Reklam.

Reklam är inget jag gillar om det inte är så att det kan gynna mig själv :-). Så nu gör jag lite reklam här. Det är så att jag tänker utöka kursverksamheten och minska på industriplåtandet lite framöver. Jag känner att det är dags för det nu. Och eftersom jag ju mer och mer börjar dras (av en osynlig kraft :-) tillbaka till den analoga världen, som jag ju s.a.s. är uppvuxen i, så är ju analog fototeknik det givna ämnet.

Sådana som jag, som plåtade analogt halva livet för att sedan anamma och lära sig digitalfoto, har nog en annan typ av grundkunskaper än nyväckta analogfotografer har. För oss var den analoga tekniken den naturliga vardagen med allt vad det innebar medan den digitala tekniken mer är något vi lärt oss av yrkesmässig nödvändighet först i andra halvlek. Därför kanske vi kan förmedla kunskaper och tips som riskerar att försvinna annars. Till exempel hur man använder "näsfett" (finns osynligt på utsidan av näsan mellan näsvingen och ben-delen i näsan) för att preparera ett negativ före kopieringen. Det finns en del i den kategorin som nog ingen googling når...

Jag har hållit många kurser i foto men endast i digital teknik då. Jobbade även ett år som lärare i digital bild på "Nackademien" i Sthlm. Men det är länge sedan. Då var det det digitala som var nytt och okänt och jag tillhörde de som snabbt tog detta till sig och utbildade mig. Jag gick den enda utbildning som fanns i Sverige i digital bild då, på högskolan i Skövde 1993-94 och senare den första vändan av SFF:s "Digitalfotografscertifiering" 2002. Därefter följde några år då jag hade en del företagskurser i digitalfoto och färgstyrning. Mest var det kommuner och myndigheter som ville utbilda sina kommunikations-avdelningar. Men nu är även detta historia.

Denna sommar kommer jag att hålla en tredagars kurs i analog fototeknik. Det känns verkligen väldigt kul då mitt eget intresse återvänt till filmen och mörkrummet med oväntad kraft på senare år. Dessutom kommer kursen att hållas i Ölands Folkhögskolas regi, där jag själv en gång varit elev i foto för Rolf Lind. Så, slutligen. Är du intresserad av detta anmäld dig då här.

Nya tider.

Rensade lådor och hittade en bunt gamla collage. Minns att jag stod vid diskbänken i Seby och försökte gestalta Sebysommaren. Alla somrar i Seby försökte jag sammanfatta. Ungarna var små. Jag rev sönder tidningar och färgade in papper med vattenfärger för att sedan klippa o klistra.

I dag skulle jag aldrig ha kunnat göra detta, välja de färgerna. Sinnet förändras i analogi med hur det ser ut i världen och med erfarenheten. Och åldern.
Dessutom, nu kan jag bara åstadkomma bilder (som jag  vill spara) under de mörkare årstiderna.
Under sommaren funkar det att fotografera eller teckna med blyerts eller kol. Eller samla material till höstens och vinterns arbete i ateljén.

Bilden här är 25 år gammal. Och jag är 25 år äldre än då.

Knausgård.

Håller på med Morgonstjärnan. Ja han kan verkligen dramaturgi. En bladvändare är det. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att detta är ett sätt att göra sig kvitt alla utkast och idéer han samlat på sig under åren. Tömma anteckningsböckerna. Att han fick en snilleblixt om att samla allt i en enda roman med stjärnan som sammanhållande länk. Känns som att om han orkat hade det istället kunnat bli en novellsamling. Eller två, eller tre.

Fast jag har bara kommit igenom halva än, så kanske detta omdöme ändras. Återkommer när jag är klar med den.

Ja nu är jag klar med den. Men intrycket att det är en skissbokstömning kvarstår. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Precis som med "Min kamp" som är det enda jag läst tidigare av honom, så är det hans förmåga att producera "cliffhangers" som får mig att inte sluta läsa. Men jag tycker nog att det blir för mycket lösa trådar. Och vad morgonstjärnan egentligen spelar för roll i detta förstår jag tyvärr inte. Inte ens det. Jag kanske ska ägna mig åt bildkonst i stället. Känns inte lika mycket som som ett gungfly på det området.

Aktiviteter i ateljén.

Lhasa de Sela.

Spotify
Eller titta här, eller här, eller här, eller här.

Sorgeligen avliden i bröstcancer vid 37 års ålder 2010. En stor konstnär som bara fick en bråkdel av den uppmärksamhet hon skulle ha fått om inte Stickan Anderssons tes varit sann.

Ett hus byggt av skärvor.

Dansk dokumentär från 2022 av Simon Lereng Wilmont.
Missa inte. Här finns den.

Intressant analogi.

Jag läste för omväxlings skull en kriminalhistoria. På ett ställe i boken beskriver en mordutredare hur han arbetar för att få en utredning hela vägen fram till fällande dom. Ständigt återkommer regeln om att inte ta något för givet, inte fastna i ett spår som ser lovande ut, utan att hela tiden, ända fram tills det inte finns några alternativ kvar, hålla fast vid att det kanske är fel. Kanske är det på ett helt annat sätt. Hur bra indicier som än finns.

Detta är ju, för mig i alla fall, en beskrivning av den konstnärliga processen.

Den eviga uteslutningsmetoden kombinerad med upprepad "kill your darlings". Så klarnar det till sist. Som han, polisen beskrev det, så samlade han in material, iakttagelser, prylar, tider, inbördes förhållanden och allt som på något vis attraherar, utan att egentligen ha en aning om hur det kan hänga ihop, eller om det ens gör det. Ibland visste han inte överhuvud taget varför han plockade med sig den prylen eller antecknade den tanken. Men så en dag visade det sig att det var pusselbitar som kom till nytta!

Jag känner igen mig. Jag kan fastna i att göra det ena eller det andra, samla det ena eller det andra. Just nu katthår och fjädrar. Sedan kan detta ligga på en hylla/vänt i ett halvår innan poletten trillar ner och jag fattar vad det handlade om. Varför jag gjorde det. Men då blir det så mycket lättare och mer medvetet praktiskt arbete.

Kanske polis hade varit ett bättre yrkesval? Fast jag skulle inte kunnat bli det. Bara tanken på att t.ex. framföra ett dödsbud... Sånt fixar inte jag. I alla fall skönt att höra att det finns andra yrken där man faktiskt arbetar precis som i de konstnärliga. Eller som min första målerilärare och tillika plastpappa en dag sade, då jag berättade att jag ev. skulle söka till en ettårig förberedande konstnärlig utbildning. Gör det, för vad du än sedan kommer att göra så kommer du att ha nytta av det året!

SINAR.

Kan man bli kär i ett kamerasystem? För typ femton år sedan gick jag kurs i Sinarsystemet för Sune Ekstrand (Sune Sinar som han kallas :-). Tog inte tag i det då pga för mycket annat att göra (+ att Sinar kostade som en mindre bil). Det var den digitala utvecklingen som var fastnålad överst i agendan för mig i många år i stället. Men nu när jag "saktar in" har jag återgått till storformat och senaste erövringen är en Sinar F2. Något defekt men nu har jag snart fixat det som behövdes.

Och vad säger man? Schweizisk kvalitet in till sista skruven. Storformatets Leica. En dröm att jobba med. Dessutom med ett helt eget fokuseringssystem och en skärpedjupskontroll jag inte sett på någon annan kamera. Plus möjligheten att bygga ut och ändra i alla riktningar. Den dag jag vill ha (läs: har råd med) 8x10 anpassar jag bara denna kamera!

Det är befriande med saker som inte byggts med tanken om en livslängd på marknaden med i ekvationen. När jag knäpper ihop kommer denna kamera att vara lika bra och användbar som i dag om den bara sköts med lite kärlek.
Inte som en gång på fotomässan när jag som mångårig NPS (Nikons gräddfilsklubb för fotografer som uteslutande använder Nikon i jobbet) dristade mig till att fråga någon Nikon-höjdare om framtiden. Då avslöjade han att arbetet med den nya modellen var långt framskridet. Alltså den modell som skulle ersätta den "senaste" jag precis köpt. Han sade saker som faktiskt fick mig att känna att jag just köpt gammal utdaterad teknik...

