Nycklar.

Är väl de mest allsidigt symboliska föremålen. Nycklar i fysiskt, fenomenologiskt, avseende är ju vardagstrista små tingestar som ännu inte på alla områden ersatts av elektronik och plastkort. Eller något slags automatiskt  igenkänningssystem. Nästan alla har sina nycklar med sig för att kunna klara vardagen. Lika viktiga som t.ex. glasögon. 

Nyckelknippan är en återkommande maktsymbol i historia, litteratur och film. Madam Flod i August Strindbergs "Hemsöborna". Mycket i den historien handlar just om den nyckelknippa hon bär som symboliserar hennes makt och ägarskap. Hur drängen Carlsson drömmer om den, liksom madamens son Gusten, som ser sig hotad av C. Ska man förenkla det så långt det är möjligt så går det att bara följa nyckelknippans resa för att få hela historiens essens.

Filmer med fängelsescener. Nyckelknippan som dinglar i fångvaktarens bälte, ofta inzoomad. Historiska berättelser som Håtunaleken och det tio år senare påföljande Nyköpings gästabud. Hur kung Magnus låser in sina bröder i fängelsehålan och sedan kastar nyckeln i Nyköpingsån. Lewis Carrolls "Alice i underlandet". Alice med den lilla guldnyckeln o.s.v. Listan kan göras lång som man brukar såga. 

Här i huset finns två nyckelskåp. Ett äldre där mest hänglås och cykelnycklar samsas med nycklar från diverse flyttar, glömda badhusskåp, reservnycklar till sedan länge avflyttade grannar, glömda jobbnycklar från olika arbetsplatser och andra som jag heller inte har en aning om var de går (jag har bott på 14 olika adresser hittills i mitt liv och haft otaliga extrajobb o.dyl. plus hyrt 7 olika lokaler och ateljéer). Det nyare nyckelskåpet innehåller till 90% ordentligt märkta reservnycklar och liknande. Det obegripliga är att det för varje år som går verkar materialiseras någon ny nyckel ingen vet något om. Jag har infört en ytterligare instans i en papplåda i ateljén. Dit tar jag nycklar som med 100% säkerhet har kunnat sållas bort från det äldre nyckelskåpet. Annars producerar det yngre någon nyckel med obestämd (glömd) härkomst, som flyttas till det äldre och till sist till ateljén med intervaller på kanske ett par år. Eller varje gång någon kommer på att nyckelskåpet borde rensas och nycklarna märkas.

Nyckellådan i ateljén fylls långsamt och sporadiskt på som sagt. Och varje gång jag tittar i den eller plockar upp någon nyckel triggas fantasin igång. Liknar det intryck man kan få av att titta på ett gammalt foto man inte vet något om vare sig vad, vem eller varför och alla, både fotograf och ev. avfotograferade personer sedan länge måste vara borta. Var finns nycklarna? Det är mysteriet och inspirationen. En dag ska jag fatta varför jag sparar nycklar och vad mitt undermedvetna jobbar på för användning. För jag vet att det är något, men ännu inte vad.