06.30, sätter mig ute med kaffemuggen. Trädgården totalt igenväxt efter sommarens fred från saxar och klippapparater. Buskar, häck, gräs i samarbete med insekter, fåglar och rådjur har skött det dagliga med ett helt annat resultat än vi tvåbeningar av oklar anledning brukar åstadkomma. Egentligen tycker jag nog att det är vackrare som det är nu, än det kommer att bli kommande helg när vi gått löst på allt grönt med våra vassa redskap. Men en förortsradhusträdgård kan inte se ut hur som helst. Det finns outtalade regler. Bl.a. påverkas priserna för grannar som tänker sälja. Och hänsyn till människor måste ju i detta självvalda sammanhang gå före hänsyn till växter och insekter. Hävda annat blir som att hävda att hakkorset (om än sant) bara är en solsymbol. Korkat och barnsligt alltså.
Men nu över till något annat. Hemkommen till skivbackarna och ensam i huset blir det en återblick till 80-talet. Det årtionde då alla blev tvungna att lyfta blicken från populärmusiken, eftersom inget i den genren (frånsett Waits) nådde över ens kvalgränsen till korpen (jodå, jag var med, så jag vet :). Jag som börjat se åt andra håll än västerut hade precis hört den andalusiske gitarristen Paco de Lucia. Hans musik fick mig liksom att se ytterligare en öppning mot den då lediga och outforskade världen. Så jag besökte en skivaffär för att inhandla något, och där fick jag se det. Det mest fantastiska skivomslaget någonsin! Och det var dessutom till en flamencoskiva med nyskriven musik av PdL.
Omslagets framsida. Omslagsbild: Katsu Yoshida, albumdesign: Shigo Yamaguchi, foto: Yukio Ichikawa.
