Erinra sig. Dra sig till minnes. Svåra uppgifter när ens minne fungerar så att inget ordnas i kronologi utan snarare viktas. Och när det dessutom säkert finns fantasier och falsarier inkilade lite här och var. Dock brukar det gå att räta upp ett och annat genom att titta på gamla foton.
Att skapa sin egen historia. Det finns mycket skrivet och sagt om fotografier i fritt fall. Alltså fotografier där ingen avfotograferad längre lever och fotografen är okänd och sannolikt också död. Där ingen vet vilka/vem som syns på bilden, var fotot är taget eller någon som helst bakgrundsinformation. Likväl finns bilden där. Beviset på att det/den/dem som representeras befann sig framför kameran vid fototillfället.
Den typen av bilder kan användas av vem som helst för vilket ändamål som helst. Ingen finns längre som kan berätta sanningen. Detta är en liten del av allt vad ett fotografi är. Just detta att det handlar om en tvådimensionell representation av en verklighet som faktiskt varit.
Jag har en del gamla foton. Riktigt gamla där släktingar mm. avbildas. På några av dessa finns en eller flera för mig okända personer med. Och ingen finns längre att fråga vilka de är. Det är som om dessa bilder är på väg att glida mig ur händerna. För om jag nu i övre medelåldern inte kan identifiera mer än hälften av personerna i t.ex. en gammal gruppbild, så vem ska veta något alls om denna bild när det blir min tur att knäppa ihop? De jag kan identifiera är också sedan länge borta och även om jag minns några röster, skratt och till och med lukter, så är ju det inget jag kan förmedla vidare eftersom sådana upplevelser inte går att gestalta mer än en broiler med propeller gestaltar en levande kyckling.
Jag sitter i mitt arbetsrum medveten om att dessa gamla foton finns på flera ställen runt om i huset. I det ena eller andra skåpet. Och känslan är att om jag här och nu lämnar in så gör även dessa foton det på sina respektive platser. Detta är en funktion av att tillhöra den generation som står på tur. Och inte sorgligt alls. Bara en tanke...
