Vägmärken.

Ett gammalt torp i skogen 1975 eller 76. Midvinter. Jag och Gustav J. har kört skoter hit. Väglöst land. Här bor två gamla gubbar, avlägsna släktingar till G. Bröder. Som ytterst sällan eller kanske aldrig lämnar sitt torp från 1700-talet. Den ene ligger nerbäddad i kökssoffan. Den andre sätter på kaffepannan och frågar om det varit någon fylla och slagsmål på byn? Runt järnspisen ser det ut som ett dike i de tjocka golvplankorna. 200 års slitage. När kaffet är klart frågar han om vi vill ha en bulle till fikat. G svarar bestämt nej innan jag hinner säga nåt. När farbrorn ska ta fram bullar till sig och sin bror kommer han att tänka på att katten ju också måste få något. Han går ut i den iskalla farstun och hämtar en frusen råtta ur en säck. Håret från råttan lossnar och fastnar på hans händer. Sedan slänger han råttan till katten som sitter i ett hörn och väntar. Därefter handen direkt ner i en plåtburk med torra bullar. Han tar upp två. Ger en till brodern och tar den andra själv. G tittar på mig med ett omärkligt småleende.

När vi kör hem har det mörknat och en hare i vinterpäls springer bredvid min skoter i säkert en kilometer. Det beteendet har jag sett två-tre gånger tidigare. Enligt hörsägensagan dog gubbarna när de måste bada efter att till sist tvingats flytta till vårdhem.

Detta var mitt andra besök på en gård i väglöst land (andra gården också). Jag ville skriva ner det eftersom jag inte tror det finns så mycket kvar av sådana här ställen i Sverige längre. Och för att det är ett av de där starka minnena som ibland smyger sig på så att man plötsligt inser att man har dem i hela huvudet.

Den andra gården var under min konfirmation då vi gjorde en fjällvandring och sov en natt eller om det var två, på loftet i en gård dit ingen väg finns än idag vad jag vet. Mer om den här.