Deras höga uppskruvat hetsiga kommunicerande slår ut alla andra ljud. Total dominans och jag, förundran. Sitter i en Baden-Baden i kvällsljuset och ser och hör rakt upp. Vad pratar de om? Varför detta uppjagade tonfall? Nu har de passerat.
Återgår till Tjechov, likt alla andra somrar på ön. Läser förordet i "Noveller", vet ej för vilken gång i ordningen, men varför vet jag. Citat: "I Tjechovs noveller, precis som i hans pjäser, stiger vi in i en magisk värld, magisk därför att det känns som en verklig värld med verkliga människor. Det är inte så att vi tror på dessa människor - vi känner att de är verkliga. Som all suggestiv realism har detta uppnåtts med raffinerade konstnärliga medel. Sparsmakat val av detaljer, effektivt kortfattat språk, människorna skildrade med tunna, exakta pennstreck, ett fåtal drag, så att vi känner deras känslor, deras tankar." Slut citat.
Så är den. Konsten. För mig i alla fall. Utbroderande, för många ord, för många toner, för många penseldrag. Det blir inte konst. I bästa fall kan det bli underhållning för den enfaldige :-) Därför skyr jag ylande teknikonanerande gitarrsolon, utbroderade ordbajsande texter a lá BR (inga namn), måleri som härmar något annat än måleri. Att skapa något från inget, inte försöka avbilda något annat. Det är vad det handlar om. Och medlen ska svara precis mot behovet. Varken mer eller mindre!
