In på livet.

Nu har jag sett de fyra avsnitten i serien om Siw Malmkvist. Detta bakgrundsljud från barndomen. Inte med i "bra eller dålig" utan bara en fond ungefär som att jorden är rund även idag. En självklarhet liksom. Kul att se lite andra sidor även om jag har synpunkter på upplägget. Men spelar ingen roll. Det som främst intressererar mig är vem hon faktiskt är? Inget i programmen kommer någonstans dit. Att hon så lätt skiljdes från sin första man, förstföddes far, utan att verka ha ens fällt en enda tår över detta faktum, kan ju inte stämma. Att hon sedan träffade den hon höll fast vid i resten av sitt liv tycker jag mest liknar ett praktiskt arrangemang. Lite som om hon köpte sig en hund till sällskap. 

Ständigt glad och positiv. Livet med jämnmod. Kommande från en ganska fattig familj också. Uppväxt i stor syskonskara i barnrikeshus. Alla verkade vara optimister, positivister. Opassionerade realister. Inga trauman (förutom att hon aldrig tog studenten :-) vilket hon också säger. Alltså att hon själv inte har några trauman att deklarera i rutan. Så varför rotar jag i det? Jag som retat mig så på "traumatrenden", att alla som ska sommarprata och som saknar hemska upplevelser i sina liv i sista hand får hitta på eller förstora upp något för att bli relevanta, om det inte finns något verkligt traumatiskt att exponera för publiken. Är man som otraumatiserad människa inte normal? Själv har jag inte varit med om något värre än de flesta har. Skilsmässobarn (som jag inte minns något av), några nära som dött av sjukdom och ålderdom. Några kraschade förhållanden. M.a.o. ungefär som genomsnittssvensson (vilket ord :-). Så jag är inte heller traumatiserad. Det underliga med att jag ifrågasätter en kändis berättelse då den inte innehåller några trauman studsar alltså tillbaka till mig själv. Det är ju jag som påverkats så mycket av senare års snyftande i media och alla kända personer som måste "tala ut" om sina tragiska barndomar, osedda av sina hemska föräldrar eller m/nobbade eller nedtryckta av berömdheter längre bak i släkten. Alla nepobebisar som ska tyckas synd om när de avslöjar sina bittra erfarenheter av att vara just det. Det omöjliga och grymma i att ha alla kontakter från födseln. Åsså kommer här en person som av egen kraft varit kändis oavbrutet i 75 år och har fräckheten att liksom nyvaket påstå att hon inte har några trauman. Som om hon inte skulle förstå frågan. Förvånad över den. Nä ner med SM. Hon är ju uppenbart en bluff som ljuger om sitt liv. Hon har ju inte hängt med. Har man inte ens för en kvart blivit inlåst i jordkällaren så har man inte i media att göra. Alltså, tycker jaaag då.. Eller ve och fasa, ännu värre, kanske hon tror att integritet och privatliv är någon form av rättigheter...

PS. Första och andra avsnitten är sevärda för alla ur min generation. Som nutidshistoria, oavsett om man gillar SM eller ej. DS.

Avfärd, hemfärd.

Hem. En del ser sin födelseort som Hem. Andra tycker att hem är den plats de för tillfället bebor. För min del tycker jag hem varierar. Först var det såklart födelseorten. Sedan några års slirande på olika håll. Därefter den längsta perioden (mer än 40 år) i samma stad, om än på flera olika adresser. Så det är väl mest hem nu. Sedan om gud vill (som muslimerna säger) blir det ett tredje hem. Ön där mer än 30 somrar tillbringats. Det knepiga med detta är att hem är en sak, hemortsrätt något annat. Hemortsrätt i bemärkelsen att känna att man har rätt att vara på en plats. Rätt att röra sig fritt. Det kan nästan bli lite tävling där, om vem som har mest rätt. Då kan tiden övertrumfa t.ex. ägande. Alltså att den som varit på en plats i hundra år har mer rätt att vara där än den som just köpt platsen. Så kändes det när jag var liten och någon köpt en tomt i kanten på den skog jag lekt i, i hela mitt (korta) liv. Köparen var inkräktaren, inte jag.

Stormmorgon. Idag färd från det ena hemmet till det andra. Det viner och dånar. Blev tvungen att stänga fönstret helt i natt då det lät som att det skulle slitas lös och blåsa iväg. Vad gör alla 10-gramsfåglar i sådant här väder? De borde ju blåsa bort som dammtussar. Egentligen tycker jag om vind men denna är över gränsen. Storformatsfoto har en vindgräns då det inte är möjligt att praktisera. För stora vindfång. För långa tider. Skulle jag ge mig ut nu i mörker och storm så vore digitalt rätt verktyg även om jag tappat lusten för det digitala. Men är det bättre med någon bild än ingen så. Löjligt att vara rigid. Ska ha ett par kurser under våren så då får jag hoppas på relativt lugn om det blir utomhus. Men nu packa bil i mörkret. Andra muggen starkt kaffe börjar göra sitt jobb och allt mojnar och ljusnar.

Skibidi.

Är det kanske eller kanske inte, jag ser genom fönstret denna morgon, men väl ett svart hav. Under en rosaorange himmel. En eller två kallgrader. Nästan vindstilla.

Alla nyhetsflashar från olika media från vänster till höger (jag vill se alla varianterna av verklighetstolkningar) ögnas igenom. Intressant med årets nyordslista som dyker upp i infoflödet. Två nonsensord har tagit plats i listan. Alltså ord som inte har någon som helst mening eller betydelse och som ingen med säkerhet vet hur eller varför de uppstått. Alternativt kan betyda lite vad som helst beroende på sammanhang. Är inte det tidsmarkören framför andra? Den tomma tunnans slutgiltiga triumf? Nästa år kommer att gå till historien som skibidiåret. Six seven. Som är det andra nonsensordet (fast det ju är två ord (bara att ett kan vara två är ju skibidi)) tyder tvivelsutan på att det är Ulf och inte Joakim (som alla medier försöker inpränta) som tagit ledningen bland världens viktigaste nyheter. Hans gamla hit 67 har till sist nått det globala medvetandet. Och ingen vet riktigt hur det gick till. 

Ett annat ord i listan jag tror mer behöver tas på allvar är hjärnröta. Citerar från språkforskningsinstitutets listning:

"försvagning av den intellektuella förmågan som framför allt orsakas av upprepad exponering för trivialt innehåll på sociala medier.

Man sätter telefonen på ljudlös och lägger den i ett annat rum för att kunna fokusera – eftersom man inte kan låta den vara annars. Detta ändlösa skrollande av tomma kalorier. Hjärnröta.

Göteborgs-Posten 8 oktober 2025"

Lite skrämmande faktiskt och inte långt borta heller då jag sett en och annan som inte kan hålla fokus för att t.ex. läsa en längre text eller en roman. Effekterna i en text är helt enkelt inte längre nog för att aktivera fantasin och dras in i den. Det är så sorgligt med den sortens känsloförlust. Som om en slags domning satt sig på receptorerna. De inre bilderna och rösterna, fantasin och föreställningsförmågan har tagit skada. Text måste assisteras av ljud och bild för att bli meningsfull. Och ingen vet väl hur detta inverkar på resten av känslolivet. Om en funktion bedövats och satts ur spel? 

Men min förhoppning är att detta är något som liksom en domning kan gå över. Men inte utan aktiv vilja och faktiska åtgärder under längre tid är vad jag tror i alla fall. Avskärmning är ordet som kanske likt många andra ord får en helt ny betydelse i framtiden :-).

Kattvärme.

Av en exkrementiell fekalieorsak jag inte vill gå närmare in på, har fyra katter bebott ett ca 10 kvm stort rum i natt. Ganska kallt ute och termostaten för huset satt på 20°C. Men nu när jag öppnar till "deras" rum på morgonen är det nästan 25° i rummet. Kattvärme alltså. Lite förvånad måste jag säga. Att de värmde rummet så pass. Alltså en ytterligare anledning till att ha många katter. De kan sänka uppvärmningskostnaderna för ett hus. 

Solen på väg upp, rosa himmel, blåsvart hav. Frost över åkrarna. Molnfritt. Ser ut att bli en vandringsdag. God morgon!

Spökrummet.

En händelse för många år sedan. En ny marknad för yrkesplåtisar höll på att öppnas. Plötsligt hade alla fastighetsmäklare insett att bra bilder i annonserna drog folk till visningarna. Servicebyråer som skulle sköta detta dök lika plötsligt upp lite överallt. Minns att de annonserade efter inredningsfotografer i SFF-tidningen. Grejen var inte att de betalade bra utan snarare att de kunde fylla luckorna i schemat för fotografer som ville ansluta sig. Jag var en av dem. Anmälde mig och gick deras korta internutbildning på några dagar. Handlade mest om deras speciella teknik och hur leveranserna skulle göras. Lite krångligare än idag då nätet var mer outvecklat. Objekten såg annorlunda ut än idag också. Man kunde mötas av lite vadsomhelst. Stylisterna hade ännu inte gjort entré på marknaden.

Ett uppdrag som plingade ner i inboxen någon gång på denna tid var att köra långt ut åt Värmdöhållet, flera mil utanför det som skulle vara "mitt" område. Där skulle någon möta mig och låsa upp och släppa in mig i ett hus som stått obebott i några år. Åkte dit. Blev insläppt. Säljaren eller vem det nu var försvann. Jag skulle bara lämna det olåst när jag var klar.

Så till verket. Slitet, mögligt, några få möbler kvar, tog jag rum för rum. I ett rum med missfärgade väggar och fläckigt golv ställde jag in kameran, valde bildvinkel och utsnitt, för att sedan gå och flytta något från fönstret. Fortsatte till nästa rum men kom så på att jag gjort alla förberedelser i det förra men att jag av någon anledning inte tagit någon bild. Alltså tillbaka dit. Ställde upp igen, men kom att tänka på att jag skulle, vad det nu var jag skulle, minns inte idag tyvärr. Resultatet blev att jag inte heller denna gång tog bilden. Flyttade vidare och fotade klart huset. Hem. Kväll. Back-up och genomgång. Upptäcker att jag faktiskt inte plåtat det där rummmet jag varit i två-tre gånger! Hjärnsläpp. Bara att ringa mäklaren och under tandagnissel erbjuda mig att åka ut igen nästa dag och fotografera det j-a rummet jag obegripligt missat. Men mäklaren var lugn. Skit i det sade han. Vet ändå inte om jag vill ha någon bild därifrån för det var ju i det rummet det hände. Va? Vad då? Visste du inte det? Så berättade han att ett äldre par knivhuggits till döds i huset för några år sedan. De hade hittats sittande mot väggen i rummet som inte lät sig fotograferas. Huset hade stått tomt och förfallit sedan dess. Det var ett knarkande barnbarn som hade haft för vana att åka ut och pressa pengar av gamlingarna när han var desperat av abstinens. Ända tills de bestämde sig för att inte ge mer. Då gick det som det gick. Rånmord, som han såklart snabbt blev tagen för och då erkände. Sorglig historia och jag undrar såklart fortfarande vad bilderna hade visat om det gått att fotografera i rummet :-).

Den femte accelerationen..

Heter en bok som handlar om AI och hur denna teknik kommer att påverka världen. Jag är verkligen intresserad av ämnet men kommer ändå inte långt in i boken. Ljudboken, uppläst av AI-röst. Inga problem med det. Uppläsningen är ok. Mitt problem är den sanslösa entusiasm och hallelujaropande tokstämning texten framkallar. Efter en halvtimmes hyllande parat med överseende förståelse för de stackars individer som inte kan se detta oerhörda som sker nu, orkar jag tyvärr inte längre. De haglande superlativerna och jubeloratorierna över denna teknik blir helt enkelt för mycket. Tänker bara KOM TILL SAKEN! Jag kan inte ta till mig det här språket. Tyvärr, eftersom ämnet är så viktigt som det är (vilket påpekas 200 gånger typ första fem minuterna). Så kunskap om detta ämne får jag skaffa mig på annat, mer sansat håll. Sorgligt men sant.

Liv.

