Framgången verkar skifta och det blir såklart tårar här och där när faderns verkliga tillstånd blir uppenbart. Åsa Beckman sammanfattar projektet i DN. Citat: "Det blir alltmer oklart för vems skull resan görs. Är det för att fadern ska få återuppleva Frankrike eller är det sonen som ska få tillbaka den pappa han en gång hade?" slut citat. Således två möjliga motiv för projektet. En annan recensent (som jag inte läst) har dessutom tydligen tidigare i samma tidning kallat filmen en "Kärleksbomb".
Nu lever vi visserligen i en tid då partsinlagor kallas dokumentärfilmer och där det är vanligt att människor filmar t.ex. olyckor och polisingripanden med sina mobiler. TV-serier, t.ex. Böda sand, Ullared m.fl. som bara handlar om att skratta åt andra (underförstått korkade) människor, har höga tittarsiffror. Dokumentation och publicering av allt som tänkas kan och helst med inslag av filmsekvenser på någon person som ska gråta framför kameran har blivit norm. Så verkar det för mig i alla fall.
ÅB ser två alternativ som drivkrafter för FH. Men varför ser hon inte det tredje, för mig det första och mest uppenbara alternativet? Att göra en film! Att visa upp den sorgliga fadern i sin oförmåga och den lidande sonen, på biografer så att tusentals människor i Sverige kan se när fadern i sin ålerdoms svaghet inte klarar av att skära upp en obergine. Tror verkligen recensenterna här att detta projekt hade genomförts om inte filmen vore själva syftet? Hade FH tagit sin far till Frankrike om ingen utomstående hade fått veta det? Utan publik? Och hur var det för fadern att ha ett filmteam som skulle dokumentera allt han gör? Kanske ta om scener?
I mina ögon verkar detta vara historien om hur man slår mynt av att ta ifrån en gammal man hans värdighet inför publik.
