och inre bilder då allt ju skrivs på näsan. Bara lukter saknas.

Enligt vissa fysiker ska ju själva tiden inte existera utan bara vara en konstruktion för att vi ska kunna leva i vårt kaos, så tur man inte är fysiker. För mig är tiden det jag nog lägger mest tid(!) på att fundera över. Jag försöker ständigt dra lärdom av katterna som sover på olika håll här i huset och inte ens tycks veta hur gamla de är, eller att det är söndag idag. Men det går inte. Tiden håller fast mig samtidigt som den rinner bort!

Dagens liknelse.

I gårdagens DN fanns en artikel om det omöjliga i att avstyra stora IT-projekt när de väl lämnat startblocken. Oavsett det finns personer som ser att detta är fel väg och inte kommer att lösa problemet det upphandlades för att lösa (problemet som kanske inte ens var ett problem), utan tvärtom skapa nya problem som inte heller fanns innan. Och därmed en rad välbetalda konsulttjänster för att ta hand om de nyskapade problemen. Vilket möjligen var den egentliga drivkraften från början. Kanske finns det också kritiker inom organisationen som helt enkelt inte vågar göra sina röster hörda, av oro för att i framtiden på olika mer eller mindre intrikata sätt straffas av konsulterna när dessa hunnit inrätta fasta maktpositioner åt sig inom projektet. De som då har hunnit bygga sina positioner och ekonomier på att de inte bygger några luftslott och kan förklara varför det är så med väldigt många ord som som ingen egentligen begriper, men ingen heller vågar säga att de inte begriper. Och resultatet blir kanske att man ger upp och tittar åt ett annat håll hellre än att stånga huvudet i muren. Alternativt att man rättar in sig i ledet för att förhoppningsvis på sikt få del av konsultarvodena. Allt detta möjliggjort av att beställaren, organisationens ägare, från början inte varit så intresserad av ta reda på om problemet som skulle lösas fakiskt ens existerade, utan helt enkelt litat på att konsulterna vet vad de gör och på ett smidigt sätt kan integrera projektet i organisationsstrukturen (vilket var det viktigaste av allt). 

Orka sätta sig in i det där... Betala bara så slipper vi en ny ordöversvämning. Det är ändå ingen som bryr sig om vad de gör. Smälter de bara in och följer gängse regler så är det bra. Och förresten är det för sent att tänka efter nu. Det är redan massor av människor som lever på detta och att en lögn genom envist upprepande till slut blir till en sanning kan vi ju se överallt och på alla nivåer i den tid vi lever i. Så släpp det. Tänk på att en visselblåsare enkelt kan förvandlas till rättshaverist.

Bottenkänning.

Och omstart. Jag befinner mig nu i det vegeterande stadium som förhoppningsvis ska följas av lite handlingskraft. Jag samlar in sådant jag av någon anledning samlar in. Förhoppningen är att någon gång i den närmaste framtiden förstå varför. Det viktiga är att verkligen, verkligen följa det allra minsta motståndets lag. Ungefär som att välja om jag ska gå till vänster eller till höger om den där stolpen på T-baneperrongen. Det är ett val. Men det gäller att försöka att inte välja aktivt. Utan bara göra och sedan notera hur det blev. Lite svårt ibland men för mig enda sättet att vara ärlig. Det enda jag är ganska säker på just nu är att det närmaste året inte kommer att handla om måleri. Tror jag iaf :-) så jag vegeterar och samlar saker och tankar. Ett par mobilbilder från ateljén idag nedan.

Men. I morgon och till helgen har jag fotouppdrag, vilket är den exakta motsatsen till det ovanstående! Och samtidigt det som skapar de ekonomiska förutsättningarna.

Dagens läsning.

Du som läst fotohistoria/teori, på egen hand eller organiserat, vet hur mycket jargong och "akademisvenska" det kan vara. Inget fel i det kanske, ibland måste det till ord som inte används i vardagligt tal för att pricka in företeelser som inte låter sig prickas med trubbigare redskap. Men sedan finns det också en hel del skrivet där det nästan verkar som om det handlar om utestängande av "fel" personer från den hemliga klubben. Ungefär som ibland i konstvetenskapliga skrivelser, där det faktiskt inte sällan går att stöta på texter som lätt skulle kunnat presenteras på enklare vis. Och därmed kanske hade lockat fler till ämnet!
En bok som inte har ett spår av det ovanstående är dagens läsrekommendation: Susan Sontags utomordentliga "Om Fotografi". Visserligen något till åren nu men absolut relevant och intressant i många olika avseenden. Och hennes självsäkra och ibland nästan raljanta stil är bara den värd läsningen.
Den enda kritiker jag kan komma på som skrivit så direkt och avskalat var Leif Nylén. Dock är ju även han död, så nu är vi utlämnade till komplikatörerna (med några undantag).

Ett PS, tre och ett halvt år senare.

Har jag idag skrivit här. Sista stycket.

Läsning för ointresserade :-).

En recension av en tillställning. Som handlar om den, åtminstone för mig, underhållande debatten om konstdoktorerna. Ibland, när man stöter på en debattör som slingrande som en ål försöker hålla både med och mot bägge sidor, för att framtidssäkra sin egen position, blir det nog underhållning även för dem som egentligen struntar i själva ämnet. Men konstvärlden i Sverige är en damm som inte rymmer hur många ankor som helst så den som inte manövrerar med försiktighet riskerar att senare i livet bli straffad. Hur ska det gå? Vilken häst ska jag satsa på? :-)
Läs här en av orsakerna till denna tillställning.

Ranica MIR.

Adamspassionen.

Som nämt i ett tidigare inlägg är det obligatoriskt för alla att se SVT:s tudelade dokumentär om Arvo Pärt. Såg del två igår kväll. Andra delen handlar eg. inte om Pärt utan är helt enkelt själva föreställningen, Adamspassionen. Citat från SVT: 

"En nedlagd ubåtsfabrik fick utgöra spelplats för världspremiären av föreställningen Adam's Passion, en scenisk version av musik av 2023 års Polarpristagare Arvo Pärt. Föreställningen spelades in i samband med Pärts 80-årsdag 2015 och för regin stod ingen mindre än den legendariske regissören och konstnären Robert Wilson. Musikaliskt består Adam's Passion av fyra av Pärts verk; Adam's Lament, Tabula Rasa, Miserere och Sequentia. Dirigent är Pärts världsberömde landsman Tõnu Kaljuste och på scenen står över hundra artister".

