Nu i kväll, här i orten som numer är hemma, är det första veckan i september, klockan är ganska mycket, och jag sitter ute på "baksidan" i totalt mörker förutom de olikfärgade glödlamporna i ljusslingan jag satt upp på staketet mot grannen. Det är +24 grader. Jag sitter i morgonrocken. Och det är här jag är hemma. Jag har alltid, eller åtminstone sedan första tågluffen på 70-talet, längtat efter just detta. Mörker och värme. Olikfärgade lampor. Röster och musik på avstånd. Till och med röklukt. Helst cigarr.
Jag har aldrig saknat de ljusa kyliga nätterna. Det var liksom om jag blivit felplacerad. Såg aldrig tjusningen med det, även om jag tillbringade otaliga sena kvällar/nätter med fiske på sjön och i strömmen ett par kilometer nedströms. Det var fisket som var huvudsaken då. Och ensamheten. Inte ljuset.
Men nu över till nåt helt annat. Kursen "Amerikansk bästsäljare" som hålls vid amerikanska skrivarskolan. Det handlar alltså om att lära sig hur en dylik skrivs. Målet är en roman som går direkt upp på Barack Obamas sommarläslista och som enkelt kan konverteras till filmmanus. Här kommer nu följande instruktion:
Prolog. Äldre dam (huvudkaraktären) ligger på sitt yttersta och tänker tillbaka på sitt liv.
1. Huvudpersonen ska helst vara en utfattig flicka, nummer 12 i en syskonskara i en "white-trash" familj i ett träsk i Florida. Alt. i en sekteristisk storfamilj i nån oåtkomlig bergsby i appalacherna. Låt oss säga att hon i detta fall lever sitt liv som halv grävling eftersom dessa djur finns i överflöd i trakten och vida överglänser hennes familj i alla avseenden. Hon har desutom en mystisk medfödd förmåga att kunna kommunicera med dem. Tillika är de hennes enda kompisar.
2. Efter en barndom av svält och misshandel blir hon till sist ensam kvar när familjen skingrats och flyttar då in i ett övergivet grävlingsgryt. Folk i trakten känner till det hela och hjälper henne ibland med lite urvuxna paltor och nåt skräp att äta. Hon är obeskrivligt ful. Mager som en trollslända, skitig och folkskygg. Men genom att någon dumpat en gammal bibel på henne har hon otroligt nog lärt sig läsa och skriva. Man kallar henne grävlingsflickan.
3. I sin ensamhet i hålan krafsar hon ner ord om sina erfarenheter och om sina förstahandskunskaper om grävlingarnas själsliv. En text som är större än själva livet växer fram, helt otippat. Men ingen läser den såklart eftersom hon noggrant döljer att hon kan kommunicera annat än via enstaka ord och grymtningar. Hon har en enda mänsklig kontakt. En gammal f.d. skollärare som anar att något döljs under skitlagren och gör återkommande försök att få henne till byskolan.
4. En dag, i samband med ett extermt ösregn, anländer en gudomligt rik och vacker mansperson till hålan. Han visar sig vara övergeneralprofessor vid världens mest berömda universitet och specialiserad på forskning om grävlingars självbild och identifikation (som grävlingar). Anländ med anledning av denna sin forskning börjar han inventera trakten och får höra talas om flickan, som förresten nu hunnit bli 23.
5. Regnet har översvämmat flickans håla och hon spolas ut på bygatan krampaktigt hållande fast vid sin text, som är nedtecknad med grävlingsgalla på stora ormbunksblad. Hon hånas av byborna och lämnas att dö i ett dike där hon några dagar senare hittas av övergeneralprofessorn.
6. Han bär hem henne till sin svit på stadshotellet och fnissar upp henne med lite rengöring, utbildning, coola kläder och smink. Hon kommer ut som byns kandidat till miss universum och blivande övergeneralsprofessorska.
7. Hennes unika text ges ut i form av en avhandling och blir ett av världens mest berömda vetenskapliga dokument samt en bestseller som går till historien översatt till 37 språk och filmad i 39 länder.
I epilogen sitter hon framför öppna spisen omgiven av sina 18 barnbarn och barnbarnsbarn och berättar denna historia. Snyft. Snyft. Så slutade den femtielfte varianten av bröderna Grimm goes west.
Sist men inte minst bokomslag och titel. Titeln bör vara något i stil med "de bleka bergens tystnad" eller "där morgondimman flämtat". Eller nåt annat melodramatiskpatetiskt, tre, max fyra ord.
Omslaget, som gärna får vara i samma stil som illustrationerna till en Allers-följetong 1973, ska utan undantag visa ung kvinna sedd bakifrån, stående och stirrande (får man anta) mot en skog, ett landskap eller nån by. Klänning och utslaget hår givetvis. Pubertalt så det räcker. Den sorgsna sköra skönheten och det stora farliga okända :-).
Se det ovanstående som en struktur att följa. Följ den. Skriv boken. Ge ut. Klart slut!