Kan det vara åldern (min) som gör att jag mer och mer bara vill umgås med prylar som kommer att överleva. Eller är det ledan efter alla år man vetat att det plastiga kamerahuset jag (min firma alltså) köper nu för 60.000:- kommer att vara nästan värdelöst om två år när nästa modell kommer? Spelar faktiskt ingen roll i detta fall.
Ett negativ i storlek 4x5 tum överglänser det mesta. Går dessutom att ta på och att skanna i valfri upplösning om man är lagd åt det hållet. Det existerar i den fysiska faktiska världen och har sannolikt en historia eftersom storformatsfoto är en långsam och nästan meditativ verksamhet. 

Storformat är dock inte för alla och inte för allt. I jobbet (mitt) vore det ju en omöjlighet av så många skäl att jag inte orkar rada upp dem. Men för mina egna projekt. Givet!

Röda Sirener.

Röda Sirener, en familjehistoria. Roman/biografi av Victoria Belim. En historia som flyttar runt i tiden mellan ryska revolutionen 1917 och invasionen av Krim 2014. Med nedslag i 1600-talet och med förord från 2022. Hur har livet för människorna i det som idag är Ukraina sett ut? Konflikter idag som bottnar i konflikter för hundra år sedan. Dubbelheten, det institutionaliserade ljugandet och det eviga duckandet för olika faror. Historien som upprepar sig igen och igen. Hela vägen från kosackuppror, oranga revolutionen, Majdan, Krimannekteringen och fram till det som pågår just nu. Det är både Ukrainas historia, hennes egen och hennes släkts historia och som extra krydda sökandet efter den "onämnbare". Släktingen man inte får tala om. Rekommenderas för alla som vill förstå sin samtid och vad det är som egentligen händer i Ukraina (och Ryssland) idag.

Skruvdag.

Sinar F2. Ska begåvas med nya vattenpass. Jag hittade en kille i Danmark som säljer såna (vattenpass alltså) :-)

Fotograf. Digitalfotograf. Analogfotograf.

När jag började livnära mig på foto fanns inga digitalkameror. Då var ordet Fotograf en beteckning på en person som fotograferade yrkesmässigt med en kamera med film i. Sedan runt millenieskiftet kom digitalkameran. Då kallades de som började använda sådana kameror i jobbet för "Digitalfotografer". I början var teknikförvirringen stor så därför startade SFF 2002 en internutbildning 10 veckor i digitalfoto. Jag deltog i den och kunde därefter kalla mig "A-auktoriserad digitalbildleverantör". Digitalfotograf! 
Sedan har åren gått och det är nu länge sedan man hört ordet digitalfotograf. Nu heter det bara fotograf igen.

På senare år har dock en rörelse tillbaka mot det analoga märkts. Fler och fler vill nu testa den tekniken och kurser börjar dyka upp (jag ska själv hålla i en på Ölands Folkhögskola nästa sommar) och nu har begreppet "Analogfotograf" uppstått har jag sett här och där.

Så Fotograf är nu beteckningen på en person som fotograferar yrkesmässigt med en digitalkamera och ordet digitalfotograf är glömt och borta. Så kan begreppen i språket byta plats. Och så förändras historien, ibland utan att nästa generation ens hört talas om att ett ord tidigare haft en annan innebörd!

Komsi komsi...

 

De fattiga i Łódź.

Av Steve Sem-Sandberg. Läste jag i juni-juli. Och nu har jag avverkat flera andra böcker efter den, men det är som om den inte lämnar mig någon ro. Gång på gång kommer jag på mig själv med att tänka på någon händelse eller person i den romanen. Den gjorde tydligen starkare intryck på mig än jag uppfattade då jag läste den.

Musikrecension.

Trots att jag ligger 40 år efter hela tiden ska jag nu i alla fall försöka mig på att skriva några rader om Christer Boustedt och hans tolkningar av Thelonius Monk. Plus Ann-Sofie von Otters tolkning av Paul Mc Cartney (inte för 40 år sedan). Det finns nämligen en gemensam nämnare. Alltså, tycker jag!

Christer Boustedt spelade 1983 in skivan "Plays Thelonious Monk" på Mosebacke i Stockholm. Som stor Boustedt-fan köpte jag den genast, och om spåret "Ruby my dear" handlar detta.
Skivan har sedan typ 1990 av olika skäl legat i en skivback på min vind. Överlevt hela CD-tiden och först nu återigen blivit återförd till sin rätta plats. Tack vare att mina barn tröttnade på tjatet om mina gamla LP och köpte en grammofon till mig i födelsedagspresent.

Boustedt då. Han hade ett sätt att spela som liksom tonar ut i slutet av solona. Svårt att beskriva men det är som när något bleknar bort. Dimman över en tjärn tidigt på morgonen. Det är som om han helt osentimentalt kan beskriva döden eller slutet på något faktiskt. Utan att det blir otäckt eller skrämmande. Bara vackert (så ser jag det iaf). Utsläckning blir detsamma som återfödsel om man ska bli lite poetisk här. Bäst förstår man detta genom att lyssna på Boustedts solo på nämnda inspelning av Ruby my dear.

Å sen blir det ännu snurrigare. Som överflitig användare av Spotify brukar jag leta efter ljud jag inte tidigare hört oavsett kategorier och sådant. Stötte på Ann-Sofie von Otters tolkningar av div. populärmusik. Och där, i hennes version av John Lennon/Paul Mc Cartneys "For No One" kom det där igen. Bortbleknandet. Att hon avslutar verserna på ett sätt som liksom understryker att det är över. Det tonar ut. Bleknar bort.

Slutordet blir att jag bara har hört detta i dessa två inspelningar och att det kanske kan vara något kulturellt betingat, som jag hör efter alla sena kvällar ensam i en båt på en fjällsjö, när dimman kommer och svärtorna somnar som små bojar som flyter omkring i vattnet.

Det där sista är typ 50 år sedan det tillhörde min vardag, men tidiga intryck som är nog starka verkar ta större plats ju äldre man blir tycker jag.

Lena Andersson.

I ganska många år har jag läst hennes bidrag till samhällsdebatten i DN. Ofta förvånad och förbluffad av hennes förmåga att skruva på frågorna en gång till, långt efter att jag själv bildat mig en uppfattning. Och som regel har hon då tänkt avsevärt längre än jag. Skaffat sig en bild som är bättre underbyggd av verklighet och mindre av förutfattade meningar. Liksom hennes oräddhet då hon säkert förstått att en artikel skulle generera ovänner. Sanningen framför allt och till varje pris, liksom.. Jag ska inte säga att jag alltid hållit med men jag ska säga att jag är imponerad av både klarsyn, kunskaper och mod!
Andersson är en person jag inte känner men ändå ser på som en slags mentor när det gäller att inte falla in i kören, utan istället söka någon slags objektivitet utifrån fakta, oavsett hur många som skriker något annat.
Nu är jag snart klar med den sista av de tre romanerna "Egenmäktigt förfarande", "Sveas son" och "Dottern". Det finns fler men dessa är de jag läst. Och på min lista kommer Dottern på första plats.

Tuija Lindström.

Kulturhusets utställning "VALOKUVA - det egna språket" kommer jag att besöka igen. Intresserade av foto som konstnärligt uttryck har kanske sett "Kvinnorna vid Tjursjön" som ju är hennes (tror jag iaf) mest kända och spridda verk. Själv hade jag aldrig sett filmen som ingår i verket, visste inte att den fanns.
Men denna utställning visar så mycket mer. För mig många gamla nyheter, främst från 80-talet. Bilden nedan (komplett med blänk från glaset när jag plåtade med mobilen) hade jag aldrig sett.
Det stora collaget som inleder utställningen, tillsammans med en text på svenska, finska och engelska, tycker jag dock de kunde ha struntat i. Det blir för rörigt med ett stort collage som blandar totalt olika uttryck. "Best of" liksom. Det hade räckt med texterna.

 

Före/efter montering av Fresnelglas. Horseman Woodman 45.

(oredigerade mobilbilder)

Så var det avklarat.

Vernissagesamtal med CFF:s verksamhetschef Pelle Kronestedt inför min utställning "Maktskifte".

Utställningen är klar och hängd och kan ses fram till 12/7 i CFF:s fönstergalleri på Bjurholmsplan 26. Öppet dygnet runt såklart eftersom det är ett fönster.