Jodå, fast jag undrar om den som skrev detta verkligen har sett. För jag såg inga hundra artister. Men i alla fall ett sanslöst allkonstverk, eller en opera kanske det är. Jag som blev helt tagen och tillplattad googlade efteråt på Robert Wilson, som var ett nytt namn för mig. Visade sig att han bl.a. har varit här i stan och regisserat Strindbergverk plus att det var han som i samarbete med William S. Burroughs och Tom Waits, 1990 gjorde "The black rider". Så nu har jag ännu ett namn på min kanonlista. 

Jag skulle ge mycket för att ha fått vara en fluga på väggen när han jobbade med Adamspassionen. Allt känns helt intuitivt, omedelbart. Inga förklaringar behövs utan det går direkt in i magen. Som om han hade drömt hela scenografin och ljussättningen och sedan bara antecknat minnena av drömmen när han vaknade på morgonen. Resultatet går att uppleva på lika många sätt som antal personer i publiken.

Alltså. En månad till går detta att se på SVT. 30/4 är sista dagen! Avsätt en helkväll.

Söndagsmorgon.

Och sommartid. Funderar på om jag ska skicka några bilder till nästa samlingsutställning på Arbetets museum. Men tror jag står över det i år. För mycket annat att göra just nu. Måste dra in så mycket betalda uppdrag som möjligt eftersom diverse ekonomiska småkatastrofer hopat sig och måste lösas. Samtidigt läser jag en rätt krävande universitetskurs i konstvetenskap, jag iofs ju kan kliva av om det blir för mycket. Jag läser den ju bara av allmänt intresse och inte för att tenta och samla poäng. Sådant tillhör det förgångna i min ålder. 

Fick en uppmaning från Väsby konsthall om att inkomma med verksförteckning, utställningslista mm. också nu inför utställningen om en månad. Ganska kul att hitta på titlar på bilderna. Jag hoppas på många besökare och har satt priserna på mina verk långt under de rekommenderade. Vill bara bli av med så mycket som möjligt. Så lite som möjligt tillbaka i den vanliga rundgången med omgrundning och övermålning. Särskilt som jag råddat om i ateljén inför en måleripaus på obestämd tid. Kanske för alltid. 

Just nu känner jag en rätt stor misstro och ett tvivel på vad jag egentligen håller på med. Är hela konstapparaten idag bara en uppblåst ballong? Som tar stor plats men bara innehåller luft? Och varför tänker jag så? Något har det att göra med att ju mer jag lär mig på den teoretiska sidan, dess större blir tvivlen. Ibland känns det som om allt teoritiserande och akademiseringen till stora delar kan vara ett luftslott. När jag verkligen försöker rannsaka mig själv så skulle jag nog vilja dela konstvärlden i två delar. Och kalla den ena för konst och den andra för något annat ej ännu uppfunnet ord. Konst skulle vara en praktik med handlingen före och ev. teori efter, om någon sådan ens skulle behövas. Det andra "spåret", med teori före och handling efter skulle kallas något annat. Det finns ingen självklarhet i stora delar av konstvärlden. Inte som i litteratur eller musik eller dans eller poesi för den delen. Ibland tvivlar jag till och med på min egen smak. Mitt omdöme. Hur indoktrinerad är jag egentligen själv? Ser jag verkligen storheten med vissa konstverk/inriktningar eller är det bara en konstruktion? Något jag lärt mig att tycka?

Därför ska jag nu skaffa mig lite andrum och koncentrera mig på fotografisk bild och olika tekniker inom det området. Där finns ju också ett stort teoretiskt/historiskt område att grotta ner sig i, hyllmeter av litteratur, men avsevärt mer självklart och utan behov av försvar eller mångordigt förklarande. 

Dessutom har fotografisk bild en slags mångsidig allmännytta. Fotografiets absoluta nödvändighet på så många olika områden smittar av sig oavsett vad jag använder den fotografiska tekniken till att åstadkommma. Om jag kallar mig fotograf blir livet mycket lättare än om jag säger konstnär även om mina intentioner är samma. Fotograf är liksom "hederligt" oavsett hur jag praktiserar och där kan jag också påvisa innehav av gesäll- och mästarbrev. Utfärdade av statens hantverksråd. Så det så! Ifrågasätt det den som kan! Bägge fötterna i myllan och alla teorier nära själva bilderna. Så, så får det bli ett tag nu.

Lila Hibiskus.

Av Chimamanda Ngozi Adichie. Läs!

Näe, det fattas något.

För några år sedan ägnade jag en sommar väldigt mycket hängmattetid åt Karl Ove Knausgårds "Min kamp", i typ fem volymer (minns inte riktigt hur många det var/är). Biblioteksböcker så jag har dem inte. Då fick jag ett intryck av bekännelsebladvändare. Trodde att han inte skulle ha så mycket kvar att säga efter den prestationen. Men annat fick jag se. En strid ström av romaner fortsätter alltjämnt att komma från honom. Försökte med en för nåt år sedan, tror jag skrev något här om den också. Då blev jag lite mindre imponerad. Nu tänkte jag att jag måste göra ett nytt försök eftersom det kommit flera nya böcker. Så jag slog till med "Nattens skola". Men för mig består samma ambivalens. En författare som kan hantverket ut i fingerspetsarna men som samtidigt på något sätt ändå är slarvig. Som gammal plåtslagare ser jag ju genast att faktakollen gällande såväl fotohistoria som fototeknik har sina blinda fläckar. Huvudpersonen i berättelsen är nämligen fotograf. Lite som om han (KOK) bara kollat wikipedia istället för att fråga någon fotograf. Så återigen blir frågan: varför är han vårdslös? För mig blir själva berättelsen också lite vårdslös. För fantastisk och för många lösa trådar. Synd. För med den berättargåvan skulle det kunna bli världslitteratur om någon kunde bromsa och tygla spretifikationerna. Fast slutet var mäktigt. Det ger jag honom. Och en sak till som kanske stör mig mer än andra. Berättarjaget går liksom inte att ta till sig. Han tänker och handlar på sådana sätt att det blir omöjligt att förstå honom. För mig i alla fall. För mig förblir han overklig. Jag ser inte ens hur han ser ut.

Att frånsäga sig.

