Ett annat liv, en annan plats.

Den årliga transformationen börjar nu. Och jag kommer att återgå till något inlägg i veckan istället för som den senaste tiden, varje dag. M.a.o. tillbaks till vardagen (men vill du bara se några bilder så titta här så länge).

För att fira/sörja detta lägger jag upp denna bild och text av Charles Bukowski. Något mera klarsynt, enkelt, eller mer intelligent, har i alla fall inte jag läst. Det enda vi behöver göra är att lägga ner vapnen och bete oss som vuxna. För ingen av oss kommer ändå undan.

Startskotten.

Fotografering som teknik för att ta med en bit av verkligheten, tiden, hem. Så startade detta livslånga intresse, för att inte säga denna fanatiska fixering. Det gick aldrig över. Tvärtom. Mitt allra första sparprojekt var för att kunna köpa en plastkopia av en Rolleiflex. Fungerande men fixfokus och en tid/bländare. Som en lådkamera i plast formad som en Rolleiflex. Känslan av att bära den med sig sitter i än idag. Jag kunde fånga och hålla kvar verkligheten. Ta fram sommaren på vintern! Tror jag var sex år då detta livsavgörande hände. Sedan blev det hembyggt mörkrum i en garderob tillsammans med min syster, foto som "fritt valt arbete" på högstadiet, PRYO (som det hette då) hos den lokale fotografen och resten är historia brukar man visst säga.

Det andra startskottet då? Det kom någon gång i slutet av grundskoleåldern. Jag ritade ofta och hade högsta betyg i teckning i skolan men trodde såklart att målet var att kunna rita av något så verklighetstroget som möjligt, vilket inte ifrågasattes av någon lärare. Min klass skulle då på studieresa till regionhuvudstaden och bl.a. besöka länsmuseet. Där, bland allt tråkigt och trist, fanns på en vägg en utställningsaffisch från en utställning med Carl Kylberg. Bilden på affischen föreställde en av hans "stilla kväll" eller "hemkomsten" målningar (minns inte riktigt). Och då föll 25-öringen ned för mig! För denna bild sammanfattade men några penseldrag och två färger, allt jag kände, tänkte, upplevde, då jag ensam rodde hem över sjön en sommarnatt efter en fisketur. Jag kunde känna lukten och kvällsluftens fukt. Se de sovande svärtorna flytande som små bojar i det spegelblanka vattnet. 

Det blev min introduktion till konsten. Då förstod jag skillnaden på bild och avbild. Och min fortfarande pågående utredning om hur detta kunde vara möjligt, och om och hur det kan gå att lära sig började då.

Bägge dessa "startskott" levererades i maghöjd och utan att ett ord av introduktion behövdes. Ingen teori, inga förklaringar.

Sedan har ju såklart detta förgrenat sig ut åt alla håll under årens lopp och jag är mycket intresserad av konstteori och följer debatten om t.ex konstdoktorer och om hur utbildningarna förändrats (som ju kommenterats i flera tidigare inlägg). Plus att jag fortfarande använder skissblock och penna så gott som dagligen för avbildande av den yttre verkligheten, men nu som "skalövningar" och anteckningar. Det är något annat än konst.

Inte klar med detta inlägg men nu vaknar huset så jag får fortsätta senare.