Arbetsepilog: I går tog jag en sista promenad till koloniområdet som jag besökt i stort sett varje vecka i ett par år för att fotografera växternas fortskridande maktövertagande. Tänkte göra en sista koll så att jag inte missat något. Men, nu var området avspärrat av röd-vita plastband. Inne i mitten stod en grävmaskin och runt den ett antal gulvästade allvarsamma figurer. Ett företag som utför miljösaneringar hade parkerat sina bilar i området. Alltså, jag tog sista bilden i förra veckan... Och nu har människorna öppnat motoffensiv och börjat ta tillbaka området.

Klart slut.

PS 13/9. Nu är utställningen flyttad till Åkermyntans bibliotek där troligen de flesta kolonisterna rör sig. Så nu får man väl säga att bilderna är på rätt plats. 
Det blev två rader nu istället för tre men det funkar lika bra då det ju är 15 bilder och ett infoblad. De hänger i bibliotekets fönster så att förbipasserande kan se. 

Essence-Eksistence. Anselm Kiefer på Artipelag.

Jag var där i förmiddags och hängde på låset. Köpte årskort enbart pga denna utställning då jag tänker att jag måste se den flera gånger. Kiefer är en sådan självklar överjävel på just det självklara. Då menar jag hans förhållningssätt och sättet att uttrycka sig. Här behövs inga ord eller avhandlingar. Detta är konst, som jag ser det, i dess renaste form och rakt i ansiktet och magen. Bildkonst. Grottmålningar. All möjlig kritik har han fått under årens lopp och alla typer av upphöjelser och utmärkelser också, men ingen har (vad jag vet i alla fall) förnekat den huvudsakliga drivkraften att ta itu med tysklands och tyskarnas historiska problem. Från sin egen position som en "som inte var med" (han föddes 1945).
Och han gör det på ett sätt som inte kräver några förkunskaper.

Men idag blev det en nästan absurd krock med allt det ljusgröna och soliga utanför de stora fönstren. Fågelkvitter... Jag ska åka dit igen någon dag med åska och ösregn i oktober när det mörknar. Tror det blir något annat då. Samspelet med naturen är så övertydligt på en plats som Artipelag. Just i Kiefers fall kändes det idag som om det fanns en dragkamp, en motsättning eller konkurrens om uppmärksamheten. Som om fåglarna kvittrade: -gå inte in och titta på det där mörkret, stanna här ute med oss!

PS 24/7. En och en halv månad senare åkte jag ut till värmdö igen. Det var lite gråkallt på morgonen men eftersom de inte öppnar förrän kl. 11 så hann det bli ännu soligare och grönare och framför allt varmare än vid det förra besöket. Lika överväldigande denna gång men också lika stor kontrast mellan ute och inne. Känslan är att Kiefer kämpar mot gud, som är upphov till skogen och vattnet utanför. Denna gång hade gud ingen draghjälp av fågelsång men istället en frätande sol och värme som verkligen tog uppmärksamhet. Intressant effekt är att när man (jag) kom ut i solen igen så tyckte jag mig se naturen liksom tydligare. Och mer inse det överväldigande i detta myller av liv precis framför mig. Lite som att gå ut och se en ännu större utställning. Platsspecifik permanent installation. Bara att gå ut och se den. Går runt i den och t.o.m. känna lukter, höra ljud och känna värmen.

Maktskifte.

Utställning 17/6 - 12/7 i "Fönstret" CFF på Bjurholmsplan 26 i Stockholm. Fönstret är en av dessa utställningsytor som uppstått på senare år, inte minst till följd av pandemin. Man går inte in i någon lokal utan utställningen är i ett upplyst fönster som såklart då är öppet dygnet runt. Texten ska vara som nedan (lite konstiga radbrytningar på CFF-sidan):

Maktskifte

Dessa bilder är från återkommande besök på ett koloniområde i Hässelby. Området har stängts av staden eftersom man hittat giftiga ämnen, tungmetaller mm. i jorden och därmed konstaterat att det som odlas i området kan vara giftigt.

Snabbt, mycket snabbt, återtar det som tuktats och strukturerats av människorna, sina egna former. De odlade växterna gör sällskap med de vilda och tillsammans tar de tillbaka området från odlarna.

Alla övergivna stolar och redskap som ligger eller står kvar, övervuxna efter stängningen av området, får symbolisera denna förskjutning från människo- till växtstyre.

Nu är det spåren efter människornas verksamhet som övertagit ogräsets roll.

Per Gunnar Evander.

Dog i veckan. Han betydde mycket för mig. Läste allt i min ungdom och minns särskilt "Ängslans boningar" och "Se mig i mitt friska öga". Jag tror Evander är en del av vad som format mitt förhållande till konsterna. Det lite minimalistiska avskalade nakna. Inga utsmyckningar utan bara lågmält rakt på sak utan fler ord än precis vad som behövs.
Att läsa hans romaner var på allvar. Och att han inte verkade ha den där synen på sig själv som "upphöjd" och liksom på en högre nivå, som (för)många aktörer inom de sköna konsterna lider av. Evander var "da shit" uttryckt så som vi gör här i orten. Nu ska jag påbörja projektet att läsa om några av hans böcker. Att göra så (återvända till verk som var ledstjärnor i ungdomen) brukar för mig ge perspektiv på min egen väg. Ibland blir jag besviken och ibland förstår jag det på ett helt annat sätt efter att många lager av livserfarenhet lagts till.

Ett PS en vecka senare. Blev lite tagen av Carin Evanders skrivelser om sin far. Inga höga tankar. Hennes syster dog i en bilolycka och Per Gunnar skrev senare en bok om sin sorg efter detta och skilsmässan från sin fru. Den hyvlar Carin vid fotknölarna då hon anser att han bara plågade systern via massor av telefonsamtal mm. Hon skriver om psykisk misshandel. Den debatten (som inte blev så mycket debatt eftersom Per Gunnar bara höll tyst) var tydligen för typ 18-20 år sedan och jag missade den helt. Och det verkar många andra ha gjort också fram tills nu då han dog. Eller så var det bara jag eftersom jag bara läste barnböcker för ungarna vid den tiden. Intressant ändå på något sätt att det alltid verkar finnas en mörkare sida hos dem jag inspirerats av. Det är inte första gången jag fått en hjälte detroniserad. Och säkert inte den sista heller :-(.

När jag läst om några av romanerna ska jag skriva om mina intryck här.

PS 1/10. Nu har jag läst. De två ovanstående + Dagarna med Fanny + två till (minns inte nu vad de hette). 
Ja vad ska man säga. Han hade väl blivit dömd i dagens läge men enligt 60-tals måttstocken tror jag det var nästan tvärtom. Frågan som inte kan undvikas är förstås hur mycket också jag förändrats. Miljöbeskrivningarna är lite som att öppna dörrar till glömda och stängda rum. Visserligen var jag inte vuxen när det mesta skrevs, men jag var ju ändå vaken. Jag kan känna lite postumt medlidande med Evander för att vara så fel i tiden som han är nu, men också fortfarande en beundran för att han ändå var långt framme i den tid han levde i. Jag tror helt enkelt inte att hans helvete efter dotterns död och även skilsmässan var mindre än min skulle ha blivit i motsvarande scenarier. Bara att det är en annan tid nu. Vi lever efter helt andra måttstockar som inte fanns då. Och framför allt så uttrycker man sig på helt andra sätt idag.

Ateljéarbete.

Jag jobbar alltid på samma sätt. Först bara "göra" sedan förhoppningsvis börja förstå vad detta göra var. Nu har jag byggt stegar av blompinnar och najtråd några dagar. Jag har ingen aning om varför jag gör det, bara att det blev så enligt minsta motståndets lag. Det var det jag ville göra helt enkelt. Jag har ingen förhoppning om att någon stor konst ska komma ut av det men inte heller att det ska vara bortkastad tid. Det är helt enkelt så här jag gör om jag nu ska kunna åstadkomma något alls. Tids nog kommer jag att förstå vad det handlade om och då kanske kunna jobba vidare med det på ett mer medvetet plan.

Jag har en stark tro på det omedvetna. Att det vi verkligen vill inte finns inom medvetandets ram utan att man måste hitta kryphål för att kunna bli helt ärlig.

