torsdag 19 november 2026

Snö i orten.

Är det. Den första vita morgonen denna vinter. Så nu är det väl kört i några månader för oss mörkermän och kvinnor. Första vintern med nedlagt måleri också. Får se om jag lyckas överföra arbetsron jag haft om vintrarna i sju-åtta år nu, till andra medier. Det blir ett annat sätt att tänka. Mer planering. Inte bara att åka till ateljén, stänga dörren och kladda vidare. Låg i natt och tänkte på kunskaper och färdigheter. På hur man kan ta sig an ett uttrycksbehov på olika sätt. Och just i den frågan är ju faktiskt bildkonsten den friaste och mest tillåtande konstarten även fast just den stora friheten också kan vara ett problem. Ett kvalitetsproblem. Bildkonsten är ju mycket mer drabbad av Dunning–Kruger effekten än de mer reglerade konsterna som musik och litteratur. Lära sig spela ett instrument till exempel, gör man genom att öva och genom att lära sig allmänt om musik. Som vad en tonart är.

Men det finns undantag om än få. Cornelis Wreesvijk var ett undantag. Han kallade tonarter för färger och ackord för glada eller ledsna. Han lärde sig själv och på sitt eget sätt att spela gitarr, såg inte gitarren som bara ett stränginstrument utan snarare som en akustiklåda med strängar men som också gick att klappa eller trumma på för att få fram ljud. Dessutom skapade han med få undantag både sin egen musik och sina texter. Andra fick notera i efterhand, själv använde han bara minne och gehör. Och till råga på detta såg han i hela sitt liv sig själv som en skrivande människa. Musik och sång kom i andra hand och liksom lite motvilligt. Lyckligast blev han om han blev inbjuden till någon poesiuppläsning där han fick läsa sina texter och slapp spela.

Men sådana undantag från etablerade vägar att lära sig något är ju sällsynta. Bara ett exempel på en blind gitarrist som trakterade gitarren som en cittra kommer jag på. Minns ej namnet. Och ett från litteraturen. En roman jag läste för så många år sen att jag bara minns just detta om att lära sig själv på något helt annat sätt än det vedertagna. Den hette och heter väl om den går att få tag i "The untouchable Juli". Författare: James Aldridge. Möjligt att det är så länge sedan jag läste den så att det är en s.k. ungdomsbok. Kan vara därför den gjorde så starkt intryck att jag minns både titel och författare också. Sådant som upplevdes innan det stora bruset och de tusen intrycken började har ju ofta satt de djupaste spåren.

Men nu har det hunnit bli dagsljus och kampen om parkerinsplatserna har börjat. Städdag på granngatan idag och paniken sprider sig för de som måste ta bilen till jobbet men vet att de i samma stund som de går ut och skrapar rutorna uppväcker de lurande sakta patrullerande tomgångsspanarna, som väntar på att kunna överta platsen. Som det sedan gäller att bita sig fast vid tills i morgon då förbudsdagarna skiftar igen. Vid klockan 16 ligger alla i startgroparna för att ta en plats. Och runt hörnet kollar parkeringsvakterna för att se om någon vågar sig på att flytta bilen tio minuter för tidigt. En kamp som pågår varje år från november till maj. Trots att det ytterst sällan verkligen utförs någon städning eller snöröjning på städdagarna. Vardagsdramatik i orten där bilarna är dubbelt så många som parkeringsplatserna. Men för min del blir det bara apostlahästarna idag, fram till 16 alltså, då även jag tvingas delta i stridigheterna.
Drömmer om ön där det bara är att stanna bilen och kliva ur utanför den affär, fik eller restaurant man tänkt besöka. Som i barndomsbyn fast i tätort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar