Är ett vanligt uttryck i orten. Betyder ungefär att jag svär på min mammas döda kropp, om du nu inte visste det.
För min del betyder det numer också vad det bokstavligen betyder. Den inträffade för ett par månader sedan och var ganska odramatisk då hon var mycket gammal och hade i princip varit i palliativ vård kanske ett år. Men det jag vill säga om detta är att mitt starkaste minne av henne från den sista tiden blivit en glimt av hennes ena skenben. Vid ett besök när bara någon vecka var kvar låg hon och sov. Täcket hade åkt upp så det vänstra skenbenet syntes till en del. Det var helt benvitt och tunt, tunt. Jag såg det och tänkte på när det burit mig och min syster, när det kånkat skottkärran med mattor ner till sjön för tvätt för 60 år sedan. När det dansat med A och alla morgnar och kvällar det burit henne fram och tillbaka till olika jobb. Den där skymten av ett skenben blev mitt bestående minne från hennes sista tid på den här sidan. Hennes ansikte såg jag såklart men det har jag redan nästan helt lyckats glömma då det inte hade många likheter med hennes rätta. Ansikten förändras så mycket när det bara är dagar kvar för den som dör i sotsäng.
Och om någon undrar om fotografier, så tror jag att jag tidigare uttryckt vad jag tycker om sådana i livets slutskede (Krass Klement och ÅB om FH). Tänk alltid på den avbildades vilja och rätt. Inte på dig själv eller någon slags grumligt allmänintresse, eller till och med pengar och publicitet.
