söndag 21 september 2025

En del av den mörka årstiden...

...i min bildverksamhet ute och inne, kommer denna smått legendariska bok för intresserade och praktiserande av svunna tekniker för framställande av fotografisk bild, att vara. Tekniker jag länge fuskat i utan större styrsel. Lite info här och lite där. Men nu ska jag försöka mig på lite mer ordning och konsekvens i bildvärldens tekniska del.
En fysisk bok att ha med sig och kunna återvända till är överlägsen mitt tidigare surfande, antecknande och mer eller mindre planlösa experimenterande. Lite väl dyr var den men föregången av mycket velande och så ett plötsligt uppdykande hos ett nätantikvariat avgjorde saken. Ser fram mot vintern!

lördag 20 september 2025

Lite komiskt...

..blir det ibland. Eller om det är sorgligt. Tänkte att jag skulle hitta nån ren underhållning att läsa/lyssna på nu i helgen så jag gav avdelningen "spänningsromaner" i ljudboksappen en ny chans (har gett upp förut men nu är ju det ett tag sen så..). Lusläste baksidestexrterna på 10-15 stycken innan jag hittade en som jag tänkte kanske kan vara lite spännande och förhoppningsvis oförutsägbar. Avvika lite från mallen. "Utan spår" av Anders Sundkvist blev det till sist. Verkade lovande och uppläsaren är en av de jag gillar. Så sagt och gjort på med lurarna på dagens första promenad. Men vojne vojne, dröjde inte länge förrän även denna var inne i massproduktionsmallen. Hoppade lite till slutet eftersom jag ändå fattat hur det skulle gå och där fanns den. Upplösningen. Komplett med ensam polis med urladdad telefon och vapnet glömt på polishuset. Natt. Spöregn. Det avlägset liggande huset. Den "oväntade" räddningen osv. Gäsp. Nu blir det inga fler försök i den vägen på minst ett år eller två. Jag fattar inte vilken skola det är de går i dessa horder av nya deckarförfattare som skriver samma deckare om och om igen? Har de inte läst Henning Mankell? Sjövall & Wahlöö? Det går att variera sig åtminstone en liten aning! Se vidare denna kommentar, från förra gången jag försökte, för ca ett och ett halvt år sedan. Tur att denna stereotypisering inte har drabbat de "vanliga" romanförattarna i landet. Än går det ju att hitta riktiga guldkorn. Än har de inte dragits in i mallarna som t.ex. amerikanska "bestsellers". Som tyvärr också ofta verkar skrivna efter mall. Manual för dem finns här.

Känsligt läge.

Har jag för mig att ett radioprogram heter. Lett av Ujje Brandelius (släkting till "Gamla Nordsjön"?) som jag också har för mig har skrivit en barnbok med den mest geniala intrigen jag hört om för en barnbok. Ungefär: barn måste följa mamma till jobbet på helgen då hon måste jobba och ingen barnvakt finns. Barn leker med annat barn på arbetsplatsen och de blir bästa kompisar. Mammorna däremot inte. En bra bit in i historien förstår man att de bägge lekande kompisarna är barn till städerskan och hennes uppdragsgivare. Uppdragsgivaren som således betalar någon för att ta hand om familjens skit trots att familjens vuxna är fullt friska och arbetsföra. Ja den historien sätter ju sökarljuset på en hel rad frågor. Vilka vi föds som, vilka vi sedan blir, vilka värderingar vi uppfostras till och vilken människosyn det leder till. Plus en ännu längre rad om orsakerna.

Men det jag egentligen tänkte skriva om är mina personliga preferenser när det gäller godis. Jag äter sällan godis, vilket inte beror på att jag tänker på någon hälsoaspekt eller tänderna eller så, utan helt enkelt på att det knappt finns något jag egentligen gillar i godishyllorna. Mer och mer så ju äldre jag blir. I dagens läge gillar jag faktiskt bara två sorter, varav den ena inte längre verkar gå att få tag i. S.k. "lakritspinnar" (på danska "lakritspinder" om någon undrar) som ser ut att ha utgått ur sortimenten. Den andra sorten, som är speciell i och med att den måste vara väl lagrad, är s.k. "lakritsbåtar". När lakritsbåtarna nått mogen ålder, alltså att de legat orörda i smågodishyllan typ ett par år, grånar de och blir mer eller mindre stenhårda. Och det är då de uppnått sin fulla potential som godis! Jag vet en kvartersbutik som sällan kollar vad de har i hyllorna och där kan jag ibland köpa några sådana båtar. Kanske idag eftersom det är lördag. Och detta om godis var min känsligtlägebekännelse, man ska ju vara personlig någon gång också. Men för min del får gränsen gå vid godiset. Bekännelser i ord och skrift pågår det ju som bekant en tävling om och den vill man ju helst hålla sig långt ifrån. Det får räcka med bild för min del. Blir mer öppet för tolkningar så.

Men nu ska jag städa huset och sedan kanske gå ut och köpa en barnbok trots vuxna och utflugna barn. För övrigt är all skönlitteratur sedan många år utsorterade ur bokhyllorna och sålda, men det finns några få undantag och kanske kan den där barnboken bli ett sånt. Jag har ju inte läst den, bara läst om den, så vet ej om det ovanstående stämmer. Skönlitteratur konsumeras numer endast via bibliotekslån och ljudboksapp. I bokhyllan är fakta, historia och poesi kvar. Sådant man läser mer än en gång. Värmen har återvänt och i morgon är det kyrkoval. God morgon!

tisdag 16 september 2025

Nya villfarelser.

På senare tid har jag läst två böcker där undergivsenhet och beundran för den materiellt rikare har framställts helt okommenterat. Förut har jag stört mig på det beteendet, den tanken, otaliga gånger då jag stött på den i olika kulturyttringar. Det har varit filmer, romaner, noveller och ibland t.o.m. framskymtande mellan raderna i poesi. Nu senast i romanen Stockholmsvitt, som jag i allt övrigt utser till årets roman, men som ändå innehåller ett inslag av detta svårbegripliga. Två unga familjer som beundrar och ser upp till en tredje av den enkla orsaken att den tredje har mer pengar och prylar. Och inte ens skapat av egen kraft utan genom arv! Några andra exempel på detta jag kommer på just nu är Leif GW Perssons självbiografi, boken/filmen "Snabba cash" (av den där advokaten jag inte minns namnet på) och filmen "Pelle Erövraren". Men det finns många fler verk. Både äldre och nyare. 

Jag kan inte känna igen mig i detta. Själv född och uppvuxen i arbetarklass har jag ändå aldrig sett upp till den som haft mer. Egentligen inte avundats någon heller. Allt som för många andra verkar självklart, som att ens beteende i olika sammanhang alltid ska anpassas till hur den som har det materiellt "bättre" beter sig, är för mig obegripligt och direkt osunt. Ett sjukligt krypande av ingen anledning alls. En människa (som inte skadar någon) är lika mycket värd som en annan människa. Något utöver det existerar faktiskt inte. Utom kanske som ren inbillning och självsuggestion.

Och då kommer den möjliga villfarelsen. Varför är det så? Jag minns ju såklart mina barndoms- och ungdomsvänner. Jag tror faltiskt inte att någon tänkte eller kände på något annat vis än jag. Vi var liksom inte uppfostrade till någon undergivsenhet för självutnämnda patroner. Den som försökte bossa utan att ha andra kvalifikationer än pengar skulle man vrida om näsan på. De vi såg upp till hade andra styrkor och färdigheter. Sådana man skaffar sig av egen kraft.

Det här har jag tänkt på ofta och undrat om det är något lokalt. Eller om det kan handla om det ibland rent komiska manifesterandet av Jämtland som ett självständigt land (för det var där jag växte upp). Eller nåt tredje. Och detta tredje kanske skulle kunna vara något jag såklart alltid vetat men inte tänkt på i det här sammanhanget. Jag har just läst/lyssnat på "Den barmhärtige mördaren" av Patrik Svensson. Om statarsystemet. True crime i statarmiljö. Och då nämns någonstans detta jag liksom inte tänkt på. Nämligen att det inte har funnits några statare norr om Dalälven av den självklara anledningen att det inte funnits några slott eller säterier eller andra herresäten där! Alltså ingen "överhet" förutom en och annan storbonde då. Kanske finns det därför mindre nedärvd undergivsenhet och beundran för pengar? Kanske är det så att denna del av landets befolkning inte kuvats till krypande på samma sätt som i trakter med adel och slott? Visst fanns det i generationen före min, en "höjdare" även i min födelseby, men hans makt var inte på långa vägar oinskränkt som en godsherres. Mer som en person man lät hållas så länge han agerade inom rimliga gränser.

Som nämnt har jag aldrig riktigt fattat varför en sådan som Leif GW Persson utan minsta reflektion skriver att hela hans strävan var att bli som de "finare" i hans närhet. Att han beundrade dessa personer trots att de inte på något vis hade samma intelligens eller driv som han själv hade. Det är en intressant fråga så här på avstånd. Driver avund eller grundlös oreflekterad beundran på sådana som LGWP till att prestera som han gjorde? Är det en slags cirkelrörelse där han själv vill bli en "höjdare" (har träffat honom en gång och det var helt uppenbart att han betraktade sig själv som en sådan redan då för kanske 30 år sedan) utan att egentligen se sig själv? För min del känner jag precis som jag alltid gjort. Jag ser upp till människor som presterat och skaffat sig kunskaper eller åstadkommit något av egen kraft. De som har ärvt jobb och/eller positioner eller pengar är för mig likgiltiga och ointressanta. Kanske orättvist ibland eftersom man inte kan välja sina föräldrar, men i alla fall, det är så jag känner.

Avslutar med ett citat ur Västgötalagens rättsbalk. Om monarkin: "Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ". Sammanfattar allt ovan. Så jag röstar för ett återinförande av Västgötalagen som ett startblock för en sundare samhällsutveckling och sundare värderingar!

lördag 13 september 2025

Stockholmsvitt.

Roman av Karin Magnusson. Sträckläsning. Det finns alltså fortfarande romanförfattare i Sverige. En riktig roman! Skapad från grunden! Inte en till autofiktiv offerkoftedragning av nån nepobebis som är orättvist nedtyngd av sina förfäders storslagna geni (snyft :-).

Morgonspaning.

Efter att under sen natt-tidig morgon ha försökt få något slags grepp om nuet, kan jag bara hitta ett ord som verkar gångbart. Polarisering. Och inte bara inom olika områden utan kanske ännu mer mellan. Tröskat och i några fall skummat konsttidskrifterna om utställningar och event denna påbörjade höst. Försökt konsumera nyhetsläget och samhällsfrågorna på tapeten genom läsning av flera både officiella och inofficiella nyhetskällor, samhällsmagasin och tidskrifter. Från ytterhögern till yttervänstern. Syfte: att få tag i nu!

Och eftersom denna blogg främst ska handla om konsterna och kulturen så måste jag tråkigt nog rapportera att det jag kommer fram till är en nästan skrämmande stor klyfta mellan konstvärlden och samhället i övrigt. När jag läser de fyra-fem första artiklarna i kunstkritikk inser jag ju att detta är "viktiga" frågor ingen egentligen bryr sig om. Att den snabbt svällande konstvärlden mindre och mindre angår någon utanför gränserna. Att försök till politiska inslag av konstutövare inte ens genererar en gäspning av den "gemene man" som av någon outgrundlig slump skulle råka se dem. Och att många, kanske de flesta, på tjugohundratalet skapade verk (möjligen undantaget Banksy då) inte ens kan identifieras som konst av det stora flertalet. I många fall inte av mig heller. Jag tror att de allmänna kunskaperna om t.ex. olika vapensystem är betydligt mer utbredda än kunskaper om/intresse för, vad som sker på den senaste konstbiennalen, även om den är förlagd till staden man bor i. En lite sorgligt sluten värld med sin egen inbyggda dynamik och sina egna murar mot omgivningen och inte minst, sin egen ekonomi! När blev det så egentligen?

