Senaste numret plingade in i mailboxen. Handlar bl.a. om Venedigbiennalen. Nu har jag läst och frågan jag inte kan komma ifrån är om en total strävan efter internationalisering inte också leder till kunskapsförlust? Att de verkligt djupgående kunskaperna inom ett begränsat område späds ut och bleknar bort när de avfärdas som konservatism, nationalism, reaktionära e.dyl? Ibland kanske man måste vara djupt förankrad i ett ämne för att nå ner till rötterna, alltså gräva på samma plats i många år, och då kan det vara svårt att samtidigt vara bred och inkluderande och driva samarbeten på gemensamma andra eller tredje språk. Om jag skulle börja försöka lära mig kinesiska i dag så skulle jag sannolikt bara klara av att läsa butiksreklamen i ett kinesiskt samhälle när det är dags att dra in årorona. Och konst kan också vara ett språk. Kommunikation. Det är en aspekt jag ibland tycker att samtidskonsten gärna undviker.
Jag tänker på Gunnar Smoliansky när han får en fråga om hur han väljer sina motiv. Han svarar att han ogärna rör sig väster om Götgatan då han inte är tillräckligt förtrogen med de delarna av Söder (:-). Han tycker att öster om Götgatan är han så hemmastadd så att han kan undvika alla ytligheter och lättköpta segrar och gräva på djupet i stället för på bredden. Han reser gärna, men då utan kamera eftersom han på andra håll i världen ändå bara skulle röra sig på ytan och ta turistbilder. Se kulturen från ett turistperspektiv.
Men med konstvärlden har det blivit så att den liksom bildar en egen bubbla som svävar ovanför, där "provinsiellt" = dåligt. En slags artificiell internationalisering inom detta enda område. Och som samtidigt motsäger sig själv genom att lyfta fram "urfolkskonst" som ett tydligt avgränsat område! Det är inte utan att tankarna går till konstteorimodeordet (puh..) dikotomi. Och inte ens falsk då :_).
