Jag
gjorde, när bägge mina barn var i lekåldern, många försök att
återerövra förmågan eller åtminstone verkligen komma ihåg hur
det var att leka. Med lek menar jag det tillstånd ett barn kan
försätta/befinna sig i då fantasi och verklighet är en och samma
sak. Att kunna lägga sig på kvällen med knallpulverpistolen under
kudden och känna sig trygg trots vetskapen om att det bara är en
knallpulverpistol.
Det är inte samma sak som att leka som
vuxen. T.ex. spela datorspel eller delta i ”lajv”. I vuxenvärlden
är gränserna klara. Gränsen mellan lek och verklighet är absolut
och alla försök att överskrida den misslyckas. Därför att de
görs medvetet.
Jag fotograferade mina barns lekar och leksaksarrangemang och intervjuade dem så gott det gick under deras ”lekår”. När så min dotter var i 12-års åldern berättade hon att det närmade sig slutet. Hon kunde då leka i ungefär 5 -10 minuter innan verkligheten trängde sig på och hon drogs ur det halvmeditativa tillstånd leken är. Hon berättade faktiskt för mig precis vilken dag hon märkte att det inte längre gick!
Jag har också frågat ut andra jag känner om detta och fått lite olika svar. En del förstår inte riktigt vad jag menar medan andra vet direkt. Det mest förbluffande svaret fick jag av min egen syster som påminde om en händelse jag ibland tänkt på och undrat över. Så här skriver hon, citat Eva Alexandersson:
"...jag
vet att den julen jag fick den hett önskade Barbie Twist (som jag
tjatat om under sommaren) och packade upp paketet med darrande
händer, överlycklig, tog sorgen över när jag helt plötsligt inte
kunde leka. Jag satt där med den plastdoftande dockan i handen och
pillade på hennes riktiga ögonfransar, böjde armar och ben utan
att känna någon sensation och tårarna bara rann. Stackars mamma.
Hon blev helt förtvivlad över att ett barn helt oförklarligt grät
på julkvällen när allt var så ljust och glatt och mysigt. Jag
hade inte någon förklaring, visste bara att det hade med en tappad
förmåga att göra. Jag kände ingenting! Jag kunde inte leka! Men
jag var så förvirrad över detta att jag bara sa till mamma att jag
blev illamående och kanske skulle kräkas. Det var en bra lögn, för
de andra gick tydligen på det och så blev jag lite extra
omhuldad.
Jag lekte aldrig med Barbie Twist. Andra saker körde
över henne..."
2001- 2002, när mina barn var 8 och 10 år och kunde leka i timtal inneslutna i sina fantasivärldar, tog jag tag i de här funderingarna lite mer handfast och arrangerade en serie bilder där jag försökte komma åt lekandet ur barnens perspektiv och efter deras expertrådgivning. Jag hade då också en utställning på dåvarande Nationalgalleriet i G:a stan. Fotografier blandat med leksaker. De flesta bilderna fick positiv kritik (av mina barn som var där som kritiker:).
Nu har många år gått sedan dess men den här frågan om leken, som liksom aldrig lämnat mig någon ro, har blivit nästan påträngande igen. Vad var det för tillstånd jag befann mig i när jag själv kunde leka? Och är det verkligen omöjligt att framkalla som vuxen?
Min gamla, nu tyvärr avlidna, mor hade passerat 90 år och bodde på ett demensboende den sista tiden hon var talbar. Hon kom ihåg mycket från sin barndom men knappt något från samtiden. Mycket hade blivit levande för henne igen och en del jag hörde när jag besökte henne var sådant hon aldrig berättat om förut. Hennes minne hade liksom dragit ur kontakten till nutiden och kopplat in den i barndomen istället. Det finns ju ett uttryck att ”gå i barndomen” som mer och mer stämde in på henne. Tyvärr kunde jag inte få svar på frågan om hon började kunna leka igen. Jag tror inte hon hade förstått vad jag menade om jag ställt den frågan. Eller så skulle hon bara blivit sårad.
Så frågan kvarstår. Finns det någon möjlighet, utom kanske i demensens värld, att återfå förmågan att leka?
