Tänker på Sandby borg (Googla om du inte vet vad det handlar om). Denna tokmassaker på folkvandringstiden, där bara de sönderhackade skelettet finns kvar. Plus värdesaker mm. så det var inte ens ett rånöverfall. Bara ett oförklarligt urskiljningslöst mördande.
Jag har varit där ett par gånger. Första gången var det en guidad promenad. Guiden var en pensionerad lantbrukare från en gård en bit bort. Han berättade att han inte besökte platsen förrän i typ 20-års åldern. Man gick inte dit helt enkelt. Ingen förklaring. Helst inte ens prata om det. Han mindes något vagt mummel om farliga strömmar i vattnet utanför, men fick aldrig någon riktig förklaring till förbudet för barn att vistas där.
Alltså bara en obestämd känsla av fara och hot som levt vidare sedan 400-talet! 1700 år! Hur kan det vara möjligt? Och orsaken till faran glömd sedan hundratals år.
Arv. Läste någonstans att det på den mindre etiska tiden 1950-talet, gjordes ett experiment med möss. Man spelade upp ett ljud som sedan följdes av en smärtsam elstöt. Efter att ha upprepat detta ett par gånger blev mössen såklart panikslagna när de hörde ljudet, inte konstigt. Men sedan kom det kanske oväntade resultatet av experimentet. Det visade sig att nästa generation möss också blev rädda när de hörde ljudet trots att de aldrig utsattes för någon elstöt!
Så jag undrar förstås hur mycket av mina både bättre och sämre egenskaper och förhållningssätt till livet som grundats av tidigare generationers upplevelser i sina liv? Det är klart, Sandby borgs händelserna och musexperimentet är två olika saker, men vad vet jag? Kanske lantbrukaren var en sentida släkting till någon som bevittnat händelserna i borgen. Kanske är det både och. Arv + myt som sedan visar sig vara sann.
Det är intressant med mytbildning. Jag läste i Omni idag att två skepp från det (för danskarna) fatala slaget på Fehmarn Bält, mellan den svenska och den danska flottan, i oktober 1644, hittats av dykare. Fartygen Neptunus och To Löver. De två skeppen beslagtogs av den svenska flottan efter slaget och skulle 15 år senare seglas hem och sänkas för att spärra inloppet till Stockholm. Men det blev inte så. De sjönk i en storm på väg till Stockholm. Ingen vet säkert var. Men en lokal myt på Värmdö säger att de skulle ligga i Myttingeviken. Och visst, det gjorde de! Jag tror inte man ska avfärda lokala myter och sägner så lätt som en del historiker ibland gör. Det går ju också att ställa sig frågan varför just denna myt uppstått just här? I det här fallet var det ju en 380 år gammal bleknad sägen som visade sig vara sann. I fallet Sandby Borg var det en betydligt äldre och mer urvattnad myt. Mer reducerad till en vag känsla om en ospecifiserad fara. Men likväl, den visade sig till sist vara sann. Ett frikopplat minne. En aning om något olustigt för en sekund förbiilande längst ut i synfältet.
En tredje sak som (tycker jag) gränsar till det ovanstående. Jag tror vi är lite avtrubbade och blir mer och mer så ju mer digitala vi blir, eller snarare ju mer tid vi avsätter för mobilen och lurarna. Jag märker det på mig själv. Jag är inte längre lika mottaglig för "bruset" utan söker hela tiden klarheten i en ljudbok eller musik. Tålamodet med det långsamma har också blivit sämre (en motvikt till det är storformatsfoto, som jag praktiserar så mycket jag har råd).
Katterna vet saker innan de hänt. Kan t.ex. sätta sig vid dörren och vänta på någon som kommer hem om fem minuter. De har sina sinnen intakta. Det har inte vi längre. Fast jag tror ändå att allt det ovanstående handlar om att det kanske finns rester av andra sinnen att värna om ändå. Det gäller bara att ta det på allvar. Inte avfärda. Inte tänka att vi redan vet allt. För den tanken har visat sig skadlig och farlig många gånger i historien. Jorden var platt, kritik mot den teorin bestraffades med döden. Häxor fanns och åkte till blåkulla osv. Etablerade sanningar i sin tid.
