Nu kanske det blir lite mer glest mellan inläggen här igen. För precis som de senaste fyra åren utnyttjar jag den vinterliga stilltjen på fotojobbsfronten till att roa mig med att läsa en universitetskurs på något område som intresserar mig särskilt. Denna vinter blir det kursen "De tidiga världskulturerna till 1600", Linéuniversitetet, på distans. Ska gå igenom schemat som kom igår och hoppas det ingår nåt om de 5000-åriga stenkammargravarna på ön, som jag åker förbi på nära håll varje gång jag är där.
Megalitgravar, som är samlingsnamnet för dösar och gånggrifter, är nästan magiska i min värld. Och främst gånggrifterna. Det där att de döda släpades in genom en kanske tio meter lång gång med väldigt låg takhöjd, för att sedan väl inne i gravkammaren, som var stor och upp mot två meter i takhöjd, pallas upp sittande på huk mot väggen bredvid föregående generation. Ingen vet hur många generationer som kunde befinna sig tillsammans i varje gravkammare för bruket av dem varade i uppåt 1000 år, men undersökningar har visat på rester av över 100 personer i samma grav. Upplevelsen för "begravningspersonalen" som väl oftast bara sett gravhögen utifrån innan det blev dags att langa in någon ny död släkting, måste ju ha varit överväldigande. Att faktiskt fysiskt gå in i dödsriket och få se alla förfäder sittande där, det måste ju ha satt spår. Format den tidens religion som vi ju vet nada om. 3-4000 år innan Asatron. Runt 2000 innan Nerthus.
Nu är det ju idag inte så värst mycket kvar av dem, men på ön och nära huset finns faktiskt resterna av tre stycken, varav åtminstone en är undersökt och konstaterat minst 56 personer begravda i. Annars finns de i Sverige nästan bara i Falbygden, där det vimlar av dem. Det finns där tom ett par som går att gå in i, med ficklampa och knäskydd då. Ett klart resmål för någon framtida dödsäsong. För vad kan vara mer fantasieggande än att gå in i en 5000 år gammal gravkammare. Andarna. Stämningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar