Söndag morgon.

Vilodagen. Dagen då det är syndigt att företa sig något som liknar arbete. Så jag ska bara skriva ner de här tankarna och sedan somna om. 

Min sista (så känns det just nu iaf) utställning med måleri blir i Södertälje på vårvintern. Varför jag kroknat och vill uttrycka mig på annat sätt framöver har jag ju avhandlat många gånger tidigare så det går jag inte in på här nu igen. Det viktiga nu blir att försöka tömma ateljén. Så min tanke är att hitta ett sätt att bli av med allt utan att gå back ekonomiskt. Och just nu ser lösningen på den ekvationen ut så att prissättningen på den utställningen kommer att bli procentuell på köparens disponibla inkomst den månaden. Statistiken säger att vi använder ca 5% av inkomsten till nöjen, kultur o.dyl. Så 5% av din inkomst denna månad tror jag det kommer att stå i titel- och prislistan för varje målning. Jag skulle ju bli glad om besökare som tycker om det de ser också kan köpa utan att behöva vara rika. Även den som tvingas gå på soc eller är fattigpensionär spenderar de där fem procenten om man ska tro på statistiken. Visserligen kanske svårt att locka de kategorierna till en utställning, men vem vet? Det skulle i alla fall bli rättvist. Och ingen skulle behöva redovisa något, utan samvetet och därav följande karma skulle få råda. De flesta vill nog inte ha en bild som påminner om något skamligt på väggen och skulle någon vilja det så är det ju inte min förlust, utan den personens. Så ser jag det iaf. Och så tror jag det får bli om konsthallen går med på det.

Denna dag - ett liv.

Sade farbror Melker. Vi som vuxit upp med Astrid Lindgrens berättelser vet såklart genast vad det gäller. Visserligen kommer detta uttryck ursprungligen från poeten Thomas Thorild, men vem vet det idag? Tiden har sin gång. "Saltkråkan" hette den sedermera filmatiserade historien där farbror Melker hade en av huvudrollerna och uttalade rubriken till detta inlägg. Nu har det gjorts en ny version av den TV-serien. Jag brukar vojna mig över moderniseringar av sådant som hör till min barndom, men icke så den här gången. Såg första avsnittet i går kväll och jag måste säga att jag är imponerad. Det är en väldigt känslig nytolkning som jag är säker på att AL hade varit stolt över. Ursprungsmusiken används t.ex. Och själva morderniseringen känns alldeles naturlig. Så det blir ett grattis till skaparna. Från mig som ser Åke Grönberg och inte Allan Edwall som luffaren i "Rasmus på luffen". Man börjar nog stelna till tidigare än man tror :-().

Brev från Myrorna.

"Just nu är det tomtefeber i vår webshop!" Så börjar epost från Myrorna, som med sitt plingande i mobilen väckte mig ur dagdrömmandet. Läser Jesper Högströms biografi om en annan tomte, Gunnar Ekelöf, och har just kommit fram till mitt födelseår. Det slår mig att allt som hänt innan det året av mig i fantasin ses som kanske inte svartvitt men i alla fall med bleka och svaga färger. Kanske är jag påverkad av detta filmskaparknep eller så kommer den gestaltningen från att alla ser tiden före sin egen födelse i gråskala. Plingen i mobilen. För en stund sedan från kompisen D som uppmanade mig att gå ut till postlådan eftersom det borde ligga ett brev där. Tittar i postlådan kanske var tredje dag numer då ju inte ens reklam längre kommer i fysisk form. Snart kan man väl ta ner den. Postlådan alltså. 

Ekelöf igen då. Ett ego och en självupptagenhet som får uttrycket "drama queen" att blekna till ingenting. Denna totala hänsynslöshet mot sin dotter, sin fru, det går inte att begripa. Och inte på något sätt uppvägas av diktandet. Jag har aldrig stått ut med självömkan och navelskådande men denna biografi, om den är sann (ibland tvivlar jag) gör dessvärre att jag för varje kapitel bara känner större och större förakt för den store diktaren. Tur för mig att jag aldrig varit särskilt berörd av hans alster. Det finns ju historier om andra jag håller högre i ordbajsandets värld, men ingen så utdragen och konsekvent vad jag vet i alla fall. Men intressant är det ändå. Dels att få veta att i stort sett alla GE:s mest bejublade verk tillkommit inifrån dimmorna. Att han, som hans sista fru sade, bara kan "få besök av ängeln" i berusat tillstånd. Vilket ju också till slut leder till hans för tidiga död. 

Generationskamraterna verkar ju ha varit "normalalkoholiserade" (uttrycket lånat från fotoprofessor emeritus på Konstfack, Jan Fridlund) allihopa, så undrar hur mycket av poesin från denna epok som genererats av helböjarna? En prosaförfattare som Aksel Sandemose, omvittnat krökande han med, sade en gång att han ibland skrev på fyllan men genast slängde det när han läste det i nyktert tillstånd. Kanske en annan sak om man skriver poesi? Men de kvinnliga poeterna från ungefär samma tid, t.ex. Karin Boye eller den lite tidigare Edith Södergran verkar ju inte ha haft den metoden. Eller? Jag gissar. Ska leta fler biografier från epoken. Hur som helst finns det enligt mig inga ursäkter för beteenden som GE:s. Att bete sig så att omgivningen måste tassa på tå runt "geniet" är endast och enbart oförsvarligt. Löjeväckande. Då har man i sin hybris tappat verklighetskontakten.

Regn idag. Lite nu på morgonen men ös om en timme om man ska tro profeterna. Och då ska jag iväg på jobb. Inomhus tack och lov. Inte många uppdragsplåtningar nu och det sörjer jag inte. Gör inget för att få fler heller då jag starkt känner att jag, ekonomin till trots, måste jobba med mina egna projekt nu om de någonsin ska bli av. Fast det kanske inte spelar så stor roll. Ibland avundas jag katterna då deras enda projekt verkar vara att sova på olika platser, äta och gå på avträdet de utsett under magnolian i trädgården.

Ekelöfsboken förresten utläst nu (skrev detta inlägg bit för bit under några dagar). En riktig tegelsten var det. Läs också "Jag vill skriva sant." Samme författares biografi om Tora Dahl. Och köp en tomte i myrornas webshop. Pengarna går inte till vapenindustrin (tror jag).

Smärtpunkten.

Läs Elisabeth Åsbrinks reportage i bokform om alla turerna när Lars Norén satte upp pjäsen som fick namnet "7:3". Inga förenklingar. Hela händelseförloppet sett från alla inblandades sida. "Smärtpunkten" är bokens titel.

Breven och tiden.

Jag är ingen samlare, ser mig snarare som lite åt det minimalistiska hållet. Få saker och inga dubbletter av något får mig att bli lugn. Men på två områden är det inte riktigt så. Dels mitt eviga vardagsfotograferande, som visserligen avtog brant när sista avkomman flyttade ut, (vilket dessutom ungefär sammanföll med digitalkompaktkamerornas frånfälle till förmån för mobilkameran (vilket nerköp)) men som ändå tar plats i form av långt över 100 album, numer undanställda i arbetsrummet. Och dels så är det breven. Jag har i ett par lådor som nu står i ateljén kvar de flesta av de brev och vykort jag fått genom åren. Det har liksom inte känts rätt att slänga någon annans ord och handstil, hantverk, så de har blivit kvar. Tills nu i alla fall. Jag tog ner ett par lådor från hyllan de står på i förra vackan. Plockade ut några brev på måfå och läste. Underligt nog visste jag direkt vem som skrivit även nu 30-40 år senare (det är faktiskt väääldigt länge sedan vi slutade kommunicera via pappersbrev). Innehållet däremot var svårare att tyda. Händelser, situationer, resor inom landet (ett extensivt tågåkande kors och tvärs av olika anledningar), fester mm personligt. Allvarliga samtal om det ena och det andra jag inte har de minsta minnen av nu. Än mer obegripligt när ett brev fortsätter på något som påbörjats i något tidigare. Fragment. Lösryckta ur sammanhangen. Och helt glömt det mesta. I flera fall helt obegripligt. Som om det gällde någon annan. Och precis så är det ju fattade jag efter ett tag. Jag är verkligen någon helt annan. Och var verkligen en annan då. Och så mycket jag tydligen skrev. Har inte något riktigt klart minne av det heller. Att brevskrivandet var en så stor del av vardagen. Kanske den tid som numer tillbringas i den digitala världen. Numer är den enda jag känner som fortfarande skriver brev vännen D. Och han fortsätter till och med trots att vi bor i samma stad. Jag är usel på att svara. Har inte längre nån handstil heller. Den har förtvinat över tangentborden.

Så, vad ska jag nu göra med alla dessa brev? Det känns fortfarande inte rätt att dumpa i pappersåtervinningen. Hellre en brasa då. Värdigare liksom. För ha kvar dem kan jag inte. Vem ska ha dessa luntor till något den dag jag inte är med längre? Det gäller att rensa nu. Troligen om ett par år har vi flyttat till ön och ateljén kan jag inte ha kvar då. Så bort med så mycket som möjligt. Samma gäller för alla målningar som samlar damm i ateljén. Tror aldrig jag kommer att måla över och återanvända dem. Och den känslan är underlig den med, men den finns där. Jag ska ha en sedan länge bokad utställning i Södertälje nästa år på vårvintern, funderar på att ge bort allt då eller sätta pris: vad du tycker den är värd.
Så kanske någon får glädje av något. Annars kommer det att bli en brasa där med.

Brevlådor. Den branschen måste vara i gungning. För typ tio femton år sedan började grannarna köpa stora dyra låsbara brevlådor som kunde rymma en hel semesters brev utan problem. Men vi hade kvar vår lilla plåtlåda, vilket ju visade sig vara rätt vägval, för nu är det inte ofta något ligger i den. Visserligen fortfarande papperstidning men snart kanske den också ryker. Dock ej riktigt bekväm med att läsa på mobilen än. Smartphones är sådama industridesignmässiga stolpskott. Kom förresten nu ihåg att jag även för fem år sedan skrev något om breven. Klart slut för nu!

Minnesplatser.

Minnet är nog inte helt och hållet något som bor i ens medvetande. Jag föreställer mig att en del av minnena befinner sig utanför och aktiverar den del som finns inom oss när de två delarna möts. Som om en bit av minnena lämnas kvar på platser eller i situationer och bara kommer tillbaka som ett helt minne när man är där igen. En minnesbild som ett färdiglagt pussel men med t.ex. 25% av bitarna kvarlämnade på minnesplatsen. Och dit måste man återvända för att koppla ihop med de 75% man bär med sig och därmed få en färdig hel bild. Förutom då att bilden bleknar med tiden även då den är hel. Och förutom att det ju tyvärr inte går att återvända i tiden utan bara i rummet. Men minnesdelar som ligger kvar i rummet kan betyda mycket för bilden. Jag tänker att jag har lämnat en bit av minnet av en händelse på en särskild plats. Och det har också alla andra som varit där gjort. När jag kommer dit igen kopplas bitarna ihop och jag minns. Om det är så, så borde någon annans minne kunna komma till mig om den personen upplevt samma sak som jag på samma plats? Om den personens minne s.a.s hinner först med sammankopplingen? Det skulle då leda till ett helt nytt minne. Sammansatt av två olika medvetanden.

Ja. Svammel förstås, så nu över till något helt annat. Så här uttrycker Gunnar Ekelöv det: "Konst är till mycket stor del humbug. Pengar är pengar däremot, åtminstone så länge kronan inte sjunker". Citerat ur ett brev som återges i "Minnet och rädslan : en biografi över Gunnar Ekelöv" av Jesper Högström. Konst är alltså humbug som konstnären själv tror på. 

Ekelöv umgicks, när han skrev detta, med konkretisterna runt Otto G. Carlsund, och jag tror han menade den konst som inte kräver så stor hantverksskicklighet utan mer baseras på teorier. Alltså konstruerad konst. En konst som är en överenskommelse om värde. Liksom pengar är, men där pengarna vinner på det faktum att de inte försöker vara något annat än just pengar. Och därmed blir ärligare än konst.

Ekelöv ja. Född ekonomiskt oberoende. Den halvgenomskinlige hanrejen. Han som allitid måste bjuda in sig själv till festen. Till bordet. Han som minsann skulle åka till Afrika för att finna inspirationen men inte fattade vidden och djupet av kulturskillnaden. Som skulle flytta till Paris för där... Ensam, ständigt halvfull på sitt rum eller på någon bar. Vänlös. Accepterad i sällskapet men aldrig inbjuden. Lidande av sina pengar som gör att han aldrig behöver kämpa för något. Aldrig vara hungrig som de andra ibland. Aldrig behöva gå upp på morgonen. Den underiiga paradoxen att ekonomin blir en belastning. Ett utanförskap i förhållande till generationskamraterna i konst- och litteraturvärlden.

Lagom är alltså faktiskt bäst. Att inte vara fattig men inte heller rik. Så att ens ansträngningar på det materiella området faktiskt märks och spelar roll. Hade jag miljoner så skulle jag gå med ständigt dåligt samvete. Och hade jag inget så... 

Ivar Kreuger schabblade bort både sina och andras miljoner och sköt sig hellre än att konka. Så kan pengar också göra med en människa. Han kunde inte tänka sig ett liv som fattig, även om han säkert inte behövt bli hemlös. Men högmodet visade sig vara existentiellt för honom. Annars kunde han ju bara ha bott i ett dike några år för att sedan utnyttja gamla kontakter, skaffa sig en spökskrivare och förlag och göra come back med "Kreugerkraschen - den sanna historien". Föredragsturné, bokmässa och allt. Kändis var han ju redan.

Men nu börjar det ljusna ute, klockan är snart sju och det är dags att fundera över min egen ekonomi. Behöver dra in några jobb. Köpa kattmat. Bara att sätta igång!

Kolsvart 06.36.

Rummet endast upplyst av en bordslampa i fönstret. Runt den irrar en minimal fluga som än så länge klarat sig i årstiden då flugor dör. Klarat sig genom att ta sig in i huset. Eller om den är född och uppvuxen på någon av krukväxterna. Vad tänker den i sin dans runt lampan? Det är verkligen en annan värld. En dimension jag inte kan få tillträde till. Lika lite som den speciella plats högt upp i tallen utanför fönstret där några skator brukar samlas. Vad gör de just där? Aldrig någon annanstans i tallen och något särskilt går inte att se där. Inget bo eller ens rester av ett. Ibland blir de många mysterierna runt om en nästan för mycket. Tycker vi har exotiska platser och märkliga mysterier i närheten överallt. Mer än nog. Bara att öppna ögon och öron och kombinera med lite fantasi så kan det dra iväg var som helst. Somna till på soffan i eftermiddagssol (så slipper man den också). Och precis innan sömnen kommer. Där finns också en värld. En port liksom. Och att se drömmande katter. Sovande 20 timmar om dygnet. Eller vad det nu är de gör. Kanske bara ser ut som sömn. Kanske är de ute och reser. Mystiken tätnar i alla riktningar.

Hells Angels. Bildades av hemvändande soldater från andra världskriget. Traumatiserade innan PTSD fanns. Omöjligt att inordna sig i ett civilt samhälle när det normala varit det extrema. Som uttöjda strumpor som inte längre kan sitta uppe på benen. Ett inte okänt fenomen från typ alla krig, men när det gäller världskrigen så handlar det ju om i stort sett allt manfolk i flera länder. Hela generationen. En vana vid adrenalin kan nog vara lika illa som en vana vid vilken drog som helst. Dessutom med tillvänjningens avtrubbning. Jag tänker mig att den generationen, typ en och en halv före mig, som fick gå "man ur huse" för att försvara en flagga eller en gräns eller en idiologi, eller för den delen angripa andra för att flytta fram den där gränsen och få hissa flaggan en bit bort, alla är mer eller mindre avtrubbade. Uttänjda som gamla strumpor. I behov av stödstrumpor. Inte minst mentalt och känslomässigt. Grov allmänfarlig generalisering av mig som dessutom verkligen tycker illa om när folk buntas ihop i grupper och tilldelas egenskaper. Men i alla fall. Lite tror jag det ligger i det åtminstone för de direkt inblandade. Misstänker i alla fall att jag hade blivit krockad om jag hade varit med i någon duell. Då hade jag nog inte kunnat se det stora i det lilla.

Lyckliga är vi som gjorde lumpen i en "91-an Karlsson-tid" även om det där och då kändes som allvar. Och ännu mer våra barn som slapp helt! Jag tror de har andra förutsättningar för att bli tänkande och kännande människor. Kanske att den generationen, den enda eftersom vi nu har krigsmentaliteten här igen, kan föra mänskligheten lite framåt och närmare några svar på vad det egentligen handlar om, det här livet. För nu är det återigen så att nästa generations ungar ser broschyren "Om krisen eller kriget kommer" som likvärdig med vårdguiden eller 1177-tidningen. En naturlig del i livet att förålla sig till. Precis som det var för de som var barn på 1930-40-talet.

Å andra sidan, för det finns ju alltid en annan sida, så är det visst så att psykisk ohälsa minskar drastiskt i krigstider. Det finns liksom inte så mycket plats för att reflektera över sitt eget mående vilket då ska skala bort en hel del av de mindre allvarligare tillstånden. Har jag hört på stan. Andra funderingar i ämnet finns här och här.

Irlands Oscarsbidrag 2026.

"Sanatoriet". Finns nu på SVT play. Bara att kolla. Underlåtenhet kommer att beivras.

TV.

På SVT play kan man se Tom Alandhs dokumentär om Bosse Högberg. Klart sevärd som allt av TA. Ett tidsdokument som i mitt fall plockar fram många barndomsminnen också.

Årets första skrapning.

Av bilrutor, denna morgon. Alltså första frostnatten. Nyss laddat ner "Patronym" av Vanessa Springora i ljudboksappen. Kunde inte motstå de senaste dagarnas hajpande i olika kulturmedia, kulminerat med dagens heluppslag i DN. Så det blir nästa dammsugnings- bilkörnings- och  tunnelbanelyssnande. För övrigt status quo vad gäller tristessen och misstron mot konstvärlden, som parkerat i min hjärna. Svårt att komma förbi. Dessutom dras jag liksom till det ämnet. I natt när jag inte kunde sova hörde jag en intervju med Dan Wolgers där han nämnde sitt förtida avhopp från sin professur på konsthögskolan 1998. Orsak: han skulle tvingas införa Bolognamodellen. Denna metodik som fått sådana konsekvenser för konstutbildningarna och som på längre sikt nu börjat påverka själva definitionerna av konst och konstnärer (läs "The global contemporary art world". Jonathan Harris. Wiley Blackwell 2017). Men det har jag tjatat så mycket om här så det räcker. Så över till nåt annat. 

Betala för att se en utställning? Kulturhuset ska ha 150:- för att släppa in en på Lars Tunbjörk-utställningen som pågår nu. Jag är lite kluven till LT så vet inte om jag kommer att gå. Jag är imponerad av egensinnigheten, originaliteten och håller inte med de som talar om likheten med Martin Parr, men ibland kan jag tycka att en del (inte alla) bilder gränsar till lyteskomik. Lite som "von oben TV" av typ Böda sand eller Ullared. Min allergi mot den sortens attityd mot andra människor vaknar helt enkelt. Det nedlåtande småleendet, som gränsar till hånleendet. Lika fult var det än dyker upp. Men nu över till dammsugaren och på med lurarna. God helg!

PS 20/10 Patronym utläst. Och ja, spännande med sökandet efter farfars historia, men inte tycker jag att pådraget i kulturmedia egentligen var så påkallat. Intressant på många sätt och välskrivet, ja. Visst. Men nog har det kommit böcker på senare tid som varit väl så bra och bättre, men utan sådana kanoniseringar.

108 år.

Skulle mästarnas mästare ha fyllt igår. Men de senaste 43 åren har han tyvärr bara spelat i himlen.

Öppna ateljéer.

Blir det nästa helg, i min ateljéförening Glasbruksgatan 25. Själv kommer jag inte att vara med i år (har med en bild på utställningen men inte öppen ateljé) men många andra som jobbar där håller sina ateljéer öppna och huset i sig är bara det värt ett besök. Så rekommenderas för den som befinner sig i krokarna. Lite info finns här.

Blekmorgonljus.

Är det mellan halvsju och sju nu. Den bästa tiden på dygnet, den när det ljusnar, flyttas fram lite varje dag nu fram till vintersolståndet då den börjar backa igen. En fördel med mörkertiden är att det går att vara utsövd i blektimmen. Ljusets inverkan på sinnet är som en slags huvudkran. Vad som händer i övrigt under vaken tid är mer som utbroderingar över grundtonen, obligater och soloutflykter. Händelser och påverkan som inte är riktigt självständiga utan bara avtecknas mot ljuset. Dagsljuset. Som är grundtonen. Likadant fast i 365 gånger större skala är det med ljusvariationen under ett helt år. En grundton under grundtonen. 

Den helvita himlen. Eftermiddagssolen molnfria sommardagar. Lågt hängande moln som tvingar en att tända taklampan. Heeelt värdelöst.
Gryningsljus. Sommarförmiddagar. Varmt och gråväder. Då går något vettigt att åstadkomma. Likaså när dagarna nästan försvinner i mörkret.

Ibland undrar jag hur vi påverkas av att i någon mån kunna styra ljuset själva. Jämfört med hur det var före elektriciteten. När solnedgången betydde natt och sova och soluppgången startade dagen. Att dagarna var så långa på sommaren och så korta på vintern. Att dygnsrytmen ständigt förändrades. Nu läser jag gång på gång om hur viktigt det är med regelbundna sömnvanor och att man ska sova sju eller om det är åtta timmar/dygn för att hålla sig frisk och bli 100 år. Men jag tror ändå att något förloras för varje avsteg från naturens gång som tas. Såklart kan det vara till det bättre av uppenbara skäl men kanske inte av de mindre uppenbara.

Och nu blir det snart omställning av klockor till vintertid. Som elefanten som klampar in i porslinsfabriken. Det är så mycket som blivit så intrumentellt och mekaniskt, okänsligt. Vi tvingar både naturen och oss själva att följa flyktiga trender. Plastikkirurgins triumftid! Tänker på min uppväxt i en skidort där det mesta handlade om teknik i backen när man gick i byskolan. Den inte alltid så pedagogiske gymnastik- och skidläraren gjorde i alla fall en insats med mig, jag som inte var någon naturbegåvning på det området. Han klargjorde hur terängen skulle avläsas och åkningen anpassas efter den. Alltså att det inte handlar om att bestämma först hur man ska åka och sedan göra det. Det var faktiskt något som fastnade och som går att tillämpa även på andra områden. Inte minst här i orten där "streetsmartness" är en nödvändighet. Kolla hur det ser ut framåt och byt till den andra trottoaren om det finns någon tvekan. En insikt som för övrigt mina barn har haft mer eller mindre medfött. En slags självbevarelsedrift.
Och det tankesättet går igen i konstnärlig verksamhet. Att följa terrängen. Göra det som krävs snarare än det jag tänkt ut. Följa intuitionen. Träna förmågan att stänga av och följa minsta motståndets lag. Det kan vara svårt och betyder en hel massa "kill your darlings" (ursäkta för en till anglifiering, men vet inget bättre uttryck). Att se att det där blev som jag ville, men tyvärr är det skit! Framkrystat. Eller "tänkt" som en lärare i måleri jag en gång hade sade. Det är vad som måste tränas. Byta trottoar utan att först tänka att jag ska byta trottoar.

Brownie McGhee.

För den som inte hört honom förut, gör det nu. 
Sonny Terry på munspel. Pete Seeger klinkar med på en banjo. Deltablues på riktigt (för det får man väl ge Seeger här då?).

Kulturlandskapets gråsparvar.

Höladan mitt på åkern är ett sakta och omärkligt, men obevekligt försvinnande inslag i det svenska kulturlandskapet. Men ännu så pass vanlig att många nog inte ens ser den. I landskapsmåleriet har ladan ända sedan friluftsmåleriets födelse varit ett återkommande element. I litteraturen förekommer den ofta i olika funktioner. Harry Martinsson, Astrid Lindgren och många andra författare har haft lador som tillfälliga nattläger i sina berättelser. Men ladan har nu som bekant sedan många år tjänat ut sin funktion som höförråd och skydd för väder och vind på plats ute på åkrarna. De kvarvarande ladorna lever därför på lånad tid och inga nya kommer någonsin att uppföras. I de fall de inte rivs för att inte stå i vägen för dagens förvuxna jordbruksmaskiner, återtar naturen själv så sakteliga den plats de en gång tog. De försvinner och med dem både spåren av en kulturhistorisk epok och en enkel byggnadsteknisk lösning på ett problem. Och när de försvinner, försvinner också kunskapen om dem. Om hur de såg ut.

Det ovanstående är inledningen på en projektbeskrivning. Av ett fotoprojekt som går ut på att besöka alla sveriges 25 landskap och med en (lika omodern som ladorna) 8x10" klappkamera, dokumentera ladubyggnader. Helst ur vinklar utan tidsmarkörer, om det går. Ganska stort och dyrt projekt med alla resor och medföljande övernattningar. Alla landskap nås inte med dagsturer från orten. Men nu har jag sökt projektbidrag, komplett med ett intyg från Arbetets museum att de tycker detta är en bra idé. Får se hur det går till våren när projektbidragsbeskeden kommer. Önska mig lycka till!

Detta är också mitt första steg mot en verksamhet jag insett att jag egentligen är mycket mer intresserad av än ren bildkonst. Fotografisk bild som hävdar sin rätt på egen hand. Utan att några förklaringar behövs.

Vita fläckar.

På kartan. En av mina "fixa idéer" jag nog skrivit om förut också? Minns inte riktigt, men nu kom det över mig så jag skriver igen. 

Jag ser dem överallt, de vita fläckarna. Inte bara på världskartan utan också på sverigekartan och till och med när jag tittar ut genom samma fönster som jag tittat ut genom sedan 1996. Platser där jag inte satt min fot. Ska man hårddra detta så är det förstås omöjligt att rent fysiskt känna en plats även om man bott där länge. Bara att titta upp i talltoppen där skatan sitter och spanar ut över orten. Men om man begränsar det till marknivå så blir det ändå väldigt mycket att undersöka. Fysiska platser jag inte beträtt har någon slags mystisk dragningskraft på mig. Som att jag letar efter något jag inte vet vad det är. Under de år jag var ambulerande arkitekturfotograf åt VW-groups arkitektkontor, och genomkorsade landet på längden och bredden flera gånger om, försökte jag alltid ta nya vägar. Alltid med förväntan om att efter nästa kurva få se "den" platsen. Och fakiskt vid ett tillfälle trodde jag mig vara något på spåret. Jag satt och "snöade" så där som man gör när man kör långt. Borta i andra tankar. Kom till en bergsskärning och tänkte lite slött att jaha då är vi snart hemma. Efter kurvan där framme så. Sedan kom jag liksom till sans och fick stanna och kallsvettas en stund. Var på en väg/plats jag aldrig tidigare varit på. En annan gång under en promenad i ett skogsparti vid ett besök i min födelseby, blev det stopp när jag skulle passera mellan två träd. Glasvägg liksom. Fick ta en annan väg. Underligt nog blev jag inte rädd, inte just då i alla fall, utan bara förvånad. Jag tror att det är sådana händelser som gjort att mitt ocd-beteende att alltid vilja prova en ny väg aldrig verkar avta. Till och med om jag ska gå ner till affären och köpa en korvsnärt försöker jag ta en ny väg fast det egentligen inte finns någon. Och när jag nu tänker på det så hör nog detta ihop med den konstnärliga drivkraften också. Min målerimetod att försöka börja en bild i någon slags omedvetenhet för att sedan se vartåt det bär. Eller fotografering utan kamera där jag kan markera ut platser och riktningar att återkomma till med kamera, utan att det i gängse mening finns något motiv där. Resultatet kommer senare. Ibland mycket senare då jag går igenom gamla bilder och plötsligt kommer på vad det egentligen var det handlade om. Livet är fyllt av lösa trådar. Omedvetenhet och halvmedvetenhet tar upp nästan halva dygnet och ändå sysselsätter vi oss nästan bara med det praktiska som kräver full fokus. Modeordet "mindfulness", eller medveten närvaro (som det heter på 1177), är vad som gäller idag. Och det är säkert bra, men för min del skulle jag inte protestera om tankspriddhet och dagdrömmande fick lite högre status. Jag tror det finns en massa kunskaper både om sig själv och om vad det här livet egentligen handlar om att hämta på de områdena. Ta bara det selektiva minnet som absolut inte kan påverkas medvetet. Hoppas man en gång får några verkliga kunskaper om vad det var som pågick.

Avslutar detta med ännu en TV-rekommendation. SVT-play kör en kort (30 min) dokumentär om Leif Nyhlén (min all-time favoritkritiker). Många sedan länge bortsorterade minnen kom tillbaka med den. Tyvärr tog den slut precis när jag tyckte den börjat. 

Men nu ljusnar denna tidiga morgon. Himlen börjar blåa sig och ett par blekrosa moln kommer långsamt dragande från söder. Dags att ge sig på verkligheten.

Sex timslånga avsnitt.

Fördelat på två dokumentärer inspelade på olika platser i Tornedalen, har jag sett under helgen. Rekord för mig som annars är en väldigt dålig och sparsmakad TV-tittare. Men dessa dokumentärer, som faktiskt är riktiga sådana och inte några partsinlagor med en agenda (som ju annars är det vanliga med "dokumentärer" numer) hanterar ett ämne som jag tycker är intressant. Flytt inom landet. De som flyttar, de som inte gör det och de som flyttar tillbaka. Titlarna: "Vi som valde att stanna" och "Hemvändarna" vardera i tre timslånga avsnitt, finns på SVT-play. Titlarna säger ju vad det handlar om så det ordar jag inte mer om. 

Det där med hemvändare finns det ju otaliga filmer, böcker och berättelser om. Oftast ur en av två synvinklar. Den ena handlar om barndomens/skolans tönt och mobboffer, som återvänder som überjävlig världsmästare på allting och sätter mobbarna på plats. Den andra om en utbränd polis som flyttar tillbaka för att läka sina sår efter hemska "shot-outs" och outhärdlig stress i storstaden, eller ett vuxet barn som efter 37 år i exil tvingas "hem" eftersom alla har dött och ett stort hus står tomt och lämnat åt sitt förfall. Alt. att någon släkting fortfarande lever och behöver hjälp med det.

De historierna har ju alla hört i olika varianter och är ju rätt ointressanta och uttjatade vid det här laget. Men de som behandlas i "Hemvändarna" är varken hjältar eller förlorare, utan bara  människor som av olika anledningar valt att återvända till sina födelseorter. Därför är de filmerna så intressanta. Och ännu mer spännande är "Vi som valde att stanna" som (äntligen) lyfter fram de som aldrig velat flytta på sig, utan att försöka packa in dem i något fack av fantasilösa konservativa fegisar. Utan som människor som trivs så bra på sin födelseort att de aldrig känt något behov av att flytta. De som valt att förvalta och driva byn de fötts i. Arvet som inte är ett fidiekomissgods eller ett företag (utom kanske lite för bonden i gänget) utan hela bygden. Det talas ju mycket från politikerhåll om att hela Sverige ska kunna fungera, men väldigt lite görs som inte tvärtom försvårar småskalighet och existens utanför de större orterna. Och faktum är ju att de som på riktigt tar ansvar för hela landets liv är de som stannar kvar där de fötts och ser till att det finns några samhällsfunktioner kvar att flytta hem till för hemvändarna. Det utslitna uttrycket vardagshjältar. Människor som sällan omnämns men som finns där i bakgrunden och sköter scenen.

Det vore uppfriskande med en roman- och filmboom på detta område. En skicklig dramaturg eller författare tror jag lätt skulle kunna ta fram intressanta historier med tillräcklig dramatik till och med för en sociala medier avtrubbad publik. Så jag väntar...

Underhållning igen :-)

Om Tidöspektaklet vinner 2026 och ska börja beta av Timbros åtgärdslistor i "Tidö 2.0 - Nystart för Sverige", så blir det riktigt kul när de når den punkt på kulturpolitiklistan som lyder:

• Kungliga konsthögskolan stöps om. Kungliga konsthögskolan omvandlas till Sveriges centrala utbildningsinstitution för klassisk konst och arkitektur.

Det roliga med detta är när vidden av krocken med den rådande dagordningen uppdagas för tankesmederna. Timbros utredare eller vad det nu är (verkar mer vara kafferastvisionärer) har ju uppenbarligen inte en susning om vad som pågått de senaste 150 åren. Förutom kanske prislistorna från auktionshusen då, som de möjligen har koll på. Så hur ska de genomföra detta? Anställa familjen Nerdrum? Och var ska de få eleverna från? För ingen på den skolan kommer ju att vilja eller ens kunna vara kvar och inrätta sig efter Timbros konstexperter (som jag utgår från finns, eftersom denna punkt finns i listan). Dessutom, denna skola liksom alla andra konstnärliga högskoleutbildningar, har redan konformerats in i Bolognamodellen, så nya påbud ska dessutom anpassas in i den. Lycka till får man väl säga :-).
Så jag antar att det bara är ett (o)roligt skämt och/eller riktat till några "SD-tänkare" som funderar på hur ännu fler "gräsrötter" ska kunna mobiliseras. Vad finns mer för obegripligheter som kostar skattepengar, att reta sig på i samhället?

Visst kan man ha åsikter om konstvärlden idag, och det har ju jag, det vet den som läst inlägg i den här bloggen tidigare, men inte ens jag trodde att klyftan var så stor. Att omvärldsintresset var så litet. Men det bekräftar ju i och för sig den uppfattning som hörts några gånger i debatten om konstdoktorerna: "låt dem hålla på med sitt och ge dem lite pengar så håller de sig tysta". Enklast så. Så kan resten av världen ägna sig åt hur produkterna från konsthållet ska värderas ekonomiskt. Allt annat får de klara av internt.

Så utfallet av detta blir väl att en tankesmedja som Timbro kan lansera exakt vad som helst utan ens den minsta kunskap på området. Ungefär som regeringens utnämnade av kulturminister. Ungefär som den orange skrävlaren (inte Ranelid) kan förneka fakta och avfärda all sakkunskap som inte omnämns i Gröngölingsboken. Förutom då kanske på en annan punkt (som av någon anledning hamnat i landsbygdslistan) där det nog kan finnas både kunskap och erfarenhet inom Timbro, den gällande sjöfylleri, där de vill höja promillegränsen så att de kan köra sina båtar efter några groggar utan störande sjöpolisers näsor i glasen. Och här plockas poängen utan att nämna att sjöfyllerilagen gäller för framförande av båtar med en skrovlängd av mer än tio meter. Hur många i kategorin "vanligt folk" äger sådana båtar? :-). Blåsta igen...

Samlade verk.

Roman av Lydia Sandgren. Augustpris för några år sedan. En s.k. tegelsten på nästan 800 sidor. Ja, vet inte riktigt vad jag ska säga. Imponerande kanske är rätt ord. Faktiskt nästan tidvis en "spänningsroman" utan de stereotyper som sådana brukar dras med. Det finns delar jag har lite svårt att ta till mig, troligen eftersom huvudpersonerna är i ungefär samma ålder som jag är och var. Och miljön i ungdomshistorierna rätt mycket liknar den jag också levde i under min version av dessa år. Även om klientelet jag umgicks i varken innehöll några genier eller disputerade 25-åringar. Men i mångt och mycket annat är det likartat. Det finns detaljer jag skulle kunna ha synpunkter på. Men va f-n. Hur mycket visste egentligen Moberg om hur det faktiskt var på amerikabåten? Det kan ju vara trovärdigt ändå eftersom det ju faktiskt KAN ha varit precis så. Ingen levande människa vet. Men just där blir det ibland problem när något man har egen erfarenhet av gestaltas av någon som inte har det. Jag köper gärna vilken historia som helst som jag inte vet något om men har lätt för att haka upp mig när det gäller något jag anser mig vara mer upplyst om. Men återigen, mitt problem. Litteratur. Det är ju såhär den är!

Underhållningsvärdet då? Det får man nog säga blir en niatia av tio. Lite ordrikt här och där enligt mig, men på det hela taget så är detta en historia man vill veta upplösningen på så mycket att det gärna blir halvnattsläsning när det bara skulle bli en timme. Lite antiklimax blev det dock, lite snopen på slutet när svaren som skulle lösa upp alla knutar uteblev. Ett tekniskt lappkast som får en att känna att detta bara var första delen i dramat. Fortsättning följer liksom. Och det hoppas jag verkligen på. Särskilt som författaren är psykolog och den sortens yrkeskunskaper nog nästan är nödvändiga för att kunna lotsa en vanlig pellejönsläsare vidare i detta. En roman som skriven för att diskuteras i bokcirklar!

Nu ska jag distansera mig genom att läsa något annat innan jag ger mig på författarens romanbygge nummer två. Det är ju tvåan som sägs vara svårast för skrivarna. Och vad jag förstått så är det ingen uppföljare. Ingen del två (som jag velat) utan något fristående.

Kylan i bild.

I natt kom den smygande. Från +15 till +5 på några timmar. Så nu kommer löven att gulna på nolltid. Färgen på ljuset går från den höstgröna till den varmgula. Några veckor innan gråbrungulheten tar över. Och kanske om ytterligare ett gäng, vitheten. Kan tyvärr inte säga att jag ser fram mot den vithet jag en gång trodde att jag flyttat från. Blir bara en fördel om jag kan få mycket ateljétid. Vilket i sin tur avgörs av ekonomin. Det eviga nollsummespelet. Uppdragsfoto ger ekonomi som ger tid till att jobba i ateljén med egna projekt/bilder men upptar samtidigt den tiden.

Idag långsam morgon innan uppdragsfotografering och därpå följande eftermiddag/kväll med redigering och retusch. Igår sista handen vid ommöblering i ateljén. Anpassning till analog fotografisk bild och en vinter av experimenterande i ädelförfaranden. Något jag verkligen ser fram mot. En så totalt annan sida av fotopraktik än det jag ska utöva idag. Så annorlunda att knappt ens den minsta gemensamma nämnaren representation finns där. Men ändå, det är och förblir foto jag livnär mig på, detta fenomen som ända sedan 1839 har plöjt tusen olika fåror i mänsklighetens historia. Och denna vinter ska jag verkligen anstränga mig för att lämna alla konstnärliga ambitioner utanför dörren och återvända till känslan jag en gång slogs av vid mina första medvetna möten med fotografisk bild. Vilket inte alls blir svårt eftersom den finns kvar. Det magiska och allomstörtande med detta medium, möjligheten att stoppa tiden! 

Och det alla vet men som är så självklart att ingen längre tänker på det. Att fotografiet fullständigt dominerar alla delar av vår tillvaro. Att tänka sig en värld utan fotografisk bild är inte längre möjligt. Har inte varit möjligt sedan fotografiers reproducerbarhet i olika tekniker och sammanhang uppfanns. I alla visuella kulturyttringar dominerar fotografiet. Ingen roman eller deckare skrivs utan att fotografiet förr eller senare kommer med i handlingen (har jag nämnt förut men kul att se att det ständigt blir sant. Just nu har jag nått fotografiets inträde i Lydia Sandgrens "Samlade verk". Jag bara väntade på det :-)). Ingen scenföreställning genomförs utan fotografering. Och ingen nyhetsförmedling heller. Ingen reklam, ingen politik, inga vetenskapliga framsteg, näst intill ingenting är längre tänkbart utan fotografisk avbildning. Fototekniken är helt enkelt en uppfinning som totalt förändrat synen på världen. Och som ändå, trots vanligheters vanlighet behåller magin! Voodoon. Kom ihåg att moderata ungdomsförbundet en gång hade ett foto av Olof Palme på väggen. Som piltavla...

En del av den mörka årstiden...

...i min bildverksamhet ute och inne, kommer denna smått legendariska bok för intresserade och praktiserande av svunna tekniker för framställande av fotografisk bild, att vara. Tekniker jag länge fuskat i utan större styrsel. Lite info här och lite där. Men nu ska jag försöka mig på lite mer ordning och konsekvens i bildvärldens tekniska del.
En fysisk bok att ha med sig och kunna återvända till är överlägsen mitt tidigare surfande, antecknande och mer eller mindre planlösa experimenterande. Lite väl dyr var den men föregången av mycket velande och så ett plötsligt uppdykande hos ett nätantikvariat avgjorde saken. Ser fram mot vintern!

Lite komiskt...

..blir det ibland. Eller om det är sorgligt. Tänkte att jag skulle hitta nån ren underhållning att läsa/lyssna på nu i helgen så jag gav avdelningen "spänningsromaner" i ljudboksappen en ny chans (har gett upp förut men nu är ju det ett tag sen så..). Lusläste baksidestexrterna på 10-15 stycken innan jag hittade en som jag tänkte kanske kan vara lite spännande och förhoppningsvis oförutsägbar. Avvika lite från mallen. "Utan spår" av Anders Sundkvist blev det till sist. Verkade lovande och uppläsaren är en av de jag gillar. Så sagt och gjort på med lurarna på dagens första promenad. Men vojne vojne, dröjde inte länge förrän även denna var inne i massproduktionsmallen. Hoppade lite till slutet eftersom jag ändå fattat hur det skulle gå och där fanns den. Upplösningen. Komplett med ensam polis med urladdad telefon och vapnet glömt på polishuset. Natt. Spöregn. Det avlägset liggande huset. Den "oväntade" räddningen osv. Gäsp. Nu blir det inga fler försök i den vägen på minst ett år eller två. Jag fattar inte vilken skola det är de går i dessa horder av nya deckarförfattare som skriver samma deckare om och om igen? Har de inte läst Henning Mankell? Sjövall & Wahlöö? Det går att variera sig åtminstone en liten aning! Se vidare denna kommentar, från förra gången jag försökte, för ca ett och ett halvt år sedan. Tur att denna stereotypisering inte har drabbat de "vanliga" romanförattarna i landet. Än går det ju att hitta riktiga guldkorn. Än har de inte dragits in i mallarna som t.ex. amerikanska "bestsellers". Som tyvärr också ofta verkar skrivna efter mall. Manual för dem finns här.

Känsligt läge.

Har jag för mig att ett radioprogram heter. Lett av Ujje Brandelius (släkting till "Gamla Nordsjön"?) som jag också har för mig har skrivit en barnbok med den mest geniala intrigen jag hört om för en barnbok. Ungefär: barn måste följa mamma till jobbet på helgen då hon måste jobba och ingen barnvakt finns. Barn leker med annat barn på arbetsplatsen och de blir bästa kompisar. Mammorna däremot inte. En bra bit in i historien förstår man att de bägge lekande kompisarna är barn till städerskan och hennes uppdragsgivare. Uppdragsgivaren som således betalar någon för att ta hand om familjens skit trots att familjens vuxna är fullt friska och arbetsföra. Ja den historien sätter ju sökarljuset på en hel rad frågor. Vilka vi föds som, vilka vi sedan blir, vilka värderingar vi uppfostras till och vilken människosyn det leder till. Plus en ännu längre rad om orsakerna.

Men det jag egentligen tänkte skriva om är mina personliga preferenser när det gäller godis. Jag äter sällan godis, vilket inte beror på att jag tänker på någon hälsoaspekt eller tänderna eller så, utan helt enkelt på att det knappt finns något jag egentligen gillar i godishyllorna. Mer och mer så ju äldre jag blir. I dagens läge gillar jag faktiskt bara två sorter, varav den ena inte längre verkar gå att få tag i. S.k. "lakritspinnar" (på danska "lakritspinder" om någon undrar) som ser ut att ha utgått ur sortimenten. Den andra sorten, som är speciell i och med att den måste vara väl lagrad, är s.k. "lakritsbåtar". När lakritsbåtarna nått mogen ålder, alltså att de legat orörda i smågodishyllan typ ett par år, grånar de och blir mer eller mindre stenhårda. Och det är då de uppnått sin fulla potential som godis! Jag vet en kvartersbutik som sällan kollar vad de har i hyllorna och där kan jag ibland köpa några sådana båtar. Kanske idag eftersom det är lördag. Och detta om godis var min känsligtlägebekännelse, man ska ju vara personlig någon gång också. Men för min del får gränsen gå vid godiset. Bekännelser i ord och skrift pågår det ju som bekant en tävling om och den vill man ju helst hålla sig långt ifrån. Det får räcka med bild för min del. Blir mer öppet för tolkningar så.

Men nu ska jag städa huset och sedan kanske gå ut och köpa en barnbok trots vuxna och utflugna barn. För övrigt är all skönlitteratur sedan många år utsorterade ur bokhyllorna och sålda, men det finns några få undantag och kanske kan den där barnboken bli ett sånt. Jag har ju inte läst den, bara läst om den, så vet ej om det ovanstående stämmer. Skönlitteratur konsumeras numer endast via bibliotekslån och ljudboksapp. I bokhyllan är fakta, historia och poesi kvar. Sådant man läser mer än en gång. Värmen har återvänt och i morgon är det kyrkoval. God morgon!

Nya villfarelser.

På senare tid har jag läst två böcker där undergivsenhet och beundran för den materiellt rikare har framställts helt okommenterat. Förut har jag stört mig på det beteendet, den tanken, otaliga gånger då jag stött på den i olika kulturyttringar. Det har varit filmer, romaner, noveller och ibland t.o.m. framskymtande mellan raderna i poesi. Nu senast i romanen Stockholmsvitt, som jag i allt övrigt utser till årets roman, men som ändå innehåller ett inslag av detta svårbegripliga. Två unga familjer som beundrar och ser upp till en tredje av den enkla orsaken att den tredje har mer pengar och prylar. Och inte ens skapat av egen kraft utan genom arv! Några andra exempel på detta jag kommer på just nu är Leif GW Perssons självbiografi, boken/filmen "Snabba cash" (av den där advokaten jag inte minns namnet på) och filmen "Pelle Erövraren". Men det finns många fler verk. Både äldre och nyare. 

Jag kan inte känna igen mig i detta. Själv född och uppvuxen i arbetarklass har jag ändå aldrig sett upp till den som haft mer. Egentligen inte avundats någon heller. Allt som för många andra verkar självklart, som att ens beteende i olika sammanhang alltid ska anpassas till hur den som har det materiellt "bättre" beter sig, är för mig obegripligt och direkt osunt. Ett sjukligt krypande av ingen anledning alls. En människa är lika mycket värd som en annan människa. Något utöver det existerar faktiskt inte. Utom kanske som ren inbillning och självsuggestion.

Och då kommer den möjliga villfarelsen. Varför är det så? Jag minns ju såklart mina barndoms- och ungdomsvänner. Jag tror faltiskt inte att någon tänkte eller kände på något annat vis än jag. Vi var liksom inte uppfostrade till någon undergivsenhet för självutnämnda patroner. Den som försökte bossa utan att ha andra kvalifikationer än pengar skulle man vrida om näsan på. De vi såg upp till hade andra styrkor och färdigheter. Sådana man skaffar sig av egen kraft.

Det här har jag tänkt på ofta och undrat om det är något lokalt. Eller om det kan handla om det ibland rent komiska manifesterandet av Jämtland som ett självständigt land (det var där jag växte upp). Eller nåt tredje. Och detta tredje kanske skulle kunna vara något jag såklart alltid vetat men inte tänkt på i det här sammanhanget. Jag har just läst/lyssnat på "Den barmhärtige mördaren" av Patrik Svensson. Om statarsystemet. True crime i statarmiljö. Och då nämns någonstans detta jag liksom inte tänkt på. Nämligen att det inte har funnits några statare norr om Dalälven av den självklara anledningen att det inte funnits några slott eller säterier eller andra herresäten där! Alltså ingen "överhet" förutom en och annan storbonde då. Kanske finns det därför mindre nedärvd undergivsenhet och beundran för pengar? Kanske är det så att denna del av landets befolkning inte kuvats till krypande på samma sätt som i trakter med adel och slott? Visst fanns det i generationen före min, en "höjdare" även i min födelseby, men hans makt var inte på långa vägar oinskränkt som en godsherres. Mer som en person man lät hållas så länge han agerade inom rimliga gränser.

Som nämnt har jag aldrig riktigt fattat varför en sådan som Leif GW Persson utan minsta reflektion skriver att hela hans strävan var att bli som de "finare" i hans närhet. Att han beundrade dessa personer trots att de inte på något vis hade samma intelligens eller driv som han själv hade. Det är en intressant fråga så här på avstånd. Driver avund eller grundlös oreflekterad beundran på sådana som LGWP till att prestera som han gjorde? Är det en slags cirkelrörelse där han själv vill bli en "höjdare" (har träffat honom en gång och det var helt uppenbart att han betraktade sig själv som en sådan redan då för kanske 30 år sedan) utan att egentligen se sig själv? För min del känner jag precis som jag alltid gjort. Jag ser upp till människor som presterat och skaffat sig kunskaper eller åstadkommit något av egen kraft. De som har ärvt jobb och/eller positioner eller pengar är för mig likgiltiga och ointressanta. Kanske orättvist ibland eftersom man inte kan välja sina föräldrar, men i alla fall, det är så jag känner.

Avslutar med ett citat ur Västgötalagens rättsbalk. Om monarkin: "Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ". Sammanfattar allt ovan. Så jag röstar för ett återinförande av Västgötalagen som ett startblock för en sundare samhällsutveckling och sundare värderingar!

Stockholmsvitt.

Roman av Karin Magnusson. Sträckläsning. Det finns alltså fortfarande romanförfattare i Sverige. En riktig roman! Skapad från grunden! Inte en till autofiktiv offerkoftedragning av nån nepobebis som är orättvist nedtyngd av sina förfäders storslagna geni (snyft :-).

Morgonspaning.

Efter att under sen natt-tidig morgon ha försökt få något slags grepp om nuet, kan jag bara hitta ett ord som verkar gångbart. Polarisering. Och inte bara inom olika områden utan kanske ännu mer mellan. Tröskat och i några fall skummat konsttidskrifterna om utställningar och event denna påbörjade höst. Försökt konsumera nyhetsläget och samhällsfrågorna på tapeten genom läsning av flera både officiella och inofficiella nyhetskällor, samhällsmagasin och tidskrifter. Från ytterhögern till yttervänstern. Syfte: att få tag i nu!

Och eftersom denna blogg främst ska handla om konsterna och kulturen så måste jag tråkigt nog rapportera att det jag kommer fram till är en nästan skrämmande stor klyfta mellan konstvärlden och samhället i övrigt. När jag läser de fyra-fem första artiklarna i kunstkritikk inser jag ju att detta är "viktiga" frågor ingen egentligen bryr sig om. Att den snabbt svällande konstvärlden mindre och mindre angår någon utanför gränserna. Att försök till politiska inslag av konstutövare inte ens genererar en gäspning av den "gemene man" som av någon outgrundlig slump skulle råka se dem. Och att många, kanske de flesta, på tjugohundratalet skapade verk (möjligen undantaget Banksy då) inte ens kan identifieras som konst av det stora flertalet. I många fall inte av mig heller. Jag tror att de allmänna kunskaperna om t.ex. olika vapensystem är betydligt mer utbredda än kunskaper om/intresse för, vad som sker på den senaste konstbiennalen, även om den är förlagd till staden man bor i. En lite sorgligt sluten värld med sin egen inbyggda dynamik och sina egna murar mot omgivningen och inte minst, sin egen ekonomi! När blev det så egentligen?

PS. Litteraturen däremot... Sitter med den feta DN-bilagan "Boklördag" i knät och ska börja läsa den med. Litteraturen har TV-program och dagstidningsbilagor. Bildkonsten har byggt en mur och sedan slagit igen portarna. Fundera gärna på varför. Lästips: "The global contemporary art world". Jonathan Harris. Wiley Blackwell 2017. Eller om det finns någon senare upplaga. DS.

Länge sen.

Länge sen jag samlade på mig de bluesskivor jag har. Det var innan jazzen tog över mitt musikintresse, innan jag första gången hörde Billie Holiday. I tidiga tonår då det inte fanns så mycket blues att få tag i här i landet. Minns att jag prenumererade på "Living Blues" en enkel svartvit tidning tryckt på billigt papper och tillskickad mig från Chicago en gång i månaden eller nåt. Jag var rätt fanatisk på detta område där under några år och försökte lära mig så mycket som möjligt om de olika musikerna förutom musiken själv alltså. Försökte liksom gå till botten och förstå vad det handlade om. Men mer som en musikvetare än som en musiker. Jag ville känna till alla och känna igen alla inom området när jag hörde dem. Och en del skivor blev det som sagt (t.ex. denna). Och nu när jag ändå hade en ensam och oplanerad kväll så tog jag mig för att plocka fram några bluesskivor och lyssna igen. Första gången på flera år tror jag. Minnen vaknade förstås som alltid och några musiker inser jag nu att jag helt enkelt glömt bort! Det går tydligen att glömma vad som helst. Elmore James. Howlin wolf. Ska skärpa mig och sätta ihop en spotifylista. Denna musik är för bra. För genuin. Grunden för i stort sett all populärmusik som görs idag. Grundämnena. Letade lite på nätet också och hittade denna film med ett framträdande av Howlin Wolf från 1965. Historiskt är också att några Rolling stonare är med och introducerar honom. De spelar inte men sitter med på scenen. 60 år sedan nu!
Det är ju känt att Muddy Waters m.fl. gav stenarna hela äran av att ha "återupprättat" de svarta bluesmusikerna och introducerat dem för en vit publik i USA, en vit publik som hela tiden hade dessa musiker på hemmaplan men inte såg värdet av det förrän några engelska slynglar kom och berättade självklarheter för dem. Och fick igång skivbolagen så att denna generation av bluesmusiker blev inspelade innan de dog ut. Tur att stenarna var/är vita, annars hade jänkarna trott att det var Elvis och Bill Haley som uppfann rocken. Fast så kan förstås historien bli ändå i den alternativa faktans hemland.
Fotot av Howlin Wolf är stulet från filmen.

Årsdag igen.

Idag är det 24 år sedan "9/11" hände. Och jag minns precis var jag var och vad jag gjorde. Även fast det i den stunden bara rapporterades att något slags sportplan verkar ha kraschat mot ett av de två wtc-tornen i New York. En av vågtopparna i minneshavet. Andra är när John Lennon sköts. Minns t.o.m hur radioreportern formulerade sig. Sedan såklart Estonia, Palme, Anna Lind m.fl. Världsnyheter. Och bara negativa sådana. Inte en enda positiv nyhet har fastnat på det sättet. 

MEN. Det finns mer. Vita gäss som orsakats av händelser som knappast kan återberättas utan att bli till gäspningar eller skämt för andra. Men lika starka minnen som de ovan nämnda för mig. Fast oftast helt oförklarliga. Alltså det faktum att de stannat i minnet. Jag kan ta ett exempel. Jag bodde i en annan stad och tog sena kvällspromenader ut på en pir med vågorna nästan dånande in mot muren jag gick längs. Helt mörkt. Varmt. Detta visserligen en promenad som upprepades ofta men jag tror det är den första gången som satt sig som en vågtopp i minnet. Ett annat är att jag tittar väldigt nära på en björkstam, ser näverformationerna och sedan en väg uppför en brant backe till ett vitt hus där någon min mamma känt för länge sedan bott. Den sortens händelser.

Funderar på att göra mig en bok av detta. Göra mig själv en alltså eftersom den skulle bli totalt utan mening för alla andra. Inte ens mina närmaste skulle kunna se något intressant utom kanske några nedslag som inkluderar andra. Födslar och dödslar och sånt. Förutom de där med världshändelserna. Men sådana saker är självklarheter. Det jag är ute efter är de där starka minnena som inte riktigt kan förklaras varför just de har karvats in så djupt.

Sagt och gjort. Nu leta fram en tom anteckningsbok och sätta igång. Allt enligt min formel för hur något mer allmängiltigts första frö föds. Även om det i detta fall inte handlar om något under- eller omedvetet utan snarare om det sanna eller inte sanna minnen som kanske också kan väcka något användbart att ta tag i. Ett frö som kan växa till något annat. Eller också inte. Men i så fall ändå värt det eftersom det ev. kan ge lite pusselbitar till självkännedomspusslet.

Balkongen.

Det finns en balkong jag passerar på vägen till tunnelbanan. Just den balkongen har jag då och då fantiserat om ända sedan vi flyttade ut hit till orten. Då, när vi flyttade hit, var detta en stillsam förort med inte mindre än fyra badstränder på gångavstånd. Idealiskt för en familj med två små barn. Så är det ju inte längre då det numer är mer som att bo på en skjutbana. Alltså om man får överdriva en aning :-). Hur som helst, ända sedan då, första gången jag såg denna balkong, har jag haft den här fantasin. 

Det är jag i morgonrock en tidig höstmorgon, typ första frostveckan, jag går ut på balkongen med en kaffemugg i handen. Det ryker från det heta kaffet. Jag står och tittar ut på alla som har bråttom till tunnelbanan, själv ska jag ingenstans. Efter en stund går jag in igen och flyttar min uppmärksamhet till morgontidningen (som är av papper). Slut fantasi.

Det speciella med denna dagdröm är att jag när jag står där på balkongen inte önskar mig någon annanstans. Inte önskar att jag vore någon annan person. Inte ens att jag vore ung. Jag är nöjd med livet! 

Och det är inte helt fel idag heller, även om det där med balkongen aldrig kommer att bli verklighet. Vet förresten inte om jag skulle vilja det heller. Det skulle nog vara lite för spöklikt, även om jag generellt sett gillar oknytt och ju vet att smågubbar fanns åtminstone när jag var liten och åtminstone på den tidens mer odissekerade landsbygd. Innan vi visste allt, alltså.

Men, ja det var väl bara det. Alla har olika drömmar. Vilket då leder till en annan tanke. Jag som ständigt läsande person konsumerar såklart en del "true crime" också, särskilt när det handlar om sånt som utspelar sig här där jag bor, och det gör det ju inte sällan. På senare tid har det inom denna genre dessutom kommit några skrifter där bovarna själva reflekterat över sina liv och ångrat sig och bla bla. En slags brottsmemoarer skrivna av journalister som letat upp någon förtidspensionerad torped och sedan totat ihop en tårdrypande bekännelseskrift. Det jag vill säga om detta är det sorgliga i att dessa xbusar ändå inte kommit en enda millimeter upp ur sina begränsade livssyner. Att det ibland skiner igenom lite stolthet när det gäller hur farlig man var är ju en sak, det struntar jag i, men det som får mig bedrövad är att det fortfarande är dyra prylar, stora bilar, fester där bara champagnen kostade hundratusen o.s.v som är det eftersträvansvärda. Som imponerar. Tron att det är så det är för alla, att det är så alla tänker.

Det är så torftigt. Så sorgligt. Att bara se ekonomiska värden som livsmål. Att den lyckade måste vara rik. Att inget annat är värt något. Att totalt sakna nyfikenhet på alla olika sätt ett liv kan levas.

För just detta kan jag tycka synd om denna person som lever sitt liv så utanför alla verkliga värden. Så sorgligt urbota korkad helt enkelt.

Så dagens kommentar till dig som är blivande bov, blir: lyft blicken! Eller som Lars Ahlìn uttryckte det: "världen är ledig!". Köp ett interrailkort istället. Eller försök läsa en bok!

Skilda världar.

Läste en intervju med en aktivt gängkriminell från "byn" (Rinkeby). Journalisten som lyckats få denne maskerade tönt att ställa upp på intervjun ställde inte de vanliga frågorna, istället frågade hon om hans världsbild. Om vad han egentligen visste om samhället och sin omgivning. Svaret blev att han och hans kumpaner nog hade bättre koll på vad som händer i världen än de flesta svennar. Han hade full koll på allt! Vårby, Dalen, Alby, Husby, Göteborg. Malmö, you name it. Han visste precis vilka som åkte i den eller den bilen, vem som jobbade med vem  osv. M.a.o allt som hände ute i världen.

Läser/lyssnar på (beroende på omgivningen) den grundligt genomarbetade "Romani kris" av journalisten Jenny Strindlöv. Undertiteln är "Parallella rättegångar i Sverige" och boken bygger helt och hållet på intervjuer. Likheterna med gängkulturen här i orten är i många fall rätt slående. Samhällen i samhället, eller utanför samhället. Totalt ointresse för omvärlden. Den största skillnaden är nog att den störste makthavaren i romernas värld, som till skillnad från gängnollornas faktiskt kan sägas vara världsomspännande, eller åtminstone omfattande hela europa, är Mark Zuckerberg (läs kapitel 29).

Ett "samhälle" utan territorium och som mest liknar ett slutet sällskap, blir såklart väldigt spännande och intressant att få inblick i. Vad gäller gängen så finns det numer hyllmeter att läsa. Skiftande kvalitet, men ändå. Men "inside information" från romernas värld har väl egentligen inte levererats sedan 1963 då Katarina Taikon kom ut med sin "Zigenerska". Vad jag vet iaf. Hur som helst är JS:s reportagebok intressant för alla som vill ha lite kunskaper om romernas värld.

Dagens rekommendation.

Konst och visuell kultur i Sverige 1810-2000. Den här boken är ett måste för den som har ungeför samma intressen som jag.

Hela området, inte bara konsten (som ju varit mitt fokus) utan helheten. Arkitektur, design, folkkonst, fotografi, konsthantverk. Som också titeln säger: Visuell kultur.
Bara inledningen som stampar ifrån i 1700-talet och fortsätter fram till fotografiets födelse, innan det första mer detaljerade kapitlet om 1800-talet börjar, är så faktaspäckad och samtidigt så lättsamt och fängslande skriven så det blir svårt att lägga ifrån sig boken. 

Detta är ett exempel på en bok jag vill ha fysiskt i bokhyllan. Fylld av bilder och både en spännade historia och en uppslagsbok. Köp!

USA today.

Hur trött kan man vara på ett land som en gång var spännande resmål och hem för ättlingar till ens emigrerade förfäder? Av all information som hela tiden sköljer över en måste väl USA-tjatet ha nått sin höjdpunkt nu och vara tvåa efter de pågående krigen? Om inte till och med etta före dem. Ja jag vet vilken betydelse detta land har för världsordningen men kan inte låta bli att tappa fattningen när både Nato och EU kryper. Skulle vilja örfila oss alla här i den "gamla världen" och beordra allmän skärpning. Lite självkänsla om jag får be! Den kulturlösa plastkopian har redan gått för långt. Och vi gapar och stirrar för mycket på deras version av Björn Ranelid som sanslöst korkat nog tilldelats makten av ett folk som till övervägande del (51%?) verkar totalt blåsta i detta århundrade. Vad hände egentligen? Hur gick det till att en sådan som jag kan tänka nästan ömma tankar om en sådan som Bush jr.? Och värst är att jag nu tvingats att lägga tio minuter av den dyrbara tid jag har kvar till att tänka dessa tankar och skriva ner dem. Så. Nog om USA. Ta bort jazzen, blusen, ett par författare och Tom Waits så finns ändå inget kvar där. Bara andrahandsutövare av tredjehandsinformation. Och Elon Musk.

Tips till våra två största morgontidningar: Artikelserie om Europas alla länder. Översikt över kultur, språk, statsskick mm. Fylla luckorna om vår hemmaplan istället för ytterligare reportage från rostbältet e.dyl. Försök skapa lite intresse för de verkliga skatter som finns på tågavstånd istället för ständigt tjat om von anka guld på flygskamavstånd.

Historier.

Vore i mitt tycke ett bättre namn på det ämne som jag och många (fast inte nog många), andra ser som det kanske viktigaste skolämnet. Historia alltså. Viktigare än den till leda omtjatade matematiken. Utan insikter om vad som tidigare hänt blir samtidens händelser obegripliga och kanske till och med ointressanta(!) Som den store ledaren i väst som tror att Ukrainakriget bara handlar om territorium. Ett talande exempel på kväkanden från okunnighetens träsk. Den historielöse är helt enkelt funktionshindrad. Och lättlurad...
Men hur skulle detta kunna ändras? Jo precis som i stort sätt allt som inte börjar i hemmet, börjar det i skolan. Den som omfattas av skolplikten och därmed faktiskt är tvingande. Historieämnet borde som sagt till att börja med byta namn till historier. För det är en bättre benämning som också ligger närmare verkligheten. Vem vill inte höra historier? Kronologin borde komma efter historieberättandet. Infogande i tidsaxeln så klart viktigast av allt, men det behöver inte komma först. Jag tror att fler skulle bli intresserade om ämnet byggdes kring dramatiska händelser i miniformat. Ungarna idag är tack vare sociala media mm. oförmögna att läsa längre texter. Att leva sig in. Det är koncentrationsförmågan som skadats av de korta sekvenserna med omedelbar dramatik som t.ex. Tik-Tok levererar. Inte mycket att göra åt. Det är som det är. Men kanske att ett ämne som historia skulle kunna anpassas till detta snarare än att försöka återställa en förlorad förmåga? Ta Peter Englunds dramatiska beskrivningar av fältslag t.ex. Nästan så att man vill hoppa över delar ibland då det blir allt för realistiskt och kommer för nära. Otäckare än de flesta actionscener i filmer och på sociala media. Och det skapar en nyfikenhet! Vad var det som ledde till detta? Vad hände sen? Hur tänkte och kände de som inte deltog på slagfältet men som väntade strax utanför? För det här är ju på riktigt. Det har faktiskt hänt! Sedan bara svara på frågorna som uppstår osv. Snart kommer ju nästa dramatiska händelse, behöver ju inte vara krig även om just krig såklart innehåller stor dramatik. Mycket som s.a.s ligger i anknytningen kan vara lika spännande. Tåget över Bälten 1645 (tror jag det var). Mer spännande än så blir det nog inte. Eller karolinernas reträtt nyårsnatten 1719. Det finns massor att ösa ur, som leder till massor av frågor som i sin tur knyter ihop tidsaxeln utan att den måste vara kronologiskt trist och ogripbar. 

Jag som har och alltid har haft en förmåga att leva mig in i skriven historia, kan ibland känna en sorg över den generation som nu växer upp och verkar sakna den fantasi och de inre bilder som behövs för att ryckas med och tro sig känna det de historiska figurerna kände. För just text, utan ljud och bild tvingar fram fantasin. Att leva sig in i en text tvingar en att skapa sina egna bilder, höra sina egna ljud och kanske till och med ana lukter. Det är en förmåga jag är orolig för håller på att försvinna när nya generationer tar över. Glömmas. Den del av hjärnan som används för att fantisera verkar avaktiveras när allt serveras och inget behöver skapas i ens egna föreställningar. Förmågan att utifrån en antydning bygga bilden. Och där kan historieämnet gärna samsas med svenska/litteratur för att välja rätt historier att läsa.

Sedan är det också maktaspekten av detta. Den som vet mer har alltid ett övertag i en förhandling. Den allmänbildade har ett övertag i de flesta av vardagens situationer. Det uttjatade uttrycket "kunskap är makt" är lika sant som alltid.
Men kunskap kan vara jobbig också. Att kunskap om vad som faktiskt har hänt ofta leder till att man tvingas se en gråskala i det som var så enkelt och skönt att bara se i svart och vitt. Gott och ont. Att barikaderna man gärna i "sturm und drang" -åldern står på och skriker ut "sanningar" oftast även har en baksida. En baksida man kanske just på grund av skrala historiekunskaper aldrig sett eller hört om. När dagstidnings/TV-journalistiken eller ännu värre sociala media står för den bakgrundskunskap man baserar sina åsikter på.

Så, vad blev det här nu då? Jo att historiekunskaperna hos kommande generationer måste sättas i finrummet. Att förmåga att se sin samtid med öppna ögon kräver att man också känner till och förstår orsaksamband som kan gå väldigt långt tillbaka i tiden. Och att införskaffande av sådana kunskaper i skolan troligen kräver att historieämnet snuttifieras till en början, för att sedan steg för steg, och i samklang med återuppväckandet av fanasin gemom stegvis läsning av längre och mer komplicerade texter, kommer att ge nya generationer av historiekunnande, allmänbildade och svårlurade homosapiens! 

Klart slut från HQ.

Nattfjärilar...

...undviker högljudda växter. Så lyder en rubrik i SvD:s morgonmail. Citat: "Växter ger ljud ifrån sig när de utsätts för stress. Människor kan inte höra deras klagorop, som är på ultraljudsfrekvens. Insekter, däremot, kan höra och tolka signalerna" slut citat. Källa.

Alltså ytterligare ett steg mot förståelsen att vi alla lever och är delar i ett kretslopp där vi också lever på och av varandra. Och att det gäller alla organismer.
För några månader sedan var det svamparna som blev omklassificerade och fick lämna växtriket i vetenskaplig mening, då de i flera avseenden är närmare djurens värld. För min del är jag övertygad om att den största skillnaden på växter och djur (förutom växternas förmåga till fotosyntes) är tempot. Växterna  rör sig ju oerhört långsamt jämfört med de flesta djur, förutom kanske de köttätande krukväxter som ju väldigt snabbt kan slå igen fällan om en oförsiktig fluga.

Jag vet åtminstone två experiment utförda som konstprojekt, där brännässlor fått växa upp till musik. De som hört på hårdrock under sin uppväxt blir påtagligt träigare, taggigare och mörkare än de som vuxit upp med klassisk musik (säger kanske något om musiken också :-)? Men det intressanta är ju att växter inte bara, som konstaterats i citatet ovan, ger ifrån sig ljud, utan också reagerar på, påverkas av. Så summan av dessa tankar blir återigen att en holistisk livssyn är den enda hållbara. Klart slut.

Smultronstället.

Av Jesper Högström. Om hans far. Och om honom själv. En slags fragmentarisk självbiografi som kretsar kring förhållandet mellan honom och hans far. Spridda skurar av minnesbilder, precis som jag tror de flestas minnesstruktur ser ut. Längre eller kortare händelser i oordning. Oavbrutet hoppande i tiden men inte sådär så att det blir svårt att hänga med. Inte för många personer att hålla reda på. Denna finns inte som ljudbok, läste den på skärmen. Igår. På en dag, dessutom med långa uppehåll för att göra annat. Läste i soffan, på en bänkpaus i en promenad, i en stol i trädgården till sent, och de sista sidorna i sängen. Så bladvändare är väl rätt ord här. Svår att lägga ifrån sig helt enkelt.
Det finns ett centralt begrepp i boken: "Det" som jag antar ska vara en slags peripeti. Tyvärr fattade jag nog inte riktigt varken när eller vad det var. För mig blev det uppgång och fall i en obruten kurva. Det går inte riktigt att komma inpå fadern, men det ser jag som en styrka eftersom det är en verklighetsskildring och inte en roman. Och jaget är ju sonen, författaren, som låter läsaren åtminstone göra blixtvisiter hos sig.

Nu fortsätter jag med samme författares biografi "Jag vill skriva sant", om Tora Dahl. Fast i lurarna, för idag blir det tunnelbana in till ateljén.

Husspindlar.

Nu när hösten närmar sig kommer husspindlarna tillbaka in i huset. Antagligen för att söka värmen inomhus eller så är det bara att de plötsligt syns mer då de är inne på "sista varvet" för jag tror de gamla dör på hösten. Mitt förhållande till spindlar är ambivalent. Så länge de håller sig på de storlekar vi har i Sverige har jag inga problem alls med dem. De är för mig liksom undantagna från insektskategorin. Otänkbart att döda en spindel. Deras obegripliga förmåga att ständigt hamna i badkaret eller handfatet utan att kunna ta sig därifrån, liksom stärker deras "mänsklighet". Jag brukar fånga och skicka ut dem då. Och nu tror jag att jag har kommit på ytterligare en sak i krypens hemliga liv. De verkar ha en gemensam begravningsplats i huset, dit de liksom elefanter beger sig när det är dags. Kan förstås vara slumpen, men slumpar är något jag tvivlar på minst lika mycket som en svensk deckarkommisarie.

När huspindeln ska lämna huselivet drar den in benen under kroppen så att de i en cirkelform pekar in mot kroppen istället för ut mot huset den bor i. Som ett grafiskt farväl, nu återvänder jag till där jag en gång kom från! Beravningsplatsen i detta hus är belägen i ett hörn av källargolvet, under proppskåpet. En plats som är ganska skyddad och där ingen av praktiska skäl kan råka sätta ner än fot. Hittills denna höst ligger det tre lik där. Jag såg det första redan för ett par veckor sedan och tänkte att jag måste dammsuga där, men glömde det förstås. Sedan kom en till döende och parkerade och nu är det alltså tre. Hittills, som sagt. Vet inte riktigt vad jag ska göra med, hur jag ska förhålla mig till, detta. På sätt och vis är det ju ett under att de verkar veta när det är dags och då går till gravplatsen, framme där drar in benen och dör. Helt enkelt. Det blir liksom en glimt av insyn i deras liv och geografi. Huset som är husspindelns värld och där deras förfäder flyttade in en gång 1960 då det byggdes. Hur är resten av huset strukturerat rent geografiskt i deras värld? Har de namn på olika platser? Många frågor blir det. Nog bättre att somna om denna tidiga söndagsmorgon. Eller sätta på kaffebryggaren och hämta tidningen.

Att ta sig till.

Vissa nätter går hjärnan på övervarv. Vad ska jag ta mig till? Ska jag ta mig till ateljén? Vad ska jag göra där? För någon annan än mig själv. Ska säga upp helgprenumerationen på DN. "Veckan som gick-bilderna". En helt annan sak att få i knät än att bara se på en pytteskärm på mobilen. En utställning bokad om ett halvår. Jag har ingen aning om vad jag ska göra eller ens om jag vill. Avboka. Men då blir ju inget alls sagt? Vad kan jag annars göra? Antagligen är svaret att "steppa upp". Öka arbetsinsatsen. Inte tänka. Det brukar funka så att det liksom planar ut då. Röran förhoppningsvis efter ett tag tar fastare form. Öka tempot kan vara ett sätt att varva ner. Strukturera. Ibland händer det att jag längtar tillbaka till covidperioden. Alltså inte till sjukdomen men till ramverket som blev. Hålla avstånd till andra. Halvfullt på tuben. Ingen trängsel. Inga folksamlingar. Den aspekten av katastrofen tyckte jag faktiskt om. Lättare att få tag i sina tankar och fullfölja dem utan att bli störd. Veta var man ska. Klarna.

De här två krigen som aldrig verkar ta slut. Det blir som att hålla andan. Vänta på slutet så att man får andas igen. Tänka på något annat. Klockan är sex på morgonen. Ligger på soffan med kaffemuggen mellan blomkrukorna i fönstret. Alla fyra katterna har ätit frukost. Ett passagerarplan passerar som ett litet vitt svävande kors tiotusen meter ovanför fönsterglaset. Tittar på de vajande lövdraperierna på hängbjörken som syns över grannhusen.

Mörkret är här.

Mörka varma kvällar och nätter har tilltalat mig ända sedan tonårens tågluffar. Innan första tågluffen hade jag aldrig upplevt kombinationen mörker och värme. Varma sommarkvällar var i min barndomsby alltid ljusa. Nästan som på dagen. En mörk kväll var också kall för då var det vinter och man höll sig inomhus. Jag har fortfarande kvar den där sensationskänslan jag upplevde första gången jag en sen kväll satt utanför tältet på en camping i utkanten av Köpenhamn och det var varmt som på dagen men helt mörkt. Visste att detta är rätt för mig. Jag måste vara född på fel plats :-) precis så kändes det och tänkte jag. När jag några år senare påbörjade de många konstskoleåren med en skola på Öland och kunde plocka gula plomon och äta från trädet utanför mitt internathus, på morgonens väg till första lektion, blev jag övertygad. Detta plus kvällspromenader i värme men kompakt mörker blev hemma. Som att ha hittat tillbaka till något jag inte vetat om att jag saknade. Och när jag sedan såg havet som tecknade horisont utan något hinder alls som bröt linjen så fanns det ingen återvändo. Det var det rätta.
Lite underligt kanske att inte ha någon riktig känsla för den trakt man född i. Eller åtminstone att den känslan är ambivalent. En riktigt fin sommarkväll med spegeblank sjö i fjällvärlden var mitt ideal i många år men jag har faktiskt aldrig gillat fjälltoppar särskilt mycket insåg jag i typ 20-års åldern. Istället har utsikter där fjäll efter fjäll breder ut sig egentligen gett mig en känsla av instängdhet jag inte riktigt kunnat sätta fingret på. Väggar. Det var liksom inlärt att man skulle tycka att fjäll alltid är vackra. En självklarhet ingen ens skulle komma på tanken att ifrågasätta. Och eftersom alla tyckte likadant var det ju en icke-fråga att jag kanske inte gjorde det. En tanke jag helt enkelt aldrig tänkte innan jag fick något att jämföra med. Och missförstå mig rätt nu, jag tycker att vissa hemtama fjäll är lika vackra idag som jag tyckte i barndomen, men det är landskapet som helhet jag tänker på då. Och vatten är en förutsättning. Det är fjäll/berg i mängd, som t.ex. i alperna eller utsikten från en fjälltopp där bara andra fjäll syns jag skyr.

Och då kommer det egentliga ämnet för denna drapa. Finns en grundläggande, individuell, medfödd om man så vill, estetik? Och kan den i så fall förändras?

Alltså lite gränsande till funderingarna här. Ju äldre jag blir dessto känsligare för omgivningens/platsens estetik och för vädret blir jag. Liksom för ljud. Men de förändringarna är mer som ett slags renodlande av det redan befintliga smaklökarna. Mysteriet är hur man i princip över en natt kan ändra sina preferenser totalt? Liksom plötsligt inse att jag egentligen inte alls har tyckt som jag har tyckt. Som ett uppvaknande. Var kom det ifrån? Hur kan det vara möjligt att känna sig mer hemma i en ny och främmande kontext än i den man vuxit upp i? 

Anslagstavlor.

Innan mobiler och internet fanns existerade lite olika sätt att kommunicera på distans. För ryggsäcksresenärer på väg till eller från Asien var navet restaurangen The Pudding shop i Istanbul. Istanbul perfekt med sin ena halva i Asien och den andra i Europa. Åtskilda av Bosporen. Där (på puddingshopen) fanns en stor anslagstavla täckt med meddelanden till/från olika resenärer. Tappade man bort varandra eller ville komma i kontakt med någon så var det bara att sätta en lapp på anslagstavlan. Då visste man (åtminstone vi som kanske reste lite mindre organiserat) att andra likasinnade som passerar staden kommer att gå till puddingshopen och granska den stora anslagstavlan. Det var liksom den enda chansen för de som ville komma i kontakt. Och det har jag egen erfarenhet av då jag skulle träffa en kompis från en annan stad i Istanbul. Utan att vi bestämt något exakt. Det var någonstans på 1980-talet och jag och flera jag kände tillbringade rätt mycket tid i Turkiet under några år. Det var "inne" då. Och puddingshopen självklar.

Maten på puddingshopen var utmärkt. Allt kunde ses puttrande i olika grytor så man bara pekade på det man ville ha. Oftast lite av varje på tallriken. Sedan med en Efes (öl) till bara sitta och kolla på alla som kom och gick. En av de större frihetskänslorna i mitt liv är förknippad med detta. Känslan av att sitta mitt i världen! Och att kunna hoppa på vilken, alltid lika billig, buss (buss var det som gällde i Turkiet då) som helst, samma kväll eller dagen efter. Det i kombination med känslan av att ingen kan nå mig... Jag önskar dagens unga också hade fått uppleva den känslan, som ju var det normala då men nu bara kan förnimmas ibland. Den som kommer av att ingen har mobil och därför måste kommunicera via lappar på en anslagstavla. Att inte ha bråttom eftersom det är meningslöst.

Föreningsmeddelanden. Så står det överst på de flesta av anslagstavlorna här i orten. Dessa officiella annonsplatser, en gång utplacerade av staden, finns ofta kvar och används faktiskt av många, men kommer nog knappast att ersättas av nya när de faller till marken. De är grå och lite mossiga. Inga personliga meddelanden, bara reklam. Hantverkare och yogastudios. Barn- och hundpassning. Just idag har jag efter sedvanlig promenad i grannskapet ålagt mig ett nytt fotoprojekt. Jag ska fotografera dessa reliker. Vet inte riktigt varför, eller vad jag ska ha bilderna till, men jag fattar ju att anslagstavlorna snart är borta så det har väl att göra med mina försök att sätta käppar i hjulet för tiden. Några föreningar finns väl knappast kvar, och föreningar som kommunicerar via anslagstavlor finns väl ännu mindre. Men den betydelse anslagstavlorna en gång har haft går inte att missta sig på. För det finns en i snart sagt varje kvarter.

Allra längst ut i utkanten av detta.

Rörde jag mig för massor av år sedan. Orsaken var östtysk vän jag träffat i Budapest. För dit fick de resa på semester DDR:arna. Det var några år innan Berlinmuren föll. Intryck, minnen som inte rikigt går att förpassa till dunklet där det mesta annat finns. Väckt nu av filmen "På nära håll" av Franziska Stünkel (finns på svt play än så länge). Denna film speglar stämningen i Östberlin vid denna tid så bra att man ryser. Bra vidareutbilnding för alla politiska ytterkanter och alla som inte fattar det där Charles Bukowski säger här.

Livet som var.

Botaniserar i kringla.se. Min födelseby är väl representerad tack vare att en bybo hade foto som hobby långt innan jag föddes. Han verkar ha haft kameran med sig i nästan alla lägen. Hur han nu kunde hinna med det då han också hade en ganska stor gård att sköta. För då var det ju inte så enkelt som att plocka fram mobilen. Man framkallade ju dessutom filmen själv och kopierade och förstorade sedan till papperskopior. Men såklart, han var inte ensam. Det var han, hans två bröder och fruar, samt fem barn på gården (en av bröderna med fru och tre barn flyttade senare). Sonen, kanske fem år äldre än jag, tog så småningom över gården. Men nu har även han sedan många år lämnat. Han och hans familj blev den sista generationen.

Jag hade mitt första sommarjobb där, sommaren då jag fyllt 13 år. Hötrampare i silon var huvudsysselsättningen, men jag fick också gå i kanten av lägdorna och kratta ihop hö som inte kommit med på vagnarna i bärgningen. Jag hade en svart slokhatt jag gillade och ständigt bar och jag minns att en turistbuss på väg till Åre eller Duved en gång stannade och ut hoppade en massa folk med kameror och fotograferade den exotiska figuren i flanellskjorta och slokhatt som gick där och räfsade ihop hö. Kanske var det japaner? Om de nu åkte buss i Sverige på 1970-talet. Eller så var det helt enkelt stadsbor söderifrån. Gården låg ju vackert ner mot sjön och med fjället i bakgrunden, så det kanske bara var det.
Hur som helst, bonden fotograferade som sagt i sin ungdom. Och lämnade på äldre dagar tack och lov hela fotosamlingen, utom kanske det mer personliga, till länsmuseet, som sedan digitaliserat och lagt upp allt så att man kommer åt det på kringla.se.

Det är en kulturgärning som jag hoppas fick den uppskattning det förtjänar. Det finns bilder på i stort sett alla bybor som levde där då. De flesta av min barndoms figurer finns med. Gubbar och tanter som de var för mig, är på bilderna unga vuxna. Foton från olika arbetsplatser, hyggen, dikesgrävningar mm. Men också från fritiden, skidåkning, cykelutflykter, bad i sjön. Alla nogsamt kommenterade med namn, plats  och sysselsättning. Men tyvärr i flera fall inte årtal. Bilderna är alltså från min föräldragenerations barndoms- och ungdomsår så 1930-50-talen är nog de flesta från. Gubbarna och tanterna är som sagt unga på bilderna och det går att se andra konstellationer än de som jag vet sedan slog sig ihop och bildade familj. Umgänget verkar ha varit intensivt på den tiden och alla verkar ha känt alla. Den tidens sätt att träffa en partner ser ut som gemensamma cykel- eller båtutflyker (förutom danserna då såklart). Det mesta utspelar sig inom en radie på fem mil skulle jag nog säga. En värld. Och knappast någon som längre lever förutom i mitt minne. Jag kan se dem här på bilderna men om jag vill höra dem måste jag uppsöka kyrkogården. Det är som om mer av ljud och lukter är förknippat med namn på en gravsten än indexikalt representerat i ett foto. Och speciellt om man inte är beredd på att få se gravstenen. Överrumplingen har ibland öppnat oväntade vägar till barndomen för mig. Överrumplingen av att se ett glömt namn på en gravsten. Det är också tydligheten. Gravens existens sätter en tydlig gräns och framkallar andra bilder än de frusna ögonblicken i fotografierna. I fotografierna lever de fortfarande men är mycket yngre än jag minns dem. Inte riktigt samma personer. De skratt och röster jag hör är från äldre människor. Jag vet inte hur de lät när de var unga. Men jag kan se vilka de är. Och jag vet vilka de blev. När de fanns med i min verklighets vardag.

Tidsmaskin.

Jag köpte från Erikshjälpen en Agfa Rekord I. Pris (jag vann auktionen): 33:- + frakt. Agfa Rekord är en mellanformatskamera med bildformatet 6x9 cm. Den tillverkades 1952-1955. I kameran jag köpte satt en filmrulle. En exponering kvar. Jag framkallade filmen. Tre rutor gick att rädda, knappt, med vad som ser ut som en familj som besöker en djurpark eller något slags hägn med rådjur. Tre barn verkar vara huvudmotivet. Kläderna tyder på 50-talet. Ett par vuxna finns också med i utkanten av bilderna. Min gissning är runt 1955. Barnen ser ut att vara 4-5 år gamla. Vilket då skulle betyda en ålder runt 75 år idag.

INGEN har sett dessa bilder före mig! Jag har ingen aning om vilka de är på bilderna. Kameran med tillhörande beredskapsväska i brunt läder, motljusskydd och ett gulfilter i små separata fodral, ser nästan nytt ut alltihop. Det ser ut som om den som en gång ägde den, köpte den och tog ett par rullar film för att sedan stoppa undan och glömma den. Varför? Vad var det som hände? Sjukdom/död? Skilsmässa? Flytt och kameran på något sätt kvarglömd? Fotografier av människor är aldrig självförklarande. Mer om de åtföljs av en text mindre om man bara vet vilka som representeras och ungefär när, inte alls som i detta fall. Anonyma barn på en anonym plats och i en anonym tid. En gammal film som suttit i den orörda kameran så länge att den börjat förstöras bara av tidens gång. Bilderna jag kunnat rädda vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till. På ett sätt känns det som om jag smygtittar in i en värld och en tid jag inte borde ha tillträde till. Privat liksom. Samtidigt kan ju detta vara en slags räddningsaktion. Helst av allt skulle jag vilja få kontakt med någon av de f.d. barnen på bilderna och kanske få veta vad som hände. Jag lägger in de två minst förstörda bilderna här under och hoppas på att kanske någon gång i framtiden få någon slags respons från någon som vet något om dessa. Jag har ju hört historier om flaskpost som besvarats efter massor av år. Och hoppas kan man ju alltid. Mannen i det högra hörnet på den andra bilden kanske känns igen och minns av någon, även om han sannolikt inte längre lever. Och nog inte tillhörde fotografens sällskap.

Jag startar hösten.

Idag. Sensommar är det kanske rent definitionsmässigt men något har hänt under natten. Det känns även inomhus. Så jag startar min höst idag. Sålde Super Fujica-6 och köpte en Yashica Mat 124G. Inget fel med fujican men jag tröttnade till sist på den lilla sökaren som med glasögon på blir lite svår att komponera exakt genom. Har alltid (eller åtminstone sedan jag tvingades på glasögon) velat ha en TLR eftersom mattskiva är betydligt bättre än sökare för analoga glasögonormar. Dessutom gillar jag att ha kameran i navelhöjd. Igår skruvade jag sönder och rengjorde antikviteten jag köpt samt inhandlade en batteriadapter på Gofo. Så här gamla kameror som ändå har exponeringsmätare, brukar antingen ha en som drivs med cds-cell eller en selenmätare. De med cds fungerade med ett kvicksilverbatteri då de tillverkades. Som bekant förbjudet sedan många år. Därför behövs i dag en adapter för att kunna få liv i mätaren med hjälp av ett hörapparatsbatteri (den symboliken... :-) Hur som helst blev det också en provrulle igår. Snabbt framkallad i köket. Resultat: mätaren fungerar faktiskt och verkar visa rätt! Nästan i alla fall. Men man får tänka sig för ordentligt när kontrasterna är stora. 

12 filmrutor på en 120-rulle. Bromsar ner och begränsar valen. Inte till storformatsnivå men ändå. Precis som den något otympliga kamerakroppen. En apparat endast bestående av de nödvändiga knapparna och vreden för att framställa 12 genomtänkta och noggrant komponerade exponeringar. Inga elektroniskt genererade ljudattrapper. Bara metall, glas och tyngd med skygglappar mot framställning av kvadratiska bilder. Inget mer!

Intressant ändå att det knappt är något hinder med att se bilderna spegelvända på mattskivan. Eller som när man fotograferar i storformat dessutom upp och ner. Kanske denna projektion återknyter till minnet av ens första veckor i livet då världen ju var just spegelvänd och upp och ner. Innan hjärnan vänt projektionen. Kanske att även det är en del i den tillfredsställelse i alla fall jag känner när jag packar storformatskameran i ryggan. En slags aning om att jag ska få se världen på nytt. Med nya (glas)ögon.

Livstecken.

Att jag lät Charles Bukowski sätta punkt för en tid sedan betydde inte att jag inte har något att tillägga. Bara att han sagt detta och att inget ändrats. Så här eller kvar här, ser det ut tills vidare i min värld. Höstens projekt tror jag får bli något jag gjort förut men glömt. Nämligen att lära mig använda runalfabetet. Den äldre futharken tills vidare. Det blir en slags distraktion som kan vara kul när det undermedvetna jobbar vidare på den stora planen. Planen jag tror i grunden handlar just om hur man ska kunna kommunicera. Förmedla något upplevt. Överkomma det klassiska språkforskningsproblemet, måneexemplet: italienskans ord för måne lärs som en beteckning för ett lysande klot, medan det i grekiskan, det grekiska barnet som lär sig tala, får "med modersmjölken" att månen är en tidsmätare, en slags klocka. Konsekvensen av detta är att den grekiskfödde som senare i livet lär sig helt flytande italienska och flyttar till Italien, ändå inom sig upplever en tidsmätare när hen hör eller uttalar ordet luna. Alltså två personer som samtalar flytande på ett och samma språk ser ändå inte samma saker! Orden förmedlar inte detsamma. Ta sedan detta till bildkommunikation. Det fanns de som trodde att problemet var löst på 1840-talet, i och med uppfinningen av fotografisk bild, som skulle bli det globala, för alla begripliga, entydiga bildspråket. Men de var fel ute. En tvådimensionell nedskalad representation av en tredimensionell verklighet visade sig vara lika problematisk som vilken annan kommunikation som helst. Så där står vi. Kanske ett meningslöst problem eftersom det går att dra hur långt som helst ner på individnivå om man har olika erfarenheter av livet, men att komma längre än där jag känner att jag befinner mig i min bildsyn är i alla fall en nödvändighet för mig. Den stora planen som sagt. Att komma närmare det självklara för alla.

Sista ordet får Charles Bukowski.

Mingus.

Det där förebådandet. Lugnet före stormen. Sedan uppbyggnaden mot "slabangen". Eller vad man nu ska kalla det för. Vansinne? Lättsinne? Charles Mingus var en gång i tiden (min senare ungdomstid, efter tonåren, konstskoleåren) det oförlösta oraklet. Hans musik liknade hans liv som vi också ville likna. En slags perfekt storm utan avgränsningar i form av dagar, tider eller annat (moral?). Han var liksom en invånare i sin egen musik där inga begränsningar eller regler gällde. Gränslös. Ett konstverk i sig. En lugn förfest kunde höjas till nervig förväntan och nästan rädsla för det otyglade krafter hans musik uttryckte och på vilket sätt den kommande kvällen/natten skulle påverkas. Det fanns en uppbyggd elektricitet när man sedan sent begav sig var det nu var man begav sig. I verkligheten väl inget mer uppskruvat än på andra håll, men en slags andlöshet som finns i CM:s musik som höjde förväntningarna. Som ett löfte om en större frihet.

Lyssna på "Better git it in your soul", helst någon stökig liveinspelning för exempel. Eller "Moanin" (med Eric Dolphy). Eller "IIB.S." Det är en speciell ogripbar spänning. Förväntan. Oförlöst. Något som hela tiden trycker på och vill ha utlopp. Musik av en människomaestro.

Tomheten.

Inför sommaren skaffades skissmaterial som inte går att få tag i på ön. Hittade till min förvåning sådant jag länge sökt och trodde var försvunnet ur handeln. Nu har det snart gått en månad och den nya skissboken ligger nästan orörd i fickan. Jag vet inte vad som händer. Jag har i alla år haft ett behov av att fästa den synliga omgivningen på papper. Bara som en slags terapi, hobby eller rentav någon sorts ocd-variant. Övning av samspelet mellan ögon och hand. Mellan motiv och papper. Stark lättnad när jag stoppat boken i fickan igen efter ytterligare en bildnotering. Men nu, ganska precis sedan halvårsskiftet, känns detta plötsligt helt meningslöst och ointressant. Hur kan man bara tappa en förmåga? För det är det jag faktiskt gjort. Jag har såklart försökt. Men kan inte koncentrera mig. Inte nå den där självklara känslan som alltid funnits där. 

Tittar på ett litet stilleben som hänger här på väggen. Olja på duk. Signerad av mig 1983. En av två målningar från denna tid som överlevt mina stalinistiska utrensningar. Då, 1983, var allt så lätt. Vägen spikrak. Världen begriplig. Problemen bestod mest i att få råd med material. Få studielånet att räcka. Och ungefär då började jag min vana att bära omkring en skissbok för periodvis dagliga noteringar. Alltid viktigt. Alltid känt mig naken utan den.

Men nu har något hänt. Skissboken har dalat till botten av behovspyramiden. Och inte ens en kompaktkamera äger jag längre. Annars har också en sådan varit högt upp på komihåglistan för saker att inte glömma när jag lämnat huset. Visserligen numer kanske ersatt med den eländiga lilla och användarovänliga mobilen, som är en nödlösning jag aldrig accepterat för några år sedan. Men nu gör jag det. Det är som om uppgivenhetens bildlimbo anlänt. Möjliga anledningar är att negativa erfarenheter staplats på varandra på senare år. Se tidigare inlägg: 0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 plus många fler jag inte minns när jag skrev eller var de är.

Drömde faktiskt för första gången en konstmardröm i natt. Hoppas inte den framstående konstnärsduon B&B läser detta för det handlade om någon slags kommission som skulle utreda och omvärdera bl.a. offentlig konst. Och dela in enligt ett nytt system för kategorisering och värdering. Och just ett mycket känt verk av dem blev fråntaget sin status som konst och istället kategoriserat som vetenskapsillustration. En hotfull stämning rådde i drömmen och många var upprörda. Kanske just denna dröm kommer sig av mina idoga försök att få tidskriften populär vetenskap att sluta skicka olika erbjudanden till mig. Kanske är det mina allmänna tvivel och den rådande politiken. Kanske allt. Men nu är det en ny dag och dags att tänka på annat och andra.