PS. Litteraturen däremot... Sitter med den feta DN-bilagan "Boklördag" i knät och ska börja läsa den med. Litteraturen har TV-program och dagstidningsbilagor. Bildkonsten har byggt en mur och sedan slagit igen portarna. Fundera gärna på varför. Lästips: "The global contemporary art world". Jonathan Harris. Wiley Blackwell 2017. Eller om det finns någon senare upplaga. DS.

torsdag 11 september 2025

Länge sen.

Länge sen jag samlade på mig de bluesskivor jag har. Det var innan jazzen tog över mitt musikintresse, innan jag första gången hörde Billie Holiday. I tidiga tonår då det inte fanns så mycket blues att få tag i här i landet. Minns att jag prenumererade på "Living Blues" en enkel svartvit tidning tryckt på billigt papper och tillskickad mig från Chicago en gång i månaden eller nåt. Jag var rätt fanatisk på detta område där under några år och försökte lära mig så mycket som möjligt om de olika musikerna förutom musiken själv alltså. Försökte liksom gå till botten och förstå vad det handlade om. Men mer som en musikvetare än som en musiker. Jag ville känna till alla och känna igen alla inom området när jag hörde dem. Och en del skivor blev det som sagt (t.ex. denna). Och nu när jag ändå hade en ensam och oplanerad kväll så tog jag mig för att plocka fram några bluesskivor och lyssna igen. Första gången på flera år tror jag. Minnen vaknade förstås som alltid och några musiker inser jag nu att jag helt enkelt glömt bort! Det går tydligen att glömma vad som helst. Elmore James. Howlin wolf. Ska skärpa mig och sätta ihop en spotifylista. Denna musik är för bra. För genuin. Grunden för i stort sett all populärmusik som görs idag. Grundämnena. Letade lite på nätet också och hittade denna film med ett framträdande av Howlin Wolf från 1965. Historiskt är också att några Rolling stonare är med och introducerar honom. De spelar inte men sitter med på scenen. 60 år sedan nu!
Det är ju känt att Muddy Waters m.fl. gav stenarna hela äran av att ha "återupprättat" de svarta bluesmusikerna och introducerat dem för en vit publik i USA, en vit publik som hela tiden hade dessa musiker på hemmaplan men inte såg värdet av det förrän några engelska slynglar kom och berättade självklarheter för dem. Och fick igång skivbolagen så att denna generation av bluesmusiker blev inspelade innan de dog ut. Tur att stenarna var/är vita, annars hade jänkarna trott att det var Elvis och Bill Haley som uppfann rocken. Fast så kan förstås historien bli ändå i den alternativa faktans hemland.
Fotot av Howlin Wolf är stulet från filmen.

Årsdag igen.

Idag är det 24 år sedan "9/11" hände. Och jag minns precis var jag var och vad jag gjorde. Även fast det i den stunden bara rapporterades att något slags sportplan verkar ha kraschat mot ett av de två wtc-tornen i New York. En av vågtopparna i minneshavet. Andra är när John Lennon sköts. Minns t.o.m hur radioreportern formulerade sig. Sedan såklart Estonia, Palme, Anna Lind m.fl. Världsnyheter. Och bara negativa sådana. Inte en enda positiv nyhet har fastnat på det sättet. 

MEN. Det finns mer. Vita gäss som orsakats av händelser som knappast kan återberättas utan att bli till gäspningar eller skämt för andra. Men lika starka minnen som de ovan nämnda för mig. Fast oftast helt oförklarliga. Alltså det faktum att de stannat i minnet. Jag kan ta ett exempel. Jag bodde i en annan stad och tog sena kvällspromenader ut på en pir med vågorna nästan dånande in mot muren jag gick längs. Helt mörkt. Varmt. Detta visserligen en promenad som upprepades ofta men jag tror det är den första gången som satt sig som en vågtopp i minnet. Ett annat är att jag tittar väldigt nära på en björkstam, ser näverformationerna och sedan en väg uppför en brant backe till ett vitt hus där någon min mamma känt för länge sedan bott. Den sortens händelser.

Funderar på att göra mig en bok av detta. Göra mig själv en alltså eftersom den skulle bli totalt utan mening för alla andra. Inte ens mina närmaste skulle kunna se något intressant utom kanske några nedslag som inkluderar andra. Födslar och dödslar och sånt. Förutom de där med världshändelserna. Men sådana saker är självklarheter. Det jag är ute efter är de där starka minnena som inte riktigt kan förklaras varför just de har karvats in så djupt.

Sagt och gjort. Nu leta fram en tom anteckningsbok och sätta igång. Allt enligt min formel för hur något mer allmängiltigts första frö föds. Även om det i detta fall inte handlar om något under- eller omedvetet utan snarare om det sanna eller inte sanna minnen som kanske också kan väcka något användbart att ta tag i. Ett frö som kan växa till något annat. Eller också inte. Men i så fall ändå värt det eftersom det ev. kan ge lite pusselbitar till självkännedomspusslet.

onsdag 10 september 2025

Balkongen.

Det finns en balkong jag passerar på vägen till tunnelbanan. Just den balkongen har jag då och då fantiserat om ända sedan vi flyttade ut hit till orten. Då, när vi flyttade hit, var detta en stillsam förort med inte mindre än fyra badstränder på gångavstånd. Idealiskt för en familj med två små barn. Så är det ju inte längre då det numer är mer som att bo på en skjutbana. Alltså om man får överdriva en aning :-). Hur som helst, ända sedan då, första gången jag såg denna balkong, har jag haft den här fantasin. 
Det är jag i morgonrock en tidig höstmorgon, typ första frostveckan, jag går ut på balkongen med en kaffemugg i handen. Det ryker från det heta kaffet. Jag står och tittar ut på alla som har bråttom till tunnelbanan, själv ska jag ingenstans. Efter en stund går jag in igen och flyttar min uppmärksamhet till morgontidningen (som är av papper). Slut fantasi.
Det speciella med denna dagdröm är att jag när jag står där på balkongen inte önskar mig någon annanstans. Inte önskar att jag vore någon annan person. Inte ens att jag vore ung. Jag är nöjd med livet! 
Och det är inte helt fel idag heller, även om det där med balkongen aldrig kommer att bli verklighet. Vet förresten inte om jag skulle vilja det heller. Det skulle nog vara lite för spöklikt, även om jag generellt sett gillar oknytt och ju vet att smågubbar fanns åtminstone när jag var liten och åtminstone på den tidens mer odissekerade landsbygd. Innan vi visste allt, alltså.
Men, ja det var väl bara det. Alla har olika drömmar. Vilket då leder till en annan tanke. Jag som ständigt läsande person konsumerar såklart en del "true crime" också, särskilt när det handlar om sånt som utspelar sig här där jag bor, och det gör det ju inte sällan. På senare tid har det inom denna genre dessutom kommit några skrifter där bovarna själva reflekterat över sina liv och ångrat sig och bla bla. En slags brottsmemoarer skrivna av journalister som letat upp någon förtidspensionerad torped och sedan totat ihop en tårdrypande bekännelseskrift. Det jag vill säga om detta är det sorgliga i att dessa xbusar ändå inte kommit en enda millimeter upp ur sina begränsade livssyner. Att det ibland skiner igenom lite stolthet när det gäller hur farlig man var är ju en sak, det struntar jag i, men det som får mig bedrövad är att det fortfarande är dyra prylar, stora bilar, fester där bara champagnen kostade hundratusen o.s.v som är det eftersträvansvärda. Som imponerar. Tron att det är så det är för alla, att det är så alla tänker.
Det är så torftigt. Så sorgligt. Att bara se ekonomiska värden som livsmål. Att den lyckade måste vara rik. Att inget annat är värt något. Att totalt sakna nyfikenhet på alla olika sätt ett liv kan levas.
För just detta kan jag tycka synd om denna person som lever sitt liv så utanför alla verkliga värden. Så sorgligt urbota korkad helt enkelt.
Så dagens kommentar till dig som är blivande bov, blir: lyft blicken! Eller som Lars Ahlìn uttryckte det: "världen är ledig!". Köp ett interrailkort istället. Eller försök läsa en bok!

måndag 8 september 2025

Skilda världar.

Läste en intervju med en aktivt gängkriminell från "byn" (Rinkeby). Journalisten som lyckats få denne maskerade tönt att ställa upp på intervjun ställde inte de vanliga frågorna, istället frågade hon om hans världsbild. Om vad han egentligen visste om samhället och sin omgivning. Svaret blev att han och hans kumpaner nog hade bättre koll på vad som händer i världen än de flesta har. Han hade full koll på allt! Vårby, Dalen, Alby, Husby, Göteborg. Malmö, you name it. Han visste precis vilka som åkte i den eller den bilen, vem som jobbade med vem osv. M.a.o allt som hände ute i världen... (snyft).

Läser/lyssnar på (beroende på omgivningen) den grundligt genomarbetade "Romani kris" av journalisten Jenny Strindlöv. Undertiteln är "Parallella rättegångar i Sverige" och boken bygger helt och hållet på intervjuer. Likheterna med gängkulturen här i orten är i många fall rätt slående. Samhällen i samhället, eller utanför samhället. Totalt ointresse för omvärlden. Den största skillnaden är nog att den störste makthavaren i romernas värld, som till skillnad från gängnollornas faktiskt kan sägas vara världsomspännande, eller åtminstone omfattande hela europa, är Mark Zuckerberg (läs kapitel 29).

Ett "samhälle" utan territorium och som mest liknar ett slutet sällskap, blir såklart väldigt spännande och intressant att få inblick i. Vad gäller gängen så finns det numer hyllmeter att läsa. Skiftande kvalitet, men ändå. Men "inside information" från romernas värld har väl egentligen inte levererats sedan 1963 då Katarina Taikon kom ut med sin "Zigenerska". Vad jag vet iaf. Hur som helst är JS:s reportagebok intressant för alla som vill ha lite kunskaper om romernas värld.

söndag 7 september 2025

Dagens rekommendation.

Konst och visuell kultur i Sverige 1810-2000. Den här boken är ett måste för den som har ungeför samma intressen som jag.

Hela området, inte bara konsten (som ju varit mitt fokus) utan helheten. Arkitektur, design, folkkonst, fotografi, konsthantverk. Som också titeln säger: Visuell kultur.
Bara inledningen som stampar ifrån i 1700-talet och fortsätter fram till fotografiets födelse, innan det första mer detaljerade kapitlet om 1800-talet börjar, är så faktaspäckad och samtidigt så lättsamt och fängslande skriven så det blir svårt att lägga ifrån sig boken. 

Detta är ett exempel på en bok jag vill ha fysiskt i bokhyllan. Fylld av bilder och både en spännade historia och en uppslagsbok. Köp!

lördag 6 september 2025

USA today.

Hur trött kan man vara på ett land som en gång var spännande resmål och hem för ättlingar till ens emigrerade förfäder? Av all information som hela tiden sköljer över en måste väl USA-tjatet ha nått sin höjdpunkt nu och vara tvåa efter de pågående krigen? Om inte till och med etta före dem. Ja jag vet vilken betydelse detta land har för världsordningen men kan inte låta bli att tappa fattningen när både Nato och EU kryper. Skulle vilja örfila oss alla här i den "gamla världen" och beordra allmän skärpning. Lite självkänsla om jag får be! Den kulturlösa plastkopian har redan gått för långt. Och vi gapar och stirrar för mycket på deras version av Björn Ranelid som sanslöst korkat nog tilldelats makten av ett folk som till övervägande del (51%?) verkar totalt blåsta i detta århundrade. Vad hände egentligen? Hur gick det till att en sådan som jag kan tänka nästan ömma tankar om en sådan som Bush jr.? Och värst är att jag nu tvingats att lägga tio minuter av den dyrbara tid jag har kvar till att tänka dessa tankar och skriva ner dem. Så. Nog om USA. Ta bort jazzen, blusen, ett par författare och Tom Waits så finns ändå inget kvar där. Bara andrahandsutövare av tredjehandsinformation. Och Elon Musk.