Det fotoprojekt (Maktskifte) jag snart kommer att redovisa på CFF har förstås tillkommit med den ovan beskrivna metoden. Under coronatiden blev det många promenader i närområdet. Först bara med mobilkamera, skissbok osv men sedan när jag började fatta vad det var jag höll på med, så bytte jag till film och mellanformat. Så kan det se ut. Efterkonstruktionen är den verkliga sanningen :-).

Skeppsbrott

Framtida projekt som sakta börjar ta form. Och ja, jag vet redan kommentarerna om kontrast och exponering osv. men det här uttrycket är det jag vill ha. Lite bländad, lite trött och lite eftermiddagsangst. Typ juli, sommaren snart slut. (Ilford HP5+. Orange filter).

Planet. Olja + objekt på duk. Ca 45x80cm.

Passage. Olja + silverbrons på masonit. 153x98cm.

Numer ändrad och delvis övermålad. Men ett tag såg den ut så här :-)

Försöka dra sitt strå till stacken.

Art for Ukraine.

Andevärlden (i brist på bättre ord).

Jag tänker mig en företeelse, teoretiskt, fysiskt (och i fantasin om man så vill). Alla dess ingående delar utgör en ande.

En sjukdom kan få vara exempel. Jag drabbas av en sjukdom som ändrar på mitt liv. Den har en början och ett förhoppnigsvis gott slut. Mellan dessa två punkter finns allt den påverkar. Mig, mina närmaste, ev. sjukhusvistelse med medicinering, sjuksäng, sjukhussal, resor till och från, påhälsningar, personal, stämning, kläder, behandling och alla tankar och allt annat som berörs. Under den period det varar.

Var kom den ifrån? Man kan säga att orsaken var t.ex. ett virus som sedan utvecklades osv, osv. Men det svarar inte på frågan var det viruset kom ifrån? Hur började detta? Varför attackerar detta virus mig? Varför passerar det genom min kropp?

Ett annat exempel. En enorm kropp. En uppsvälld gigantisk ande som omfattar hela folk, geopolitisk omvälvning, flyktingar, vapenindustri, ekonomi och alla följdverkningar för djur och människor som denna ande har. Kriget i Ukraina. Det hade en början, en första fladdrande aning om en framtida formulering, gestaltning, flög in i en despot med makten att påverka miljoner människors liv. 
Även denna ande kommer att passera till sist men på sin väg åstadkommer den enorm skada.

Och ett tredje exempel. Någon vann 25:- på en trisslott. Det betyder att tanken att köpa lotten (givet innehavet av 25:-) passerde som en susning i medvetandet och innebar att de pengarna inte användes till något annat, att en person gick till tobaksaffären och att andra människor på andra sidan disken engagerades, liksom kassaapparaten, kortläsaren och vinnarens skor som slets en liten aning till. Därefter inlösen mot en ny trisslott som visade sig vara nit och till sist utpassage igen, som en svag susning av glömska. Så passerade den anden.

Om man nu inte är nöjd med detta resonemang utan vill att förvirringen ska vara total, så kan man även blanda in panpsykismen och därigenom få en ande som tagit fysisk form. En tolkning (min) som innebär att varje del i anden utgör ett fragment av medvetande som sammantaget ger någon form av reflektionsförmåga. Anden har när den lämnar flaskan (eller var det är den kommer från) ett medvetande, mindre eller mer dimmigt och diffust. Svagt och bortbleknande för de små, starkare och klararare ju fler ingående delar. 

Som en flock kajor eller starar som söker sovplats eller ett stim småfisk som försöker undkomma en haj. Tillsammans har de ett annat medvetande än individuellt (det är detta som hindrar mig från att gå i demonstrationståg eller se arenakonserter, jag pallar inte utplåningen av individen till förmån för en kollektiv vilja (jmfr. lynchmobb)).

Hajen är förstås också en ande, sammansatt av atomer, molkyler, celler precis som vi människor. Men när anden tar sig fysisk fast form gör också medvertandet det. I större eller mindre utsträckning.

Några bilder från studio ABC. Sista dagen på söndag.

 

Sinziana Ravini.

Skriver i en nyutkommen bok om det omedvetna. Tyvärr kan jag inte franska som boken ges ut på, men det ska vara en översättning på g. Det här verkar väldigt intressant tycker jag. På beställningslistan så snart den finns.
Citat Ravini: "Det omedvetna är oftast av en annan åsikt än vi själva, och alla som ger sig i kast med att försöka förstå dess logik genom sin konst, sitt skrivande eller sina handlingar är enligt min mening psykonauter. Det omedvetna kan ses som en plats inom oss, liksom ute i samhället eller i naturen – allt som undkommer oss är i den bemärkelsen omedvetet – och det gäller att hitta olika sätt att närma sig det." Slut citat.
Det där är väl ungefär vad de flesta konstnärer ständigt försöker. Ska bli intressant att läsa vad hon har att säga om detta. Ett nytt ord också: Psykonaut!

Andekorsningar. Olja på duk. ca.75x90 cm (x2).

 

Intressantast just nu.

Xenia Nikolskaya.

Esse Li Esselius.

Fotograferad av mig idag i vår gemensamma utställning på studio ABC i Vällingby.
Nämnas måste ju kanske också att Moderna Muséet köpt in tre av Esse Li´s bilder. De tre under här.
Jag är inte alls avundsjuk. Näääedå.

I dagens DN.

Psykologen Tor Wennerberg läser och tolkar sociologen Hartmut Rosa och hans teorier om hur vi relaterar till världen och varför. Citat:
"I senmoderniteten, slutligen, där vi nu befinner oss sedan några årtionden tillbaka, har förändringshastigheten accelererat till den grad att tidsförhållandena, vår relation till tiden som senmoderna subjekt, har tippat över i ett kvalitativt nytt tillstånd. Acclerationstakten  överskrider nu, så lyder tesen, vår individuella och kollektiva förmåga att interagera och absorbera de tekniska och sociala förändringarna. Den sociala förändringstakten har växlat upp och blivit intragenerationell, förändringar av samhällsomdanande karaktär hinner nu inträffa flera gånger under en och samma generations livslopp. Det får problematiska konsekvenser dels för politiken, dels för det senmoderna subjektetsförhållande till sig själv och till den egna livsupplevelsen." Slut citat.

Ja det var en bra sammanfattning av det jag tror vi alla känner av och alldeles speciellt vi som närmar oss den övre medelåldern. Under min livstid har jag upplevt ett före och efter vad gäller datorers existens, mobiltelefoner, plastkort, sociala media och så vidare. Allt knutet till nya sätt att interagera och därmed förändrade sociala koder. I samma tidning (dagens DN) finns en annan artikel som handlar om att appen Tiktok´s användare börjat utveckla ett eget språk där vissa ord måste "kodas" för att inte bli modererade, vilket förstås leder till missförstånd och att ytterligare lager skapas i kommunikationen. 
En annan företeelse är datingappar och deras egna sociala koder. Möjligheten att alltid swipa vidare och se om gräset kan vara grönare på andra sidan hagen. Möjligheten att utan att ens träffas göra jämförelser och rangordna människor och där utseendet då står i centrum. Eller mitt eget sviktande intresse för ny teknik. Det kanske finns fler orsaker än bara ökad ålder. Accelerationstakten kommer nog in här också.

Avrundar detta med ytterligare citat från Wennerbergs artikel:
"Det som blir djupt problematiskt, menar Rosa, är när detta instrumentella förhållningssätt blir till "grundmoduset för alla livsyttringar", vilket är precis vad han menar har skett i senmoderniteten, som en följd av "den moderna världsrelateringens felutveckling" (att teknisk utveckling styr social tror jag han menar, min anmärkning). Det existensiella perspektiv på accelerationssamhället som Rosa anlägger har i mina ögon en särskild, inneboende kraft. Det är nog här, i vårt mest grundläggande relaterande till världen, som den djupare källan till vantrivsel i senmoderniteten återfinns, men det är också i världsrelaterandet som en möjlig öppning in mot en annan och mer livsbejakande hållning kan urskiljas" Slut citat.

Och slutordet får bli Weennbergs/Rosas det med: Det gäller att springa för att kunna stå still! 

Min ordination för att faktiskt stå still när man står still är att praktisera ett hantverk och kanske lära sig odla, eller ge sig tid att läsa en lång och inte så lättläst roman. Eller allt det.

Artist statement (igen).

