Födoämnens intag.

Läste en rapport om middagsbjudningar. Det verkar ha gått utför med den sortens socialisering lika snabbt som matintresset ökat. Låter ju motsägelsefullt, men tydligen hålls matlagningskonsten mest inom familjen numer, möjligen kombinerad med lite anspråkslöst skryt i sociala media. Folk jobbar mycket och är trötta på helgerna och vardagskvällarna är ofta fyllda av aktiviteter för både barn och vuxna. Ska det lagas avancerad mat för nöjes skull så orkar man kanske inte kombinera detta med allt vad det innebär av dukning, klädbyte och socialiserande tomgångsprat som det betyder när man bjuder in andra. Det skulle då vara den ena stora orsaken. Den andra de ibland nästan omöjliga i att laga något som alla kan äta och tycker om också. I en värld av alltmer differentierade och polariserade matvanor av ideologiska, religiösa och fysikaliska orsaker kan den minsta gemensamma nämnaren bli så liten att det blir omöjligt. Långt borta är söndagssteken med brunsås och svartvinbärsgelé för alla. Sådant funkar nu endast om hela sällskapet är infödingar och födda på 50-talet och inte helt säkert ens då. Det kan sammanfattas som att utbudet och matfilosofierna har ökat möjligheterna i lika stor utsträckning som gemenskapen och samsynen på området minskat. Nollsummespel kallas det visst. Och det är väl egentligen inget problem för gemene man, men kanske ett större för en skolbespisning. Och ett kommande i äldrevården allt eftersom de specialdietande åldras. Och som alla svenska trender kommer även denna nedgång i middagsbjudningar från USA där man på sina håll sörjer kalkonmiddagarnas död. Intressant faktiskt eftersom jag ju tidigare ett par gånger här i bloggen gjort spaningen att tidningarna bytt ut konstkritikerna mot matrecensenter och TV-kockars och andra matfantomers intåg i kulturlivet. För att inte tala om att alla som inte ens är halvkända för att vara halvberömda men som ser sig tvungna att ge ut en egen kokbok eller tre. Laga och äta kanske håller på att polariseras de med :-)