Jag är född och uppvuxen i fjällvärlden. Jag uppskattar förstås det landskapet och det gick några år innan jag ens visste om något annat (frånsett på bild). Jag minns barndomens dagsturer till Norge där Trondheimsfjorden bredde ut sig. Havet, men inte med obruten horisont. Åt Östersjöhållet några mil längre resa men samma sak. Hav men inte obruten horisont. Öar som bromsar tanken. Det var egentligen inte förrän jag kom till Öland jag liksom kom hem. Detta att se himlen och havet mötas i en obruten synrand blev som ett återseende. Något jag inte visste att jag saknat. Ända sedan dess har horisonten varit en betydelsefull del i allt jag gör (bilder alltså). Det är inte egentligen en fysisk horisont utan mer en plats där allt möts, eller uppstår. Både födelse och död. Både innan födelsen och efter döden. Gränsen för vad vi kan förstå och när den passerats... Fortsättning följer.