Makten över sitt liv. Det finns det ganska många som tycker att vi alla gjort nu. Och så här har det gått till: 

Internet 1. Ungefär 1990 och typ 10-15 år framåt. Då satt vi hemma med våra persondatorer och envägskommunicerade med företag, tidningar och så småningom bankernas serverhallar. Vi tittade på statiska hemsidor, läste, men kunde inte kommunicera, interagera, förutom enkel mail. Bara text. All makt kvar på kammarn hos individen. Kontanter i plånkan. Vi kunde från våra små lådor se ytan på de stora lådorna och vice versa. Men de små och de stora lådorna pratade inte med varandra (med små och stora lådor menar jag alltså hemdatorer vs. serverhallar/superdatorer).

Internet 2. Smygande från ca år 2000 och pågående. Det ovanstående fast med interaktion tillagd. Smartphones. Bank-ID. Molnet. Sociala media. Betaltjänster. Nätshopping. Nu är snart allt vårt värde överfört från de små lådorna till de stora. Och de stora regerar! Övervakar. Har makten att ändra våra liv. De papperslösa kontoren. De kontantlösa bankerna. Nya bilar. Allting kopplat till samma nät. Man kan säga att vi frivilligt har överlämnat oss till techföretag, myndigheter och banker. Det har skett omärkligt. Smygande. Inget man kanske reflekterar över i vardagen. Men makten har sakta sipprat över från de små lådorna till de stora. Suckerbergs servrar m.fl.

Internet 3. I sin linda, men inte länge till. Någon kom på att då de nu finns hundratals miljoner, och ständigt fler och fler, smålådor kopplade till samma nät, så borde det gå att samordna all den datorkraften och därmed få superdatorer som inte står i serverhallar och inte ägs av amerikanska miljardärer eller ens stater. Ett nätverk med lika stor processorkraft som de stora lådornas men som inte ägs av någon! Simsalabim: Blockkedjetekniken föds! Och först ut är en valuta som ingen bank och ingen stat kontrollerar. Bitcoin. Som följts av flera andra varav den största, Etherium, också är ett utvecklingsverktyg/plattform alla kan använda för att bygga alla de tjänster vi nu är vana vid, men utan att något företag kan äga dem. Utan insyn.

Vad har nu allt detta med konst och kultur att göra? Jo jag skrev detta bara för att jag fick en fråga från någon i Tyskland om att köpa NFT:er av de bilder jag har på Instagram. Eftersom jag inte visste hur man gör detta avsatte jag en eftermiddag för att lära mig. Och fick det ovanstående på köpet. Tyckte det var intressant så jag skrev lite här bara därför och för att jag tyvärr tillhör de naivas skara fast jag trott tvärtom. Och nu när den tredje vågen internet faktiskt har börjat rullas ut, även om det än så länge är i skymundan och vid sidan av, så kommer ju många frågor med den. En ekonomi utom räckhåll för bankerna. Kommunikation utom räckhåll för myndigheter osv. Bara att tänka på alla konsekvenser på gott och ont.. Åsså AI på det. Lägg därtill spöken och smågubbar (som inte kan avfärdas från mitt liv i alla fall) så blir soppan perfekt.

God fredags-snart-eftermiddag!

Senaste numret av Konstnären.

Ägnas så gott som uteslutande åt konstnärlig forskning. Och inte helt otippat i form av en brandfackla för denna företeelse. Rättning i ledet! Nu har detta blivit till existensiella frågor. Kritiska röster får vi avfärda som okunniga (Bo Rohtstein och Lars O. Ericsson t.ex.). Intervju efter intervju framhåller det positiva och nödvändiga (nästan alla intervjuade är själva disputerade och de som inte är det har jobbarkompisar som är det :-). Ja, jag vet inte vad jag ska tycka. Lite trist med denna uppenbara desperation för att övertyga utomstående (vilka utomstående det nu är som läser konstnären) om förträffligheten med konstnärlig forskning. Jag kommer inte ihåg att jag sett något liknande inom något annat forskningsområde. Men det gäller såklart pengarna! Pengarna eller livet! Och det förstår jag verkligen. Känns bara så trist att alla nu är så "smarta" och vältaliga och akademiserade. Och att det bara mer och mer går i den riktningen. Inte bara på doktorsprogrammen. En figur som Erland Cullberg hade nog fått stanna på mentalsjukhuset idag. Eller tänk dig en disputerande Åke Göransson skriva en forskningsrapport med fotnoter och källhänvisningar och referenslista enligt Oxfordsystemet(!). Själv förhåller jag mig skeptisk fram tills att någon kan förklara för mig vad det egentligen var Bogdan Szybers examinatorer sade när de skulle motivera kuggningen. Såg en intervju med en av dem men jag förstod inte vad han menade, förutom att inte heller BS hade gjort det, förstått alltså. Jag tycker nog att när t.ex. Paul Davies kan förklara grunderna i kvantmekaniken för en vanlig bonnläpp så borde det vara görligt att på ett någorlunda lättfattligt sätt förklara detta också. Eller måste man disputera i vad konstnärlig forskning är först? Eller, ja, fel av mig. För det var väl precis det BS försökte göra :-).

Känns som att konsten mer och mer begränsar sig själv med denna anpassning till akademien. Konstnär = allvarlig "vattenkammad" projektledare i den tvärvetenskapliga forskningsmiljön. En kritisk röst som BS avfärdas med att inte ha "förstått"... Locket på!

Cicada 3301.

För dig som ligger sömnlös och grubblar över cikadornas livscyklars koppling till primtal, är denna bok av Jonathan Lundberg obligatorisk läsning. Historien om internetmysteriet Cicada 3301.
Från baksidestexten: "År 2012 hemsöks internet av en mystisk entitet. Signaturen 3301 letar efter "högintelligenta individer" som vill förändra världen. För att hitta dem har de arrangerat en skattjakt."
Jag minns titeln svagt från nyhetsrapportering för tio år sedan, men grävde inte ner mig i det då pga jobb dag och natt (tror jag). I alla fall så är detta en slags kryptodeckare. Tidvis riktigt spännande och tidvis hjärngymnastik för oss som inte är vana vid att tänka i sådana här banor. 

Dessutom 1. får i alla fall jag en tankeställare när det där om cikadornas livscykler avhandlas (som en del i en hel drös liknande historier i historien). Min tanke : finns det ändå en tanke? Och i så fall, vem har tänkt den?

Dessutom 2. är det intressant, åtminstone för mig, att Fimbulvintern nämns i slutet av boken. Detta eftersom jag läste om den i något helt annat sammanhang för nån vecka sen, och då också skrev något här. Intressant i avseendet att saker ofta kommer i trefald. Alltså att något jag bara har en flyktig uppfattning om plötsligt dyker upp oavvisligen mitt framför näsan tre gånger om under en kort tidsrymd. För att sedan ramla tillbaka ner i halvdvalan. Är det så för alla? Även det har jag skrivit något om förut. Minns tyvärr inte när bara. Eller jo förresten. Här. Så nu inväntar jag tredje gången gillt för Fimbulvintern.

