Heter en något daterad roman av Per Gunnar Evander. Kom ut för 34 år sedan. Jag läste den då och blev ganska tagen av berättelsen. Läste om den för något år sedan och insåg att den nog med dagens måttstock inte hade varit riktigt PK. Sannolikheten för mötet mellan medeålders vit man och yngre kvinna skulle inte ha passerat utan kommentarer. Även om sådant kanske till och med kan hända på riktigt (fast i detta fall är mannen ganska fattig och ingen kändis, så mindre troligt). Och då är den delen av berättelsen snarast bara en parentes. Men inte ens den rena fiktionen passerar numer utan att man känner när något kanske inte är säkrat för angrepp från något håll.
En sådan skevhet är ännu tydligare i konstvärlden. Denna ängslan för att inte göra rätt som i många fall påminner om 60-talets jakt på oliktänkande. Ibland känns det som när man går till vårdcentralen med ett brutet finger och möts av ett batteri av frågor om matvanor, alkoholvanor, rökning (gud förbjude) sömn, träning, och vilket lag man håller på. Kanske inte det sista då, men fatta vad jag menar. Det ovidkommande har blivit det viktigaste.
Så jag blir inte förvånad när jag klickar in på "Konsten" och ska läsa första recensionen. Den inleds så här:
"Det är inte utan en viss bävan som jag numera kliver in på större grupputställningar. Hur många samtidskonstsäkrade checkboxar har curatorn klickat i? Hur ser könsfördelningen ut? Finns det något minoritetsperspektiv som inte beaktats tillräckligt mycket?”.
Sedan kommer själva recensionen (Anders Olofsson om utställningen "Stockholms Kosmologi"). Men denna inledning... Den visar på just den ängslighet jag sett överallt sedan 2018 då jag drog ner på jobben för att försöka ta mig tillbaka till konstvärlden igen efter många års liv i den "vanliga" världen. Det är ganska sorgligt. En slags skruvad parallell till mobiltelefonernas tyranni. Ständigt påpassad. Svara!