Tittar på krukväxterna i fönstret. Ett ensamt blad rör sig sakta fram och tillbaka som om det blåste just bara på det bladet. Resten av blommans blad är helt stilla. Det som rör sig ser dött eller döende ut. Men rör sig. De levande är orörliga som om de vore döda. Vet ej vad som orsakar detta men väljer att bara acceptera det. Det är inte så mycket vi vet. Ofta har jag en känsla av att uppfatta världen och livet som genom en tubkikare. Jag kan bara se lösryckta delar var för sig. Inte helheterna. Kanske det också kan vara en orsak till min förkärlek för vidvinkliga objektiv. I ateljén fotograferar jag döda blommor. Tycker de är mer uttryckfulla och levande. Övergivna fågelbon som jag befolkar. Rostiga metallrester blir till stilleben. Får nya betydelser och ett nytt liv. En slags återupplivningsprocess skulle det kunna vara men tvärtom kan det ju också vara. Alltså att det är först efter att ha spelat ut sin första roll de hittar sin plats och får sitt verkliga liv. Återuppståndna genom mig. Som fjärilar som lämnar larvstadiet. Antar att den tanken är hädisk eftersom jag då nästan likställer mig själv med skaparen (med stort S) men det kanske är lite sant. Jag kan ju ibland fundera över vad det egentligen är jag håller på med. Vad den verkliga drivkraften är? Men, väljer liksom i frågan om det vajande bladet att bara acceptera att det är som det är. Idag blir det till exempel måndag och vad ska jag göra åt det?

Dagarnas dag.

I dag är det den stora dagen. Nollpunkten då jorden befinner sig allra längst bort från solen inträffar i dag kl 16.03, och om gravitationen fungerar även detta år, vänder vi nu tillbaka. Årets största händelse som ju såklart borde vara den stora slabangdagen i stället för jul och nyårstramset som ju bara är trender i västvärldens historia. Samma med sommarsolståndet förstås. Skrota midsommar och fira att vi inte bara fortsätter in i elden utan vänder på hälsosamt avstånd igen. För uppvärmningen är vi ju ändå på god väg att klara av utan hjälp från naturen.

Skrotplåtningarna fortgår i ateljén. Som alltid med oklart mål, men något kommer nog att utkristalliseras så småningom. Tills vidare är det teknikfrågor som dominerar. Särskilt kontrastproblem som kan vara riktiga mysterier eftersom orsakerna kan vara så många. Förstoringsapparaten jag nu använder har inbyggd kontrastvariation via olikfärgat LED-ljus. Lite konstigt med färgfilter som hamnar på motsatt sida av färgtoncirkeln pga att det är direkt färgat ljus och inte vitt ljus som filtreras, som sker med den äldre tekniken. De "gamla" kontrastfiltren i orangeområdet är nu ersatta av ljus i grön-blå skalan. Som ändå får samma effekt på papperet. Samma färg fast blå :-) liksom. Tar en stund att vänja sig vid tanken. Men väldigt mycket enklare än att byta gelatinfilter hit och dit.

Och solen verkar ju gå upp nu idag också, så varför klaga? Varken krig eller dödlig sjukdom har jag nära skjuter ingen hare. Harar förresten. De trycker aldrig i några hålor som kaniner eller bygger bon ens. Här i orten finns de i överflöd och om man tar en promenad i skymningen så ser man dem spridda som bojar på havet lite överallt där det finns lite större gräsytor. Läste att detta beror på att de är snabbare än alla fiender, som t.ex. rävar eller hundar. Som varande flyktdjur finns tre alternativ. Röra sig i flock, som de stora gör, eller för de små antingen gömma sig i hålor eller se till att ha så fri sikt som möjligt för att i god tid kunna se en fiende komma. Kaninen, som inte är nog snabb, gräver ner sig. Haren som kan kuta ifrån alla väljer fri sikt! God morgon!

Lördagsmorgon.

Grått. Några plusgrader. Börjar regna. Morgontidningen avklarad. Stora ord om små saker, små om stora. Heluppslag om nåt ointressant popband jag aldrig hört talas om. De ska visst lägga av. Efter 34 år tydligen, så hur skulle jag kunna ha hört talas om dem? Längre än så är det sedan jag stängde av P3 för sista gången. Flabbradio, program med tre programledare som turas om att skrika medan de andra två flabbar i bakgrunden, tillhör de fenomen jag omedelbart kommer att torpedera vid mitt trontillträde. Och förresten kan alla dö. Kollar veckans bokrecensioner i tidningen. Tvivlar starkt på att anmälarna ens läst böckerna. Liknar väldigt mycket baksidestexter. Och matlagning i TV. Inte undra på att den apparaten står obrukt också. Kan ju lika bra dra fram en stol till micron och glo in genom luckan. Då blir plågan i alla fall kortare. Försökte i går kväll kolla en deckare som inte skulle vara lika förutsägbar som de alltid är om de är amerikanska, men efter en stunds tittande slår det mig vilket slöseri med tid detta är. Varför kan de inte bara säga vem mördaren är på en gång? Så är det avklarat sen och man kan ägna sin tid åt något vettigt i stället. Nu ljusnar det ute och jag ska städa garaget i regnhelvetet. Köra skräp till tippen. Klart slut.

Strömmes teori.

I söndagsintervjun utvecklar Maria Strömme sin teori om medvetandet. Eller utvecklar gör hon väl inte, kanske snarare nämner den. Men i alla fall så, om hon har rätt, så är det ju flera talgdankar som går upp för mig. Min aversion mot folksamlingar. Att jag inte kan delta i några demonstrationståg eller stå i ett publikhav av någon som helst typ. Konserter utan sittplats är numer otänkbart för mig. Och detta som krupit sig på mig med åren har jag funderat på många gånger. Och det jag då kommit fram till är att det är förlusten av individualitet. Integritet och personlig särart denna starka motvilja gäller. Den här känslan av ett "vi" som vill samma sak, rör sig på samma sätt, och därmed blir till ett. Som uppgår i ett. Ett nytt medvetande. Regionalnivå liksom. Fågelflocken eller fiskstimmet som rör sig koordinerat. Ett gemensamt medvetande som tar över det individuella. "Tillsammans är vi starka" osv. Jag vet inte längre vad som skulle kunna få mig att gå "man ur huse". Den enda känsla jag får när jag tänker på det är skränande pöbel. Ansvarsförlust. Moralförlust. Fribrev att "göra som alla andra" utan att behöva ansvara för sina handlngar. Överdrivet såklart. Det fattar jag ju, men icke desto mindre, känslan finns där. Men med Strömmes teori om medvetandets över- och fortlevnad kanske förklaringen blir att det helt enkelt handlar om dödsrädsla? Energi är ju som bekant inte förstörbar utan bara omvandlingsbar och om denna energi som då skulle utgöra det individuella medvetandet bara är en liten legobit som ingår i det stora allomfattande så går ju plötsligt många spretande tankar ihop. Till och med panpsykismen faller ju på plats som en slags delförklaring. Och själv blir man då efter tidens upphörande en del av den där guden alla religioner talar om. Så nu ska jag denna tidiga morgon gå och hämta tidningen och sedan efter att ha läst om allt meningslöst elände och alla tomma gester och till ingen nytta ledande handlingar, ägna dagen åt att lura ut hur jag ska kunna bli kanoniserad för att därmed kanske bli en något större legobit i bygget. Eller åtminstone få några andra att tro det. God fredagsmorgon!

Söndagsintervjun.

Lyssna på intervjun med Maria Strömme! SR poddar.

Alamy Images.

Den sista bildbyrån. Tre svenska, en finsk och en spansk bildbyrå har jag varit leverantör till under åren som kommersiell fotograf. Nu har alla dött, utom Alamy Images som verkar odödlig. Alamy dök upp i samband med digitaliseringen har jag för mig. Innan dess skickade man in färgdior för urval. Priserna har såklart dalat till botten för åratal sedan, försäljningen likaså men Alamy finns kvar! Jag känner inte denna utdöda f.d. bransch längre men skulle tro att Alamy och Getty är de enda som fortfarande existerar i en form som liknar den som en gång fanns. Nu är det nog bara plats- eller ämnesspecifika bilder som går att sälja. Alla genrebilder har efter ett kort mellanspel i "microstockvärlden" ersatts av AI-genererade bilder. Minns lite sentimentalt de årliga mötena strax före jul på byrån i Vasastan. Genomgång av året som gått, statistik mm, och sedan lunch på finare restaurant i närheten. Plus julklapp. Julstämning faktiskt! Och en ganska säker inkomst varje månad. Men det var då det. Nu är det nu. Såg att jag nu varit med i Alamy i 20 år. Den bildbyrå som aldrig refuserade bidragen, dit man skickade de bilder som inte passerade nålsögat på de andra. Och nu är det denna byrå som finns kvar. Som fortfarande lever. Lite ironi faktiskt.

Det litterära Nobelpriset.

Läser den minst sagt underhållande historien om nobelpriset, av Paul Tenngart. Oväntat nog en riktig bladvändare. Jag visste inte att svenska akademien var så ifrågasatt redan då, 1897, när priset instiftades. Citerar lite från Hjalmar Brantings kommentarer (detta var innan han blev statsminister) när det blev känt att uppdraget att utse literaturpristagare gått till akademien: "Gustav III:s gamla kulturinstitution är en patetisk rest från »den gamla peruk-tiden«, och den utgör »nätt opp den mest inkompetenta församling som kunnat uppletas för att årligen utdela ett jättepris på 200,000 kr åt den främste i europeisk litteratur!" Slut citat. Var tvungen att skratta i min ensamhet. Läs boken! Finns inte som ljudbok, men kanske lika bra med sådana citat. Man hade ju velat höra Brantings röst. Dessutom innehåller den bilder.

Längre och längre bort.

Från konstvärlden, som var hela framtiden och räddningen en gång, driver jag. Mindre och mindre blir mitt intresse. Läser listan på 2025 års mest inflytelserika aktörer på området. Saudiarabiska prinsessor verkar vara på frammarch. Stormrika kvinnor från den ledande kvinnoförtryckarnationen. Pengar, pengar... och de tomma tunnornas allt högre skramlande. Så många vars liv och existens hänger på att hangarfartyget kan stäva vidare att det inte längre går att ifrågasätta kursen. Investeringar måste ge avkastning. Undrar ibland när det blev så här? Eller om det bara är jag som varit trögfattad och inte velat se hur den värld jag själv ville vara delaktig i faktiskt ser ut och fungerar.

De livegnas land.

Av Liza Alexandrova Zorina. Kan läsas som del två efter "Imperiets barn". Bägge obligatorisk läsning för de som aldrig kommer att läsa dem. Alltså politiker och ansvariga chefer i byggbranchen.

Månsken.

Soffmorgonfredag. Orkar inte åka in till ateljén idag. Månen befinner sig bakom tallens stam och illuminerar de närmsta grenarna så de ser radoaktiva ut (radioaktivitet kan faktiskt synas). Katterna sover på olika håll. Under våren ska jag läsa en 7,5-poängare i bild- och byggnadskonsthistoria på distans. Linnéuniversitetet denna gång. Passar in på det kommande fotoprojektet "Arkitekturens gråsparvar" jag tänker mig att påbörja under 2026. I dagsläget är det tekniktester som gäller. Tanken är att plåta 8x10" för att sedan kontaktkopiera till saltpapper, van Dyke eller tonad cyanotyp. Låter ganska enkelt men det är det inte. Många val att göra vad gäller kombinationer av film, framkallare, tryckpapper och kemi. Ett negativ som ser bra ut för vanlig kopiering funkar inte alltid till ädelförfaranden. Dessutom måste jag testa i mindre format med tanke på kostnaderna om jag skulle göra det i 8x10". Med min ekonomi går det inte att köra tester där varje misslyckat försök kostar ett par hundra. Plus att en risk till finns då framkallning av bladfilm i 8x10" är ganska mycket knepigare än 4x5" format. Åtminstone tycker jag det. Framkallaren måste ju nå hela bladets yta i princip samtidigt. Inte så lätt ens med förblötning. Så den tekniken måste också skärpas upp.
Men nu ska jag fylla på kaffemuggen och gå ut och hämta DN. Det börjar ljusna. Hoppas inte DN får det att mörkna igen.

Kanske glömt...