Oviktat.

Oviktat blir detta inlägg då tankarna är lite överallt samtidigt och jag försöker samla och sortera lite genom att skriva här. Vaknade med något viktigt att säga i fingrarna men DN splittrade upp det. Så, de vanliga farhågorna om Trump och Putin såklart, säger jag inget om eftersom det är meningslöst. Vill bara somna om och vakna när Tage Erlandet blivit statsminister. Anders Sunna har blivit polisanmäld för en utställning i Luleå, hets mot folkgrupp, då han i vanlig ordning avbildat diverse politiker och en av dem är ledamot i Tornedalingarnas riksförbund och ser sig som medlem av folkgruppen Tornedalingar. Så AS sällar sig alltså till den exklusiva skaran som, om jag inte missat någon, hittills bestått av Peter Dahl, Lars Vilks och Carl-Johan De Geer. Förutom någon plagiatstrid som inte räknas eftersom det var mer på hötorgsnivå om jag minns rätt. En annan DN-artikel är en intervju med en för mig okänd hip-hop artist som ställer ut collage på ett galleri jag aldrig hört talas om heller. Nu tänker du som läser detta att han som skriver är för gammal för ämnet, och ja, så är det utan tvivel. Min generation funkade på ett annat sätt när vi var unga. Så här säger han hip-hopparn, citat: "-När jag var liten ville jag bli konstnär, inte musiker. Men jag kunde inte riktigt rita som jag ville.." slut citat. Kommer håg känslan från min egen barndom. Men då var lösningen att öva! Och till sist kunde jag rita som jag ville. Konstigt va? Signifikativt att han är hip-hop musiker också. Förmodligen samma inställning till att lära sig spela ett instrument. Men det var kanske elakt. Annat han skriver håller jag med om, som att det blir mer sant om man inte tänker ut vad man ska göra och sedan gör det. Och kanske generationsresonemanget inte heller stämmer kom jag på nu. För killen är ju äldre än Anders Sunna och han, AS alltså, har uppenbart inte sökt några genvägar i sitt bildskapande. Olika världar. Det är väl det det handlar om. Så jag var inte för gammal ändå, puh... 
Och då över till tiden. Detta evigt obegripliga. När jag var liten och ville kunna rita, vem var jag då? Vad tänkte jag om framtiden och vad visste jag om det förflutna? Jag får ibland en känsla av att vara flera personer. Att ha ömsat skinn ett antal gånger under min levnad. Någonstans har jag läst att alla kroppens celler är utbytta vart sjunde år. Kan det kanske vara så att dessa celler, i egenskap av små delar som tillsammans bildar inte bara min kropp utan också mitt medvetande, när det bytts ut mot nya också har gjort mig till en avknoppning av den jag tidigare var? Med en förskjuten uppfattning om världen och livet? Men färdigsvamlat denna morgon. Mot tunnelbanan!

Cyanotyp m.fl. tekniker.

Äntligen en smidig och effektiv uppställning för UV-ljus, nu när solen håller sig undan. Sönderskruvad pall, UV-lampa, kontaktkopieringsram och silverskynke att lägga över vid exponeringen. Funkar bättre än något jag tidigare testat!
Kontaktkopieringsramen har precis rätt storlek för negativ 8x10" så det går att kopiera rakt av utan någon scanning eller inblandning av dator överhuvudtaget.
Bara skaffa valfritt (syrafritt) papper i storlek 20x25cm.
De tre provtrycken är toningar i svart och grönt the. Den längst ner ingen toning alls.
Enklast att få dem platta är klistra upp på väggen med fönsterremsor. Som faktiskt fortfarande finns att köpa i "bättre" järnaffärer :-).

Ryssland.

Det är förbjudet att inte läsa Anna-Lena Laurens upplysningsskrift "Sammetsdiktaturen". Fast vi får hoppas en viss despot ändå inte läser den. För redan i första kapitlet levereras en manual för hur man med enkla och gratis medel uppnår det han med dyra och dödliga dito försöker nå. Således en farlig (för oss i "väst") skrivelse.

Arvo Pärt.

Missa nu inte detta! Om Anselm Kiefer gestaltar ödeläggelsen så tar AP hand om det som kommer efter. Insikten och trösten eller hur man ska uttrycka det. Såg del ett i kväll. Del två får bli snart eftersom denna tudelade dokumentär endast kan ses till sista april. SVT play.
Se också wikipedia. Eller om du är i Stockholm 4/5 i år så går det att lyssna på en del i Gustav Vasa kyrka. Men då måste man ha biljetter. Googla!

Fimbulvinter.

Åren 536 till 539 var det vinter i Sverige. Alltså året om. Minst 36 månaders vinter (så vitt forskningen kunnat enas). Vad trodde man då? Resignerade människor och antog att detta var det nya normala? I Skandinavien tror forskarna att sammantaget ungefär halva befolkningen dog, främst eftersom det ju inte går att odla något vintertid. Alltså svält. Och kylan. Alltid kallt. Fimbulvintern brukar denna tid kallas. Som dessutom följdes av en väldigt långsam återgång till normalare temperaturer. Långt in i medeltiden sträckte sig kylan.

På Öland (det följande är såklart bara gissningar) övergav man Ismantorps borg, som låg i ett kallhål och byggde i stället Gråborg, lite längre söderut och i ett område som inte var fullt lika kallt.
Ja därom tvistar di lärde (om det var så alltså) men själva Fimbulvintern tycks det inte råda några delade meningar om i forskarsamhället. Så den får man nog tro på. Orsaken antar de flesta var en serie vulkanutbrott som skapade så stora stoftmoln så att solstrålarna blockerades.

Hur mår en människa när det aldrig blir vår? Hur var den psykiska statusen i samhället, i familjen, när inga tecken på vår eller sommar kom? När de yngsta inte visste hur en blomma ser ut? Eller att gräset kan vara grönt och träd kan ha löv? Enligt vad jag tror mig veta om oss människor är nog att depression måste, näst efter hungersnöden, ha varit det största problemet. Att ha upplevt sommar men tänka att den aldrig mer kommer tillbaka. Att föreställa sig detta...

Vad man gjorde får vi såklart aldrig veta men själv misstänker jag att en del av de offer, även människoffer, som hittats i sjöar och kärr kommer från desperata försök att blidka olika gudar och få dem att släppa på solvärmen igen. Och det kan väl åtminstone få passera som alternativ fakta?