Nu när jag och Esse Li Esselius ställer ut tillsammans så har jag flera gånger fått frågor om mina bilder. Jag vet aldrig vad jag ska svara för om det skulle gå att översätta bild till ord så skulle jag ju kanske inte ens göra några bilder. Så jag får hitta på något bara.

Därför tog jag en timme nu framför datorn och kollade vad andra säger om sin konst och vad recensenterna skriver. Sedan gjorde jag helt enkelt en sammanställning, ett hopplock av hur det verkar som det ska låta just nu. Och det får bli denna dags artist statement för mig:

Jag undersöker förhållandet mellan objektens oscilerande dikotomi och tidens förändringsdiskurs.
Genom en jämförande kritik av de komplexare förskjutningarnas begär och skärningspunkter mitt i skiftande tankestrukturer ger jag röst åt förtrycket av det interkulturella mångfaldsperspektivet och synliggör därmed maktutövningens transkriptioner. Och med en gränsöverskridande postkolonial blick lyfter jag fram sprickbildningen i tillvarons villkor!

Satt... Då var det sagt. Visserligen lite komprimerat men huvuddragen är med. (OBS att inget ovan är "hittepå" av mig, det är bara klipp o klistra :-) så en ursäkt till de som ofrivilligt bidragit framförs härmed underdånigast!

Riddersvik. De övergivna kolonilotterna. Portra 160.

Lars Lerín.

Den nytta Lars Lerin gör för konstnärskollektivet är ojämförbar. Han legitimerar konsten och gör viljan att uttrycka sig i bild till vad den faktiskt är - inget konstigare än att vilja uttrycka sig i ord. Acceptansen från allmänheten, tron på att konsten är en del av ett normalt liv. Att han verkar helt omedveten om kotterier och "klubbar" för invigda som finns i konstvärlden. Det är befriande för alla! Och till ovärderlig hjälp för alla konstnärer. Det skriver jag efter att just nu har sett TV-programmet "Vägen ut med Lars Lerin". Den ende konstnären jag vet som är totalt renons på allt vad prestige heter. Den ende som faktiskt lever att alla mäniskor är lika värda.

Nu ställer jag och Esse Li Esselius ut på Studio ABC Konsthall i Vällingby.

Foto Kristyna Müller 2019.

Vernissage lördag 12/2 kl 12-16. Därefter öppet torsdag - söndag 12-16. Utställningen pågår till 27/2. Hör av dig om du vill komma på någon annan dag/tid! Adress: Jämtlandsgatan 161 i Vällingby. T-bana antingen Råcksta eller Vällingby. 10 min. promenad från bägge.

I dagens DN.

Skriver Ola Larsmo: "Minneskulturen om Förintelsen har blivit en moralisk vattendelare". Denna artikel med anledning av Anders Löwdins nyutkomna fotobok med bilder från platserna där det hände. Bilderna verkar mest vara av den skog och mark som nu finns kvar och kräver textförklaringar för att alls bli begripliga.
Huvudfrågan, om det är moraliskt rätt att avbilda platser där våldsbrott skett har jag själv har brottats med, Jag har funderat på om jag ska åka till Auschwitz eller ej. Det kanske är rätt, för att s.a.s. se det med egna ögon (även om jag inte tillhör historieförnekarna). Fel eftersom tanken snuddar vid voyeurism och sensationslystenhet. Jag vill inte vara den där som fotograferar olycks- eller mordplatser.
Det bästa jag läst om Auschwitz är dock Didi-Hubermans "Näver". Även den en fotobok med bilder som kräver förklarande text för att bli begripliga. Så på sätt och vis är det väl den Löwdin upprepar fast utökat till att omfatta fler platser.
För min egen del känns det ändå just nu som att det lutar åt att låta bli att besöka Auschwitz. Och skulle jag ändå åka dit så skulle det nog vara utan kamera. Kanske samla intryck på andra sätt för att sedan bearbeta i bild på hemmaplan. Fast jag vet inte ens hur jag skulle reagera på plats. Kanske springa åt andra hållet eller ducka och låtsas att det bara är några gamla hus.

Nattfly. Triptyk, blandteknik, ca 150x160cm.

Framtida utställning, Fönstret, CFF (Centrum För Fotografi) 17/6-17/7.

Adress (CFF): Bjurholmsplan 26, Stockholm. Alldeles nära Skanstull. Utställningsyta är ett stort fönster mot Bjurholmsplan. Så man behöver inte gå in (Smittsäkrat :-) inga öppettider alltså och det kommer att vara upplyst dygnet om.
 
De bilder jag kommer att visa är från återkommande besök under det senaste två åren, på ett koloniområde i Hässelby (Riddersvik). Området har stängts pga att man hittat giftiga ämnen, tungmetaller mm. i jorden där odlingarna är.

Nedan tre exempelbilder som kanske kommer med på utställningen. Oklart dock eftersom flera månaders besök i området återstår innan utställningen, så det kanske blir helt andra bilder.

Kassettbandsmannen, dokumentär i två delar. P4 dokumentär.

Text från P4:s hemsida: "1993 hittar Peter Apelgren några kassettband på en loppis. En man har spelat in en säregen resedagbok om sina resor i Sverige. Banden spelas upp i P3:s Morgonpasset och blir en succé. Men vem var han - Kassettbandsmannen?".
Ja resten är historia brukar man ju säga. Undersökningarna gick vidare och till sist, typ 30 år senare, kom det fram vem denne man var. Han reste i Sverige på sin fritid och sov för det mesta i sin bil. Besökte olika platser och spelade in sin egen röst när han beskrev vardagen. Vad han åt. Hur det såg ut där han befann sig o.s.v. Uppenbart alltid ensam.
Nu hörde jag del två av dokumentären. Del ett redan i somras. Konstigt att ingen i detta projekt verkar se tragiken. När han under en paus i bilkörningen flyttar sig och bandspelaren närmare en bäck som porlar och säger: "-nu ska ni få höra hur det låter". Vi vet att han är ensam i sin vardag efter alla tidigare inspelningar, har ingen att spela upp sina band för. Ändå detta "ni".
Enda kommentaren i programmet är att han kanske tyckte livet var toppen.
Kan det vara så att han någonstans visste att hans kasettband skulle komma att återfinnas på en loppis långt efter att han själv dött och sedan först få en stor publik i radio och därefter, efter sociala medias födelse, också leda till hans identifikation och ytterligare radio i form av två dokumentärer. Banden kanske var meddelanden till framtiden. Ett sätt att skapa en slags hågkomst även av alla okända.

Den yttersta domen – livsdramat Andrej Rubljov.

Av Andrei Tarkovskij. Som jag ser det så handlar det inte så mycket om målaren/munken Rubljov, som om livsförhållandena i Ryssland, eller Moskvariket som denna del av Ryssland hette, under första halvan av 1400-talet. Våldsam och ibland otäckt verklighetstrogen gestaltning. Första gången jag verkligen på djupet förstått varför alla städer hade ringmurar på medeltiden. Förståelsen för fornborgarna på Öland liksom Gåseborg här i Hässelby passerade genom några av mina inbyggda dimlager. Ibland kan man veta saker utan att ändå förstå. Nu förstår jag några snäpp bättre. Detta att det inte finns något skydd mot ondska förutom det man bygger åt sig själv. Det fattade jag på ett helt annat sätt än förut. Jag fick känslan av att T. med denna film ville visa oss hur livet (och döden) faktiskt var. Som att han själv förstått det och kunnat leva sig in i historien på ett mycket mer intensivt och inkännade sätt än vi andra träbockar. Och det lyckades, åtminstone i mitt fall. Illa berörd och lite överraskad var väl mina reaktioner. Jag som alltid tyckt att jag kunnat leva mig in i historien. 

Så fri är konsten.

Läser "Så fri är konsten", Den kulturpolitiska styrningens påverkan på den konstnärliga friheten Rapport 2021:1. Av myndigheten för kulturanalys. Utdrag:

"Beskriv om och i så fall hur ni i projektet ska integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds och interkulturellt perspektiv." 

"Denna formulering förekommer i ansökningsblanketten för åtminstone 33 av Kulturrådets bidrag. Förutom för bidrag till scenkonst, musikutgivning och musikarrangörer förekommer den bland annat för bidrag till utställningsverksamhet, konsthantverk, kulturtidskrifter och bild- och formkonst."