Tips till våra två största morgontidningar: Artikelserie om Europas alla länder. Översikt över kultur, språk, statsskick mm. Fylla luckorna om vår hemmaplan istället för ytterligare reportage från rostbältet e.dyl. Försök skapa lite intresse för de verkliga skatter som finns på tågavstånd istället för ständigt tjat om von anka guld på flygskamavstånd.

fredag 5 september 2025

Historier.

Vore i mitt tycke ett bättre namn på det ämne som jag och många (fast inte nog många), andra ser som det kanske viktigaste skolämnet. Historia alltså. Viktigare än den till leda omtjatade matematiken. Utan insikter om vad som tidigare hänt blir samtidens händelser obegripliga och kanske till och med ointressanta(!) Som den store ledaren i väst som tror att Ukrainakriget bara handlar om territorium. Ett talande exempel på kväkanden från okunnighetens träsk. Den historielöse är helt enkelt funktionshindrad. Och lättlurad...
Men hur skulle detta kunna ändras? Jo precis som i stort sätt allt som inte börjar i hemmet, börjar det i skolan. Den som omfattas av skolplikten och därmed faktiskt är tvingande. Historieämnet borde som sagt till att börja med byta namn till historier. För det är en bättre benämning som också ligger närmare verkligheten. Vem vill inte höra historier? Kronologin borde komma efter historieberättandet. Infogande i tidsaxeln så klart viktigast av allt, men det behöver inte komma först. Jag tror att fler skulle bli intresserade om ämnet byggdes kring dramatiska händelser i miniformat. Ungarna idag är tack vare sociala media mm. oförmögna att läsa längre texter. Att leva sig in. Det är koncentrationsförmågan som skadats av de korta sekvenserna med omedelbar dramatik som t.ex. Tik-Tok levererar. Inte mycket att göra åt. Det är som det är. Men kanske att ett ämne som historia skulle kunna anpassas till detta snarare än att försöka återställa en förlorad förmåga? Ta Peter Englunds dramatiska beskrivningar av fältslag t.ex. Nästan så att man vill hoppa över delar ibland då det blir allt för realistiskt och kommer för nära. Otäckare än de flesta actionscener i filmer och på sociala media. Och det skapar en nyfikenhet! Vad var det som ledde till detta? Vad hände sen? Hur tänkte och kände de som inte deltog på slagfältet men som väntade strax utanför? För det här är ju på riktigt. Det har faktiskt hänt! Sedan bara svara på frågorna som uppstår osv. Snart kommer ju nästa dramatiska händelse, behöver ju inte vara krig även om just krig såklart innehåller stor dramatik. Mycket som s.a.s ligger i anknytningen kan vara lika spännande. Tåget över Bälten 1645 (tror jag det var). Mer spännande än så blir det nog inte. Eller karolinernas reträtt nyårsnatten 1719. Det finns massor att ösa ur, som leder till massor av frågor som i sin tur knyter ihop tidsaxeln utan att den måste vara kronologiskt trist och ogripbar. 

Jag som har och alltid har haft en förmåga att leva mig in i skriven historia, kan ibland känna en sorg över den generation som nu växer upp och verkar sakna den fantasi och de inre bilder som behövs för att ryckas med och tro sig känna det de historiska figurerna kände. För just text, utan ljud och bild tvingar fram fantasin. Att leva sig in i en text tvingar en att skapa sina egna bilder, höra sina egna ljud och kanske till och med ana lukter. Det är en förmåga jag är orolig för håller på att försvinna när nya generationer tar över. Glömmas. Den del av hjärnan som används för att fantisera verkar avaktiveras när allt serveras och inget behöver skapas i ens egna föreställningar. Förmågan att utifrån en antydning bygga bilden. Och där kan historieämnet gärna samsas med svenska/litteratur för att välja rätt historier att läsa.

Sedan är det också maktaspekten av detta. Den som vet mer har alltid ett övertag i en förhandling. Den allmänbildade har ett övertag i de flesta av vardagens situationer. Det uttjatade uttrycket "kunskap är makt" är lika sant som alltid.
Men kunskap kan vara jobbig också. Att kunskap om vad som faktiskt har hänt ofta leder till att man tvingas se en gråskala i det som var så enkelt och skönt att bara se i svart och vitt. Gott och ont. Att barikaderna man gärna i "sturm und drang" -åldern står på och skriker ut "sanningar" oftast även har en baksida. En baksida man kanske just på grund av skrala historiekunskaper aldrig sett eller hört om. När dagstidnings/TV-journalistiken eller ännu värre sociala media står för den bakgrundskunskap man baserar sina åsikter på.

Så, vad blev det här nu då? Jo att historiekunskaperna hos kommande generationer måste sättas i finrummet. Att förmåga att se sin samtid med öppna ögon kräver att man också känner till och förstår orsaksamband som kan gå väldigt långt tillbaka i tiden. Och att införskaffande av sådana kunskaper i skolan troligen kräver att historieämnet snuttifieras till en början, för att sedan steg för steg, och i samklang med återuppväckandet av fanasin gemom stegvis läsning av längre och mer komplicerade texter, kommer att ge nya generationer av historiekunnande, allmänbildade och svårlurade homosapiens! 

Klart slut från HQ.

torsdag 4 september 2025

Nattfjärilar...

...undviker högljudda växter. Så lyder en rubrik i SvD:s morgonmail. Citat: "Växter ger ljud ifrån sig när de utsätts för stress. Människor kan inte höra deras klagorop, som är på ultraljudsfrekvens. Insekter, däremot, kan höra och tolka signalerna" slut citat. Källa.

Alltså ytterligare ett steg mot förståelsen att vi alla lever och är delar i ett kretslopp där vi också lever på och av varandra. Och att det gäller alla organismer.
För några månader sedan var det svamparna som blev omklassificerade och fick lämna växtriket i vetenskaplig mening, då de i flera avseenden är närmare djurens värld. För min del är jag övertygad om att den största skillnaden på växter och djur (förutom växternas förmåga till fotosyntes) är tempot. Växterna  rör sig ju oerhört långsamt jämfört med de flesta djur, förutom kanske de köttätande krukväxter som ju väldigt snabbt kan slå igen fällan om en oförsiktig fluga.

Jag vet åtminstone två experiment utförda som konstprojekt, där brännässlor fått växa upp till musik. De som hört på hårdrock under sin uppväxt blir påtagligt träigare, taggigare och mörkare än de som vuxit upp med klassisk musik (säger kanske något om musiken också :-)? Men det intressanta är ju att växter inte bara, som konstaterats i citatet ovan, ger ifrån sig ljud, utan också reagerar på, påverkas av. Så summan av dessa tankar blir återigen att en holistisk livssyn är den enda hållbara. Klart slut.

tisdag 2 september 2025

Smultronstället.

Av Jesper Högström. Om hans far. Och om honom själv. En slags fragmentarisk självbiografi som kretsar kring förhållandet mellan honom och hans far. Spridda skurar av minnesbilder, precis som jag tror de flestas minnesstruktur ser ut. Längre eller kortare händelser i oordning. Oavbrutet hoppande i tiden men inte sådär så att det blir svårt att hänga med. Inte för många personer att hålla reda på. Denna finns inte som ljudbok, läste den på skärmen. Igår. På en dag, dessutom med långa uppehåll för att göra annat. Läste i soffan, på en bänkpaus i en promenad, i en stol i trädgården till sent, och de sista sidorna i sängen. Så bladvändare är väl rätt ord här. Svår att lägga ifrån sig helt enkelt.
Det finns ett centralt begrepp i boken: "Det" som jag antar ska vara en slags peripeti. Tyvärr fattade jag nog inte riktigt varken när eller vad det var. För mig blev det uppgång och fall i en obruten kurva. Det går inte riktigt att komma inpå fadern, men det ser jag som en styrka eftersom det är en verklighetsskildring och inte en roman. Och jaget är ju sonen, författaren, som låter läsaren åtminstone göra blixtvisiter hos sig.

Nu fortsätter jag med samme författares biografi "Jag vill skriva sant", om Tora Dahl. Fast i lurarna, för idag blir det tunnelbana in till ateljén.

söndag 31 augusti 2025

Husspindlar.

Nu när hösten närmar sig kommer husspindlarna tillbaka in i huset. Antagligen för att söka värmen inomhus eller så är det bara att de plötsligt syns mer då de är inne på "sista varvet" för jag tror de gamla dör på hösten. Mitt förhållande till spindlar är ambivalent. Så länge de håller sig på de storlekar vi har i Sverige har jag inga problem alls med dem. De är för mig liksom undantagna från insektskategorin. Otänkbart att döda en spindel. Deras obegripliga förmåga att ständigt hamna i badkaret eller handfatet utan att kunna ta sig därifrån, liksom stärker deras "mänsklighet". Jag brukar fånga och skicka ut dem då. Och nu tror jag att jag har kommit på ytterligare en sak i krypens hemliga liv. De verkar ha en gemensam begravningsplats i huset, dit de liksom elefanter beger sig när det är dags. Kan förstås vara slumpen, men slumpar är något jag tvivlar på minst lika mycket som en svensk deckarkommisarie.

När huspindeln ska lämna huselivet drar den in benen under kroppen så att de i en cirkelform pekar in mot kroppen istället för ut mot huset den bor i. Som ett grafiskt farväl, nu återvänder jag till där jag en gång kom från! Beravningsplatsen i detta hus är belägen i ett hörn av källargolvet, under proppskåpet. En plats som är ganska skyddad och där ingen av praktiska skäl kan råka sätta ner än fot. Hittills denna höst ligger det tre lik där. Jag såg det första redan för ett par veckor sedan och tänkte att jag måste dammsuga där, men glömde det förstås. Sedan kom en till döende och parkerade och nu är det alltså tre. Hittills, som sagt. Vet inte riktigt vad jag ska göra med, hur jag ska förhålla mig till, detta. På sätt och vis är det ju ett under att de verkar veta när det är dags och då går till gravplatsen, framme där drar in benen och dör. Helt enkelt. Det blir liksom en glimt av insyn i deras liv och geografi. Huset som är husspindelns värld och där deras förfäder flyttade in en gång 1960 då det byggdes. Hur är resten av huset strukturerat rent geografiskt i deras värld? Har de namn på olika platser? Många frågor blir det. Nog bättre att somna om denna tidiga söndagsmorgon. Eller sätta på kaffebryggaren och hämta tidningen.

måndag 25 augusti 2025

Att ta sig till.

Vissa nätter går hjärnan på övervarv. Vad ska jag ta mig till? Ska jag ta mig till ateljén? Vad ska jag göra där? För någon annan än mig själv. Ska säga upp helgprenumerationen på DN. "Veckan som gick-bilderna". En helt annan sak att få i knät än att bara se på en pytteskärm på mobilen. En utställning bokad om ett halvår. Jag har ingen aning om vad jag ska göra eller ens om jag vill. Avboka. Men då blir ju inget alls sagt? Vad kan jag annars göra? Antagligen är svaret att "steppa upp". Öka arbetsinsatsen. Inte tänka. Det brukar funka så att det liksom planar ut då. Röran förhoppningsvis efter ett tag tar fastare form. Öka tempot kan vara ett sätt att varva ner. Strukturera. Ibland händer det att jag längtar tillbaka till covidperioden. Alltså inte till sjukdomen men till ramverket som blev. Hålla avstånd till andra. Halvfullt på tuben. Ingen trängsel. Inga folksamlingar. Den aspekten av katastrofen tyckte jag faktiskt om. Lättare att få tag i sina tankar och fullfölja dem utan att bli störd. Veta var man ska. Klarna.