The story of art whithout men.

Av Katy Hessel. Väldigt intressant och "helande" bok i bemärkelsen att konsthistorien (västerlandets) här kompletteras med många namn jag aldrig hört tidigare + såklart bilder av verk. 

Med andra läsglasögon blir det förvirrande eftersom hållpunkterna, namnen, som annars brukar utgöra rundningsmärkena saknas eller bara nämns i förbigående. I många fall presenteras konstnärer som verkligen borde ha haft en mycket större roll i historieskrivningen, men inte "släppts fram" beroende på den då rådande synen på vad män och kvinnor borde ägna sin tid åt. På 1900-talet särskilt synligt hos surrealisterna och sedan, kanske otippat, i 60-talets popkonst, där få kvinnor gavs utrymme (blir i alla fall lite nöjd med mig själv, då jag alltid sett just dessa två "riktningar" som överskattade och ointressanta :-). I andra fall känns det lite krystat och kvoterat. Vilket iofs kanske kan bero på för få bilder.

I tegelstenen "Art since 1900" (Foster m.fl.) blir könsskillnader mindre märkbara då den är betydligt mer klarsynt och rättvist uppdaterad än äldre konsthistorier. Alltså i avseendet manligt och kvinnligt. Om man tar det ett steg till och även blandar in hudfärger och nationaliteter, religioner mm. så vet jag inte om den heller kan göra anspråk på att redovisa någon slags helhetsbild, då en del politiska och religiösa aspekter på konstproduktion saknas. Då menar jag i avseendet vad vi sett av rondellhundar och liknande. Dock är det ju en rejäl uppryckning från t.ex. "Konsten" (H. W. Janson), som var standardverket på den tid då jag gick i konstskolor. Art since 1900 har dessutom ett helt nytt upplägg där fem författare, alla med olika teoretisk bakgrund, beskriver historien utifrån sina olika perspektiv (intressant om en sjätte författare hade varit bokstavstroende muslim). Vilket såklart också är en stor skillnad och bättre liknar hur en konstnär vill att ett verk ska ses. Alltså utan några definitiva tolkningsföreträden. Men ju mer jag tänker på det dess mer inser jag omöjligheten i att i samma volym få med allt, om än aldrig så översiktligt. Det är egentligen ganska missvisande med titlar som antyder att det skulle handla om en översikt av "konstens historia", per definition. Egentligen är ju resonemanget om en internationell konst också lite tvetydigt. Vad betyder egentligen internationell?

Oundviklig tankevurpa/sidospår blir hur en konsthistoria utan ord skulle se ut? Om vi skulle tänka tanken att bildkonst faktiskt är ett eget språk, en uttrycksform att ta till när ord inte duger till att gestalta och kommunicera det som vill fram. Som instrumental musik eller dans. Det enda absolut säkra med en sådan historia skulle vara att den av nöd bara skulle kunna omfatta den konst som fotograferats.

Eller föreställ dig att du är arkeolog på 3000-talet och letar/gräver efter 1900- och 2000-talens verk för att kunna rekonstruera en konsthistoria. Alla texter är förstörda men verken finns kvar. Hur kommer den rekonstruktionen att se ut?

Misstänkta kopplingar.

Tuja Lindströms bildserie "Kvinnorna vid Tjursjön", där motiven är åtta bilder av kvinnor flytande i en skogstjärn plus lika många bilder av strykjärn, varav hälften röda (kanske blodiga).

Första gången jag såg dessa bilder, det var på nittiotalet, gick tankarna direkt till Man Ray och hans "The Gift" och "Glass Tears". För mig verkade det som om TL skickade en mångtydig hälsning bakåt i tiden till MR även om detta kanske bara var ett litet inslag i verket. Nu är ju TL bortgången så ingen finns att fråga och jag missade chansen att fråga henne när hon levde. Vågade väl inte ringa. Men det är svårt att inte tänka sig det bloddrypande strykjärnet som en konsekvens av MR:s strykjärn med 14 spikar stickande ut ur "strykytan" (eller vad det nu heter).
När jag nu, många år senare, ser KvT så ser jag mycket mer. En slags indexikal våldsskildring eller kanske en uppgörelse. Strykjärnet som vapen... I den röda sörjan på "Red Iron II" syns dessutom en figur som påminner om en strecktecknad samuraj (det är utloppen för ångan som har den formen).
Detta är en bildserie som växer och växer. Som säger mer för varje gång jag ser den. Och där kom även en poäng (nu igen :) med foto som uttrycksmedel. Jag kan lika gärna se dessa bilder i en bok som inom glas och ram på en utställning. Det finns ingen kvalitetsskillnad, även om en viss Geoffrey Batchen påstod det. Men han hade naturligtvis fel.

Manualer åt publiken.

Läser "American Art Since 1945" av David Joselit. Intressant på många sätt men det som mest slår mig är den oerhörda talförhet de amerikanska konstnärerna verkar ha/haft om man jämför med europeiska. Generationen efter de från kriget flyende europeiska konstnärerna skriver böcker, håller föredrag och gör långa intervjuer med konstnärskollegor. Kommenterar och kritiserar varandra så att gränsen mellan konstvetare och konstnär nära på verkar utsuddad. Ibland, främst bland minimalisterna, blir verken nästan bara som illustrationer till de förklarande texterna. Tanken att bild är ett språk och tal/text ett annat verkar inte ha någon bäring alls väst om atlanten.

Tänker på hur det utvecklats här hemma på kammarn också. När jag först blandade mig i konstvärlden kommer jag inte ihåg att konstnärerna varken förväntades eller ville kommentera sina verk i någon högre utsträckning. Men så är det ju inte längre. Kan det vara så att vi precis som på snart sagt alla andra områden i samhället medvetet eller omedvetet försöker ta efter jänkarna? Att den amerikanska svadan börjar bli norm även här?

Hur ser en minnesbild ut?

Så många delar ingår. Inte bara visuellt utan också ljud-, lukt- och känslominnet. Jag har en minnesbild av hur jag öppnar bakluckan på en Volvo PV 444. När jag blundar, eller förresten behöver jag inte blunda, ser jag hur vredet ser ut, känner hur det känns när jag vrider det och hör ljudet. Bara lukten som fattas eftersom det ju inte fanns någon speciell sådan. Annars är lukten min kanske starkaste minnesförmedlare. 