Satt.... Tror jag struntar i att söka det där projektbidraget för mitt projekt om en bäck och ett liv som försvann.

Men mina möjligeter till projektbidrag lär inte öka om vi får det "blåbruna" alternativet till regering nästa år. Och det är heller inte viktigt i sammanhanget, viktigt är dock att omedelbart uppdatera regleringsbrev och mer vad det nu heter och ta bort denna möjlighet för politiken att styra konsten. För hur kommer formuleringen ovan att se ut om kulturdepartementet hamnar hos SD?

"Beskriv om och i så fall hur ni i projektet ska integrera ett patriarkalt-, homofobiskt-, enfalds och nationalistiskt perspektiv." 

Eftermiddag.

Yahya Hassan.

Nu har han varit borta i ett och ett halvt år. Ettan, första diktsamlingen alltså, förärades jag av kompisen D som har bättre koll på lyriken än jag har. Det är många år sedan nu, men jag minns att det var en närmast chockartad upplevelse att läsa den. Så självklart och enkelt. Ett av de där verken man sedan tänker att -jaha, ja så enkelt var det ju. Bara att ingen annan såg det. Såg hur man kan göra det. Att han såg och skrev det som var uppenbart och framför allas ögon. Med versaler. Så är det ofta med stor konst tycker jag. Att det är enkelheten och det faktum att ändå ingen ser det uppenbara förrän någon pekar på det. Sedan blev det inte så kul eftersom han skaffade sig fiender i alla läger och inte heller själv valde de mest raka vägarna. Tvåan, Yahya Hassan II, var lika bra när den kom flera år senare. Samma klarsyn och drift att säga som det är. Samma nagel i ögat på alla. Men det blev för mycket. Skriver man om livet med livet som insats så kanske man måste förlora till sist. Sorgligt är det, en förlust för konsten och litteraturen och alla människor, men på något underligt sätt ändå begripligt. Man ska liksom inte få vara hur bra som helst utan att betala priset. Eller om det kanske är att FÅ priset. För det vet vi ju inte.

Underliggaren.

Hembud.

Work in progress.

Checkpoint Charile.

Checkpoint Charlie by Lyricmac at English Wikipedia, CC BY-SA 3.0

En gång i tiden, typ något eller några få år innan Berlinmuren föll och innan någon trodde att det skulle hända, besökte jag Berlin några gånger. Anledningen var att jag ville hälsa på en tjej jag träffat i Budapest en sommar. Det var ju så då att östblockarna fick åka till Ungern eller andra länder på "rätt" sida av järnridån på semester så därför var det ganska många unga från DDR på vandrarhemmen i Budapest. Och på ett sådant bodde jag några veckor en sommar.

Hur som helst. Hon och jag uppehöll sedan kontakten via knastrig avlyssnad telefon och jag åkte till Berlin några gånger för att träffa henne. För hon kunde ju inte åka till Sverige. Jag åkte alltså till Väst-Berlin, tog in på något boende där och gick sedan över någon av gränsövergångarna till öst så nära efter midnatt som möjligt, eftersom man fick max 24 timmar per besök.
De två gränsövergångar jag kommer ihåg att jag använde var Friedrischstrasse och Checkpoint Charlie.

Vid halvettiden på natten slutade S-bahn att gå på östsidan och staden blev helt öde. Den som inte var under tak då riskerade att bli tagen av folkpolisen eftersom man automatiskt var misstänkt om man var ute på gatorna på natten. Det var helt enkelt inte tillåtet. Och särskilt inte för västerlänningar.
De som jobbade som gränsvakter och tullpersonal på östsidan visste förstås detta och försökte på alla sätt att fördröja gränsövergången för att få en att missa sista S-bahn och därmed bli en kandidat för trakasserier och inlåsning. Jag kommer ihåg fientligheten från "vanliga" Östberlinare. Tror en del tänkte att alla från väst kan dö eftersom vi hade allt de ville ha och dessutom tog det för självklart. Bortskämda och rika. Andra, mer övertygade kommunister, kanske fick näring till sin motvilja av att vi västerlänningar stod för och levde i den ondska som kapitalismen innebar.

Gränsövergången Checkpoint Charlie var, om man kom som gående från väst, en lång kraftigt upplyst asfaltsträcka mellan höga stängsel med taggtråd högst upp. Lika höga som muren kommer jag ihåg det som. Skymtande soldater med automatvapen i vakttornet. Starkt motljus från strålkastarna längs vandringsvägen. Nervöst!
När man gått sträckan fram till gränskontrollen gick man in ett ett kalt rum med en pass, visum och tullkontroll. Hade man varit där förut så visste man att bagage var detsamma som missad S-bahn som var detsamma som polishämtning, för allt bagage genomsöktes minutiöst. Länge. Långsamt.

Jag som hade gjort det förut hade vid tillfället jag nu skriver om bara en minimal väska med det nödvändigaste (även det förstås misstänkt). Killen före mig (vi var bara två denna natt) hade långt hår, såg lite sliten ut och hade en ryggsäck. Alltså ett perfekt offer.

Jag minns det som att det aldrig tog slut. De vände ut och in på vartenda tygstycke i hans packning och kläder. Killen var helt kallsvettig av nervositet vilket nog inte berodde på att han tänkte smuggla något utan på att man blir det när man blir uppenbart trakasserad av någon som har all makt i sin hand.
Till sist när de inte hittade något att sätta åt honom för tog en av vakterna en blyertspenna de hittat i hans ryggäck och höll upp den typ fem centimeter från hans ögon. Frågade -vad är det här? Killen svarade -en blyertspenna. Då höll tullvakten den ännu närmare hans ögon och bröt sakta av den.

Frågade sedan vad det gråa i den var? Och så vidare. 

Så var det för en västerlänning att korsa gränsen mellan öst och väst på den tiden den fanns. För boende på östsidan var det lika med självmord att försöka. Jag missade aldrig sista S-bahn (fick dock springa vid ovan nämnda tillfälle) och hade inga större problem vid gränsövergångarna. Kanske hade det något att göra med att jag var snaggad och renrakad på den tiden :-) Långhåriga verkade alltid fördröjas och kontrolleras extra noga.

En kort historia till för att illustrera motviljan man mötte som västerlänning. En annan gång, då jag på dagtid men för tidigt kommit fram till den betongförort där jag skulle träffa min "date". Jag gick in på ett fik/bar i markplanet på ett höghus för att vänta. Beställde kaffe av den påtagligt sura servitrisen. Det var nästan tomt i lokalen. Bara jag och en gubbe som satt och halvsov med en tjuga vodka i ett glas framför sig. När jag skulle betala och gå, reste jag mig upp, tog upp plånboken (som var ganska sliten och trasig) och några små mynt som legat löst i den föll då ut på golvet. Då hörde jag servitrisen säga att ni från väst har tydligen så mycket pengar att ni kan slänga dem på golvet! Så var inställningen normalt till västerlänningar i DDR som jag erfor det.

Lekplats. Akryl på papper.

Vilken överraskning.

Då menar jag lite ironiskt alltså. Dan Jönsson skriver i dagens DN om Göteborgsbiennalen:

"...Philips verk på Franska tomten kan illustrera problematiken: de lösryckta sidorna ur ”Zong!” är faktiskt fullständigt obegripliga utan den ledsagande text som kort återberättar historien om massakern. Detsamma gäller för många av biennalens verk. På en husvägg strax intill visar Salad Hilowle en vacker men svårtydd trärelief, som när jag läser förklaringen visar sig vara ett slags negativ av konstnären Arvid Bryths relief på Transatlantiska rederiets kontor strax intill, som i naivistisk stil tecknar en idyllisk bild av det koloniala utbytet. Fint tänkt, snyggt gjort – men återigen, utan textbilaga mest en krumelur i bruset.
Så där håller det på, ett postkolonialt, metahistoriskt mumlande..."

PS. 17/9. En annan kritiker om biennalen:
"Som skolad i fransk psykoanalys så anser jag att begärets ursprung determinerar våra rädslor och begär inför den andre långt innan ett subjekt hört talas om varken Marx eller Freud". 

OK. Där satt den! Nu kommer det att bli kö till biennalen...

PS. 24/9. Stod detta att läsa i Kunstkritikk. Handlar inte om biennalen i Göteborg men väl om en del av problemet.