De här två krigen som aldrig verkar ta slut. Det blir som att hålla andan. Vänta på slutet så att man får andas igen. Tänka på något annat. Klockan är sex på morgonen. Ligger på soffan med kaffemuggen mellan blomkrukorna i fönstret. Alla fyra katterna har ätit frukost. Ett passagerarplan passerar som ett litet vitt svävande kors tiotusen meter ovanför fönsterglaset. Tittar på de vajande lövdraperierna på hängbjörken som syns över grannhusen.

lördag 23 augusti 2025

Mörkret är här.

Mörka varma kvällar och nätter har tilltalat mig ända sedan tonårens tågluffar. Innan första tågluffen hade jag aldrig upplevt kombinationen mörker och värme. Varma sommarkvällar var i min barndomsby alltid ljusa. Nästan som på dagen. En mörk kväll var också kall för då var det vinter och man höll sig inomhus. Jag har fortfarande kvar den där sensationskänslan jag upplevde första gången jag en sen kväll satt utanför tältet på en camping i utkanten av Köpenhamn och det var varmt som på dagen men helt mörkt. Visste att detta är rätt för mig. Jag måste vara född på fel plats :-) precis så kändes det och tänkte jag. När jag några år senare påbörjade de många konstskoleåren med en skola på Öland och kunde plocka gula plomon och äta från trädet utanför mitt internathus, på morgonens väg till första lektion, blev jag övertygad. Detta plus kvällspromenader i värme men kompakt mörker blev hemma. Som att ha hittat tillbaka till något jag inte vetat om att jag saknade. Och när jag sedan såg havet som tecknade horisont utan något hinder alls som bröt linjen så fanns det ingen återvändo. Det var det rätta.
Lite underligt kanske att inte ha någon riktig känsla för den trakt man född i. Eller åtminstone att den känslan är ambivalent. En riktigt fin sommarkväll med spegeblank sjö i fjällvärlden var mitt ideal i många år men jag har faktiskt aldrig gillat fjälltoppar särskilt mycket insåg jag i typ 20-års åldern. Istället har utsikter där fjäll efter fjäll breder ut sig egentligen gett mig en känsla av instängdhet jag inte riktigt kunnat sätta fingret på. Väggar. Det var liksom inlärt att man skulle tycka att fjäll alltid är vackra. En självklarhet ingen ens skulle komma på tanken att ifrågasätta. Och eftersom alla tyckte likadant var det ju en icke-fråga att jag kanske inte gjorde det. En tanke jag helt enkelt aldrig tänkte innan jag fick något att jämföra med. Och missförstå mig rätt nu, jag tycker att vissa hemtama fjäll är lika vackra idag som jag tyckte i barndomen, men det är landskapet som helhet jag tänker på då. Och vatten är en förutsättning. Det är fjäll/berg i mängd, som t.ex. i alperna eller utsikten från en fjälltopp där bara andra fjäll syns jag skyr.
Och då kommer det egentliga ämnet för denna drapa. Finns en grundläggande, individuell, medfödd om man så vill, estetik? Och kan den i så fall förändras?
Alltså lite gränsande till funderingarna här. Ju äldre jag blir dessto känsligare för omgivningens/platsens estetik och för vädret blir jag. Liksom för ljud. Men de förändringarna är mer som ett slags renodlande av det redan befintliga smaklökarna. Mysteriet är hur man i princip över en natt kan ändra sina preferenser totalt? Liksom plötsligt inse att jag egentligen inte alls har tyckt som jag har tyckt. Som ett uppvaknande. Var kom det ifrån? Hur kan det vara möjligt att känna sig mer hemma i en ny och främmande kontext än i den man vuxit upp i? 

tisdag 19 augusti 2025

Anslagstavlor.

Innan mobiler och internet fanns existerade lite olika sätt att kommunicera på distans. För ryggsäcksresenärer på väg till eller från Asien var navet restaurangen The Pudding shop i Istanbul. Istanbul perfekt med sin ena halva i Asien och den andra i Europa. Åtskilda av Bosporen. Där (på puddingshopen) fanns en stor anslagstavla täckt med meddelanden till/från olika resenärer. Tappade man bort varandra eller ville komma i kontakt med någon så var det bara att sätta en lapp på anslagstavlan. Då visste man (åtminstone vi som kanske reste lite mindre organiserat) att andra likasinnade som passerar staden kommer att gå till puddingshopen och granska den stora anslagstavlan. Det var liksom den enda chansen för de som ville komma i kontakt. Och det har jag egen erfarenhet av då jag skulle träffa en kompis från en annan stad i Istanbul. Utan att vi bestämt något exakt. Det var någonstans på 1980-talet och jag och flera jag kände tillbringade rätt mycket tid i Turkiet under några år. Det var "inne" då. Och puddingshopen självklar.

Maten på puddingshopen var utmärkt. Allt kunde ses puttrande i olika grytor så man bara pekade på det man ville ha. Oftast lite av varje på tallriken. Sedan med en Efes (öl) till bara sitta och kolla på alla som kom och gick. En av de större frihetskänslorna i mitt liv är förknippad med detta. Känslan av att sitta mitt i världen! Och att kunna hoppa på vilken, alltid lika billig, buss (buss var det som gällde i Turkiet då) som helst, samma kväll eller dagen efter. Det i kombination med känslan av att ingen kan nå mig... Jag önskar dagens unga också hade fått uppleva den känslan, som ju var det normala då men nu bara kan förnimmas ibland. Den som kommer av att ingen har mobil och därför måste kommunicera via lappar på en anslagstavla. Att inte ha bråttom eftersom det är meningslöst.

Föreningsmeddelanden. Så står det överst på de flesta av anslagstavlorna här i orten. Dessa officiella annonsplatser, en gång utplacerade av staden, finns ofta kvar och används faktiskt av många, men kommer nog knappast att ersättas av nya när de faller till marken. De är grå och lite mossiga. Inga personliga meddelanden, bara reklam. Hantverkare och yogastudios. Barn- och hundpassning. Just idag har jag efter sedvanlig promenad i grannskapet ålagt mig ett nytt fotoprojekt. Jag ska fotografera dessa reliker. Vet inte riktigt varför, eller vad jag ska ha bilderna till, men jag fattar ju att anslagstavlorna snart är borta så det har väl att göra med mina försök att sätta käppar i hjulet för tiden. Några föreningar finns väl knappast kvar, och föreningar som kommunicerar via anslagstavlor finns väl ännu mindre. Men den betydelse anslagstavlorna en gång har haft går inte att missta sig på. För det finns en i snart sagt varje kvarter.

fredag 15 augusti 2025

Allra längst ut i utkanten av detta.

Rörde jag mig för massor av år sedan. Orsaken var östtysk vän jag träffat i Budapest. För dit fick de resa på semester DDR:arna. Det var några år innan Berlinmuren föll. Intryck, minnen som inte rikigt går att förpassa till dunklet där det mesta annat finns. Väckt nu av filmen "På nära håll" av Franziska Stünkel (finns på svt play än så länge). Denna film speglar stämningen i Östberlin vid denna tid så bra att man ryser. Bra vidareutbilnding för alla politiska ytterkanter och alla som inte fattar det där Charles Bukowski säger här.

tisdag 12 augusti 2025

Livet som var.

Botaniserar i kringla.se. Min födelseby är väl representerad tack vare att en bybo hade foto som hobby långt innan jag föddes. Han verkar ha haft kameran med sig i nästan alla lägen. Hur han nu kunde hinna med det då han också hade en ganska stor gård att sköta. För då var det ju inte så enkelt som att plocka fram mobilen. Man framkallade ju dessutom filmen själv och kopierade och förstorade sedan till papperskopior. Men såklart, han var inte ensam. Det var han, hans två bröder och fruar, samt fem barn på gården (en av bröderna med fru och tre barn flyttade senare). Sonen, kanske fem år äldre än jag, tog så småningom över gården. Men nu har även han sedan många år lämnat. Han och hans familj blev den sista generationen.

Jag hade mitt första sommarjobb där, sommaren då jag fyllt 13 år. Hötrampare i silon var huvudsysselsättningen, men jag fick också gå i kanten av lägdorna och kratta ihop hö som inte kommit med på vagnarna i bärgningen. Jag hade en svart slokhatt jag gillade och ständigt bar och jag minns att en turistbuss på väg till Åre eller Duved en gång stannade och ut hoppade en massa folk med kameror och fotograferade den exotiska figuren i flanellskjorta och slokhatt som gick där och räfsade ihop hö. Kanske var det japaner? Om de nu åkte buss i Sverige på 1970-talet. Eller så var det helt enkelt stadsbor söderifrån. Gården låg ju vackert ner mot sjön och med fjället i bakgrunden, så det kanske bara var det.
Hur som helst, bonden fotograferade som sagt i sin ungdom. Och lämnade på äldre dagar tack och lov hela fotosamlingen, utom kanske det mer personliga, till länsmuseet, som sedan digitaliserat och lagt upp allt så att man kommer åt det på kringla.se.

Det är en kulturgärning som jag hoppas fick den uppskattning det förtjänar. Det finns bilder på i stort sett alla bybor som levde där då. De flesta av min barndoms figurer finns med. Gubbar och tanter som de var för mig, är på bilderna unga vuxna. Foton från olika arbetsplatser, hyggen, dikesgrävningar mm. Men också från fritiden, skidåkning, cykelutflykter, bad i sjön. Alla nogsamt kommenterade med namn, plats  och sysselsättning. Men tyvärr i flera fall inte årtal. Bilderna är alltså från min föräldragenerations barndoms- och ungdomsår så 1930-50-talen är nog de flesta från. Gubbarna och tanterna är som sagt unga på bilderna och det går att se andra konstellationer än de som jag vet sedan slog sig ihop och bildade familj. Umgänget verkar ha varit intensivt på den tiden och alla verkar ha känt alla. Den tidens sätt att träffa en partner ser ut som gemensamma cykel- eller båtutflyker (förutom danserna då såklart). Det mesta utspelar sig inom en radie på fem mil skulle jag nog säga. En värld. Och knappast någon som längre lever förutom i mitt minne. Jag kan se dem här på bilderna men om jag vill höra dem måste jag uppsöka kyrkogården. Det är som om mer av ljud och lukter är förknippat med namn på en gravsten än indexikalt representerat i ett foto. Och speciellt om man inte är beredd på att få se gravstenen. Överrumplingen har ibland öppnat oväntade vägar till barndomen för mig. Överrumplingen av att se ett glömt namn på en gravsten. Det är också tydligheten. Gravens existens sätter en tydlig gräns och framkallar andra bilder än de frusna ögonblicken i fotografierna. I fotografierna lever de fortfarande men är mycket yngre än jag minns dem. Inte riktigt samma personer. De skratt och röster jag hör är från äldre människor. Jag vet inte hur de lät när de var unga. Men jag kan se vilka de är. Och jag vet vilka de blev. När de fanns med i min verklighets vardag.

lördag 9 augusti 2025

Tidsmaskin.

Jag köpte från Erikshjälpen en Agfa Rekord I. Pris (jag vann auktionen): 33:- + frakt. Agfa Rekord är en mellanformatskamera med bildformatet 6x9 cm. Den tillverkades 1952-1955. I kameran jag köpte satt en filmrulle. En exponering kvar. Jag framkallade filmen. Tre rutor gick att rädda, knappt, med vad som ser ut som en familj som besöker en djurpark eller något slags hägn med rådjur. Tre barn verkar vara huvudmotivet. Kläderna tyder på 50-talet. Ett par vuxna finns också med i utkanten av bilderna. Min gissning är runt 1955. Barnen ser ut att vara 4-5 år gamla. Vilket då skulle betyda en ålder runt 75 år idag.