...att nämna Nina Wähäs bok "Major virvelvind". Inte en roman, inte en biografi utan en rad funderingar tycker jag det är. Lågmäld betraktelse om livet, författarskapet och hennes far. Bankrånaren. Absolut läsvärd!  

Morgontuben.

En kraftigt hostande och nysande person orsakar en obefolkad zon i vagnen. När nya resenärer stiger på, på nästa station, blir de tomma platserna tillfälligt upptagna fram till nästa hostattack. Tomt igen. Upprepas rytmiskt som en dansföreställning på varje station. Det är trångt. Man med rödlila ansikte kliver ombord och hittar en av de lediga platserna runt smittspridaren. Halar darrande upp en starkcider som han sveper i några klunkar. Darrningarna verkar avta. Ansiktsfärgen bleknar lite. Nysattack igen, så blir även cidermannen stående i trängseln i andra änden av vagnen. En pundare äntrar i Ängby. T-shirt i december. Täckt av tatueringar. Pratar med sig själv. Reagerar inte på hosta eller nysningar. Så någon nytta blev det med de lediga platserna närmast smitthärden. En mindre som fick stå. Annars är det som vanligt en vintermorgon. Kolsvart ute, regntungt. Alla insvepta i sina heltäckande kläder. Mobil i handen eller lurar i öronen, eller både och. Ingen utom den tidigare nämnde hostar eller nyser. Slut med sånt efter pandemin. Hellre kliver man av för att harkla sig än riskera onda ögat från en hel vagn. Gäller mig också. En minitant i tre klänningar och huckle stiger av klockan halvåtta. Undrar vad hennes arbete kan vara. Var hon ska. Hur hennes dag kan se ut. Stationen ger inga ledtrådar. Inga företag. Människor går av och på, mest på än så länge så här pass långt från stan. Tåget stannar med sin ungefärliga tvåminutersrytm mellan stationerna. Kommer att tänka på Peps Persson och hans teori om livets uppkomst. Han menade att liv börjar med rytm. En rytm måste ha varit det som väckte livet på jorden. Och för att kunna skapa en rytm krävs ju två "slag". I en intervju med författaren Patrik Svensson säger han sig vilja dra det så långt som till att en eventuell själ inte finns inom människan utan är något som uppstår i existensen av två. Mellan dessa två. Att allt liv är rytm och därmed själ. Ja varför inte? Om man tänker i de banorna upplever man ju snart rytm i allt. Det cykliska som ju utmärker liv. Det är en rytm. Ger ytterligare mening till albumtiteln "Spelar för livet" också. Filosofen Wilèm Flusser beskriver i "En filosofi för fotografin" (håller på med den till och från) fotografiet som rörligt. I avseendet att blicken kan röra sig mellan bildelementen. Ta om och ta andra vägar. Till skillnad från filmen där man bara får en chans innan nästa bild presenteras. En rytm i ögats rörelse. Kanske kan det vara en ytterligare del av förklaringen till min dragning till stillbilden och otålighet med film. Film, där jag ofta hamnar i att känna mig fast, eftersom någon annan bestämt hur stor del av min utmätta tid på jorden som ska förbrukas för att jag ska kunna ta del av budskapet. Film måste tidigt tillföra något eftersom den är tvingande. En stillbild går att avfärda med en sekundsnabb blick om den inte håller måttet. Och håller den måttet så kan jag stanna "i" den så lång tid jag själv vill. I stillbilden uppstår rytmen i mig, förmedlas mellan mig och bilden. Filmen har sin egen rytm som jag bara "hjälplöst" kan titta på utifrån. Endast det oförutsägbara i en film kan motivera tidsförlusten. Oförutsägbarhet är faktiskt när jag tänker på det, den kanske viktigaste delen i de kulturyttringar som intresserar mig. Oförutsägbarheten i ett solo även om grunden, rytmen, är känd och invand. Förvåningen över vilka vägar solisten hittade och sedan rytmen i att vilja höra det igen. Rytmen blir ändå liksom den storhet som står bakom allt. Som allt tycks utspelas mot. Själva spelplanen. Men nu är det snart dags att stiga av och därmed slut på irrvägarna för denna gång. God morgon!

Kommisariens löfte.

Kort roman av Friedrich Dürrenmatt. Med efterord av Lena Andersson. En märklig läsupplevelse. En deckare om man så vill. Men en deckare som ställer frågor så närgångna och obehagliga så att de framkallar något som närmast liknar skam. Skam för att jag inser att jag inte alltid tänker nog långt. Och överrumplad skräck när jag anar konsekvenserna för livet i stort. Samma känsla som jag som höjdrädd får när jag i havet simmar ut över ett bråddjup, tittar ner och inser att det plötsligt är ett bottenlöst djup under mig där jag trodde att jag bottnade. Måsteläsning!

Parkvägen.

Utanför huset går en parkväg förbi, genom den park mina barn mer eller mindre växt upp i. Där områdets ungar samlades på eftermiddagar och helger. Husen ligger i en oregelbunden cirkel runt parken, som förutom en artificiell lekplats består av en skogbevuxen bergknalle. Nog stor för att bygga kojor och försvinna i om man är i rätt storlek och ålder. De minsta vallade på lekplatsen innan de nått rätt mognad för skogen. Perfekt med parken i mitten eftersom det bara var att gå ut på balkongen och ringa i matklockan när man ville ha hem avkomman. Parken och flera badplatser på gångavstånd var bidragande orsaker till flytt utanför tullarna för många år sedan. 

Men nu var det parkvägen. En sådan där asfalterad gångstig som går genom nästan alla parker här i orten. Den har genom åren förvandlats från platt svart till kuperad med stora hål, sprickor och veckad asfalt. Gått från artificiell till naturlig skulle jag nästan vilja påstå. På senare år har den liksom integrerats i det lilla landskap den är en del av. Fått mig att tänka på det som hänt med det koloniområde vi en gång odlade grönsaker på. Koloniområdet är borta, åtminstone tillfälligt, men parkvägen har liksom naturaliserats in i medvetandet efter alla tiotusentals fotsteg på den. Alla sprickor och hål. De har utvecklats i samma takt som min kropps försköningsprocess. Blivit ett liksom. Själva den konstlade delen av parken, där gungor o.dyl. finns, har helt bytts ut ungefär vart tionde år. Träd har fallit och fällts i skogsdelen, men gångstigen har aldrig rörts. Förrän nu! Nu har arbete pågått, av någon anledning under de tider på dygnet då de flesta levande sover. Asfalten har skrapats bort och stigen breddats och rätats ut. Ny asfalt lagd på det som nu mer är en väg än en stig. Den stirrar på mig där jag står på balkongen. Säger -dags att flytta!

Kära faster.

Är titeln på en roman av Valérie Perrin jag nu konsumerat. Växlat mellan lyssning och läsning. De första kapitlen sanslöst imponerad. Tänkte att den här boken har ju allt! Fantastiskt språk, originell handling, välskriven och dessutom spännande som värsta Chandlern. Tyvärr börjar det som i min smak är lite av förfall efter ungefär halva boken. Dittils fängslande som få romaner med några totalt oväntade vändningar och halsbrytande uppdaganden men sedan börjar sensationerna hagla. Det blir för mycket. Jag orkar inte bli totalöverraskad och tappa andan av dramatiken och de ändlösa otippade sammanhangen hur många gånger som helst. Det blir inflation. Vid något tillfälle var jag faktiskt tvungen att skratta i min ensamhet. Kom att tänka på den där ramsan "hur jag blev min egen morfar". För nya sensationellt oväntade uppgifter om släktskap och hemliga förhållanden i flera generationer presenteras allt tätare ju närmare slutet på berättelsen man kommer. Blir nästan svårt att hålla isär allt mot slutet och jag kommer på mig själv med att tänka på annat. Så nä, tyvärr, tyvärr. Tråkigt! Jag som trodde jag hittat en guldklimp att förära alla i julklapp. Men det kanske är jag som är tråkig. Jag gillar ju när man uttrycker sig med små bokstäver. De små nyansskillnaderna, det osagda. Tyngden i en gråskala. Miles Davis. Gunnar Björling. Eller varför inte återigen nämna Osebol av Marit Kapla. De är anslag som funkar på mig.

En annan värld.

Film. SVT play. Just sett den. Se!

Klippt från nätet:
Fransk långfilm från 2021.
Ett drama om Philippe som är chef på en stor fabrik men bakom den framgångsrika fasaden börjar hans tillvaro att falla sönder. Han ligger i skilsmässa och när Philippe dessutom får order uppifrån att företaget måste skära ytterligare i personalstyrkan så kommer han till ett vägskäl. Regi: Stéphane Brizé. I rollerna: Vincent Lindon, Sandrine Kiberlain, Anthony Bajon, Marie Drucker, Guillaume Draux, Jerry Hickey m.fl. (Un autre monde).

Dagens dikt.

Picasso.

Tittade på Moderna Muséets evenemang Live på MM med Jockum Nordström. Ämnet var den pågående Picassoutställningen med sena verk. Alltså mestadels sådant som PP producerade under sina tio sista år, I 80 - 90 års åldern (han blev 91 tror jag). Producerade in i det sista i en rasande fart. Över 3000 målningar dessa sista tio år... 

Picasso är svår tycker jag. Han liksom springer ifrån sig själv. När han var 15 år målade han så här. Han passerar alla stadier på en kvart. Och till sist, efter 75 år, alla generationskamrater döda. Konstvärlden är någon annanstans. Expressionismen, dada, surrialismen,  popkonsten mm., alla tillfälliga ismer har passerat och dött. Picasso påverkas inte alls verkar det som. Han fortsätter på sin egen väg som alltid. Bryr sig inte, Han vet såklart också att han kan göra vad han vill. Inte mycket kan rubba kungatronen vilket nog ytterligare förstärks av hans ointresse för andra vägar än de han själv banat. Han har blivit en institution som verkar i ett eget universum. Släpper han ifrån sig något så blir det inte bara en teckning eller målning, utan en Picasso! Den ende konstnär precis alla i västvärlden kan namnet på.

De här sena verken. Hur hade de värderats idag om ingen historia hade funnits? Vari ligger verkshöjden förutom den säkra färghanteringen och det rent bildmässiga? Alltså bildbyggnad och komposition som såklart fanns i hans ryggmärg? I övrigt, är inte detta bara utkast i jakten på något annat? Vad? Visste han det själv? Troligen inte, bara att han inte riktigt var där än. Som jag ser det handlar det om lite samma sak som Lester Bowie gör på något tidigt album jag inte minns namnet på nu (ska kolla i skivbacken sen), men där han tar sig an Saint Louis blues. En standard "alla" jazzmusiker gjort sin version av. Han prövar ungefär alla sätt som kan vara helt fel. Någon slags uteslutningsmetod. Sedan plötsligt, i kaoset, finner han (och bandet) exakt rätt! Ett nytt sätt att spela denna musik på. Men så överraskande och så kort att det inte går att fullfölja och bygga vidare på. Men det var ju så den skulle spelas! Så tycker jag att Picassos sista 10-15 års produktion är också. Han försöker genom ständigt nya försök nå dit ingen annan har nått. Dit där det är rätt!

Mindset.

Mindset kan väl kallas för svengelska nu. Det finns ju egentligen inte något helsvenskt ord som kan ersätta. Mindset är ett nyckelord för den som vill göra sig reda i samtidskonsten. Oundvikligt faktiskt. Eftersom väldigt mycket, ja kanske hälften av det som produceras, förutsätter just rätt mindset för förståelse och acceptans. Konsten har blivit något som angår allt färre i takt med att kodifieringen ökat. Ett starkt intresse och en nyfikenhet och vilja att sätta sig in i konstnärens värld är nästan en förutsättning numer i det alltmer alienerade universum stora delar av konstlivet existerar i. Välvilja behövs såklart. Och vilja att ibland acceptera tankegångar som när de väl avkodifierats visar sig vara betydligt grundare äv vad mystifieringen fått den nyfikne betraktaren att vänta sig. Och allt detta avspeglas såklart i den snart till bottenkänning sjunkande medierapporteringen. De konstnärer som idag ställer ut på de "finaste" gallerierna är med rätt få undantag okända för allmänheten. Och ofta till och med för delar av konstnärskollektivet. Andra krafter styr. Ekonomiska såklart. Transaktionsvärlden. Kuratorvärlden där sökarljuset ständigt söker nästa guldkalv. Kungamakare. Och störtare. Komplexitet är ett vanligt modeord i konsten. Allt kan försvaras med det ordet. Att sätta sig in i ett verks komplexitet. Och därmed fatta varför prislappen visar det den gör. Att det vore mer sant att tala om kontaktnät och lyckad "personal branding" är inte rumsrent. Elefanten i rummet som är så genomskinlig att inte ens konstnären själv ser den. 

