Vaknade tidigt. Gav katterna mat. Satte på bryggaren. Morgonens första famlande tankar blir minnesbilder från två tillfällen då ljud spelat en avgörande roll för bild. Den första händelsen var ett studiebesök hos konstnärsparet Raine Navin och Gunilla Skyttla i Kalmar. Bägge nu sedan många år borta. Raine hade hittat en död humla. Kring dess kropp hade han knutit en sytråd han sedan fäst vid en sådan där gammal dammsugare med utblås på ena sidan. Dammsugaren stod på högkant och blåste på humlan i sin sytråd så att den hölls flygande, skakande och darrande. Dammsugare på den tid lät mycket högt, dånade nästan. Intrycket blev att humlan likt en humlezombie flög och surrade med tusen gånger starkare ljud än den gjort i livet.
Händelse nummer två: Kjartan Slettemark hade videokurs på Konstfack. Jag deltog lite på avstånd. Producerade inget själv utan såg mest på. Men eleven AS gjorde en superkortfilm jag kommer ihåg. Det var en skruttig rostig folkabuss som krypkörde runt ett hus. Som jag minns det såg man ingen förare. Men ljudet. Det var från typ en formel-1 tävling eller något liknande och högt uppskruvat. Intrycket blev att den åldrade folkabussen drömde om ett annat liv. Att den var en racerbil med vrålande motor. Det är nog den enda gång jag känt något i stil med ömhet inför ett motorfordon.