INGEN har sett dessa bilder före mig! Jag har ingen aning om vilka de är på bilderna. Kameran med tillhörande beredskapsväska i brunt läder, motljusskydd och ett gulfilter i små separata fodral, ser nästan nytt ut alltihop. Det ser ut som om den som en gång ägde den, köpte den och tog ett par rullar film för att sedan stoppa undan och glömma den. Varför? Vad var det som hände? Sjukdom/död? Skilsmässa? Flytt och kameran på något sätt kvarglömd? Fotografier av människor är aldrig självförklarande. Mer om de åtföljs av en text mindre om man bara vet vilka som representeras och ungefär när, inte alls som i detta fall. Anonyma barn på en anonym plats och i en anonym tid. En gammal film som suttit i den orörda kameran så länge att den börjat förstöras bara av tidens gång. Bilderna jag kunnat rädda vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till. På ett sätt känns det som om jag smygtittar in i en värld och en tid jag inte borde ha tillträde till. Privat liksom. Samtidigt kan ju detta vara en slags räddningsaktion. Helst av allt skulle jag vilja få kontakt med någon av de f.d. barnen på bilderna och kanske få veta vad som hände. Jag lägger in de två minst förstörda bilderna här under och hoppas på att kanske någon gång i framtiden få någon slags respons från någon som vet något om dessa. Jag har ju hört historier om flaskpost som besvarats efter massor av år. Och hoppas kan man ju alltid. Mannen i det högra hörnet på den andra bilden kanske känns igen och minns av någon, även om han sannolikt inte längre lever. Och nog inte tillhörde fotografens sällskap.





fredag 8 augusti 2025

Jag startar hösten.

Idag. Sensommar är det kanske rent definitionsmässigt men något har hänt under natten. Det känns även inomhus. Så jag startar min höst idag. Sålde Super Fujica-6 och köpte en Yashica Mat 124G. Inget fel med fujican men jag tröttnade till sist på den lilla sökaren som med glasögon på blir lite svår att komponera exakt genom. Har alltid (eller åtminstone sedan jag tvingades på glasögon) velat ha en TLR eftersom mattskiva är betydligt bättre än sökare för analoga glasögonormar. Dessutom gillar jag att ha kameran i navelhöjd. Igår skruvade jag sönder och rengjorde antikviteten jag köpt samt inhandlade en batteriadapter på Gofo. Så här gamla kameror som ändå har exponeringsmätare, brukar antingen ha en som drivs med cds-cell eller en selenmätare. De med cds fungerade med ett kvicksilverbatteri då de tillverkades. Som bekant förbjudet sedan många år. Därför behövs i dag en adapter för att kunna få liv i mätaren med hjälp av ett hörapparatsbatteri (den symboliken... :-) Hur som helst blev det också en provrulle igår. Snabbt framkallad i köket. Resultat: mätaren fungerar faktiskt och verkar visa rätt! Nästan i alla fall. Men man får tänka sig för ordentligt när kontrasterna är stora. 

12 filmrutor på en 120-rulle. Bromsar ner och begränsar valen. Inte till storformatsnivå men ändå. Precis som den något otympliga kamerakroppen. En apparat endast bestående av de nödvändiga knapparna och vreden för att framställa 12 genomtänkta och noggrant komponerade exponeringar. Inga elektroniskt genererade ljudattrapper. Bara metall, glas och tyngd med skygglappar mot framställning av kvadratiska bilder. Inget mer!

Intressant ändå att det knappt är något hinder med att se bilderna spegelvända på mattskivan. Eller som när man fotograferar i storformat dessutom upp och ner. Kanske denna projektion återknyter till minnet av ens första veckor i livet då världen ju var just spegelvänd och upp och ner. Innan hjärnan vänt projektionen. Kanske att även det är en del i den tillfredsställelse i alla fall jag känner när jag packar storformatskameran i ryggan. En slags aning om att jag ska få se världen på nytt. Med nya (glas)ögon.

måndag 4 augusti 2025

Livstecken.

Att jag lät Charles Bukowski sätta punkt för en tid sedan betydde inte att jag inte har något att tillägga. Bara att han sagt detta och att inget ändrats. Så här eller kvar här, ser det ut tills vidare i min värld. Höstens projekt tror jag får bli något jag gjort förut men glömt. Nämligen att lära mig använda runalfabetet. Den äldre futharken tills vidare. Det blir en slags distraktion som kan vara kul när det undermedvetna jobbar vidare på den stora planen. Planen jag tror i grunden handlar just om hur man ska kunna kommunicera. Förmedla något upplevt. Överkomma det klassiska språkforskningsproblemet, måneexemplet: italienskans ord för måne lärs som en beteckning för ett lysande klot, medan det i grekiskan, det grekiska barnet som lär sig tala, får "med modersmjölken" att månen är en tidsmätare, en slags klocka. Konsekvensen av detta är att den grekiskfödde som senare i livet lär sig helt flytande italienska och flyttar till Italien, ändå inom sig upplever en tidsmätare när hen hör eller uttalar ordet luna. Alltså två personer som samtalar flytande på ett och samma språk ser ändå inte samma saker! Orden förmedlar inte detsamma. Ta sedan detta till bildkommunikation. Det fanns de som trodde att problemet var löst på 1840-talet, i och med uppfinningen av fotografisk bild, som skulle bli det globala, för alla begripliga, entydiga bildspråket. Men de var fel ute. En tvådimensionell nedskalad representation av en tredimensionell verklighet visade sig vara lika problematisk som vilken annan kommunikation som helst. Så där står vi. Kanske ett meningslöst problem eftersom det går att dra hur långt som helst ner på individnivå om man har olika erfarenheter av livet, men att komma längre än där jag känner att jag befinner mig i min bildsyn är i alla fall en nödvändighet för mig. Den stora planen som sagt. Att komma närmare det självklara för alla.

söndag 20 juli 2025

Sista ordet får Charles Bukowski.



Mingus.

Det där förebådandet. Lugnet före stormen. Sedan uppbyggnaden mot "slabangen". Eller vad man nu ska kalla det för. Vansinne? Lättsinne? Charles Mingus var en gång i tiden (min senare ungdomstid, efter tonåren, konstskoleåren) det oförlösta oraklet. Hans musik liknade hans liv som vi också ville likna. En slags perfekt storm utan avgränsningar i form av dagar, tider eller annat (moral?). Han var liksom en invånare i sin egen musik där inga begränsningar eller regler gällde. Gränslös. Ett konstverk i sig. En lugn förfest kunde höjas till nervig förväntan och nästan rädsla för det otyglade krafter hans musik uttryckte och på vilket sätt den kommande kvällen/natten skulle påverkas. Det fanns en uppbyggd elektricitet när man sedan sent begav sig var det nu var man begav sig. I verkligheten väl inget mer uppskruvat än på andra håll, men en slags andlöshet som finns i CM:s musik som höjde förväntningarna. Som ett löfte om en större frihet.

Lyssna på "Better git it in your soul", helst någon stökig liveinspelning för exempel. Eller "Moanin" (med Eric Dolphy). Eller "IIB.S." Det är en speciell ogripbar spänning. Förväntan. Oförlöst. Något som hela tiden trycker på och vill ha utlopp. Musik av en människomaestro.

Tomheten.

Inför sommaren skaffades skissmaterial som inte går att få tag i på ön. Hittade till min förvåning sådant jag länge sökt och trodde var försvunnet ur handeln. Nu har det snart gått en månad och den nya skissboken ligger nästan orörd i fickan. Jag vet inte vad som händer. Jag har i alla år haft ett behov av att fästa den synliga omgivningen på papper. Bara som en slags terapi, hobby eller rentav någon sorts ocd-variant. Övning av samspelet mellan ögon och hand. Mellan motiv och papper. Stark lättnad när jag stoppat boken i fickan igen efter ytterligare en bildnotering. Men nu, ganska precis sedan halvårsskiftet, känns detta plötsligt helt meningslöst och ointressant. Hur kan man bara tappa en förmåga? För det är det jag faktiskt gjort. Jag har såklart försökt. Men kan inte koncentrera mig. Inte nå den där självklara känslan som alltid funnits där. 

Tittar på ett litet stilleben som hänger här på väggen. Olja på duk. Signerad av mig 1983. En av två målningar från denna tid som överlevt mina stalinistiska utrensningar. Då, 1983, var allt så lätt. Vägen spikrak. Världen begriplig. Problemen bestod mest i att få råd med material. Få studielånet att räcka. Och ungefär då började jag min vana att bära omkring en skissbok för periodvis dagliga noteringar. Alltid viktigt. Alltid känt mig naken utan den.

Men nu har något hänt. Skissboken har dalat till botten av behovspyramiden. Och inte ens en kompaktkamera äger jag längre. Annars har också en sådan varit högt upp på komihåglistan för saker att inte glömma när jag lämnat huset. Visserligen numer kanske ersatt med den eländiga lilla och användarovänliga mobilen, som är en nödlösning jag aldrig accepterat för några år sedan. Men nu gör jag det. Det är som om uppgivenhetens bildlimbo anlänt. Möjliga anledningar är att negativa erfarenheter staplats på varandra på senare år. Se tidigare inlägg: 01, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 910, 11 plus många fler jag inte minns när jag skrev eller var de är.

Drömde faktiskt för första gången en konstmardröm i natt. Hoppas inte den framstående konstnärsduon B&B läser detta för det handlade om någon slags kommission som skulle utreda och omvärdera bl.a. offentlig konst. Och dela in enligt ett nytt system för kategorisering och värdering. Och just ett mycket känt verk av dem blev fråntaget sin status som konst och istället kategoriserat som vetenskapsillustration. En hotfull stämning rådde i drömmen och många var upprörda. Kanske just denna dröm kommer sig av mina idoga försök att få tidskriften populär vetenskap att sluta skicka olika erbjudanden till mig. Kanske är det mina allmänna tvivel och den rådande politiken. Kanske allt. Men nu är det en ny dag och dags att tänka på annat och andra.

lördag 19 juli 2025

Kerstin Ekman.

Lämnade Svenska akademien 1989 i protest mot att den fega akademien inte ville stödja Salman Rushdie när ondskans representant på jorden, Ayatollah Khomeini, utfärdat sin sanslöst vanvettiga dödsdom mot honom. För den som inte vet så var det alltså en uppmaning, eller order, till alla jordens muslimer att döda SR! Tänk på det en stund..
KE var den enda av de aderton som ville/vågade visa SR sitt stöd. För er unga som bara minns de senaste skandalerna i detta sällskap för inbördes beundran kanske det kan vara upplysande att ta reda på lite hur det gick till 1989.
Så till anledningen till detta inlägg. Jag har nog läst ganska mycket av KE och alltid tyckt att hon är den kanske största nu levande vi har i Sverige inom skönlitteraturen. När jag läste trilogin "vargskinnet" (hette den så?) för många år sedan var jag övertygad om att hon var jämtlandsfödd och uppvuxen där. Annars borde det ju inte vara möjligt att så grundligt förstå den landsändan och den befolkningsgruppen. Men nej! Jag kollade detta och fick reda på att så inte var fallet. Nu har jag precis läst "Pukehornet" och häpnar återigen över denna förmåga att dels hitta på personer och öden så att man tror de är verkliga och sedan dessutom med en sådan säkerhet kunna skildra dem med allt vad det innebär trots att hon själv knappast kan känna till miljöerna i någon djupare mening. En illusionist helt enkelt. Och en fortfarande vid 91 års ålder lysande stjärna bland alla autobiograferna och introspektörerna som befolkar litteraturvärlden, kultursidorna och Babelprogrammen idag. Vi har som alla vet en brist på författare som kan slita sig från spegeln och försöka tota ihop något från inget. Så där fyller KE ett behov och borde vara en förebild på Biskops Arnö. 
Givet hennes historia med de aderton fattar jag såklart att hon inte kan bli aktuell för nobelpriset, men samtidigt tycker jag att detta är lite av en skam. Hade hon skrivit på urdu och bott i övre volta så hade priset omedelbart tilldelats henne av den ängsliga PK-harakademien. För litterärt är hon för mig vida överlägsen flera av de senaste årens pristagare iaf. Och den tid på 40-50-talet då akademien skämde ut sig genom att bara dela ut litteraturpriset till sina egna medlemmar är ju rätt långt borta nu.

