Heter en "ungdomsbok" från början av 1930-talet. Det var författaren Per Nilsson Tannér som samlade in historier som levt kvar i gränsbyarna i Jämtland och Tröndelag ända sedan Sveriges sanslösa oprovocerade anfallskrig mot Norge under Karl XII, 1716-18. Generalen Armfeldt fick i uppdrag att sätta ihop en armé som skulle gå mot Trondheim från Duved, som var uppsamlingpunkt. De flesta soldaterna hämtades från Finland (som ju var en del av Sverige då) men en rote skulle också fyllas i jämtland. En rote betydde soldater, hästar, kor och spannmål. Hur många/mycket av varje vet jag inte.
Bångens pojkar handlar om Erik Bång från Offerdal och hans föräldrars häst Pyla. Pyla tillika hans bästa vän. Historien börjar när beskedet kommer i kyrkan en söndag, att han måste bege sig till Duveds skans för att ingå i den armé som ska gå in i Norge och anfalla, plundra och döda alla som kommer i vägen. Dvs hans egna vänner och släktingar. Jämtland och Tröndelag var på den tiden mer sammanflätade än Jämtland och resten av Sverige.
Sedan följer hela marschvägen in i Norge och senare tillbaka till Sverige via den katastrofala nyårsmarschen över Bukkhammaren och Blåhammaren nyåret 1718-19, då ca 3300 man frös ihjäl på fjället.
Boken följer den 19-åriges Erik Bångs alla faser, tankar och känslor han tvingas genomgå. Sorgen över Pylas död, fasan över att själv döda en människa som lika gärna kunde varit nån från hans egen by, rädslan för att möta sina kusiner eller sin Norske morbror som bor på en gård inte långt från marschvägen. Kasten mellan att vara stolt karolin i kung Karls oövervinnerliga armé och ynklig bondpojke med hemlängtan. Tvivlet på kriget.
Jag vet inte varför jag på senare år så ofta har kommit att tänka på denna vidriga historia (som visserligen alltid har varit med i utkanten av medvetandet riktigt kalla vinterdagar) men tror det flöt upp igen 2018 efter en fjällvandring där vi korsade denna armés marschväg där de frös ihjäl på väg hem över fjället. Sedan späddes det nog på 2022 när Putin gav sig iväg i samma hjulspår som Karl XII med sitt obegripliga anfall mot sin fredliga granne. Många Erik Bång i den ryska armén också.
Hur som helst var Bångens pojkar en av kanske 10-15 böcker i min mormors och morfars bokhylla och jag läste den när jag var typ 12. Visserligen är den tunn och skriven med tanke på läsare i tonåren, men ungdomsböcker från 30-talet är inte lika "snälla" och PK som de är idag. Den innehåller riktigt otäcka historier och den gjorde såklart ett outplånligt intryck på mig i min pojkvärld.
Så, vart vill jag komma med detta? Jo mitt sätt att jobba med bilder är ju att försöka stänga av alla tankar och allt medvetet och försöka komma under eller bakom det tänkta. Och detta arbetssätt har på senare tid fått bilder och föreställningar jag nog burit på sedan en glömd barndom att dyka upp, och då återkommande detta med "dödsmarschen" över kölen. Och Bångens pojkar.
Så jag sökte upp boken på Bokbörsen och köpte den. Läste. Och med det kom en slags insikt om att måleri (och även andra tekniker) för mig nog kanske i första hand är en slags bearbetning av... Vad? PTS by proxy? Tappade tråden lite. Återkommer en annan dag.
