Detta nödvändiga ont om man bor så att inga andra kommunikationer finns. Jag som inte gör det sitter på tunnelbanan in till stan på morgonen. Gröna linjen. Den går parallellt med bilvägen i nästan en mil. Långa sträckor är bilarna bara 30-40 meter bort. En ofta nästan stillastående bilkö österut. Som sedan på eftermiddagen vänder västerut. Det är lätt att se in i bilarna då tunnelbanan alltid är några meter högre upp. Varje dag passerar mer än 75 000 bilar Tranebergsbron som knyter ihop staden med västerort. Sjuttiofemtusen! Och merparten av dessa är personbilar.
Jag tittar in i bilarna som köar för att komma in till stan. Många, om inte de flesta, upptas endast av föraren. En person i varje bil. Varför? Jag tror jag vet. Ensamhet. Väl på jobbet kan det vara helt slut på ostördheten. Kanske efter en hektisk morgon med barn som ska till dagis/skola, stress inför jobb mm. Jagad av mobilen, mail, sms och meningslösa möten som bara ökar på stressen. Ensamheten i den stillastående bilkön, en timme kanske, kan vara den enda stunden på dagen då någon form av eftertanke och lugn tillåts. Spela sin egen musik. Lyssna på sin egen valda ljudbok. Eller bara tänka utan att behöva förhålla sig till någon annan. Det kan vara andningshålet som behövs med tanke på tempot och kraften i livet som rusar runt den stillastående plåtbubblan. Att komma undan en stund.
Samtal och tystnad. En biltur kan också vara bra för samtal om man inte är ensam i bilen. I bilen är det OK att sitta tyst ibland. Det går att avstå från att hela tiden kommunicera utan att det blir pinsamt eller ansträngt. Det blir tillåtet att tänka efter. Att sitta tyst tillsammans i ett rum, på ett kafé eller ens hemma vid köksbordet är svårt. Det blir jobbigt och någon part känner sig till sist tvingad att säga något. Så icke när bilen rullar och världen passerar förbi utanför. Det går bra att bara titta ut och vara i sina egna tankar.
Bilen är en statussymbol om man är en person som tror att status är något som har med kapitalistisk pengaekonomi att göra, alternativt om man är kriminell. För oss andra är den ofta en möjlighet att ta oss från plats a till plats b utan att behöva åka på tider tidtabellen visar eller dit rälsen är lagd. Alltså mer en pryl som väsentligt ökar på den personliga friheten (och ju mindre bil dess lättare parkering). Och nu följer ett citat saxat ur en artikel från 2007 skriven av Fredrik Borne Skans för en historietidskrift (det blir lite meta eftersom även FBS citerar):
"Litteraturprofessorn Fredrik Bööks resa i en Cadillac genom Sverige 1924: ”Det är en underbar makt- och frihetskänsla som man erfar i den starka susande bilen: man är fullkomligt oberoende, herre över tid och rum, det finns inga avstånd att tala om, varenda ort, som dyker upp inom horisontlinjen kan man nå på några minuter, världen ligger öppen för oss, översållad med bensinstationer, luftmotståndet bara friskar upp oss, driver blodet till kinderna, ja liksom bär oss. Det är något av berusning och äventyr...”
Nu låter ju detta såklart överdrivet idag, men jag tror ändå att han sätter fingret på en av drivkrafterna till att vilja ha en bil även för den som inte måste. Något uråldrigt behov man inte visste att man hade men som efter att ha erfarits inte längre går att nonchalera. Narkotika för sökaren.
En helt annan aspekt: Jag brukar ju skriva om det tillstånd jag försöker försätta mig i när jag t.ex.ska påbörja en målning eller något annat skapande projekt. Det som handlar om att försöka undvika den medvetna viljan. Undvika det "tänkta". Och på så sätt komma sanningen närmare. Det finns en aspekt av bilkörning som liknar detta tillstånd. Det är när man kört en sträcka och plötsligt liksom vaknar upp och ser hur långt man kommit. Den vetenskapliga förklaringen är att hjärnan kan sova och vara vaken samtidigt. Alltså utföra inövade uppgifter med all den uppmärksamhet och teknik som behövs men ändå inte riktigt vara medveten om det. Det har hänt fler än en gång att jag just vid bilkörning i ensamhet löst ett bildproblem i det omedvetna. Plötslig liksom vaknat upp och vetat hur jag ska göra.
Som nog framgått nu så har jag en uttalat positiv inställning till bilresor. Jag är lika medveten som vem som helst om miljöaspekterna men dessa ligger utanför området för detta inlägg så jag skriver inget om det. I stället blir det lite om min barndom. Som innefattade en hel del bilinslag i form av en morbror som på helgerna samlade familjen (hans syster = min mor, min syster, jag och ibland även min mormor och någon av morbroderns "väninnor") för en biltur. Kanske till något närliggande kafé eller en dagsutflykt till Norge eller annorstädes. Kortare eller längre. Jag minns allas entusiasm då vi packade in oss i bilen utan bälten i baksätet osv. Jag minns också att om jag hade turen att få en fönsterplats så brukade jag ofta efter ett tag då jag satt och tittade ut på det förbiflyende landskapet, hamna i ett tillstånd av "ett med resan" eller vad jag ska kalla det. Jag ville då inte bli störd och reagerade med surhet och "stör mig inte" om jag blev tilltalad. Kanske var detta också en variant av att någon del av min hjärna sov medan en annan del upplevde en förhöjd känslighet för det som fanns på andra sidan rutan. Jag vet inte men jag vet att detta tillstånd tyvärr försvann med åren. Kanske vid samma tidpunkt som jag förlorade lekförmågan.
Känslan av glädje och upptäckarlust inför en bilresa har jag dock kvar. Den har inte mattats av med åren. Kanske snarare tvärtom. Fast förutsättningen är att jag får ta en väg jag åtminstone bitvis aldrig tidigare kört. Det är detta att se något mina ögon aldrig tidigare sett också. Stimulansen. Sökandet efter något jag inte vet vad det är, är också en betydelsefull del i det hela. Tron att jag efter nästa kurva ska få något slags svar på en fråga jag inte kan formulera. Odefinierbar längtan. Eller om det är saknad.
Avslutar detta med en något skakande artikel om de nyaste bilarnas övervakningssystem innan jag går ut till min åtta år gamla lite slitna kombi och åker till dagens uppdrag. Som bl.a. innefattar att lämna in denna bil till 15000-mila service.