För ett par år sen, eller om det var flera, gick jag en promenad längs kajerna i Årstadal. Plötsligt slår det mig att jag befinner mig på en kaj avspärrad som militärt område, i Härnösand. Fattar noll när jag kommer upp ur dagdrömmarna. Men känslan kvarstår även i helmedvetet tillstånd. Ser mig omkring och inser att båten som ligger förtöjd precis där jag nyss gått förbi, är en avmilitariserad och delvis ombyggd minutläggare. Alltså en sådan flytfarkost jag en gång tillbringade 24 timmar om dygnet på och i, under flera månader. Den hade helt enkelt med sig något av sin ursprungliga lukt in i sin civila tillvaro över 40 år senare! Kanske något med motorn. Och det övergripande utseendet också såklart, trots alla förändringar och ommålning. Men först och främst var det en speciell lukt. Bilden blev i alla fall väldigt tydlig för mig. Nästan fysiskt påtaglig. Inte nån speciell händelse utan bara "hur det var". Den sammantagna koncentrerade men abstrakta minnesbilden. Omöjlig att gestalta på ett enkelt sätt. Minnet som bara dyker upp från ingenstans efter hundra år av vila. En variant av att alla som var vuxna 1986 vet vad de gjorde när de fick höra om mordet på Olof Palme. Om vi skulle göra exakt samma sak på exakt samma plats idag kanske det minnet också skulle få en annan skärpa. Bli mer än bara ett minne av den senaste gången man mindes. Alltså en förflyttning. Som det jag upplevde där på kajen.

Och nu (just nu alltså) blev det också klart för mig varför jag de senaste två åren genom att göra mig av med vissa saker och skaffa andra, har förberett mig och min ateljé på att släppa måleriet till förmån för en blandteknik som mer inkluderar foto, alternativa fototekniker, teckning och objekt. Det måste vara för att jag vill gå på djupet med minnesbilderna och se om jag kan finna något sätt att göra dem allmängiltiga. Kommunicerbara. Begripliga för andra. Anat detta ett tag men nu blev det plötsligt solklart.

Det funkar inte så bra med måleriets begränsningar där, även om jag försökt att gå lite utanför genom att inkludera olika material och föremål. Det räcker inte. Måleri är för mig för mycket av här och nu. Så, nu när jag tror jag vet vad det är kommer jag att möblera om helt i ateljén. Internmagasinera allt målerimaterial och leta vidare med andra metoder. Det känns faktiskt som en lättnad. Förra veckan när jag avslutade en liten målning och insåg att den faktiskt inte intresserade mig, fattade jag att något annat måste till nu efter snart sju år av måleri (jag räknar tiden från 2018 då jag fick ateljén från kulturförvaltningens kö och tog upp måleriet efter 25 års upoehåll).

Så det får bli lite av en sammanfattning och avslutning av den perioden när jag nu i april-maj ska ställa ut i Väsby konsthall. OBS att den där lilla målningen jag insåg att jag eg. struntade i, kommer inte att vara med. Den ska jag grunda om. Bara fullt ut engagerade bilder kommer med till Väsby! Och det jag inte säljer där, eller vill behålla själv, kommer jag i vanlig ordning att måla över med grundfärg men denna gång ställa undan tillsammans med allt annat för den händelse att jag i framtiden börjar sakna terpentindoften igen.

PS. På kvällen. Funderade på det där med minutläggaren och började leta på nätet. Träff! Det är denna båt. En gång grönmålad och med helt andra grejor ombord. Märkligt ändå att den faktiskt finns kvar, om än totalförvandlad. Lady Vista... En gång hette hon MUL14 och jag minns precis hur det kändes att sitta i fören med benen dinglande över relingen när vi lämnade någon östersjöhamn.

Arkitektur och bildkonst.

Arkitektur är något jag inte vet mycket om. Men läser just nu, för att fylla i minnesluckorna efter alla fotografår, en kurs i senare tiders bild- och konsthistoria. Och då ingår även design och arkitektur. Vilket såklart gör mig, som allmänt historienördig, extra nyfiken. Jag har ju inte vetat mycket om hur arkitekter arbetar men förstår nu att det på visionsstadiet är mycket mer teoretiskt än i konstvärlden. Och ofta grupparbeten (om uttrycket tillåts). Här tas hänsyn till historien på ett annat sätt än i konstvärlden. Kanske kan man säga att om "tänkt" är no-no för en bildkonstnär så är det tvärtom för en arkitekt(grupp). Om någon arkitekt läser detta så kommentera gärna!

I "Art since 1900" (Thames & Hudson) läser jag om arkitekter som Robert Venturi och Denise Scott Brown och många andra, som verkar vara minst sagt inställda på att föra historien framåt och inte upprepa något andra gjort. Och i en del fall, som t.ex. arkitektgruppen Archigram drivs visioner, eller kanske fantasier, så långt att inget faktiskt blir byggt. Det blir omöjligt att genomföra och som jag ser det även omänskligt om vissa projekt ändå genomförts. Det skulle ha blivit miljöer ingen människa vill vistas i.

Men. I många fall blir mer eller mindre futuristiska byggnader ju faktiskt byggda och kan tillföra mycket i en stadsmiljö. Som landmärken, och även inspiration eller stimulans, tycker jag. 

Och nu kommer såklart sociala mediagrupper som "Arkitekturuppropet" med i dessa funderingar. Ofta kan jag också förstå och hålla med kritikerna av den "moderna" arkitekturen. Främst när det gäller bostadsbebyggelse. Enligt mig är det som sagt bäst om de extremare projekten stannar inom stadsgränserna och inte handlar om miljöer eller hus människor ska vistas och bo i. För där tror jag ändå att det finns någon om inte allmänmänsklig så åtminstone geokulturellt gemensam känsla för platser att vila i. Trivas på. Se bara hur vår mest namnkunnige och av vissa utskällde arkitekt själv bor...

Alltså, en slutsats här blir att arkitekter har ett ansvar konstnärer sällan har. Arkitektur tvingas faktiskt på människor som vistas där bygget finns, eller till och med i det, medan konst akivt måste uppsökas (förutom utsmyckningar på allmän plats och gamla kungar och krigare i brons kanske, men dessa är aldrig så dominerande som en byggnad eller ett kvarter).

