Jag säger inte var jag läste det.

Eftersom jag inte vill såra någon. Men trots att jag själv simmar i samma dolp tycker jag det är väldigt kul med konstnärsfloskler och högtravande uttryck i "statements" mm. Det blir liksom ett sätt att få allvarliga nickningar från likasinnade men likafullt för de som befinner sig på land, en tanke åt Grönköpingshållet.
Kanske inte alltid den bästa kombinationen för allmänhetens förståelse för den konstnärliga nödvändigheten eller konstnärers ekonomiska omständigheter. Så, dagens citat (jag har bytt pluralis mot singularis och preterium mot presens, liksom lokalen i fråga mot min egen ateljé, i övrigt oförändrat): 

 "Mitt huvudmål är att utforska och fördjupa den performativa aspekten i min praktik och detta vill jag göra genom att använda ateljén på Glasbruksgatan som en scen för en performativ akt som ständigt aktiveras av min egen närvaro!".

 Alltså. Detta är vad som händer när jag befinner mig i ateljén och har glömt stänga dörren :-). Ja, jag vet att det var elakt och även lösryckt från sitt sammanhang, men likväl oemotståndligt. Måste det ha varit eftersom jag inte kunde hålla mig för skratt när jag läste det. Tänkte nog på hur texten skulle ha blivit om det hade gällt mig (den är alltså om en slags sammanfattning och tack för den här tiden, efter ett residens). Om det varit jag: 

 "Mitt huvudmål är att ingen ska veta att jag befinner mig i ateljén eftersom andras ögon när jag jobbar, eller ibland bara en knackning på dörren, totalt sabbbar (rätt med tre b i det ordet) det för mig. Jag står inte ut med konstlad vänskap och samarbeten har jag avskytt ända sedan grundskolans grupparbeten. Men tack i alla fall. Jag klarade det!"

Ja, sån är jag (fast bara ibland, jag kan vara social också).

Nästa iakttagelse denna morgon är konstnärsorganisationernas nya giv med kurser för att skriva stipendieansökningar. Man ska vara t.ex. 10 deltagare som tillsammans ska mejsla fram anökningar om arbetsstipendier. Genom att läsa varandras ansökningar och kommentera ska allas bli bättre. I den tävling alla kursdeltagarna deltar i med sina existenser som konstnärer som insats. Ere nån som har sett Robinson?

Alla kan dö.

Jag gick igenon vänlistan på Facebook, och min vänlista består till 99% av personer jag verkligen irl känner. Sedan flera år avböjer jag vänförfrågningar om jag inte på riktigt känner, eller åtminstone har träffat, personen i fråga. Jag tycker det blir ärligare så. Eller nåt. Hur som helst, jag kom fram till 13 döda. Men med fortfarande fungerande profiler. En del avslutade och förklarade, andra utan att någon närstående verkar ens ha vetat om att det fanns en FB-sida. 13 döda alltså. Av personer jag känt, en del mer andra mindre väl. Hur länge har FB funnits egentligen?

Jag har tidigare skrivit om mina intryck av kyrkogården i min födelseby. Men nu handlar det om här och nu. Min egen generation som börjar tunnas ut. Vi som står på tur. Vi som varit med om när Facebook och andra sociala media såg morgonljuset (alldeles nyss ju!). Före mobiltelefonerna och datorerna. Vi som fick resa hur mycket vi ville utan flygskam. När alla rökte inomhus på barer och restauranger. När knappast några tabubelagda ord eller begrepp fanns. När världen var ledig! (citat Lars Ahlin). Tänk att man plötsligt befinner sig i en grupp som nu bara minns sådant man i åratal betraktade som självklarheter och trodde att det skulle vara så livet ut. Och desutom mår bättre än någonsin! Med större frihet att tycka och säga sin egen mening, än tillförne då inga hänsyn till någon karriär längre behövs. Hur gick det till? Och har du hört det förut? ;-)