En gång för många år sedan sneddade jag över gräsplätten i hörnet vid rondellen i slutet av Valhallavägen. Jag kom från gärdet och mot mig på stigen kom KE klädd i helrött. Jag tänkte ända fram tills vi möttes stoppa henne och fråga hur hon kunde vara så under huden på en jämte utan att själv vara en. Men modet svek i sista stund. Bägge såg i marken vid mötet.

fredag 18 juli 2025

Rusningstid. Nattetid.

Sitter i trädgården. Insekterna surrar hysteriskt med vad det nu är de surrar om. En underlig pryl med stora gula ögon står stilla i luften precis framför min näsa. Glor. Sedan drar den blixtsnabbt. En stor skalbagge brummar förbi i motsatt riktning. Var ska den? Tänker den på samma sätt som jag när jag sitter här i solstolen? Tusen humlor får lavendeltuvorna att låta som bilmotorer. En blå trollslända irrar runt. De kom samtidigt som cikorian började blomma. Samma färg. En grön spindel kämpar sig upp på min stol. Amiralerna börjar anlända från Afrika till ligusterhäcken. Där redan hundra guldgrönskimrande tumnagelsstora skalbaggar häckar. Ladusvalbo i norra nocken och två tornseglarbon på södra sidan. Pyttelitet bo med tre eller fyra ännu mindre fågelungar i forsythiabusken. Pilfinkar i två av holkarna. Tornseglarna drar runt i skräniga gäng man nästan får ducka för. Och när jag sitter här ser jag åtminstone 5-6 olika sorters fjärilar utan att ens flytta blicken. Skogsmöss i rabatten. Trastbon i buskarna bakom muren. Ungar överallt. Av alla arter. En koltrasthane verkar vara någon slags väktare. Flyttar sig runt gården på sina vaktrundor och håller koll på allt. Varningsljud vid behov. Och alla verkar ha bråttom. Utom en stor humla som somnat inne i en av stockrosorna. Bålgetingar har ockuperat en fågelholk och har ständigt en vaktgeting sittande utanför ingången. Den flyttar sig hotfullt så att den sitter riktad mot den som närmar sig. Över oss alla glidflyger gladan i sina långsamma spaningsvändor efter möss eller sorkar. Och långt upp som en liten prick på himlen seglar en havsörn.

I natt, klockan fyra ungefär, vaknade jag av att ett ganska lågmält samtal hördes utanför flugfönstret. Det var den osynliga och gåtfulla granndamen som hade besök i gryningen. Hon och en till tant satt på hennes gård i varsin trädgårdsstol och pratade i det svaga grå morgonljuset, diset. Hon syns aldrig, grannen. Har aldrig bytt ett ord med henne. Men hon är där. I sin tydligen nattliga värld. Och nu är det morgon och hon är försvunnen igen. Kanske att hon inte orkar med dagarna då allt pågår och låter. Huset ser obebott ut. Ganska förfallet. Trädgården också. Uppallat bilvrak. Verandan fylld av bråte. Halvt hoprasade uthus. Rostiga redskap.

Osebol igen.

Halvnöjd efter senaste biblioteksrajden har jag letat fram ett säkert kort i ljudboksappen. Marit Kaplas "Osebol", som jag nog nämnt åtminstone ett par gånger tidigare här. Denna verklighetspoesi har blivit en del av de verk som ständigt är med mig och som påverkat mig mest. Att genom kontexten upphöja den annars obemärkta människans ord till poesi har för mig en sådan konstnärlig tyngd. En nästan religiös betydelse. En slags upprättelse och återställning av den ordning som borde råda i en annars vansinnig värld. Detta lågmälda men liksom obevekliga. Samma känsla som jag minns en gång från tidiga tonår då jag gick ensam på en fjällsluttning och plötsligt kom fram till en helt orörd hjortronmyr överfylld av mogna bär. Klichén "det var som en uppenbarelse" fick plötsligt en mening när jag verkligen fattade att detta faktiskt fanns där trots att ingen människa visste om det (för då hade det varit renrakat). Att den där mängden mogna bär inte alls var menad för att människor skulle plocka dem. De bara fanns! Märker att jag har svårt att beskriva detta. Jag kan nog inte de rätta orden. Känslan av att jag inte var viktigare än något annat kanske. Jag tror det är den MK lyckas få mig att återuppleva. Känslan av balans. Och lugn. Att det faktiskt inte finns några högre eller lägre nivåer i den här världen. Att allt sådant bara är påhittat av okunnighet och barnslig avund. Att jag eller någon annan varken är bättre eller sämre, högre eller lägre. Bara olika.

Jag gillar inte hjortron så jag plockde inga och berättade inte om platsen för någon heller. Annat än kanske någon kommentar om att det är mycket bär på myrarna i trädgränsen. Jag ville ha kvar den där känslan av att ha fått lära mig något av naturen. Att liksom ha fått en tillrättavisning där jag klampade omkring i mitt högmod som människa i tron att allt var till för mig. Och det är just den känslan, livssammanställningen, Osebol ger mig. Igen och igen. Känslan av att vara en av pusselbitarna och inte den som lägger pusslet. En insikt faktiskt. Och en lättnad.

torsdag 17 juli 2025

Sophämtningsdag.

Idag töms soptunnan här på ön. Det sker var 14:e dag under sommarmånaderna. Brukar byta ett par ord med sopbilsföraren som är en glad man. Verkar nöjd och stolt och har inte särskilt bråttom. Inte som killarna som kör i orten, som är arga, knappt svarar på tilltal och kör så människor och katter får fly från gatan. Jag inbillar mig att detta har något att göra med olika människosyn. Att de som kör i Stockholm tänker (säkert på förekommen anledning) att folk i allmänhet ser ner på dem. Ser dem som lite sämre människor som nöjer sig med ett sådant jobb. Som att man antingen saknar ambitioner eller är lite korkad. Det här fenomenet är något man faktiskt än idag med jämna mellanrum kan notera när man tillhör en grupp som flyttat från landsbygd till stad. Vad det kan bero på är svårt att säga men det är som om måttstocken för människovärde dras ut när befolkningsantalet på en given yta trycks ihop. Undantaget då flyktingläger och fängelser. Det måste vara en frivillig förtätning. Exemplen på detta finns överallt. Möjligen kan det också ha att göra med att i bygemenskaper känner eller åtminstone känner man till varandra sedan tidigare och då inte delar in människovärde lika mycket efter yrkeskategorier. En annan faktor kan vara att stadsbon i högre grad väljer sitt umgänge efter "lika barn leker bäst" precis som i sociala media. I en by blir man hänvisad till de som bor där. Vilket ofta är den mix som kan behövas för att hjälpas åt med olika saker. Kanske olika hantverkare, nån som kan ploga på vintern osv. Det blir en annan form av jämlikhet. Man får umgås med de som finns där oavsett olika politiska åsikter mm. Och nu kanske någon tror att detta inte längre stämmer pga större rörlighet, internet osv, men då borde man nog prova på byliv för någon tid. Det är fortfarande som det var när jag växte upp i en liten by. Det är grannarna man vänder sig till om man behöver hjälp eller upplysning om något i grannskapet. Och det även om grannen kör sopbilen. För han är trevlig och har en traktor och hjälper mig att köra bort ris efter häckklippningen. Och då kan man även ta en fika ihop och se människorna bakom yrkesgrupperna. Att vi fyller våra olika roller och att byns 15 hus och tre gårdar vore hjälplösa som småbarn om alla vore akademiker.

Men. Så fungerar det inte i en stad. Hjälp med praktiska saker söks på nätet från anonyma utförare och människor sluter sig samman i intressegemenskaper. I konstvärlden, som jag har lite insyn i, är detta normalt. Konstnär umgås med konstnär och det är oerhört viktigt att ha de "rätta" åsikterna i alla frågor. Det fria yrket är bara fritt i avseende på arbetstiderna :-). Och även här är det en annan sak för den på landsbygden verksamme. När det är geografiskt glest mellan individerna blir det inte någon daglig gemenskap utan mest gemensamma händelser i form av årsmöten i KRO, "gillen" som anordnar samlingsutställningar o.dyl. De dagliga problemen med hus och tomt får klaras av med grannarnas hjälp. 

Jag vet inte så mycket om hur livet levs i andra yrkesgrupper, förutom fotograf då, som jag ju har lång erfarenhet av. Där är det inte alls lika tuffa spelregler men många känner ju varandra och det är klart att det kan vara mer givande att samtala med någon som har en liknande vardag. Men som jag förstått det är t.ex. journalistkåren på söder i Stockholm (jo det finns en sådan) en ungefär lika homogen organism som de högskoleutbildade innerstadskonstnärerna. Och antagligen finns fenomenet även i andra yrkesgrupper och socialgrupper. Pappas-pengar-pojkarna på Stureplan. Södra Ängbys befolkning. Gängen i Järva. Alltid vid hopklumpningar av människor, genom yrke, geografi eller något annat, tror jag att en slags samsyn uppstår. En samsyn som också innehåller ett medvetet eller omedvetet (vet ej vilket som är värst) drag av förakt för personer eller grupper som ses som lite sämre. Alltså de flesta utanför den egna gruppen. Eller gruppen i gruppen. Det är något som inte så lätt uppstår i en miljö där man är beroende av varandra på ett annat sätt. Så de här lösa trådarna får vara ett slag för landsbygdens människor och människosyn. Fördelarna med små byar. En annan gång ska jag skriva om nackdelarna, som såklart finns men som råder på andra områden.

Och en annan fundering på ämnet, jag hade för några år sedan finns här.

onsdag 16 juli 2025

Omväxling förnöjer.

Alla vet ju vad det betyder. Och det är nog ett av de sannare talesätten. Men. Jag tror att detta uttryck också är ganska så avslöjande för i vilken mån man förmår uppfatta och iaktta världen runt omkring sig. Ju "trubbigare" eller "grövre" ens perception och reflektion är, dess mer omväxling behövs. Den som bara ser maten på tallriken, men inte den som serverat eller fåglarna som letar mat under bordet behöver förmodligen mer omväxling för att bli nöjd. Fler sensationer. Men sensationer finns runt oss hela tiden. Vad det handlar om är bara ens egen förmåga att se, höra, lukta, märka. Uppfatta livet, som pågår helt gratis överallt som en oavbruten underhållning. 

Barn har en uppmärksamhet på detaljer som tyvärr avtrubbas i takt med åldrandet och staplandet av intryck. Att fascineras av och fastna för en liten skalbagge och undra om dess liv och existens hör liksom barndomen till (om man inte råkar vara fältbiolog). Men just den förmågan är något jag försöker träna dagligen. Att inte ta för givet och vara frånvarande. Att i samtal försöka lyssna och stanna i nuet, inte genast referera till mig själv och mina erfarenheter. Inte komma med nån jämförelse med något annat jag varit med om eller hört. Förhörsledare är bättre än besserwisser.

Ett annat råd till mig själv är att minst en gång per år kolla universitetens kataloger med kortare distanskurser. Det finns massor! Välj en på det intressantaste området och sök. Oavsett hur väl insatt man tror sig vara på ett område så kommer minst hälften av kursinnehållet ändå att vara helt nytt. Och tvinga igång hjärnan. Utnyttja det här fantastiska skolsystemet med gratis kunskap. Det är nästan en skyldighet tycker jag. Och det för med sig mer också. Att träna sig på att lyssna inte minst. Bli inte "en man som heter Ove" (finns i alla åldrar). Försök bli ett barn istället. Som Picasso, som påstod att hans mål i livet var att kunna se världen som ett barn igen. En ganska bra förebild när det gäller den insikten tycker jag.

Ett annat råd, inte till mig själv eftersom det redan är något jag praktiserat i 100 år, är att på biblioteket ta ett extra varv efter bokvalet, men då inte välja utan bara blint plocka ut tre-fyra böcker till och låna. Läs dem! Nya perspektiv väntar. Gratis sensationer! Mitt senaste kap med den metoden blev två böcker om lögn. Intressant så hälften räckt och inget jag hade kommit på att låna "medvetet".

måndag 14 juli 2025

Minnesbilderna.

Kommer efter ungefär en vecka verkar det som. Jag använder väl som de flesta mobilen som en slags anteckningsbok. De flesta anteckningarna blir i form av foton och när jag slöscrollar bland dem kan jag notera en sak, och det är att min uppmärksamhet genomgår något när jag ser bilder som är runt en vecka eller mer gamla. De övergår då till att i min värld bli minnesbilder. Med allt vad det innebär. Själva känslan för det som representeras bli starkare och mer detaljerad. Eller om det bara är ansträngningen för att minnas som ökar. En ogripbar vilja att kunna vara tillbaka i detta fragment av en sekund som visas. Parat med en stark känsla av förlust. Detta klingar sedan av när bilderna blir "gamla" (ytterst subjektivt) och är såklart helt borta om jag ser på foton från tillfällen då jag själv inte var med. Ersätts då istället av nyfikenhet och fantasier. Försök att ana eller uppfinna det indexikala i bilden. Detta är ett par av flera magiska egenskaper med fotografisk bild. Foto går inte att jämföra med någon annan form av bild. Inte konst, inte dokumentation. Det är något annat! Och allestädes närvarande. Fotografiet går fritt från "hotet" från AI-genererade bilder, som det pratas om i konst- och illustrationsvärlden. Konstnärer och illustratörer anmäler i parti och minut AI-företagen för att maskininlärning kan vara intrång i upphovsrätten. Ett fotografi däremot, taget vid ett visst tillfälle representerande något i sinnevärlden vid det tillfället existerande, har genom själva sin natur inget alls med den frågan att göra. Och några ytterligare tankar om detts finns här.

söndag 13 juli 2025

Rall.

Betyder realisation på jämtska. Funderar på ateljérall för att bli av med måleri som osålt kom tillbaka från utställning på Väsby konsthall i våras. Min vanliga behandling av överdrällande måleri är omgrundering och övermålning i nästa cykel, vilket är en ren besparingsåtgärd för att slippa köpa ny duk och nya kilramar. Samt arbetsbesparing då jag inte behöver spänna upp osv. Dessutom utrymmesbesparing då jag slipper fundera på var jag ska göra av ett gäng målningar till. Plus dödstädningsbesparing då jag inte vill lämna kvar mer än nödvändigt oanvändbart lösöre till nästa generation. Tidigare i historien har jag löst sådana frågor med eld eller sopcontainers men nu känner jag att målningarna som står och skräpar i ateljén nog ändå efter alla år av träning och nedlagt själavård faktiskt har ett värde som borde placeras på väggar istället. Så det blir nog så att jag i höst någon gång, kommer att arrangera en ateljérallhelg med nära självkostnads/materialpriser för att frigöra utrymme för annat, då jag ändå inte i dagsläget har några planer på fortsatt måleri och därför inte tänker göra processen med omgrundering denna gång. Ungefär vad som finns och hur det ser ut går att se (beskurna till kvadrater) här.

Kontakta mig gärna på info@skenbild.se om du vill ha nåt. Eller kom till min ateljé på Glasbruksgatan i Stockholm, fast maila först så att vi kan bestämma dag/tid.

fredag 11 juli 2025

Synränder och blickpunkter.

I förordet till Bjørn Bjørnsens bok "Norge 9 april 1940" står följande: "En historisk händelse kan betraktas på samma sätt som ett föremål man håller i handen. Man kan vrida och vända på det och få fram nya konturer. Man kan också ändra belysningen och på så sätt få fram drag som funnits där i skymundan.". Ja det är väl självklarheter kan man tycka, men egentligen handlar detta om mycket mer än så. Nämligen hur jag och du uppfattar tillvaron. Allt ligger i det synsätt man väljer, förleds till eller påtvingas. Arkitekturfotografen återvänder till objektet flera gånger för att fotografera i olika ljus. En närbild i släpljus visar ytans struktur medan en bild rakt på samma plats visar färgen objektet har i precis den stunden (utvikning om det från en annan blogg). En till variant av detta ser partikelfysikern som jobbar med de minsta legoklossarna. De går att se på olika sätt beroende på vilket mikroskop man tittar i, metod man använder. Ljus t.ex. kan ses både som vågor och som partiklar. Men aldrig som både och eller samtidigt. Allt beror på det valda synsättet. Och i vardagen går det som alla vet att se glaset som halvfyllt eller som halvtomt. En del behöver kemi eller terapi för att byta från det andra till det första synsättet. Själv behöver jag morgonkaffet.
Det man inte kan påverka då? Personliga eller andra olyckor? Vädret? Idag regnar det. Himlen är grå och mörk. I mitt fall har vädret en mycket stark påverkan på min grundton. Ju lägre molnen hänger dess lägre blir mina tankar om allt. Fast inte just idag. Idag känns gråregnet som en lättnad eftersom det föregåtts av två veckors ganska obarmhärtig sol och värme. Så pass att man fått vara inne på eftermiddagarna då det blivit allt för tryckande. Så där kom omväxling och kontraster med i funderingarna också. Helt otippat såklart eftersom tanken inte kan styras. Men det kan handen, så tillbaka till synsätten. Faktiskt tror jag den kommande vinterns ateljéarbete börjar avisera sig självt denna morgon. I måleriet har jag min arbetsmetod i att försöka hålla målningen/mig i ett tillstånd av halvmedvetenhet så länge det är möjligt. Alltså ungefär som när man kör bil och plötsligt ser hur långt man kommit. Den där stunden av omedveten körning är min arbetstid (och förmodligen motsatsen till vad som menas med töntordet mindfulness) innan jag kollar vad jag gjort och försöker gå vidare i mer närvarande vakenhet.
På samma sätt går det att göra i en lite större skala. Som nu att bara nedteckna det som snurrar i tankarna och titta efter sen vad det blev och om det blev något att nysta vidare i. Och nu tror jag att det blev det. Visualiseringar förhoppningsvis framåt hösten. Bilder istället för som nu textuppkastningar. Kanske något obemärkt som kan bemärkas genom rubbat synsätt. Nå sånt...
En sista tanke nu om hur synsättet kan påverkas. Själv är jag född och uppvuxen, fram till sena tonåren, i en liten by på landsbygden (var annars finns en liten by:-), uppvuxen dessutom med kraftig dialekt ända fram till första klass i skolan då sådant tvärt blev förbjudet och tabu. Även där finns faktiskt synsätten med lite. Det finns ord och begrepp som inte har riktigt samma klangbotten/betydelse på rikssvenska även om det finns ett tydligt definierat ord för begreppet där också. Men det jag känner när jag använder de bägge varianterna är inte detsamma! Eller om jag tar språkforskarnas vanliga exempel månen. På italienska betyder ordet för måne ungefär lysande klot, medan det i grekiskan är en beteckning på en tidsmätare. Nästan en klocka. Synsätten, grundkänslan, föreställningen före orden, blir totalt olika! Även om man lärt sig ett språk flytande. Greken som talar flytande italienska säger luna (italienska för måne) men ser framför sig en tidsmätare. Konsekvensanalyser på alla områden tack. Själv ska jag pula på i den lilla världen som vanligt.

torsdag 10 juli 2025

Biblioteksbesvikelse.

I 30 år har jag varje sommar lånat samma två böcker i biblioteket på ön. En bok om Josef Sudek och en novellsamling av Nikolaj Gogol. Tittat på samma bilder. Läst om de där novellerna som beamat mig till strandpromenader i Jalta och små ukrainska byar. Bilderna som tagit mig till Prag. Bägge dessa konstnärers förmåga att totalt omringa mig och på riktigt flytta mig i både tid och rum. 

Nu kan man förstås tänka att den som upprepar sig så konsekvent kanske har en skruv lös eller nåt, och så kanske det är, men med dessa två bok- och bildverk är det så för mig att de alltid förmedlar något nytt. Det är som med de evigt återkommande strecken med grågäss eller gryningen över havsvattenspegeln, det är aldrig samma. Bara lika. Som att för varje dag läggs en ny erfarenhet till samlingen. Ett nytt synsätt. Aldrig riktigt samma. Så kan det vara med bra konst. Den tar inte slut. Det går att upptäcka något nytt vid varje återseende.

Ingen annan verkar på senare år ha lånat de här två böckerna, för jag har lagt meddelanden till mig själv på små lappar eller kassakvitton i dem, som jag sedan hittat nästa år igen. Så nu när jag skulle foga version 31 till samlingen hittar jag ingen av dem. Böckerna alltså. Fasa! Frågar den nybakade synbarligen 12-årige bibliotikarien. Han vet ingenting förutom att de kan ha rykt vid senaste gallringen. För det är så det går med böcker ingen frågar efter och få lånar. Plats måste göras för det nya. Jahaja. Hittar en annan Gogol och en bilderbok. Gunnar Smolianskys "Diary". Det får väl duga då. Inse att tiden går och människor gör saker precis som vanligt även när jag inte är med. Precis som det blir den dag jag inte är med över huvud taget.

Avslutar dessa kommentarer med ett citat från den "nya" Gogolboken: "Måtte lovsången till den store martyren Varvara fastna i halsen på mig om det inte tycks som att historien handlar om en själv, som om du krupit in i din förfaders själ eller någon förfaders själ spökar inom dig...". 

God morgon! En ny dag har just börjat.

tisdag 8 juli 2025

Muren.

Muren som går runt gården. Den stänger både ute och inne. Det finns en slags trygghet med murar. Alltså när de inte är påtvingade som en fängelsemur eller som denna var. Här på ön är det mesta avgränsat av murar. Ibland till och med svårt att fatta varför. Murar för murarnas egen skull liksom. Men oftast är de ju tillkomna för att skapa odlingsbar mark. Istället för att bara bygga en stenhög mitt på åkern hägnade man in den med stenarna som bröts upp ur den blivande åkern.
Murar likt den på bilden är helt enkelt en stenrad uppstaplad så gott det går för att inte rasa samman. Men det finns också murar som mer liknar en vilja till ordning. Att varje sten måste ha en så exakt form som möjligt för att i slutänden bilda en homogen helhet. Bli det självklara och malliga svaret på vad en mur är! På vad denna bortglömda murarmästare kunde bygga. Liksom filosofer som i tusen år och mer har vänt och vridit på tillvarons beståndsdelar i sina försök att sätta ihop dem rätt så att de som genom ett under, när sista pusselbiten visar sig passa, visar bilden av allt! Eller i alla fall nog för att kunna bli lika nöjd som den perfekta murens mästare :-). Och i konstvärlden pågår på sina håll liknande verksamheter. Tävlingen om sanningen kanske man kan kalla det. Och lika lite som inom filosofin (med några få undantag) påverkas vardagen för någon. Påverkas världen. Verksamheter som till sin själva natur gör det omöjligt att kunna ha några uttalade mål/svar är ointressanta för de allra flesta. Utom kanske som lustigheter eller något att visa överdriven (ointresserad men artig) vördnad. Eller både och. Vardagen påverkas av andra saker. Livet i skyttegravarna går sin gilla gång. Eller bara som att jag nu ska sätta igång kaffebryggaren för att via koffeinet få en helt annan världsbild. Och katterna som för varje år som går, mer och mer för mig framstår som totalt intellektuellt och praktiskt överlägsna oss tvåbeningar, de sover vidare i soffan, bryr sig nada om mitt orerande. Lever sina självklara liv tills de lika självklart och odramatiskt tar slut. Och det är väl där någonstans svaren finns.

lördag 5 juli 2025

Kommentarer...