Allt detta sagt om typ 50% av konstvärlden. Den halva som aktivt och hel eller halvmedvetet lurar sig själv. I musikvärlden ser det av naturliga skäl annorlunda ut. Musiker i olika genrer (frånsett gangsterrap om det nu ska kallas musik) måste lära sig sina instrument. Måste genomgå en träning som är lika för alla och erbjuder få genvägar. Ingen kurator kan peka ut en kass musiker till nästa guldkalv. Det går helt enkelt inte. Det måste vara allmänheten eller åtminstone den del av allmänheten som lyssnar på en viss musik som gör det. Direkt. Utan teoretiska krumbukter.

Litteraturen då. Skönlitteraturen. Lite samma för författare som för musiker. Man måste kunna skriva. Att det sedan går att bli miljonär på kioskdeckare skrivna efter mall likväl som på dansbandsmusik är ändå en form av direktdemokrati. Kanske ändå att författare sitter lite mer i skottgluggen än musiker eftersom läsande är mer aktivt än lyssnande. Det går ju att bli utsatt för musik, men att bli utsatt för en bok är svårare. Men såklart finns ju också den yttersta domstolen i form av "de aderton" som ju verkligen agerar kungamakare en gång per år. Riktigt dit har väl inte Polarpriset nått ännu. 

Vad gäller kritiker som skriver om böcker eller musik (för det finns det fortfarande plats för på kultursidorna) så tror jag inte att deras makt att upphöja eller sänka är riktigt i nivå med konstkritikern eller kuratorn som väljer. De senare verkar inom en mycket mindre sfär och har därför mycket större makt. Dessutom blir litteratur/musikkritikerns makt inte lika stor av den enkla anledningen att det går att lyssna eller läsa själv. Och lita på sitt eget omdöme. Det finns inte så mycket ängslan för att tycka "fel" som i fallet med samtidskonsten. Inte så mycket "komplexitet" att förstå. Och därmed inte heller samma möjligheter för rent spekulativa ekonomiska krafter att styra. Trist men sant. Rekommenderad läsning: "The global contemporary artworld" av Jonathan Harris.

Torsdagsallegori.

Ännu nästan ingen snö. Den vita katten lika dåligt kamouflerad som vanligt. Den gråbrunmelerade osynlig utomhus så här års. Den svarta osynlig på natten. Den svartvita, som är jägare, kass kamouflage men den enda av dem som klarar att leva ut sina instinkter. Eller som har de instinkter man tror katter ska ha. Fast ibland tvivlar jag. Det är så mycket som ligger på individnivå. Efter alla år med fler katter än jag på rak arm kan räkna upp har jag lärt mig en del. För det första att de flesta katter faktiskt inte alls är de solitärer en del tror. De är flockdjur (efter kastrering åtminstone). Konsten är bara att hitta rätt sammansättning. För gör man det så blir de närmast beroende av varandras sällskap. Har olika förhållanden till varandra men håller ihop. Alla katter jagar inte. En del umgås gärna med hundar. Andra blir arga och några rädda i mötet med hundar. En kan inte klättra i träd. En annan kan nästan flyga. Två har en lek de övriga aldrig deltar i. De gillar olika sorters mat. De låter helt olika och tar helt olika vägar när de går ut. En är morgontrött och äter ingen frukost osv osv. Men de är alla katter. Kattindivider.

Tisdag.

Mörkret och tystnaden. Kylan. Stjärnklart är det denna morgon. Inte lika stjärnklart som på ön där ströljus saknas, men ändå. Pågående tunnelbanebok var "Mecenaterna" av Johanna Hedman. Det blev lite rutchkana i min smak. Började bra i toppen men sen gick det liksom utför. Har tillfälligt (ska såklart läsa ut den iaf även om det inte är min themugg) bytt till Rosa Liksom, "Kupé nr. 6" som handlar om en ganska vidrig resa med transsibiriska järnvägen. En brutal och ganska kort skröna som tarvar ytterligare två resor på gröna linjen (en resa hemifrån till ateljén tar en dryg timme).
Den förstnämnda boken fick en fin recension i DN i lördags så det gratulerar jag författarinnan till i alla fall, alla tycker ju inte lika och jag tycker sämst om kända recensenter/kritiker med makt som sablar ner nybakade författare. De vet ibland inte hur hårt det kan ta. Bättre att inte skriva alls då tycker jag. Alltså om författaren inte är så etablerad så att förväntningar och en viss nivå finns att leva upp till.
Om en konstutställning däremot får en dassig recension så når det ju ingen utöver de mest invigda eftersom ingen plats för utställningsrecensioner längre ges i riksmedia. Alltså om det inte gäller någon stor museisatsning e.dyl. då. För det som skrivs online om bildkonst läser ju ingen utöver de närmast sörjande. Böcker däremot produceras numer i en halsbrytande takt (tycker i alla fall jag som läser mer eller mindre hela tiden) och det antar jag är en av anledningarna till att t. ex. DN har en hel bilaga en gång i veckan, om denna produktion. Rätta mig om jag har fel men nog går boktryckpressarna som aldrig förr? Nya författare verkar stå som spön i backen. Och lite så tycker jag det är i konstvärlden också. En strid ström av nya namn som producerar sådant man ibland häpnar lite över (efter att ha läst manualen) men nästan alltid snabbt glömmer. Kuratorer sätter ihop stora utställningar med konstnärer jag aldrig hört talas om och som sedan för mig försvinner lika snabbt som de poppade opp på min horisont. Och så har det pågått länge nu tycker jag. Flyktighet. Obeständighet. Ordet mångfald får nya betydelser. Knappt något fastnar. Bara det ekonomiska spelet som ibland skymtar bakom. Alltså ligger jag på soffan och tittar upp på stjärnhimlen innan gryningen. Den är i alla fall stabil. Oföränderlig. Och katterna är som katter alltid varit. En försöker mörda ett blixtlås som ligger på golvet och en sitter i en skokartong och tittar in i väggen. De övriga två är ute tror jag. Bajsar på grannens gräsmatta. Och mitt sökande efter någon ny storhet fortsätter idag också. Varje dag är ju i all fall ny!

PS. Klar med Mecenaterna nu. Blandat intryck. Man kanske kan säga att åldersskillnaden mellan mig och författarinnan märks. Tyvärr är det nog så att de mer romantiska föreställningarna om konst/måleri sällan kommer från konstnärerna själva. Och om de ändå gör det så går det över med åren :-). Men utläggningarna om marknaden mot slutet av boken har hon verkigen helt rätt i. Dessutom något som jag tycker det talas för lite om. DS.

Alla stationer fyllda.

Sex st. fågelmatstationer i trädgården. En av dem fylld med hasselnötskärnor. Och där dominerar en nötväcka stort och gör skäl för sitt namn. Nötskrikan har inte dykt upp än så ingen konkurrens finns. De andra käkar i likhet med talgoxarna talg. Dessa de andra, är mest pilfinkar och gråsparvar, men en och annan steglits och en minifamilj stjärtmesar har också passerat uteserveringarna. En större hackspett alternerar mellan talg och vad det nu är den hittar i trädstammen där talgbollarna hänger. Katterna fryser och vill inte gå ut. Och när de måste för att göra sina behov blir inga fåglar rädda för dem.

I förrförrgår i ateljén gjorde jag en återupptäckt. Spelade Lester Bowies Brass Fantasys "The great pretender" för kanske första gången på 20 år. Och titelmelodin. Vilken tolkning! LB hanterar trumpeten som ingen annan. Solot mot slutet där han övergår till tystlåtet småprat och viskningar innan grande finale. Musikaliska förtroenden. Disonanser som mäter sig med Monks. Det blev liksom en överraskning fast jag en gång i tiden nästan slet ut den skivan. Varför ska jag lägga en enda av mina kvarvarande minuter på något som inte når den klassen? Den kreativiteten? Märkligt nog hände något liknande i går kväll. Min dotter, som var på besök, hade inte sett filmklassikern "The Deerhunter" från 1978. Så vi såg den streamad på tv:n. Och den höll! Kvalitet består där också. Tre timmar kändes som en. Kul när man återser/hör/läser verk man skakats av i forntiden och de visar sig hålla även idag och inte bara hålla utan får en att tänka på vilken verkshöjd som faktiskt finns och skärpa till sig lite i valen och konsumtionen igen. Inte slösa någon tid på något sämre. 

Men tyvärr är det inte alltid så. Det händer också att återseenden blir lite svårsmälta, även om det är ganska sällan. Mest handlar det då om avsaknad av PK-het. Botaniserade lite i SVT:s öppet arkiv för några veckor sedan. Såg ett halvt avsnitt av deckaren "Ärliga blå ögon" som var det mest spännande man kunde se på burken anno dazumal. Men det var mindre kul. Hur kunde jag gilla detta spektakel? Eller förresten. Den var nog bra då. Vi förändras mer än vi tror och det är faktskt inte möjligt att tro att det går att veta t.ex. hur man var innan mobiltelefonerna. Allt sådant skyller jag på omognad då och alla kulturyttringar som visats sig hålla med råge tänker jag på som att jag var ovanligt mogen i mina val. Då.

Nollgradigt.

Och måne i nedan. Frost täcker bilen. Uppdragsfoto idag. Samtidigt har veckan varit en start på mina nya försök i bildvärlden. Efter ganska lång "trial and error" ser det ut som att jag faktiskt tagit ett myrsteg åt ett håll som kanske är det rätta, ärliga. Det är svårt att jobba med bilder när man inte vill ha någon medveten tanke mellan "dagdröm" och handling. Och ännu svårare har jag gjort det för mig nu genom att kliva bort från måleriet där jag ändå har en inarbetad metod för att undgå det tänkta. När man jobbar med fotografisk bild går det inte att ta hjälp av tekniken utan den måste vänta till sist och mer bli ett slags redskap för dokumentation, fast med en egen process som också såklart påverkar slutresultatet. Såg att SFF (Svenska fotografers förbund) kritiserade Nordiska museet för utställningen av fuktskadad fotografi. De använder den som slagträ för att påpeka hur styvmoderligt just foto behandlas och menar att det är cyniskt att nu visa upp bara de skadade bilderna. Och att måleri aldrig skulle ha förvarats i den lokal som drabbades av en vattenläcka. Men den jämförelsen tycker jag haltar. Nordiska museet har sex miljoner fotografier, inte sex miljoner målningar, och någonstans måste de ju förvaras. 

För min del tycker jag att SFF gör bort sig lite genom att visa en oförmåga att se på fotografiska bilder som något annat än dokumentation som ska bevaras i tusen år. Visst finns den aspekten också men när nu denna olycka hände så får vi ju acceptera det "som en naturkraft", som Gunnar Smoliansky kommenterade sitt sätt att fotografera. 

GS menade att hans enda uppgift var att identifiera motivet, hitta rätt bildvinkel och utsnitt och i övrigt inte ändra eller påverka något. Den tanken tycker jag att Nordiska museet tar vidare med denna utställning. Att acceptera naturkraften som en medkreatör även om det i detta fall kommer efter själva fotograferingen och inte före som i fallet med GS's bilder. Det poetiska är inte alltid tänkt!

Mörtfors-Tarzan.

Är titeln på Tom Alandhs dokumentär om sin far, som just nu visas på SVT-play. Kanske den bästa dokumentär jag sett.

Ljudföroreningar.

