En gång hade jag nästan en gallerist. Bra till och med. Eller bra rykte alltså, hade paret Billgren och Peter Dahl m.fl. konstnärer listade. Galleristen hette xxx och drev galleriet som hette xxx det med. Han besökte avgångseleverna på måleri på Konstfack och Mejan varje år och fastnade för det jag gjorde det året. Alltså fick jag en separatutställning! Jihaaaa!
Men denna utställning blev som den blev och senare faktiskt upphov till en barnbok min fru skrev och jag illustrerade (den blev tyvärr aldrig utgiven, men finns kvar om någon skulle vara intressserad).
Det började bra. Vernissage, massor av folk, kritiker och allt. Försäljning också. Redan på vernissagedagen och sedan två eller om det var tre bilder, som statens konstråds inköpare köpte också (Gösta Wessel var det minns jag). Tror typ tio bilder blev sålda.
Jag kommer fortfarande ihåg hur xxx:s (alla kallade honom vid efternamnet) tobak luktade. Han rökte pipa oavbrutet och hade någon speciell Tunisisk tobak som inte luktade som något annat. Alltså, jag gillade lukten och honom som person också och han ville umgås med utställarna. Så om jag var på galleriet vid stängningsdags så blev det kort promenad över till Bistro Ruby på andra sidan gatan där vi sedan satt och drack vodka och åt saltgurka doppad i honung. Han bjöd. Det var hans recept och krav på att också jag skulle inmundiga samma sak. Han var vidlyftig och högljudd och jag fick flera gånger försöka dämpa honom då han högt och ljudligt förkunnade att rasism är bra och att vi svenskar är alldeles för fega, mesiga och orasistiska. Sedan var det hur mycket han älskade Saddam Hussein o.s.v. Minns att jag tänkte att han kommer att råka ut för något om han inte dämpar den där sidan av sin person.
Allt gick bra i en vecka drygt, sedan var galleriet plötsligt stängt. Jag fick veta det genom en bekant som frågade om utställningen redan var slut eftersom hon gått till galleriet bara för att få se en stängd dörr. Låst och släckt.
Onda aningar. Jag åkte dit. Stängt som sagt. Ringde xxx. Inget svar. Ringde hela dagen utan att få tag i honom. Nästa dag samma sak. Konfererade med galleristen Ahlner som hade sitt galleri på andra sidan gatan. Han och xxx var kompisar. Han fattade inget. Sade att det aldrig tidigare hänt att han inte hållit tiderna. Vi bestämde att om han inte dyker upp under dagen, eller åtminstone svarar i telefon så får det bli polisen. Jag luskade reda på xxx:s f.d. fru också, men hon hade ingen aning. Alltså polisanmälan, som jag och Ahlner gjorde gemensamt tredje dagen tror jag det var.
Nästa dag fick vi höra från Polisen att han var påträffad i sin lägenhet men inte ville ha någon kontakt med någon. Det gick en dag till innan han svarade på mina telefonsamtal. När han till sist svarade var det med tunn väsande röst och han undrade om jag kunde komma och hjälpa honom. Han behövde komma till sjukhus och tandläkare och hans katt måste få mat. Jag fick portkoden och åkte dit med kattmat. xxx själv hade igenmurade ögon och svårt att tala. Två lösa tänder. Jag hjälpte honom så gott det gick, fixade soppa han kunde äta, servade kissen och följde honom till Södersjukhuset (tror jag det var).
Han hade såklart råkat ut för det jag förutspått. Han hade varit på Café Opera. Druckit massor och skrålat på om fega svenskar och sin kärlek till Saddam Hussein. När han skulle gå på toaletten hade någon följt efter honom och där inne hade han fått sitt livs omgång. Ambulans till sjukan som plåstrade om och skickade hem honom.
Minns inte så mycket mer än att han förlängde min utställningstid med en vecka och att jag fick nycklarna till galleriet och vaktade sedan själv utställningen. Nu har jag googlat lite och tror faktiskt att min utställning blev den sista. Alltså att han slog igen portarna för gott efter den. Åtminstone var det det året galleriet upphörde. Och ja, jag kan förstå om det var så att han stängde efter detta. Det var ju en svår misshandel och han kanske blev folkskygg. Kan ju ha blivit hotad också.
Och dessa händelser kom tillbaka nu eftersom jag rensar bland gamla skiss- och dagböcker. De här över 30-åriga anteckningarna dök upp och fick liv igen.