...om en bok som låg i brevlådan i går. Skickad från vännen D som befinner sig ungefär i andra änden av landet denna sommar. Jag har alltså bara hunnit läsa de första kapitlen ännu, men måste ändå redan kommentera. Boken heter "Trollkarlarnas tid" och handlar om filosofins stora årtionde 1919-1929. Eller kanske mer om filosoferna. Benjamin, Cassirer, Heidegger och Wittgenstein. Författaren Wolfram Eilenberger, som själv är filosof, berättar anekdoter om de här herrarna, varvat med sammanfattningar av deras tankar på ett sätt som gör boken till en bladvändare. Rekommenderas för alla!

fredag 4 juli 2025

Gladan passerar igen.

Över huset och gården. Glidflygaren. Låg höjd ibland, men oftast kanske hundra meter upp. På avstånd hörs kolsyrekanonerna bönderna har på åkrarna för att skrämma bort rådjur och grågäss. Det närmaste krigslarm och flygaraider man kommer här på ön. 

Läser Anna-Lena Laurens "Medan kriget pågår finns ingen försoning". Gillar verkligen hennes sätt att i texterna blanda vardagsliv med världspolitik och kultur. Alltid lika skönt att läsa iakttagelser av personer som kan se gråskalan. Som kan se fler sidor än en och sedan bilda sig en egen uppfattning oavsett dreven som driver runt i media. Så innerligt less på alla aktivister och megafoner med skygglappar. Den kategori som (kanske inte ens medvetet) drivs av adrenalinberoende snarare än av engagemang i en fråga. Skrikarna. De som vet att de har rätt.

Jag har bestämt mig för att aldrig godta en nyhet som rapporteras från en politiskt engagerad källa (och vilken källa är inte det?) utan att också noga sätta mig in i vad "motståndarsidan" tänker om saken. Så det blir en del prenumerationer att hålla reda på och komma ihåg när de ska sägas upp eller förnyas, för att inte plötsligt ha tusenlappar dragna från kontot varje månad. Mycket läsning blir det också liksom mycket självransakan. Vad är egentligen min innersta åsikt i denna fråga? Känns lite som ett personligt ansvar att informera sig från alla källor när man bor i ett land där alla kan göra det. Inte som i t.ex. Ryssland där snart all information kommer från samma håll. För propaganda fungerar även om man är medveten om den. A-LL skriver om ett tillfälle då hon efter lång vistelse i propagandadimman i Ryssland, måste gå tillbaka i historien för att dubbelkolla vem det faktiskt var som anföll vem. Alla medier, alla TV- och radioprogram smög/smyger in desinformationen om kriget. Från barnprogrammens sagoformer, via talkshows, humorprogram och debatter. Nyheterna såklart. Samma historia trummas in på olika sätt från olika håll. Alltså att Ryssland håller på med en räddningsaktion för att rädda det kuvade folket i Ukraina undan den "väststödda" nazistregimens attacker. Intervjuer med mammor med barn som gråtande av tacksamhet räddas över gränsen till Ryssland. Ukrainska desertörer som äntligen nått moderlandet. Modiga ryska soldater som försvarar den ukrainska befolkningen. Inte så konstigt om den outbildade medelborisen stödjer kriget och regimen. Samtidigt denna dubbelhet hon beskriver. Den att alla någonstans ändå tror att alla ljuger. Att allt de får höra, oavsett källa, ändå är lögner. Så bäst att bara strunta i politik och sköta sitt eget liv bara. Sin vardag.

Men nu vill katterna nåt. Klockan har hunnit bli sju och fortsättning följer.

PS. Läs även "Sammetsdiktaturen" av samma författare. Har skrivit nåt om den förut tror jag, men minns inte när. DS.

torsdag 3 juli 2025

Alla tror (ju).

Tro är väl ett beslut att släppa allt i någon annans händer. En tillit utan gränser eller förväntningar. Solen kommer nog att gå upp i morgon, men om inte så finns det en mening med det. En dag kommer jag att dö, eller? Den som köper dessa påståenden tror. Är det alltså så att en verkligt troende, ansluten till någon religion, faktiskt tror, med samma övertygelse som den som "bara" tror att solen kommer att masa sig upp i morgon igen?

Jag hörde att om frågan om tro ställs till t.ex. en pingstpastor så blir svaret att tro är något man väljer. Att det helt enkelt finns en tidpunkt för att bestämma sig för att tro. Mer som ett löfte då. En slags självsuggession. Att själva frälsningen skulle vara en viljeakt. Det finns ju också de som pratar om uppenbarelser. Oftast då av någon figur från den tro man redan anslutit sig till. Heliga Birgitta fick väl inga uppenbarelser av profeten Mohammed eller Oden, vad jag hört iaf. Sedan är det ju något tvetydigt i att beskriva det som ett val och inte ett beslut. Ett val innehåller ju som bekant en förväntan på ett visst resultat, medan om det i stället varit ett beslut ingen förväntan alls vore möjlig. Vilket för mig ligger närmare innebörden av ordet tro. Tro är väl förbehållslös? Så ser jag det i alla fall.

Numer säger sig många "moderna" tro på naturen. Skogen t.ex. Och inte de trädplanteringar som idag kallas skog utan mer John Bauer versionen, som fortfarande kan återfinnas på några få platser i landet. De flesta har nog aldrig besökt en sådan skog så det är väl mest symboliskt. Och egentligen är det väl en form av rasism att förneka en tallplantering namnet skog. Såg en annons om att man under sakkunnig ledning i grupp kan göra ett besök i en tallplantering för att därstädes ta del av furornas läkande och helande kraft. Kostar inte mer än några hundralappar om man ansluter till en grupp på max 20 deltagare. Det måste väl vara en tro åtminstone besläktad med religion? Skogsbad skulle det visst kallas. Skogstokig tror jag betyder mycket arg. Och det kanske någon deltagare i en sådan grupp blir efteråt om tanken att man betalat för att bli en skogstok skulle komma smygande.

Själv har jag haft en del underliga upplevelser under årens gång, men inget jag vågar skriva om här. Kanske om tio år. Och tveksamt vad det egentligen handlar om. Det mesta går nog om man så vill att bortförklara som hjärnspöken. Så det blir nog en fråga om tro där också. Kanske har jag blivit "frälst" men sen glömt bort det eftersom det inte fanns någon religion till hands för att hänga upp det på och ingen församling att berätta för och få bekräftelse från. Tror (!) faktiskt att detta kanske inte är en särskilt ovanlig upplevelse, det har nog hänt många fler än mig.

Carl Jung skrev att han inte trodde på någon högre makt förrän han i en dröm som var för verklig för att bara vara en vanlig dröm, såg en gud som sket på en kyrka. En enorm mängd exkrementer som slog sönder taket, fyllde den med skit och helt begravde kyrkobyggnaden. Då först tyckte han sig ha förstått guds verkliga natur, existens och allsmäktighet. Inget för oss små löss att jiddra med liksom. Han hade blivit tillrättavisad av den verkliga makten.

Kanske är sanningen att religiös tro egentligen är detsamma som tvivel och oro? Gå i högmässan för säkerhets skull. Det kan ju vara sant. Och var hamnar jag som otrogen då? Så kanske "fake it until you make it" är den rätta och sanna vägen att gå. För min egen del lämnar jag inte statskyrkan eftersom jag inte vet om det kommer en dag då kyrkkaffet är den enda återstående tillflyktsorten och gemenskapen. För själva välkomnandet av alla. Just den delen är värd pengarna bara den. Förutom att jag tycker om kyrkor i hela deras gåtfulla och märkliga arkitektur och användningsområde. Att gå in i en kyrka och sätta sig en stund kan faktiskt kännas som en lättnad. Och det är gratis. Så jag får definiera mig själv och min själ som postmoderna lättagnostiker.

onsdag 2 juli 2025

Alzheimer, kaffe och GPS.

06.30 igen. Som om man hade en inbyggd väckarklocka. Som utpräglad morgonmänniska och numer i tredje åldern är det kanske inte så konstigt. Många blir ju morgonpiggare med åren. För min del har det alltid varit så att om något kreativt arbete ska utföras så är det före lunch. Efter lunch lämpligen praktiska sysslor. Det är som om hjärnan slöar till efter lunch fast kroppen ju fortsätter funka. Lite olika stadier. Plöjer nyheter från många olika källor som alltid till de två muggarna starkt morgonkaffe. Och då kickar dessutom beroendegenen in. Före första muggen kan jag tänka hopplösa tankar som efter den plötsligt ljusnar och skingras som morgondimman. Så mycket för hjärnkontorets stabilitet. Men ett beroende jag vårdar ömt och inte vill vara utan. Ett annat exempel på hur man kan påverka sin hjärna kommer här.

En studie från Harvard visar på att taxiförare som yrkesgrupp har låg dödlighet i Alzheimers sjukdom. Avsevärt lägre än andra yrkesgrupper. Trolig bakgrund är ständig övning av förmåga att navigera och ta snabba beslut när vägarna och trafiken inte ser ut som väntat och navigatorn inte hängt med i de senaste ändringarna.

Ja det där tror jag verkligen på. Kör aldrig efter GPS om det går att undvika. Den lilla strimma av verklighet man får i detta tvetydiga hjälpmedel liknar den enda sekund en digital klocka kan visa. Kartboken liksom den analoga urtavlan visar översikten, helheten, före och efter! Inte bara nu. Som att ha skygglappar eller se genom ett teleobjektiv. Kör man istället efter kartan och skyltar måste man hela tiden bearbeta information och tänka själv. Se olika vägar istället för en enda. Jag som i jobbet kört bil till olika platser i stort sett dagligen, stängde för många år sedan av gepeessen då jag insåg att jag faktiskt blivit sämre på att orientera mig efter att jag börjat köra efter den. Lite skrämmande eftersom det var så påtagligt. Jag blev liksom mer osäker och handfallen om körvägar när inte den lilla displayen tänkte åt mig. Ett slags skapat beroende alltså. Så nu, om jag t.ex. ska till en ort jag inte tidigare besökt, men vet ungefär var den ligger, kör jag efter karta och skyltar ända tills det börjar närma sig detaljnivå. Då först slår jag på gepeessen.

En lite lustig anekdot i ämnet är en gång för ganska många år sedan då jag för ett stort teknikföretag skulle göra en fotografering på en militäranläggning i utkanten av Köpenhamn. Detta var innan bilnavigatorernas tid och föraren körde efter högljudda instruktioner på danska från framsätespassageraren, som satt med en tidig version av handhållen GPS i handen. Han dirigerade oss hit och dit och efter en evighet var vi äntligen framme. Själv satt jag tyst i baksätet och såg vägskyltarna vi hela tiden passerade. Som om vi istället följt dem hade varit framme på halva tiden. Men väl framme kanoniserades genast gepeessen som den store räddaren i nöden. Utan den hade vi aldrig hittat så snabbt. Ett exempel på en teknikdyrkan utan reflektion. Eller så var det kanske bara nyhetens behag innan eftertankens kranka blekhet för att floskla till det lite.

Men kontentan blir att överanvändning av teknik inte bara kan leda till hjärnsjukdomar utan också till oförmåga att tänka själv. Den handlingsförlamning utan order uppifrån som var så förödande för de allierade i början av andra världskriget, innan de började härma efter surkålarnas taktik som gick ut på att den som befinner sig på platsen tar besluten. Inte den som har högre rang men sitter i ett ledningsrum tio mil bort.