Arkitekten ser till historien och söker nya vägar medan konstnären bara "gör" och historien om detta görande kan endast skrivas efteråt, liksom teorier om hur och varför. Det är åtminstone min syn på saken. Visst finns det trender i konstvärlden och visst uppstår det mesta ur ett växelspel där man ser och påverkas av vad andra gör, men några medvetna försök att föra historien framåt tror jag knappast på inom bildkonsten. Och i de fall det kanske ändå förekommer/it har nog historien visat att det uttänkta i konsten bara blir enkelriktade stickspår med en fet bom i slutet. Förändring kommer inifrån, inte utifrån.

Negationism.

Min tankeverksamhet hoppar runt den stora jätteklumpen som konsten är i mitt liv. Försöker få fäste på väggarna men halkar ständigt ner. Och frågan är den vanliga. Vad är konst? Det här som jag ägnat så mycket av min tankeverksamhet åt i alla år. Fortfarande kan jag inte ens i hemlighet för mig själv, besvara den frågan med något som inte genast leder till en ny fråga. Nu så här på morgonen, med en katt i knät och solen på uppgående tänker jag att konsten är allt som går att skilja ur som handling utan orsak. En slags negation till allt logiskt tänkande som så ofta visar sig vara direkt destruktivt. En motvikt till både ondska och godhet. En slags kraft vi snärjt i strukturer för att tämja och förklara rationellt. Det som inte behöver begripas i sådan mening som världen i övrigt. Ventilen i vansinnet. Eller som en livboj. Alla teorier, alla kategoriseringar och institutionaliseringar framstår just idag som desperata försök att passa in konsten i sammanhang för att legitimera den i "yttervärlden". Fösa in i fållor som kan motivera kostnader mm. Konsten måste hålla sig själv om ryggen för att undvika torpedering och slippa försöka förklara det som inte går att förklara.

Och ungefär där gick luften ur mig denna gång. 

En hackspett trummar sitt revirsolo i parken. Den där snabba virveln. Det är en revirmarkering. Det låter helt annorlunda när den hackar sig in i en trädstam efter larver. Av någon anledning tänker jag på "The spiral getty" av Robert Smithson. Och även på huvudpersonen i någon Lars Ahlin-roman jag läste i tonåren. Han springer nerför en gata, ser alla hus, bilar och allt människorna konstruerat och byggt och tänker - "Hur vågar man, hur vågar man!". Eller om det var något han viskade eller skrek. Jag kommer inte ihåg. God morgon!

En reva i tapeten.

Dagdrömde om "kammarn" i huset jag bodde i som barn. Väggen där den stora svarta pendelklockan hängde. En rejäl reva uppfrån taket och ner visade en underliggande ljust grön tapet med tunna vertikala blomslingor. Det var något totalt glömt. Som att jag visste men att det var före min födelse. Att jag hade sett den tapeten innan jag föddes. Den sortens drömmar har jag aldrig på natten. Det är bara på dagen när jag liksom plötsligt kan vakna till fullt medvetande och inse att jag var någon annanstans nyss. I någon annan tid också. Vanligt på eftermiddagen då garden brukar vara lägre.

Men det var en ut- eller invikelse. Tänkte egentligen dryfta lite av vad jag just läst om Joseph Beyus. Hans konst har alltid fascinerat mig, och lett mig fram till t.ex. Anselm Kiefer och andra. Nu läste jag att JB i början av sin verksamhet ville vara en del av fluxusrörelsen. Och det har jag alltid trott att han också var. Han bjöd ju in fluxuskonstnärer från olika konstnärliga praktiker till Düsseldorf osv. Men nu läste jag i antologin "Art since 1900" att han faktiskt inte var riktigt inne i detta. De andra fluxusianerna accepterade honom aldrig fullt ut eftersom han som tysk inte klarade av att runda det som hänt i Tyskland bara några år tidigare och därför utvecklade en egen stil som inte riktigt korrelerade med fluxusidéerna. Han kunde inte släppa historien, eller om det ens var historia då, och hans framträdanden fick ofta formen av en slags ritualer. Eller kanske reningsprocesser. Nog därför en del kallade honom "schamanen" också. Nassarna hade ju förbjudit och utplånat det avantgarde som fanns i Weimarrepubliken och de tongivande konstnärerna hade flytt landet. Därmed uppstod en lucka på omkring tio år då inget i den vägen kunde praktiseras i Tyskland. Så JB hade inget att direkt haka tag i och spinna vidare på efter kriget. Istället fick han uppfinna sin verklighet och kunde då inte undkomma den monumentala skulden och de frågor som t.ex. koncentrationslägrens existens, när han själv också var tysk soldat, ställde. Jag tror inte vi (här i Sverige) riktigt kan förstå hur mycket den tyska konsten efter kriget påverkas av allt detta. Eller tänk tanken att kriget precis tagit slut. Du är konstnär och medborgare i den nation som orsakat hela helvetet och utsatt andra för saker som inte ens kan nämnas. Men nu är det slut och du ska åter till ateljén. Och göra vad? Hur? Det är ju närmast omöjligt. Det som varit är fortfarande. Minne, skuld, skam. Hur släktingar och vänner agerat. Andra konstnärer. Vansinnet är i högsta grad kvar.

Så för min del är jag rätt nöjd med att drömma om en ljusgrön tapet. Det är nog dramatik för mig.

Vad var/är det värt?

De gamla idolerna säljs på auktionssiterna för några hundralappar... är jag indoktrinerad, hjärntvättad? Gäller detta för andra också? Historien ändrar synsättet. Jag gjorde en sökning på olika namn jag "vuxit upp med" i konstskolorna. I första hand kolorister och i synnerhet Göteborgskoloristerna, som sågs som närmast heliga av en av mina två första lärare. Hon (läraren) var t.o.m. gift med en Göteborgskolorist. Andra generationens då, så han (maken) kom ibland till skolan och höll någon sporadisk lektion. Vi manglade detta måleri. Denna estetik tror jag faktiskt man kan säga. Jag anammade så småningom bit för bit detta synsätt och påbörjade därmed den konstsyn (på måleri) jag har än idag. Och inte kan ändra! Har jag förstått. Jag värderar måleri efter denna måttstock. Så är det. Det som hamnar utanför är ointressant. Jag kan också, om denna inramning ska gälla, med ett enda ögonkast se om målningen jag tittar på är bra eller skräp. Vad jag värderar är hur stor del av bildinnehållet som faktiskt finns i bilden och hur stor del jag själv fyller i. Alltså hur stora luckorna är. Det ska balansera på gränsen. Antyda så mycket att jag själv kan fylla i resten men absolut inte mer. Och gärna ska det finnas en tve- eller tretydighet så att flera alternativ finns. Dessutom penselspråket och färghanteringen som skvallrar om ev. osäkerhet både motoriskt och i sättet att blanda färg. Det ska helst vara så direkt som möjligt. Ingen tvekan. Inget "pillande". Omedelbart! 
Detta synsätt kräver av betraktaren att hen inte först glor på en bild och sedan analyserar den. Ofta kommer själva upplevelsen när man tittar bort. Ser målningen i ögonvrån eller på annat sätt nästan flyttat uppmärksamheten. Det är magin med denna typ av måleri. Åtminstone för mig. Och åtminstone för de verk jag ser som bäst. En analogi med detta är, i och för sig min egen "första konstupplevelse", när jag krockade med Carl Kylberg och fick se mitt liv som ensam fritidsfiskare exponerat med några få penseldrag. Men det har jag skrivit om tidigare. Flera år tidigare tror jag om nu någon vill leta.

