Förr, innan ljudböckernas och läsplattornas födelse, gick jag ofta till biblioteket och lånade böcker. Så ofta att jag faktiskt blev utnämnd till meste låntagare ett år i mitten på 90-talet. Nu var det mest barnböcker jag läste för ungarna då men också en hel del eget. Min bibliotekstaktik var att på måfå strosa omkring bland hyllorna och plocka ut en bok här och en där. Utan att titta. Sedan gick jag hem och läste rubbet. Eller kanske inte riktigt. Om något var oläsligt för mig så blev det ett kapitel eller två men därefter stopp. Man måste ju hushålla med tiden också. Det enda verkliga kapitalet, och inte kasta bort den på skräp.
Nu blir det ofta ljudböcker. Perfekt på tunnelbanan och i bilen. Men taktiken är densamma. Tempot har faktiskt ökat med åren och nu går det ju dessutom att öka tempot i själva läsningen i ljudboksappen om man tycker uppläsaren är alltför seg :-). Men, resultatet av mitt fragmentariska läsande är att jag ofta inte kommer ihåg vad jag läst eller blandar ihop två-tre böckers handling så att det i mitt huvud blir ytterligare en variant. Eller att jag lyssnar på två kapitel innan jag kommer på att jag ju vet hur det kommer att gå eftersom jag redan läst/hört den. Bra eller dåligt? Vet ej, men för mitt eget knåpande i bildernas värld tror jag det är bra, därav överskriften korsbefruktning. Obs att hattandet såklart bara gäller de i mitt tycke "undermåliga" verken. De som är tillräckligt bra läser jag förstås ut och kommer (kanske) ihåg.
En liten anmärkning till angående ljudböcker. Den app jag har visar förstås en bild med ett bokomslag för varje bok. Detta bokomslag ser nästan alltid ut som taget från ett äventyrsmagasin från 1972. Helt obegripligt var de får tag på dessa formgivare... En riktigt bra roman kan hoppas över helt enkelt för att omslagsbilden är så usel så att det inte går att ha den i mobilen. Eller för att man inte kan stå ut med uppläsaren, som i en del fall gör radioteater av texten. Vilket leder till ytterligare en kommentar. Ibland, ganska ofta faktiskt, är det tydligt att uppläsaren inte har en aning om vad det är hen säger. Betoningar mm. kan vara så totalfel att jag faktiskt behövt stänga av och skratta ut några gånger. Underligt att inte någon kvalitetskoll verkar göras i efterhand. Men, vet inte vad jag tycker om det heller. I bland kan ju detta vara hela behållningen/underhållningsvärdet med boken och anledningen till att man minns den trots tunn story. Så det kanske är bra? Kul har det i alla fall varit ganska många gånger.
