Så tycker jag stora delar av livet är. Åtminstone när det handlar om det mer triviala. Vi hittar på ett problem. Försöker lösa det. Men går det inte relativt enkelt att lösa så glömmer vi det och hittar på ett nytt. Ibland undrar jag hur mycket energi som läggs på sådant. När inte sjukdom eller ekonomi styr över alla handlingar måste vi ändå hitta något surrogat för att behovet av att se något som "måste" göras ska tillfredsställas. Och det varierar med vad man just för tillfället råkar få ögonen på.
Arbetslivsanalogi: för ca 100 år sedan hade jag ett halvtidsknäck på ett filmproduktionsbolag som var inrymt i en stor reklambyrås lokaler. Jag hjälpte till med digital bild (som var något nytt då) och skissanimationer. Minns hur paniken nästan spred sig när deadline närmade sig för lansering av någon kampanj. Allt måste hinnas i tid. Stabsläge! Tiden rusade. Och så nåt telefonsamtal från kunden som i sista stund hade ändrat sig. Vi tar det där sen...
Det var då jag för första gången insåg hur mycket i vårt liv som bara är påhittat. Hur många hjärtinfarkter som har inträffat av ingen verklig orsak alls.
Allt förändras ändå. Människor i ens närhet föds och dör, blir sjuka eller paras om på något annat sätt. Om jag bara sitter på en stol och ser ut genom fönstret så kommer mitt liv ändå snart nog att se helt annorlunda ut. Man tittar på "gamla" foton och ser att jaha, hade vi det på det viset då? Gjorde vi sådär? Bara för fem år sedan. Vanor förändras. Försvinner och ersätts av nya. Livet tuffar på oavsett vad vi gör. Och även om man försöker hålla fast det. Och sällan vet man att det är sista gången man gör det ena eller det andra. Det bara blev så.
Jag har för vana att ta någon bild av kylskåpsinnehållet ibland. Det är en bra tidsvisare, att se vad som fanns där och hur förpackningarna såg ut. Hur matvanorna förändrats också. Försöker minnas vad vi åt när jag var liten. Vilka smaker fanns inte då och vilka har försvunnit.
Tänker på fisketurer. Jag som i barndom och yngre tonår hade för vana att ro ut på sjön och fiska om inte varje dag så i alla fall flera gånger i veckan. När var den sista gången jag gjorde det? Och tänk om jag då vetat att det var den sista gången? Det är ju klart att jag skulle kunna göra om det idag också om jag åkte till barndomsbyn och lånade en båt, men den sista naturligt regelbundna gången går inte att upprepa. Plötsligt är det någon annan rutin som gäller. Och så vidare. Det är en av anledningarna till min fixering vid tiden som fenomen. Den går inte att förstå.
Tristess. Är något som nära hänger samman med tid. "Att ha tråkigt är bra" minns jag att Alfons pappa sade till Alfons i någon barnbok jag läste för ungarna när de var små. Det är en intressant tanke eftersom jag faktiskt minns de ytterst få tillfällen i min egen delvis ganska ensamma barndom, då jag inte visste vad jag skulle göra och hade lite tråkigt. Jämfört med 99% av tiden då jag hade hundra idéer och inga problem med att sysselsätta mig på egen hand. Men minnena av de här trista stunderna sitter liksom djupare. De stunder då tiden gick långsammare. Kanske för att de var så få och ovanliga. Men det är just detta att tiden gick saktare än normalt. Och att den numer går fortare än normalt. Men tiden är ju logaritmisk. När man är tio år gammal är fem år halva ens liv. Åren blir faktiskt kortare och kortare.
Så det var några funderingar om tid och om hur vi disponerar denna valuta utan inflation. Det absoluta kapital som inte kommer och går utan bara går. Och tiden går fort när man har kul, det vet ju alla. Så det gäller att inte ha för kul om man vill att det ska vara ett tag. Och mitt råd till mänskligheten blir därför att så tidigt som möjligt i livet försöka bena ut vad som faktiskt är viktigt och sedan försöka styra sin tidsförbrukning i den riktningen. I den mån det går. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar