Läste "Fadern och Kvinnan". Nu snart klar med "Åren". De första två historierna hängde jag med på fast utan att bli döimponerad. Åren är det svårare med för mig. Det är det där med igenkänningsfaktor. Någon form av igenkänning, något spår av delade erfarenheter vill jag gärna ha för att fastna i en berättelse av denna självbiografiska dokumentära art. Men jag hittar inte det. Det blir helt enkelt för franskt. Lite provinsiellt till och med. Förstår inte riktigt lovsångerna om den stora skildringen av samhällets utveckling. För mig blir det mer som att läsa en dagbok i kronologisk ordning, där även tidningsrubrikerma för dagen tagits med. Skriven av en fransk kvinna jag antar är född på 30-talet i en liten by i Normandie. Och som sedan reser till Paris och samtidigt gör en klassresa. En krönika över tidens gång och en speciell persons, och det franska samhällets, utveckling under typ 60 år. Fylld av till en början konservativ katolicism och nära nog hederskultur och sedan mer och mer fransk inrikes- och utrikespolitik, filtrerad genom denna speciella persons livsfilter.
Tidvis en bladvändare, fascinerande inblickar i en värld okänd för mig.
Och nu slår det mig vad mitt problem är! Det är Nobelpriset. Det är det där priset som jag har så höga tankar om, fast jag bara läst några av alla pristagare genom åren. Om jag inte känt till att E. är en av dem utan själv hade "upptäckt" detta författarskap hade det varit lättare. Det är jag som förväntar mig fiktion på världsnivå när det priset utdelats till någon. Inte autofiktion som alla verkar hålla på med numer. Så om jag försöker tänka bort priseländet och den kanonisering det innebär hamnar nog Åren på en sjua eller tidvis åtta på min poänglista (0-10). Det roligaste (för mig) är att hon enligt uppgift använt sina fotoalbum som förlagor/inspiration när hon skrev Åren. Och sista kapitlen som var ganska magnifika.