Men nu kommer den stora, hemska, frågan! Är detta någon slags inbillning? Ett sätt att betrakta och värdera som bara är inlärt? Eller är det något med själva perceptionen som en del målare praktiserar utan att egentligen veta om det? Jag ser på en Inge Schiöler målning och den ser ut som en mellanstadiekritteckning när jag ser på den med "andras ögon". Men när jag vänder mig bort för att se på nästa slår den till. Då kommer en bild i min hjärna som är verkligare än verkligheten! Han har träffat precis på den punkt där min perception står och väger mellan att ramla ner i skräpträsket och upplyftas till konsthimlen. För ett ögonblick känner jag lukten, hör måsskrien, som bilden på något sätt förmedlar med några klumpiga penseldrag. Så, frågan blir ju då om det här beror på att jag hjärntvättats till detta seende? Eller funkar det likadant för andra? Kan en person uppvuxen i en annan kultur se det?

Det här är såklart inget jag någonsin nämnde, eller ens tänkte på när jag tillbringade all vaken tid i konstskolor. Det hade varit helgerån. De här koloristerna var ju närmast gudar. Och det var vad som fanns! Vad gällde bedömningen av måleri alltså. De och Saltsjö-Duvnäs målarna.
Så då återkommer frågan. Hur kan jag bedöma verk framställda av konstnärer från en annan kultur? Hur kan en "konstkunnig" från Övre volta bedöma Inge Schiöler? Försök att åstadkomma en "konst utan kultur" har gjorts, till och med i Sverige av de s.k. konkretisterna, men dessa har (enligt mig) fallit på sin blodlöshet. Bara färg och form räcker inte för de flesta. Något mer måste till.

Och därmed kommer detta nu att handla om pengar. För måttstocken hamnar där hur mycket man än försöker förhindra det. Kontexten är ju (som vi alla vet) allt! Eller i alla fall väldigt mycket. 
Så orsaken till detta inlägg är (som nog framgår i början) att jag funderade på mina gamla lärare. Kom att tänka på att det skulle vara kul att ha något verk av någon av dessa, på väggen. Det handlar ju om personer som riktat mitt liv i riktningar som fortfarande gäller. Så, jag började leta på nätet. Och hittade mer än jag velat. Ett par bilder jag sett i skolor på andaktsfulla diavisningar, nu sålda på auktionssiter för några hundralappar! I min värld tron att de var närmast ovärderliga, hängda på museum. Inte i mina vildaste föreställningar hade jag trott att jag skulle ha kunnat köpa. Vilket jag ju lätt hade kunnat! Så återigen, vad är min värld värd? Jag kan gå på en utställning där någon av eleverna till någon av lärarna jag skriver om här, ställer ut sina verk och sätter 37000:- som prislapp. Samtidigt ser jag på en auktionssite att lärarens verk som sannolikt inspirerat och "styrt" eleven just sålts för 700:- .

Ja. Så ser verkligheten ut. Och jag kommer inte att beröra konstnärers levnadsvillkor och den debatten här. Jag bara skriver ner mina tankar om det jag faktiskt sett. D.v.s. att konsten egentligen inte går att frikoppla från den kultur där den tillkommit och att det värde den har i denna kultur inte har så stort samband med prislappar. Och att ibland ser betraktaren prislappen först och anpassar då sin smak efter den. Eller om det är sin inbillade smak.

Häckinvånarnas färger.

Min favoritfåglar är gråsparv och pilfink. Deras synbarliga fredlighet mot varandra (de kommer alltid till fågelmaten i svärmar, inte en och en eller i par som alla andra dundinosaurier) och de ser inte ut att försöka jaga bort varandra, som de flesta andra verkar göra. Trots att de är flera på samma mat håller de sams.

Sedan är det färgerna. De lite urblekta. Som om de vore second hand fåglar. Refurbished steglits liksom. Visserligen avflagnad färg och en del rost, men fullt fungerande. Deras lågmälda tjattrande läner dem också till heder. Man behöver inte gapa och ta plats.

Färgerna är kanske vad detta handlar om. En mulen vinterdag utan snö är färgspelet i naturen som bäst. När det försiktiga, dämpade  och tillbakadragna får finnas utan att bli nerskrikt av grälla skränfärger. Det är färgfototid. Sommartid får man köra svartvitt om man ska försöka sig på något seriösare. Så ser jag mina ideal, som jag dock sällan följer. För även om man har en smak så går det ju inte att låsa sig. Kill your darlings, är vad som gäller även i fotosammanhang! Men åter till fåglarna.

Övriga medlemmar i matlaget här i trädgården är de vanliga talgoxarna, blåmesarna och ett övervintrande koltrastpar som bor här varje vinter. Tre-fyra nötskrikor kommer när det finns nötter. Och skator och ibland en överdimensionerad kråka som klampar omkring på marken och skrämmer katterna. Vi har ju fyra katter som ingen fågel är rädd för. Endast en av dem kan vara ett hot men han vill inte gå ut om det är kallare än +10, så även han är ur leken på vintrarna.

Sedan kommer det förstås snart flyttfåglar nu men dessa räknar jag inte med då de inte riktigt platsar. De räknas som tunnisar här. Pallar man inte vintern så kan man fixa mat själv. 

Ett par hackspättar dyker upp sporadiskt. Hänger upp och ner och hackar på talgbollarna. Och på hösten brukar det komma en svärm sidensvansar eller två. De sätter sig i körsbärsträdet och tömmer det på kvarvarande bär på en kvart. Förutom dessa arter och alla flyttisar som snart kommer har jag en enda gång sett en liten flock stjärtmesar ta paus i denna trädgård. Och en och annan knappt flygkunnig duva. Och det var allt från förortsträdgården för denna gång.