Tidiga morgnar är starka ljud störande för de flesta människor. Och extremt så för en del av oss. Ska jag t.ex. ta bilen någonstans riktigt tidigt vill jag varken prata med ev. medföljare eller ha radion på. Det är som att jag behöver summera natten först. Gå igenom de glömda drömmarna och framför allt låta tankarna flyta fritt ett tag innan jag orkar börja styra in dem i bestämda fåror. En slags förlängning av sömnen. Postsoveri. Samma sak förstås när jag stapplar till tunnelbanan. Nåde den som tilltalar mig. Sedan lurar på för syns skull, utan ljud, och uppfälld luva/huva/kapuchong samt slutna ögon på tuben som tecken på att jag tycker att alla kan dö. Eller åtminstone se åt något annat håll och hålla tyst. Så går den första morgontimmen. Och så är det för många fler än jag, det är lätt att se på morgontuben. Och då kommer temat för detta inlägg. Som är ljudövergrepp. När jag kommer till makten kommer jag att totalförbjuda lövblåsar! Detta det mest onödiga av mänsklighetens alla redundanta påfund. Ljudnivåer som vid en månraketuppskjutning och alltid tre håglösa figurer i reflexvästar som blåser på samma löv. Varför? När och av vem beslutades att ett gäng vrålande lövblåsare alltid ska hänga på torget klockan halvsju på morgonen? Förstöra dagen för oskyldiga skattebetalare. Vi som minns tiden innan detta oskick började, ser den fulla vidden av den ondska som utvecklats hos samhällets befälhavare. En vilja att störa ut hjärnvågorna hos allmänheten.

Sedan, väl ombord på en överfylld tub kommer nästa spektakel i form av någon kretin som skriker i mobilen och tvingar alla att bli delaktiga i idiotens privatliv. Högljudda människor hamnar i min värld i samma fack som lövblåsarna. Mänskliga lövblåsar!

Så ser min morgonrapport ut en sådan här morgon då jag sovit dåligt. Somnar om. God dag.

Myggfritt.

Borde det väl vara i mitten av november? Men det är det inte riktigt. En mygga inar mot fönstret och vill ut och frysa ihjäl. Var kom den ifrån? Uppstånden från de döda? Är det nån frusen mygglarv som följt med någon av katterna in och förvandlats i rumsvärmen? I alla fall så lyckas denna gengångare till mygga stjäla all uppmärksamhet i rummet, så något viktigt verkar den ha att säga. Ett budskap jag inte förstår? Tänker på August Strindberg som såg budskap om lite allt möjligt lite här och där. Minns att han blev åtalad för hädelse pga något han skrivit. Han bodde då i sin självvalda exil i Schweiz och skulle resa till Stockholm för rättegång om detta, och var väldigt nervös för utgången. Men, resan gick delvis med båt, och när han fick se namnet på båten blev han lugn och visste att han skulle bli frikänd. Båten hette August Viktoria. Och han blev frikänd. Så då infinner sig förstås frågan om han hade rätt i att båtnamnet var ett förebud? Och på den kan man ge det omöjliga svaret: bevisa motsatsen! Så nu gäller det att klura ut vad det är denna påstridiga vintermygga vill ha sagt. För bevisläget är dåligt för den som vill påstå att den inte har nåt budskap.

Obligatorisk läsning.

För den som vill veta något om hur det här landet fungerar och varför, är Karin Petterssons bok "Förbannelsen : hur Sverige fastnade i 90- talet och förlorade framtiden".

Saltpapper.

Har nu under ganska lång tid experimenterat med olika toningsmedel vid framställningen av cyanotyper. Inte riktigt nöjd med någon dessvärre. Jag vet inte riktigt vad det är jag är ute efter men kommer att veta när jag ser det. Lite samma process som med måleri. Upptäcksresa liksom. Bilden nedan är väl rätt nära men inte hela vägen. Den är tonad med grönt thé. Något på xtrapris jag fick tag i på Lidl eller var det var. Den bilden kommer, för den som vill se den på riktigt, att vara mitt bidrag till den årliga medlemsutställningen på Centrum för fotografi i Stockholm (21 november – 13 december).

Men nu börjar för mig en ny period då saltpapperstryck ska utforskas. Den teknik som lanserades några månader efter att Daguerre 1839 presenterat sin uppfinning Daguerrotypen som en "gåva till världen" fri för alla att praktisera. Saltpapperstekniken, eller Kalotypin, som Henry Fox Talbot tog fram ungefär samtidigt, kan även praktiseras som en ren tryckteknik med utgångspunkt i vanliga storformatsnegativ, vilket är vad jag nu kommer att leka med framöver. I jakt på den "rätta" tonen. Kul att praktisera något som även den legendariske författaren till "The pencil of nature" gjorde. Skrev förresten något om den boken för fem år sedan här.

Döda själar.

Kommer jag ihåg att en roman av Nikolaj Gogol, som jag en gång hade i bokhyllan, hette. Handlingen minns jag däremot inte. Kan bara se bokryggen framför mig där den stod i bokhyllan. Själv har jag just fått hem några själar i form av ett gäng visitkortsfotografier. En typ av studioporträtt som var omåttligt populära från mitten till slutet av 1800-talet. Jag budade på en nätauktion och vann förstås med mitt bud på 60:- då ingen annan var intresserad. Det är 15 fotografier på lika många personer som, om ingen av dem blivit typ 150 år gammal, nu är döda. Borta. Glömda. Ingen information följde med bilderna och de är från fotoateljéer på olika håll i Sverige. Alltså inte någon släkt eller från någons förfäders album. Utspridda. I fritt fall. Möjliga att använda i vilket sammanhang som helst. Påstå vad som helst om.

Jag sitter och ser på dem och undrar. Försöker tolka ansiktsuttryck. Försöker komma igenom barriären. Av vad? Jag ser den lilla bilden (de är ca 6x9 cm) och tycker att den är en öppning till någons värld och tankar. Den där särskilda magin fotografier bär på. Två av bilderna är på små barn uppklädda och uppallade på stolar. Alla är allvarliga. De här bilderna kommer från tiden innan det blev regel att le på fotografier. Att gå till en fotoateljé och låta avbilda sig var något annat än att ta en körkortsbild idag. Man var uppklädd. Fixad. Och allvarlig. En ung man har på sig en tre nummer för stor kostym. Ärvd? Lånad för tillfället? Jag föreställer mig att han försöker ta sig fram i livet, smälta in bland de rikare och att han har förstått att ha visitkortsfoton att dela ut är en viktig signal. Sådana hade inte vem som helst råd med. Bättre att lägga pengarna på korten än att få kostymen omsydd. Förhoppningsvis uppfattade han inte resultatet. Jag skulle ge mycket för att få höra hans historia genom livet.

De här visitkortsfotografierna var borgarklassens signum. De såldes per dussin och på många av dem står det lite finstilt på baksidan "plåten förvaras" (negativet alltså) av fotografen, så att efterbeställningar kunde göras när sista kortet delats ut. Baksidorna hade ofta fotostudions eller fotografens namn stiliserat till logotype. Allt ser ganska exklusivt ut. Långsamt. Sirligt. Allvarligt.

Jazzhistorier.

För den som är intresserad av jazz och tycker det är kul att höra historier bakom, anekdoter och fakta, finns ett utmärkt både informativt och underhållande nyhetsbrev i Matt Fripps "jazzfuel" Denna vecka t.ex. storyn om när John Coltrane fick sparken från Miles Davis band. Låter kanske som en skröna men är sant. Jag tycker att denna typ av historier inte bara är underhållning utan också ger lite av en till dimension till musiken. Man kan få inbilla sig att man känner de inblandade lite. Och nästa gång jag lägger Kind of blue på skivtallriken så kommer den här historien också att finnas med i mixen av tankar, minnen och känslor som framkallas av ljuden dessa två herrar lyckas tuta ut ur sina lurar.

Konspirationsteori.

Eller kanske inspirationsteori. Eva Klasson har pluppat upp igen. Vart tionde år liksom. Denna gång med en utställning på Borås konstmuseum. Och nu läste jag en nygjord intervju där hon sade lite om sina tidiga bilder och nämnde något jag tycker var riktigt intressant. Nämligen att hennes legendariska utställning "Le troisième angle" (Paris kulturhus 1975) besöktes av Christer Strömholm, som lite nonchalant sade att han tyckte att han kände igen henne (hon gick två veckor i hans fotoskola innan hon hoppade av). Och ska man tro EK så åkte han direkt hem och lade sig naken i en tjärn och fotograferade sig själv, inspirerad av EK:s bilder. Min teori sedan då blir ju att Tuja Lindström såg dessa nakenstudier i vatten av CS och inspirerades till "Kvinnorna vid Tjursjön". Det ena leder till det andra liksom :-). Och en till pusselbit till mina gissningar här. Ja ja, inget ont i det om det nu var så (eller inte alls). Alla som jobbar med bilder är påverkade av alla som gjort det tidigare. Så är det bara. Det går inte att undvika historien om man inte är hämtad direkt från Norra Sentinel.

Söndag morgon.

Vilodagen. Dagen då det är syndigt att företa sig något som liknar arbete. Så jag ska bara skriva ner de här tankarna och sedan somna om. 

Min sista (så känns det just nu iaf) utställning med måleri blir i Södertälje på senvintern. Varför jag kroknat och vill uttrycka mig på annat sätt framöver har jag ju avhandlat många gånger tidigare så det går jag inte in på här nu igen. Det viktiga nu blir att försöka tömma ateljén. Så min tanke är att hitta ett sätt att bli av med allt utan att gå back ekonomiskt. Och just nu ser lösningen på den ekvationen ut så att prissättningen på den utställningen kommer att bli procentuell på köparens disponibla inkomst den månaden. Statistiken säger att vi använder ca 5% av inkomsten till nöjen, kultur o.dyl. Så 5% av din inkomst denna månad tror jag det kommer att stå i titel- och prislistan för varje målning. Jag skulle ju bli glad om besökare som tycker om det de ser också kan köpa utan att behöva vara rika. Även den som tvingas gå på soc eller är fattigpensionär spenderar de där fem procenten om man ska tro på statistiken. Visserligen kanske svårt att locka de kategorierna till en utställning, men vem vet? Det skulle i alla fall bli rättvist. Och ingen skulle behöva redovisa något, utan samvetet och därav följande karma skulle få råda. De flesta vill nog inte ha en bild som påminner om något skamligt på väggen och skulle någon vilja det så är det ju inte min förlust, utan den personens. Så ser jag det iaf. Och så tror jag det får bli om konsthallen går med på det.

Denna dag - ett liv.

Sade farbror Melker. Vi som vuxit upp med Astrid Lindgrens berättelser vet såklart genast vad det gäller. Visserligen kommer detta uttryck ursprungligen från poeten Thomas Thorild, men vem vet det idag? Tiden har sin gång. "Saltkråkan" hette den sedermera filmatiserade historien där farbror Melker hade en av huvudrollerna och uttalade rubriken till detta inlägg. Nu har det gjorts en ny version av den TV-serien. Jag brukar vojna mig över moderniseringar av sådant som hör till min barndom, men icke så den här gången. Såg första avsnitten i går kväll och jag måste säga att jag är imponerad. Det är en väldigt känslig nytolkning som jag är säker på att AL hade varit stolt över. Ursprungsmusiken används t.ex. Och själva moderniseringen känns alldeles naturlig. Så det blir ett grattis till skaparna. Från mig som ser Åke Grönberg och inte Allan Edwall som luffaren i "Rasmus på luffen". Man börjar nog stelna till tidigare än man tror :-().

Brev från Myrorna.

"Just nu är det tomtefeber i vår webshop!" Så börjar epost från Myrorna, som med sitt plingande i mobilen väckte mig ur dagdrömmandet. Läser Jesper Högströms biografi om en annan tomte, Gunnar Ekelöf, och har just kommit fram till mitt födelseår. Det slår mig att allt som hänt innan det året av mig i fantasin ses som kanske inte svartvitt men i alla fall med bleka och svaga färger. Kanske är jag påverkad av detta filmskaparknep eller så kommer den gestaltningen från att alla ser tiden före sin egen födelse i gråskala. Plingen i mobilen. För en stund sedan från kompisen D som uppmanade mig att gå ut till postlådan eftersom det borde ligga ett brev där. Tittar i postlådan kanske var tredje dag numer då ju inte ens reklam längre kommer i fysisk form. Snart kan man väl ta ner den. Postlådan alltså. 

Ekelöf igen då. Ett ego och en självupptagenhet som får uttrycket "drama queen" att blekna till ingenting. Denna totala hänsynslöshet mot sin dotter, sin fru, det går inte att begripa. Och inte på något sätt uppvägas av diktandet. Jag har aldrig stått ut med självömkan och navelskådande men denna biografi, om den är sann (ibland tvivlar jag) gör dessvärre att jag för varje kapitel bara känner större och större förakt för den store diktaren. Tur för mig att jag aldrig varit särskilt berörd av hans alster. Det finns ju historier om andra jag håller högre i ordbajsandets värld, men ingen så utdragen och konsekvent vad jag vet i alla fall. Men intressant är det ändå. Dels att få veta att i stort sett alla GE:s mest bejublade verk tillkommit inifrån dimmorna. Att han, som hans sista fru sade, bara kan "få besök av ängeln" i berusat tillstånd. Vilket ju också till slut leder till hans för tidiga död. 

Generationskamraterna verkar ju ha varit "normalalkoholiserade" (uttrycket lånat från fotoprofessor emeritus på Konstfack, Jan Fridlund) allihopa, så undrar hur mycket av poesin från denna epok som genererats av helböjarna? En prosaförfattare som Aksel Sandemose, omvittnat krökande han med, sade en gång att han ibland skrev på fyllan men genast slängde det när han läste det i nyktert tillstånd. Kanske en annan sak om man skriver poesi? Men de kvinnliga poeterna från ungefär samma tid, t.ex. Karin Boye eller den lite tidigare Edith Södergran verkar ju inte ha haft den metoden. Eller? Jag gissar. Ska leta fler biografier från epoken. Hur som helst finns det enligt mig inga ursäkter för beteenden som GE:s. Att bete sig så att omgivningen måste tassa på tå runt "geniet" är endast och enbart oförsvarligt. Löjeväckande. Då har man i sin hybris tappat verklighetskontakten.

Regn idag. Lite nu på morgonen men ös om en timme om man ska tro profeterna. Och då ska jag iväg på jobb. Inomhus tack och lov. Inte många uppdragsplåtningar nu och det sörjer jag inte. Gör inget för att få fler heller då jag starkt känner att jag, ekonomin till trots, måste jobba med mina egna projekt nu om de någonsin ska bli av. Fast det kanske inte spelar så stor roll. Ibland avundas jag katterna då deras enda projekt verkar vara att sova på olika platser, äta och gå på avträdet de utsett under magnolian i trädgården.

Ekelöfsboken förresten utläst nu (skrev detta inlägg bit för bit under några dagar). En riktig tegelsten var det. Läs också "Jag vill skriva sant." Samme författares biografi om Tora Dahl. Och köp en tomte i myrornas webshop. Pengarna går inte till vapenindustrin (tror jag).

Smärtpunkten.

Läs Elisabeth Åsbrinks reportage i bokform om alla turerna när Lars Norén satte upp pjäsen som fick namnet "7:3". Inga förenklingar. Hela händelseförloppet sett från alla inblandades sida. "Smärtpunkten" är bokens titel.

Breven och tiden.

Jag är ingen samlare, ser mig snarare som lite åt det minimalistiska hållet. Få saker och inga dubbletter av något får mig att bli lugn. Men på två områden är det inte riktigt så. Dels mitt eviga vardagsfotograferande, som visserligen avtog brant när sista avkomman flyttade ut, (vilket dessutom ungefär sammanföll med digitalkompaktkamerornas frånfälle till förmån för mobilkameran (vilket nerköp)) men som ändå tar plats i form av långt över 100 album, numer undanställda i arbetsrummet. Och dels så är det breven. Jag har i ett par lådor som nu står i ateljén kvar de flesta av de brev och vykort jag fått genom åren. Det har liksom inte känts rätt att slänga någon annans ord och handstil, hantverk, så de har blivit kvar. Tills nu i alla fall. Jag tog ner ett par lådor från hyllan de står på i förra vackan. Plockade ut några brev på måfå och läste. Underligt nog visste jag direkt vem som skrivit även nu 30-40 år senare (det är faktiskt väääldigt länge sedan vi slutade kommunicera via pappersbrev). Innehållet däremot var svårare att tyda. Händelser, situationer, resor inom landet (ett extensivt tågåkande kors och tvärs av olika anledningar), fester mm personligt. Allvarliga samtal om det ena och det andra jag inte har de minsta minnen av nu. Än mer obegripligt när ett brev fortsätter på något som påbörjats i något tidigare. Fragment. Lösryckta ur sammanhangen. Och helt glömt det mesta. I flera fall helt obegripligt. Som om det gällde någon annan. Och precis så är det ju fattade jag efter ett tag. Jag är verkligen någon helt annan. Och var verkligen en annan då. Och så mycket jag tydligen skrev. Har inte något riktigt klart minne av det heller. Att brevskrivandet var en så stor del av vardagen. Kanske den tid som numer tillbringas i den digitala världen. Numer är den enda jag känner som fortfarande skriver brev vännen D. Och han fortsätter till och med trots att vi bor i samma stad. Jag är usel på att svara. Har inte längre nån handstil heller. Den har förtvinat över tangentborden.

Så, vad ska jag nu göra med alla dessa brev? Det känns fortfarande inte rätt att dumpa i pappersåtervinningen. Hellre en brasa då. Värdigare liksom. För ha kvar dem kan jag inte. Vem ska ha dessa luntor till något den dag jag inte är med längre? Det gäller att rensa nu. Troligen om ett par år har vi flyttat till ön och ateljén kan jag inte ha kvar då. Så bort med så mycket som möjligt. Samma gäller för alla målningar som samlar damm i ateljén. Tror aldrig jag kommer att måla över och återanvända dem. Och den känslan är underlig den med, men den finns där. Jag ska ha en sedan länge bokad utställning i Södertälje nästa år på vårvintern, funderar på att ge bort allt då eller sätta pris: vad du tycker den är värd.
Så kanske någon får glädje av något. Annars kommer det att bli en brasa där med.

Brevlådor. Den branschen måste vara i gungning. För typ tio femton år sedan började grannarna köpa stora dyra låsbara brevlådor som kunde rymma en hel semesters brev utan problem. Men vi hade kvar vår lilla plåtlåda, vilket ju visade sig vara rätt vägval, för nu är det inte ofta något ligger i den. Visserligen fortfarande papperstidning men snart kanske den också ryker. Dock ej riktigt bekväm med att läsa på mobilen än. Smartphones är sådama industridesignmässiga stolpskott. Kom förresten nu ihåg att jag även för fem år sedan skrev något om breven. Klart slut för nu!

Minnesplatser.

Minnet är nog inte helt och hållet något som bor i ens medvetande. Jag föreställer mig att en del av minnena befinner sig utanför och aktiverar den del som finns inom oss när de två delarna möts. Som om en bit av minnena lämnas kvar på platser eller i situationer och bara kommer tillbaka som ett helt minne när man är där igen. En minnesbild som ett färdiglagt pussel men med t.ex. 25% av bitarna kvarlämnade på minnesplatsen. Och dit måste man återvända för att koppla ihop med de 75% man bär med sig och därmed få en färdig hel bild. Förutom då att bilden bleknar med tiden även då den är hel. Och förutom att det ju tyvärr inte går att återvända i tiden utan bara i rummet. Men minnesdelar som ligger kvar i rummet kan betyda mycket för bilden. Jag tänker att jag har lämnat en bit av minnet av en händelse på en särskild plats. Och det har också alla andra som varit där gjort. När jag kommer dit igen kopplas bitarna ihop och jag minns. Om det är så, så borde någon annans minne kunna komma till mig om den personen upplevt samma sak som jag på samma plats? Om den personens minne s.a.s hinner först med sammankopplingen? Det skulle då leda till ett helt nytt minne. Sammansatt av två olika medvetanden.

Ja. Svammel förstås, så nu över till något helt annat. Så här uttrycker Gunnar Ekelöv det: "Konst är till mycket stor del humbug. Pengar är pengar däremot, åtminstone så länge kronan inte sjunker". Citerat ur ett brev som återges i "Minnet och rädslan : en biografi över Gunnar Ekelöv" av Jesper Högström. Konst är alltså humbug som konstnären själv tror på. 

Ekelöv umgicks, när han skrev detta, med konkretisterna runt Otto G. Carlsund, och jag tror han menade den konst som inte kräver så stor hantverksskicklighet utan mer baseras på teorier. Alltså konstruerad konst. En konst som är en överenskommelse om värde. Liksom pengar är, men där pengarna vinner på det faktum att de inte försöker vara något annat än just pengar. Och därmed blir ärligare än konst.

Ekelöv ja. Född ekonomiskt oberoende. Den halvgenomskinlige hanrejen. Han som allitid måste bjuda in sig själv till festen. Till bordet. Han som minsann skulle åka till Afrika för att finna inspirationen men inte fattade vidden och djupet av kulturskillnaden. Som skulle flytta till Paris för där... Ensam, ständigt halvfull på sitt rum eller på någon bar. Vänlös. Accepterad i sällskapet men aldrig inbjuden. Lidande av sina pengar som gör att han aldrig behöver kämpa för något. Aldrig vara hungrig som de andra ibland. Aldrig behöva gå upp på morgonen. Den underiiga paradoxen att ekonomin blir en belastning. Ett utanförskap i förhållande till generationskamraterna i konst- och litteraturvärlden.

Lagom är alltså faktiskt bäst. Att inte vara fattig men inte heller rik. Så att ens ansträngningar på det materiella området faktiskt märks och spelar roll. Hade jag miljoner så skulle jag gå med ständigt dåligt samvete. Och hade jag inget så... 

Ivar Kreuger schabblade bort både sina och andras miljoner och sköt sig hellre än att konka. Så kan pengar också göra med en människa. Han kunde inte tänka sig ett liv som fattig, även om han säkert inte behövt bli hemlös. Men högmodet visade sig vara existentiellt för honom. Annars kunde han ju bara ha bott i ett dike några år för att sedan utnyttja gamla kontakter, skaffa sig en spökskrivare och förlag och göra come back med "Kreugerkraschen - den sanna historien". Föredragsturné, bokmässa och allt. Kändis var han ju redan.

Men nu börjar det ljusna ute, klockan är snart sju och det är dags att fundera över min egen ekonomi. Behöver dra in några jobb. Köpa kattmat. Bara att sätta igång!

Kolsvart 06.36.

Rummet endast upplyst av en bordslampa i fönstret. Runt den irrar en minimal fluga som än så länge klarat sig i årstiden då flugor dör. Klarat sig genom att ta sig in i huset. Eller om den är född och uppvuxen på någon av krukväxterna. Vad tänker den i sin dans runt lampan? Det är verkligen en annan värld. En dimension jag inte kan få tillträde till. Lika lite som den speciella plats högt upp i tallen utanför fönstret där några skator brukar samlas. Vad gör de just där? Aldrig någon annanstans i tallen och något särskilt går inte att se där. Inget bo eller ens rester av ett. Ibland blir de många mysterierna runt om en nästan för mycket. Tycker vi har exotiska platser och märkliga mysterier i närheten överallt. Mer än nog. Bara att öppna ögon och öron och kombinera med lite fantasi så kan det dra iväg var som helst. Somna till på soffan i eftermiddagssol (så slipper man den också). Och precis innan sömnen kommer. Där finns också en värld. En port liksom. Och att se drömmande katter. Sovande 20 timmar om dygnet. Eller vad det nu är de gör. Kanske bara ser ut som sömn. Kanske är de ute och reser. Mystiken tätnar i alla riktningar.

Hells Angels. Bildades av hemvändande soldater från andra världskriget. Traumatiserade innan PTSD fanns. Omöjligt att inordna sig i ett civilt samhälle när det normala varit det extrema. Som uttöjda strumpor som inte längre kan sitta uppe på benen. Ett inte okänt fenomen från typ alla krig, men när det gäller världskrigen så handlar det ju om i stort sett allt manfolk i flera länder. Hela generationen. En vana vid adrenalin kan nog vara lika illa som en vana vid vilken drog som helst. Dessutom med tillvänjningens avtrubbning. Jag tänker mig att den generationen, typ en och en halv före mig, som fick gå "man ur huse" för att försvara en flagga eller en gräns eller en idiologi, eller för den delen angripa andra för att flytta fram den där gränsen och få hissa flaggan en bit bort, alla är mer eller mindre avtrubbade. Uttänjda som gamla strumpor. I behov av stödstrumpor. Inte minst mentalt och känslomässigt. Grov allmänfarlig generalisering av mig som dessutom verkligen tycker illa om när folk buntas ihop i grupper och tilldelas egenskaper. Men i alla fall. Lite tror jag det ligger i det åtminstone för de direkt inblandade. Misstänker i alla fall att jag hade blivit krockad om jag hade varit med i någon duell. Då hade jag nog inte kunnat se det stora i det lilla.

