Läsning om nästa konstnär i min egen de-som-betytt-mest-för-mig-lista.

Tom Waits var som en "utväg" i mitten av 1980-talet. Ett andningshål för de frustrerade över den slätstrukna 80-tals musiken. Först albumet "Sword Fish Trombones" och sedan nästa år mästerverket "Rain Dogs" (med omslag från Anders Peterséns Café Lehmitz foton). Waits blev liksom banérföraren för hur man kunde uttrycka sig. Tidsandan, eller vad det ska kallas. Svenska konstnärer som t.ex. Max Book tog upp tråden i bildvärlden. Mer än en fest var jag på där endast Waits spelades. Läs artikeln i länken ovan.
Nu ska det här inte läsas bokstavligt. Alla varianter fanns då som nu, men det jag menar med Waits betydelse är att hans och Katherine Brennans (hans fru som spelar en mycket stor roll i musiken) betydde mycket mer för bildvärlden då än de franska filosofer som gärna nämndes i konstnärskollektivet (utan att någon hade läst och än mindre förstått vad det handlade om:-).  Det var Focault och Derrida som gällde eftersom tidens mest inflytelserike konstkritiker sade så.
Det handlade då om att sätta sig in i och förstå teorier som krävde (och kräver) minst heltidsengagemang eftersom de rymmer frågeställningar som inte bara går att "tenta av" eller läsa igenom och tro att man begripit. Är man då inne i konstkolesvängen som betyder många års studier på den praktiska sidan, minst heltid, så går det helt enkelt inte att klara av filosoferna också. Verkligheten: Duon Waits o. Brennan i stället när man ville sträcka sig ut över ytterligare uttrycksmedel. Tillräckligt intressanta texter och musik som kunde ha bäring på måleri mm. :-).
För min egen del fanns jazzen också, men den musikformen hade nog avsevärt större problem att nå ut. Fel tid liksom... Trots tillskott som t.ex. Stina Nordenstam.