PS. 5/11. Intressant uttalande av Henri Matisse såg jag någonstans i mediaflödet: Råd till den blivande konstnären: "skär ut din tunga".... Ja det vore väl ett sätt att åstadkomma en visuell kommunikation i stället för en litterär.

Minnesförluster.

En gång i tiden konfirmerades jag i kyrkan. På den tiden var det nästan obligatoriskt. Man visste ingen som var döpt men inte konfirmerad. Inte där jag bodde i alla fall. Men nu började jag genast med en utsvävning. Det var minnet detta skulle handla om. Alltså: Som avslutning på konfirmationsundervisningen gick hela gruppen på en fjällvandring, om det nu var i ett par dagar eller en vecka minns jag inte. Men jag minns i alla fall en tidig morgon i en ladugård där vi vaknade av att det rök in. Någon bakade tunnbröd i en bakugn i rummet under höskullen där vi sov i våra sovsäckar. Ett svagt fragment av en bild av en mur där rök trängde fram mellan stenarna. Tror det var vid Storrensjön där det fanns en gård i väglöst land. Minns andra fragment, att vi tog paus, fiskade och genast fick fisk, röding, som vi rensade och grillade över öppen eld. Lite sådana  bilder, lite suddiga brutna bilder av lador, sjöar, skog och fjäll. Röklukt. Skavsår på axlarna av min uråldriga ryggsäck. Hösnuva.

Nu när jag gått igenom en massa gamla negativ hittade jag några från denna vandring. Kom då ihåg att jag hade sparat ihop till en begagnad småbildskamera som jag skulle inviga på fjällturen. Det visade sig sedan efteråt när filmerna framkallats, att det var något fel på frammatningen i kameran så de flesta bilderna var överlappande dubbel- och trippelexponeringar. Misslyckat förstås då, men lyckat nu idag. Bilden här under visar lite hur mitt minne av den fjällvandringen ser ut idag. En illustration så god som någon av minnesbilders strukturer och överlagringar. Och en påminnelse om att man ska spara alla bilder. Även de misslyckade. För en dag i ett annat sammanhang kanske de har blivit de lyckade!

De enda ord som behövs.

För min del så använder jag uteslutningsmetoden när jag jobbar med bilder. Prova, nej det var fel, osv ända tills det blir rätt. Och frågan om varför det är rätt eller fel måste lämnas eftersom det är där orden tar slut och bilden tar vid! När jag väl hittar "rätt" tråd att börja dra i så är det den blivande bilden som berättar det för mig. Därefter kommer själva jobbet. Timmarna. Kan vara att fotografera samma bild hundra gånger med små ändringar tills det blir rätt. Kan vara att ta upp duken från golvet eftersom jag nu vet vad som är upp och ner på den. Och jobba vidare därifrån.

Om sedan betraktaren, mottagaren, kan förmå sig att byta ut ordet ”vad” mot ordet ”hur” när hen ser på en bild, så kan det rent av bli kommunikation! Fråga inte vad är det där? Fråga istället hur är det där? Ett enkelt knep för att inte låsa sig när man ser på bilder. Och en ingång till det abstrakta/konkreta.

Och detta var det närmaste ett ”artist statement” (detta töntigt pretentiösa uttryck) jag någonsin kommer att komma. Klart slut.

"Jag drömmer om en värld där kassörskor inte ses som förlorare".

Titeln på detta inlägg är rubriken på Patrik Lundbergs artikel i DN i dag (handlar om en diktsamling en kassörska skrivit). Jag måste säga att jag minst sagt blev förvånad av denna rubrik. Självklarheten, säkerheten i uttalandet att kassörskor ses som förlorare. Av vem då?
Tänk så olika vi kan vara ändå. Sådana som i likhet med mig vuxit upp med att ett normalt jobb är just kassörska har aldrig sett dem som förlorare. Jag fick en liten tankeställare där. Är det många som tänker så? Nu efter alla år i huvudstaden känner jag bara en kassörska här, eller kassör i det fallet, men under min uppväxt i en liten by kände jag, åtminstone lite, de flesta kassörskorna i affärerna man handlade i.

Kassörska var ett lyckat jobb givet att man hade skaplig anställningstrygghet. Ett jobb var ett jobb liksom, något man försörjde sig på och kanske hade riktigt kul på med arbetskompisarna. Så var mina första jobb också. Jobbet hade inte något med människovärde att göra. Ingen såg kassörskor som förlorare.

Så var och så är min syn på människor och arbete och så kanske jag trodde att fler såg det. Men möjligen har jag totalt fel där. Åtminstone vad gäller den minimala grupp av befolkningen som syns och hörs i media. Och ja, jag har också sett de där filmerna om töntens återkomst som hjälte, men det betyder inte att jag ser ner på dem som stannade och nu bär upp och håller liv i de mindre samhällena, som just kassörskor eller vårdbiträden eller industriarbetare. Det kanske är där de verkliga hjältarna finns?

Kassörskorna som var min mammas väninnor behövde inte skriva diktsamlingar för att betraktas som lyckade människor. Lyckad var den som inte var sjuk, hade en fast anställning och kunde leva på sin lön.

Och jag undrar om det inte fortfarande är så för de flesta av oss. Och om inte Patrik Lundbergs artikel ger uttryck för en trångsyn som finns hos den genomsnittlige "oberoende liberale" DN-läsaren? Att man tror att ens egen världsbild är den rådande för alla människor. Att ingen kan vara nöjd med sitt liv utan att alla vill ha mer och framför allt att alla har samma syn på vad som är värt något i det här livet. Att det liksom är konstigt eller rent av fult att vara nöjd med sitt liv om man är en kassörska som inte ens skriver poesi...

Den värld han säger sig drömma om finns framför ögonen på honom och levs av åtminstone över två-tre miljoner människor bara i detta land, men inte av den lilla men högljudda grupp han själv tillhör. Och därför ser han inte. Verkligheten. Kontentan blir att artikeln säger mycket om artikelförfattaren men lite om kassörskan. Och att den människosyn man har är ett val man gör. Inget man behöver drömma om.

Fragment från igår.

  Fotograferat med EmmEttan.

Framtiden! Hässelblad M1.

Charley Patton och Watts.

I tonåren handlade allt om blues (fram tills jag hörde Billie Holiday och det blev jazz istället). Jag prenumererade på amerikanska bluestidskrifter och fick listor på inspelningar och skivor från det dåvarande lilla musikförlaget Ginza musik (som faktiskt finns än idag men nu är något helt annat).

I våras när jag fyllde år fick jag en grammofon av mina barn. Vilket gav att jag kunde krångla ner mina skivbackar, som stått inplastade på vinden sedan vi för 25 år sedan flyttade hit där vi nu bor, och därmed återse de bluesskivor som hängt med i alla flyttar (14 tror jag) genom åren.

Charley Patton var unik inom deltabluesen. Förebildernas förebild som spelade slidegitarr med en tomflaska, bakom nacken och bakom ryggen, 50 år före Hendrix.

Han är också den mest mytomspunne och kanske den man vet minst om. Rödhårig och fräknig enl. samtida uppgifter. Halv svart, kvarts vit och kvarts Cherokee, också enl. samtida uppgifter. Ett enda foto finns bevarat. Det finns massor av historier och ingen vet riktigt när han föddes men mellan 1881 och 1891 är troligt. Han dog iaf 1934. En intressant sak i sammanhanget är att Pattons texter inte alltid är eller påstår sig vara självupplevda, som ju annars är vanligt i deltabluesen. De är lika ofta iakttagelser av samtiden och skildringar av olika händelser. Lite som i dag arvtagare som Bob Dylan eller Tom Waits.

När jag nu återigen lyssnar på honom så känns det som punkten varifrån allt sedan strålade ut och tunnades ut i olika riktningar inom amerikansk musik och hela den västerländska rock/pop traditionen.

I går dog Charlie Watts och därmed får man väl säga att epoken Rolling Stones är slut. För även om de kan fortsätta ett tag till så var Watts sound nog en alltför viktig ingrediens för att kunna ersättas av plagiat.
Det är verkligen cirklar som sluts. Ett band som Rolling Stones hade nog inte existerat om inte Charley Patton gjort det. Jag hade Rolling Stones allra första LP (monoinspelad på röd Decca) men sålde den för 100 år sedan för att dryga ut studielånet jag då levde på. Skivan på bilden här ovan har jag kvar. Charley Patton var liksom inte till salu.