Lyckliga är vi som gjorde lumpen i en "91-an Karlsson-tid" även om det där och då kändes som allvar. Och ännu mer våra barn som slapp helt! Jag tror de har andra förutsättningar för att bli tänkande och kännande människor. Kanske att den generationen, den enda eftersom vi nu har krigsmentaliteten här igen, kan föra mänskligheten lite framåt och närmare några svar på vad det egentligen handlar om, det här livet. För nu är det återigen så att nästa generations ungar ser broschyren "Om krisen eller kriget kommer" som likvärdig med vårdguiden eller 1177-tidningen. En naturlig del i livet att förålla sig till. Precis som det var för de som var barn på 1930-40-talet.

Å andra sidan, för det finns ju alltid en annan sida, så är det visst så att psykisk ohälsa minskar drastiskt i krigstider. Det finns liksom inte så mycket plats för att reflektera över sitt eget mående vilket då ska skala bort en hel del av de mindre allvarligare tillstånden. Har jag hört på stan. Andra funderingar i ämnet finns här och här.

Irlands Oscarsbidrag 2026.

"Sanatoriet". Finns nu på SVT play. Bara att kolla. Underlåtenhet kommer att beivras.

TV.

På SVT play kan man se Tom Alandhs dokumentär om Bosse Högberg. Klart sevärd som allt av TA. Ett tidsdokument som i mitt fall plockar fram många barndomsminnen också.

Årets första skrapning.

Av bilrutor, denna morgon. Alltså första frostnatten. Nyss laddat ner "Patronym" av Vanessa Springora i ljudboksappen. Kunde inte motstå de senaste dagarnas hajpande i olika kulturmedia, kulminerat med dagens heluppslag i DN. Så det blir nästa dammsugnings- bilkörnings- och  tunnelbanelyssnande. För övrigt status quo vad gäller tristessen och misstron mot konstvärlden, som parkerat i min hjärna. Svårt att komma förbi. Dessutom dras jag liksom till det ämnet. I natt när jag inte kunde sova hörde jag en intervju med Dan Wolgers där han nämnde sitt förtida avhopp från sin professur på konsthögskolan 1998. Orsak: han skulle tvingas införa Bolognamodellen. Denna metodik som fått sådana konsekvenser för konstutbildningarna och som på längre sikt nu börjat påverka själva definitionerna av konst och konstnärer (läs "The global contemporary art world". Jonathan Harris. Wiley Blackwell 2017). Men det har jag tjatat så mycket om här så det räcker. Så över till nåt annat. 

Betala för att se en utställning? Kulturhuset ska ha 150:- för att släppa in en på Lars Tunbjörk-utställningen som pågår nu. Jag är lite kluven till LT så vet inte om jag kommer att gå. Jag är imponerad av egensinnigheten, originaliteten och håller inte med de som talar om likheten med Martin Parr, men ibland kan jag tycka att en del (inte alla) bilder gränsar till lyteskomik. Lite som "von oben TV" av typ Böda sand eller Ullared. Min allergi mot den sortens attityd mot andra människor vaknar helt enkelt. Det nedlåtande småleendet, som gränsar till hånleendet. Lika fult var det än dyker upp. Men nu över till dammsugaren och på med lurarna. God helg!

PS 20/10 Patronym utläst. Och ja, spännande med sökandet efter farfars historia, men inte tycker jag att pådraget i kulturmedia egentligen var så påkallat. Intressant på många sätt och välskrivet, ja. Visst. Men nog har det kommit böcker på senare tid som varit väl så bra och bättre, men utan sådana kanoniseringar.

108 år.

Skulle mästarnas mästare ha fyllt igår. Men de senaste 43 åren har han tyvärr bara spelat i himlen.

Öppna ateljéer.

Blir det nästa helg, i min ateljéförening Glasbruksgatan 25. Själv kommer jag inte att vara med i år (har med en bild på utställningen men inte öppen ateljé) men många andra som jobbar där håller sina ateljéer öppna och huset i sig är bara det värt ett besök. Så rekommenderas för den som befinner sig i krokarna. Lite info finns här.

Blekmorgonljus.

Är det mellan halvsju och sju nu. Den bästa tiden på dygnet, den när det ljusnar, flyttas fram lite varje dag nu fram till vintersolståndet då den börjar backa igen. En fördel med mörkertiden är att det går att vara utsövd i blektimmen. Ljusets inverkan på sinnet är som en slags huvudkran. Vad som händer i övrigt under vaken tid är mer som utbroderingar över grundtonen, obligater och soloutflykter. Händelser och påverkan som inte är riktigt självständiga utan bara avtecknas mot ljuset. Dagsljuset. Som är grundtonen. Likadant fast i 365 gånger större skala är det med ljusvariationen under ett helt år. En grundton under grundtonen. 

Den helvita himlen. Eftermiddagssolen molnfria sommardagar. Lågt hängande moln som tvingar en att tända taklampan. Heeelt värdelöst.
Gryningsljus. Sommarförmiddagar. Varmt och gråväder. Då går något vettigt att åstadkomma. Likaså när dagarna nästan försvinner i mörkret.

Ibland undrar jag hur vi påverkas av att i någon mån kunna styra ljuset själva. Jämfört med hur det var före elektriciteten. När solnedgången betydde natt och sova och soluppgången startade dagen. Att dagarna var så långa på sommaren och så korta på vintern. Att dygnsrytmen ständigt förändrades. Nu läser jag gång på gång om hur viktigt det är med regelbundna sömnvanor och att man ska sova sju eller om det är åtta timmar/dygn för att hålla sig frisk och bli 100 år. Men jag tror ändå att något förloras för varje avsteg från naturens gång som tas. Såklart kan det vara till det bättre av uppenbara skäl men kanske inte av de mindre uppenbara.

Och nu blir det snart omställning av klockor till vintertid. Som elefanten som klampar in i porslinsfabriken. Det är så mycket som blivit så intrumentellt och mekaniskt, okänsligt. Vi tvingar både naturen och oss själva att följa flyktiga trender. Plastikkirurgins triumftid! Tänker på min uppväxt i en skidort där det mesta handlade om teknik i backen när man gick i byskolan. Den inte alltid så pedagogiske gymnastik- och skidläraren gjorde i alla fall en insats med mig, jag som inte var någon naturbegåvning på det området. Han klargjorde hur terängen skulle avläsas och åkningen anpassas efter den. Alltså att det inte handlar om att bestämma först hur man ska åka och sedan göra det. Det var faktiskt något som fastnade och som går att tillämpa även på andra områden. Inte minst här i orten där "streetsmartness" är en nödvändighet. Kolla hur det ser ut framåt och byt till den andra trottoaren om det finns någon tvekan. En insikt som för övrigt mina barn har haft mer eller mindre medfött. En slags självbevarelsedrift.
Och det tankesättet går igen i konstnärlig verksamhet. Att följa terrängen. Göra det som krävs snarare än det jag tänkt ut. Följa intuitionen. Träna förmågan att stänga av och följa minsta motståndets lag. Det kan vara svårt och betyder en hel massa "kill your darlings" (ursäkta för en till anglifiering, men vet inget bättre uttryck). Att se att det där blev som jag ville, men tyvärr är det skit! Framkrystat. Eller "tänkt" som en lärare i måleri jag en gång hade sade. Det är vad som måste tränas. Byta trottoar utan att först tänka att jag ska byta trottoar.

Brownie McGhee.

För den som inte hört honom förut, gör det nu. 
Sonny Terry på munspel. Pete Seeger klinkar med på en banjo. Deltablues på riktigt (för det får man väl ge Seeger här då?).

Kulturlandskapets gråsparvar.

Höladan mitt på åkern är ett sakta och omärkligt, men obevekligt försvinnande inslag i det svenska kulturlandskapet. Men ännu så pass vanlig att många nog inte ens ser den. I landskapsmåleriet har ladan ända sedan friluftsmåleriets födelse varit ett återkommande element. I litteraturen förekommer den ofta i olika funktioner. Harry Martinsson, Astrid Lindgren och många andra författare har haft lador som tillfälliga nattläger i sina berättelser. Men ladan har nu som bekant sedan många år tjänat ut sin funktion som höförråd och skydd för väder och vind på plats ute på åkrarna. De kvarvarande ladorna lever därför på lånad tid och inga nya kommer någonsin att uppföras. I de fall de inte rivs för att inte stå i vägen för dagens förvuxna jordbruksmaskiner, återtar naturen själv så sakteliga den plats de en gång tog. De försvinner och med dem både spåren av en kulturhistorisk epok och en enkel byggnadsteknisk lösning på ett problem. Och när de försvinner, försvinner också kunskapen om dem. Om hur de såg ut.

Det ovanstående är inledningen på en projektbeskrivning. Av ett fotoprojekt som går ut på att besöka alla sveriges 25 landskap och med en (lika omodern som ladorna) 8x10" klappkamera, dokumentera ladubyggnader. Helst ur vinklar utan tidsmarkörer, om det går. Ganska stort och dyrt projekt med alla resor och medföljande övernattningar. Alla landskap nås inte med dagsturer från orten. Men nu har jag sökt projektbidrag, komplett med ett intyg från Arbetets museum att de tycker detta är en bra idé. Får se hur det går till våren när projektbidragsbeskeden kommer. Önska mig lycka till!

Detta är också mitt första steg mot en verksamhet jag insett att jag egentligen är mycket mer intresserad av än ren bildkonst. Fotografisk bild som hävdar sin rätt på egen hand. Utan att några förklaringar behövs.

Vita fläckar.

På kartan. En av mina "fixa idéer" jag nog skrivit om förut också? Minns inte riktigt, men nu kom det över mig så jag skriver igen. 

Jag ser dem överallt, de vita fläckarna. Inte bara på världskartan utan också på sverigekartan och till och med när jag tittar ut genom samma fönster som jag tittat ut genom sedan 1996. Platser där jag inte satt min fot. Ska man hårddra detta så är det förstås omöjligt att rent fysiskt känna en plats även om man bott där länge. Bara att titta upp i talltoppen där skatan sitter och spanar ut över orten. Men om man begränsar det till marknivå så blir det ändå väldigt mycket att undersöka. Fysiska platser jag inte beträtt har någon slags mystisk dragningskraft på mig. Som att jag letar efter något jag inte vet vad det är. Under de år jag var ambulerande arkitekturfotograf åt VW-groups arkitektkontor, och genomkorsade landet på längden och bredden flera gånger om, försökte jag alltid ta nya vägar. Alltid med förväntan om att efter nästa kurva få se "den" platsen. Och fakiskt vid ett tillfälle trodde jag mig vara något på spåret. Jag satt och "snöade" så där som man gör när man kör långt. Borta i andra tankar. Kom till en bergsskärning och tänkte lite slött att jaha då är vi snart hemma. Efter kurvan där framme så. Sedan kom jag liksom till sans och fick stanna och kallsvettas en stund. Var på en väg/plats jag aldrig tidigare varit på. En annan gång under en promenad i ett skogsparti vid ett besök i min födelseby, blev det stopp när jag skulle passera mellan två träd. Glasvägg liksom. Fick ta en annan väg. Underligt nog blev jag inte rädd, inte just då i alla fall, utan bara förvånad. Jag tror att det är sådana händelser som gjort att mitt ocd-beteende att alltid vilja prova en ny väg aldrig verkar avta. Till och med om jag ska gå ner till affären och köpa en korvsnärt försöker jag ta en ny väg fast det egentligen inte finns någon. Och när jag nu tänker på det så hör nog detta ihop med den konstnärliga drivkraften också. Min målerimetod att försöka börja en bild i någon slags omedvetenhet för att sedan se vartåt det bär. Eller fotografering utan kamera där jag kan markera ut platser och riktningar att återkomma till med kamera, utan att det i gängse mening finns något motiv där. Resultatet kommer senare. Ibland mycket senare då jag går igenom gamla bilder och plötsligt kommer på vad det egentligen var det handlade om. Livet är fyllt av lösa trådar. Omedvetenhet och halvmedvetenhet tar upp nästan halva dygnet och ändå sysselsätter vi oss nästan bara med det praktiska som kräver full fokus. Modeordet "mindfulness", eller medveten närvaro (som det heter på 1177), är vad som gäller idag. Och det är säkert bra, men för min del skulle jag inte protestera om tankspriddhet och dagdrömmande fick lite högre status. Jag tror det finns en massa kunskaper både om sig själv och om vad det här livet egentligen handlar om att hämta på de områdena. Ta bara det selektiva minnet som absolut inte kan påverkas medvetet. Hoppas man en gång får några verkliga kunskaper om vad det var som pågick.

Avslutar detta med ännu en TV-rekommendation. SVT-play kör en kort (30 min) dokumentär om Leif Nyhlén (min all-time favoritkritiker). Många sedan länge bortsorterade minnen kom tillbaka med den. Tyvärr tog den slut precis när jag tyckte den börjat. 

Men nu ljusnar denna tidiga morgon. Himlen börjar blåa sig och ett par blekrosa moln kommer långsamt dragande från söder. Dags att ge sig på verkligheten.

Sex timslånga avsnitt.

Fördelat på två dokumentärer inspelade på olika platser i Tornedalen, har jag sett under helgen. Rekord för mig som annars är en väldigt dålig och sparsmakad TV-tittare. Men dessa dokumentärer, som faktiskt är riktiga sådana och inte några partsinlagor med en agenda (som ju annars är det vanliga med "dokumentärer" numer) hanterar ett ämne som jag tycker är intressant. Flytt inom landet. De som flyttar, de som inte gör det och de som flyttar tillbaka. Titlarna: "Vi som valde att stanna" och "Hemvändarna" vardera i tre timslånga avsnitt, finns på SVT-play. Titlarna säger ju vad det handlar om så det ordar jag inte mer om. 

Det där med hemvändare finns det ju otaliga filmer, böcker och berättelser om. Oftast ur en av två synvinklar. Den ena handlar om barndomens/skolans tönt och mobboffer, som återvänder som überjävlig världsmästare på allting och sätter mobbarna på plats. Den andra om en utbränd polis som flyttar tillbaka för att läka sina sår efter hemska "shot-outs" och outhärdlig stress i storstaden, eller ett vuxet barn som efter 37 år i exil tvingas "hem" eftersom alla har dött och ett stort hus står tomt och lämnat åt sitt förfall. Alt. att någon släkting fortfarande lever och behöver hjälp med det.

De historierna har ju alla hört i olika varianter och är ju rätt ointressanta och uttjatade vid det här laget. Men de som behandlas i "Hemvändarna" är varken hjältar eller förlorare, utan bara  människor som av olika anledningar valt att återvända till sina födelseorter. Därför är de filmerna så intressanta. Och ännu mer spännande är "Vi som valde att stanna" som (äntligen) lyfter fram de som aldrig velat flytta på sig, utan att försöka packa in dem i något fack av fantasilösa konservativa fegisar. Utan som människor som trivs så bra på sin födelseort att de aldrig känt något behov av att flytta. De som valt att förvalta och driva byn de fötts i. Arvet som inte är ett fidiekomissgods eller ett företag (utom kanske lite för bonden i gänget) utan hela bygden. Det talas ju mycket från politikerhåll om att hela Sverige ska kunna fungera, men väldigt lite görs som inte tvärtom försvårar småskalighet och existens utanför de större orterna. Och faktum är ju att de som på riktigt tar ansvar för hela landets liv är de som stannar kvar där de fötts och ser till att det finns några samhällsfunktioner kvar att flytta hem till för hemvändarna. Det utslitna uttrycket vardagshjältar. Människor som sällan omnämns men som finns där i bakgrunden och sköter scenen.

Det vore uppfriskande med en roman- och filmboom på detta område. En skicklig dramaturg eller författare tror jag lätt skulle kunna ta fram intressanta historier med tillräcklig dramatik till och med för en sociala medier avtrubbad publik. Så jag väntar...

Underhållning igen :-)

Om Tidöspektaklet vinner 2026 och ska börja beta av Timbros åtgärdslistor i "Tidö 2.0 - Nystart för Sverige", så blir det riktigt kul när de når den punkt på kulturpolitiklistan som lyder:

• Kungliga konsthögskolan stöps om. Kungliga konsthögskolan omvandlas till Sveriges centrala utbildningsinstitution för klassisk konst och arkitektur.

Det roliga med detta är när vidden av krocken med den rådande dagordningen uppdagas för tankesmederna. Timbros utredare eller vad det nu är (verkar mer vara kafferastvisionärer) har ju uppenbarligen inte en susning om vad som pågått de senaste 150 åren. Förutom kanske prislistorna från auktionshusen då, som de möjligen har koll på. Så hur ska de genomföra detta? Anställa familjen Nerdrum? Och var ska de få eleverna från? För ingen på den skolan kommer ju att vilja eller ens kunna vara kvar och inrätta sig efter Timbros konstexperter (som jag utgår från finns, eftersom denna punkt finns i listan). Dessutom, denna skola liksom alla andra konstnärliga högskoleutbildningar, har redan konformerats in i Bolognamodellen, så nya påbud ska dessutom anpassas in i den. Lycka till får man väl säga :-).
Så jag antar att det bara är ett (o)roligt skämt och/eller riktat till några "SD-tänkare" som funderar på hur ännu fler "gräsrötter" ska kunna mobiliseras. Vad finns mer för obegripligheter som kostar skattepengar, att reta sig på i samhället?

Visst kan man ha åsikter om konstvärlden idag, och det har ju jag, det vet den som läst inlägg i den här bloggen tidigare, men inte ens jag trodde att klyftan var så stor. Att omvärldsintresset var så litet. Men det bekräftar ju i och för sig den uppfattning som hörts några gånger i debatten om konstdoktorerna: "låt dem hålla på med sitt och ge dem lite pengar så håller de sig tysta". Enklast så. Så kan resten av världen ägna sig åt hur produkterna från konsthållet ska värderas ekonomiskt. Allt annat får de klara av internt.

Så utfallet av detta blir väl att en tankesmedja som Timbro kan lansera exakt vad som helst utan ens den minsta kunskap på området. Ungefär som regeringens utnämnade av kulturminister. Ungefär som den orange skrävlaren (inte Ranelid) kan förneka fakta och avfärda all sakkunskap som inte omnämns i Gröngölingsboken. Förutom då kanske på en annan punkt (som av någon anledning hamnat i landsbygdslistan) där det nog kan finnas både kunskap och erfarenhet inom Timbro, den gällande sjöfylleri, där de vill höja promillegränsen så att de kan köra sina båtar efter några groggar utan störande sjöpolisers näsor i glasen. Och här plockas poängen utan att nämna att sjöfyllerilagen gäller för framförande av båtar med en skrovlängd av mer än tio meter. Hur många i kategorin "vanligt folk" äger sådana båtar? :-). Blåsta igen...

Samlade verk.

Roman av Lydia Sandgren. Augustpris för några år sedan. En s.k. tegelsten på nästan 800 sidor. Ja, vet inte riktigt vad jag ska säga. Imponerande kanske är rätt ord. Faktiskt nästan tidvis en "spänningsroman" utan de stereotyper som sådana brukar dras med. Det finns delar jag har lite svårt att ta till mig, troligen eftersom huvudpersonerna är i ungefär samma ålder som jag är och var. Och miljön i ungdomshistorierna rätt mycket liknar den jag också levde i under min version av dessa år. Även om klientelet jag umgicks i varken innehöll några genier eller disputerade 25-åringar. Men i mångt och mycket annat är det likartat. Det finns detaljer jag skulle kunna ha synpunkter på. Men va f-n. Hur mycket visste egentligen Moberg om hur det faktiskt var på amerikabåten? Det kan ju vara trovärdigt ändå eftersom det ju faktiskt KAN ha varit precis så. Ingen levande människa vet. Men just där blir det ibland problem när något man har egen erfarenhet av gestaltas av någon som inte har det. Jag köper gärna vilken historia som helst som jag inte vet något om men har lätt för att haka upp mig när det gäller något jag anser mig vara mer upplyst om. Men återigen, mitt problem. Litteratur. Det är ju såhär den är!

Underhållningsvärdet då? Det får man nog säga blir en niatia av tio. Lite ordrikt här och där enligt mig, men på det hela taget så är detta en historia man vill veta upplösningen på så mycket att det gärna blir halvnattsläsning när det bara skulle bli en timme. Lite antiklimax blev det dock, lite snopen på slutet när svaren som skulle lösa upp alla knutar uteblev. Ett tekniskt lappkast som får en att känna att detta bara var första delen i dramat. Fortsättning följer liksom. Och det hoppas jag verkligen på. Särskilt som författaren är psykolog och den sortens yrkeskunskaper nog nästan är nödvändiga för att kunna lotsa en vanlig pellejönsläsare vidare i detta. En roman som skriven för att diskuteras i bokcirklar!

Nu ska jag distansera mig genom att läsa något annat innan jag ger mig på författarens romanbygge nummer två. Det är ju tvåan som sägs vara svårast för skrivarna. Och vad jag förstått så är det ingen uppföljare. Ingen del två (som jag velat) utan något fristående.

Kylan i bild.

I natt kom den smygande. Från +15 till +5 på några timmar. Så nu kommer löven att gulna på nolltid. Färgen på ljuset går från den höstgröna till den varmgula. Några veckor innan gråbrungulheten tar över. Och kanske om ytterligare ett gäng, vitheten. Kan tyvärr inte säga att jag ser fram mot den vithet jag en gång trodde att jag flyttat från. Blir bara en fördel om jag kan få mycket ateljétid. Vilket i sin tur avgörs av ekonomin. Det eviga nollsummespelet. Uppdragsfoto ger ekonomi som ger tid till att jobba i ateljén med egna projekt/bilder men upptar samtidigt den tiden.

Idag långsam morgon innan uppdragsfotografering och därpå följande eftermiddag/kväll med redigering och retusch. Igår sista handen vid ommöblering i ateljén. Anpassning till analog fotografisk bild och en vinter av experimenterande i ädelförfaranden. Något jag verkligen ser fram mot. En så totalt annan sida av fotopraktik än det jag ska utöva idag. Så annorlunda att knappt ens den minsta gemensamma nämnaren representation finns där. Men ändå, det är och förblir foto jag livnär mig på, detta fenomen som ända sedan 1839 har plöjt tusen olika fåror i mänsklighetens historia. Och denna vinter ska jag verkligen anstränga mig för att lämna alla konstnärliga ambitioner utanför dörren och återvända till känslan jag en gång slogs av vid mina första medvetna möten med fotografisk bild. Vilket inte alls blir svårt eftersom den finns kvar. Det magiska och allomstörtande med detta medium, möjligheten att stoppa tiden! 

Och det alla vet men som är så självklart att ingen längre tänker på det. Att fotografiet fullständigt dominerar alla delar av vår tillvaro. Att tänka sig en värld utan fotografisk bild är inte längre möjligt. Har inte varit möjligt sedan fotografiers reproducerbarhet i olika tekniker och sammanhang uppfanns. I alla visuella kulturyttringar dominerar fotografiet. Ingen roman eller deckare skrivs utan att fotografiet förr eller senare kommer med i handlingen (har jag nämnt förut men kul att se att det ständigt blir sant. Just nu har jag nått fotografiets inträde i Lydia Sandgrens "Samlade verk". Jag bara väntade på det :-)). Ingen scenföreställning genomförs utan fotografering. Och ingen nyhetsförmedling heller. Ingen reklam, ingen politik, inga vetenskapliga framsteg, näst intill ingenting är längre tänkbart utan fotografisk avbildning. Fototekniken är helt enkelt en uppfinning som totalt förändrat synen på världen. Och som ändå, trots vanligheters vanlighet behåller magin! Voodoon. Kom ihåg att moderata ungdomsförbundet en gång hade ett foto av Olof Palme på väggen. Som piltavla...