Tarkovskijprojeket igen.

I går kväll Ivans Barndom. Insåg att jag aldrig sett den filmen förut. Krigsfilmernas krigsfilm. Alla andra krigsfilmer är överflödiga. Ivans Barndom kryper för nära. Det blir som om man själv upplevt kriget. Just så måste det vara. Just så ÄR det. Och då handlar det om en svartvit film som utspelar sig under ett krig som utkämpades för 80 år sedan. Och det var AT:s debutfilm! Det första han gjorde efter filmskolan. Har någon filmskapare före eller efter detta gjort ett sådant mästerverk som debutfilm? Omedelbar omflyttning i min film tio-i-topp lista.

Olja på duk.

Om tillhörighet.

Jag har tagit tre dagar för att åka upp till min födelseby och leta efter något jag inte vet vad det är. Tänkte att jag dels skulle leta upp platser jag fotograferade med min instamatic i barndomen och dels fylla i några vita fläckar på bykartan. För trots att jag är född och uppvuxen här och mer eller mindre använde alla barndomens möjligheter att snoka runt i byn, skogen och på ängarna så finns det platser jag faktiskt aldrig varit på. Igår kväll och idag har jag vandrat kors och tvärs i byn i flera timmar. Faktiskt sett sådant jag aldrig sett förut också. Varit på platser jag aldrig besökte i barndomen. Och hela tiden jagande den där känslan av hemortsrätt, tillhörighet, som jag alltid haft här. Tyvärr blir den svagare och svagare för varje år som går. Och på denna resa märkte jag verkligen av det.
Jag gick längs sjöstranden. Lukten av korsgräs och den speciella lukten av vattnet i sjön känner jag förstås igen men den ger mig numer bara svaga minnen. Jag och min syster som leker vid Blomsbäckens utlopp i sjön medan mamma tvättar mattor i jättebykkaret hon eldat under. För att sedan skölja dem sittandes på knä på bryggan. Blomsbäcken som var stor och porlande. Vi gjorde små båtar av träpinnar och blad. Dammar som snabbt fylldes och svämmade över. Nu är det med bäcken som med minnena. Knappt att jag hittade den. Bilden nedan visar utloppet idag. Sjögräset uppe till höger var det som fick mig att inse att det faktiskt är Blomsbäcken jag står och ser på. En svag fördjupning i marken bara. Som ett nästan helt bleknat minne.

Åkte till kyrkogården där min mormor, min morfar och min morbror ligger begravda. Gick runt lite på den del där det finns lite nyare gravar. Och nu blev det "liv". Insåg att den by jag minns ligger här. Jag gick runt och hörde röster, såg ansikten och gestalter, kände piprök, matlukt, hörde skratt.

Så min känsla av sammanhang och tillhörighet gäller numer för de döda. Vet ej vad jag ska tycka om det så jag väljer att inte tycka något alls. Konstaterar bara fakta. Sist en bild från i dag, av min barndoms lekplats sjöstranden med den ynkliga resten av bäcken i förgrunden.

Funderar vidare ett år senare (220805). Lustigt att det har gått precis ett år nu då jag i natt låg och funderade över detta. I måndags i ateljén satt jag också och "snöade" och tittade på det 50-tal pannåer jag grundat i olika grå nyanser. Jag gjorde dem av bakstyckena till de oräkneliga mängder clipramar jag hade i garaget. Rester från min förra atlejéperiod för många år sedan. Jag tänkte samtidigt på min födelseby och ungefär det som står ovan i denna text. Började räkna och lista gårdarna från öst till väst och vilka som bodde i husen då jag var liten. Med ett par undantag är ju alla som då var vuxna döda och jag räknade till 45 "själar" varav de flestas kroppar finns på Åre gamla kyrkas kyrkogård nu. Kom på ett par till i natt, så 47 är vi uppe i nu. Tänker att jag bara för min egen skull ska använda pannåerna till minnesbilder av alla 47. En del har jag väldigt svaga minnen av, ibland kanske bara en röst eller en lukt, eller ett minne av ett minne. Andra lite mer. Jag ska ta mig an att gestalta detta under hösten/vintern. Kanske väcker det något mer. Tror också att jag måste göra ännu en resa med fotoutrustning för att se om inte lite mer går att krama ur det töcken som tiden utgör.

Tredje gången gillt. Nu har ytterligare två och ett halvt år passerat (idag 250407). Något som har med de ovanstående historierna att göra har tillkommit. I samband med min mors död för snart ett år sedan, kom frågan om gravplatser upp. Via kontakt med pastoratet jag föddes i framkom det att det finns fyra skelett som seglar i det blå. Eller bruna kanske det är då de såklart ligger kvar i sina gravar. MEN, själva gravplatserna saknade ägare och stod på listan för att avvecklas. Vilket betyder borttagning av sten och återanvändning av gravplatsen. Alltså att någon ny döing kan grävas ner på samma plats och ev. av dödgrävare upphittad dödskalle kanske hamnar på hens skrivbord som brevpress. Nu gäller detta de fyra skeletten efter min mormors föräldrar och hennes fars föräldrar. De senare födda 1847 och 1850 och deras gravar grävda för snart 100 år sedan. Jag betalade för alla fyra gravrätterna så jag kan nu kalla mig fyrfaldig gravrättsinnehavare och förvaltare av fyra skelett jag aldrig mött när de ännu var i sina kroppar och kunde gå och prata. Den yngste av dem död sju år före min födsel. Vad har nu detta med allt att göra? Jo den överraskande känslan av tillfredsställelse när jag betalade fakturorna. Jag brukar inte känna så när jag betalar fakturor. Så trots att jag själv inte har så mycket till övers för släkt, då jag bara tror det är kropparna som är släkt med varandra, inte själarna (där är jag hindu) så var det ändå liksom om ett oändligt svagt tack nådde mig från dessa gravar. Som om någon var glad för att bli räddad från grävskopor och glömska. Jag kan förstås ha fel, men det brukar jag ju aldrig ha (förutom någon enstaka gång då jag trott att jag haft fel men det sedan visat sig inte stämma). Så troligt är ändå att någon slags blek pust från de som levat blåstes på mig. Jag har varit med om en del betydligt underligare saker så jag tar det ändå som naturligt och svarar: ingen orsak! 

Utan ateljé igen.

Nu ska det dras ny el i ateljéhuset Glasbruksgatan 25. Vi som jobbar där är utvisade fram till jul. Arbetslås  på dörrarna så vi kommer inte ens in i huset förrän allt är klart. Så nu blir det bara skissboken och foto det närmaste halvåret.

Thelonious Monk - "Live at the it club".

Klicka här om du har Spotify. Här om du bara blir nyfken. Svårt att förklara vad Monk betyder för mig. Men om jag börjar med musik i allmänhet så kan vi ju konstatera att denna konstart inte försöker avbilda något, inte härma något som bildkonst kan göra ibland. Musik är 100% skapande (för den som skapar den). 1-0 till musiken. Den är skapande, inte härmande.
Sedan ett steg till - improviserad musik. Enligt mig kanske den "högsta" konstformen. På Live at the it club spelar bandet Monk-klassiker och en och annan standard. Men kompositionerna är bara motiv. Skelett. Strukturer. En förevändning. Det som verkligen händer är att alla och främst Monk själv, hittar nya vägar. Han har ju säkert i otaliga konstellationer spelat samma låtar tusentals gånger, men besitter den lite spöklika egenskapen att varenda gång hitta vita fläckar på kartan.
Jag har hört dessa låtar hundratals gånger men med Monk blir det aldrig en upprepning och jag tröttnar därför aldrig. Det är liksom det som är grejen. Om jag hade varit på it club och hört detta (eller annan improvisationsmusik) så hade jag fått bevittna en skapelseprocess och resultatet av den i samma ögonblick som födelsen. Ingen produkt filad på i en studio. Inget utöver den nakna kreativiteten. Det är sådant som ger mig hopp och vilja att fortsätta pula med bilder. Och som även skärper kraven och självkritiken.

Och förresten är det femårsjubileum för den här bloggen nu. Fem år har gått sedan jag påbörjade återfärden! Hurra, hurra hurraaaa.....